Jag behöver vara uppe, jag behöver vara nere.
Kontraster är verkligen viktiga, man behöver dem för att överleva. Jag behöver vara uppe, jag behöver vara nere, jag måste få skrika, jag måste få gråta och jag måste få skratta mitt i den djupaste sorg. Om man var lycklig hela livet ut skulle man inte längre uppleva det som lycka, utan som något grått, flummigt tillstånd. Man behöver även skit och depression.
Men just nu är jag lycklig. Kanske, tror jag, nästan i alla fall, men det är svårt att avgöra. Anledningen till lyckokänslorna är att jag hela helgen ska befinna mig i Kalmar. Där ska spelas teater, umgås med härligt teaterfolk och kanske hånglas med någon fin brunlockig teaterpojke. På en teaterfestival ska man inte sova på liggunderlaget man har med sig, utan bara levalevaleva. Det kommer att bli hur fint som helst.
Och om någon vill skriva något medan jag är borta får person i fråga gärna göra det. Kanske berätta lite om er själva, skriva en dikt, skicka en spotifylista, fråga mig om något eller skriva varför ni väljer att läsa det jag skriver. Då skulle jag bli väldigt glad.
tack-och-hej-och-nafs-i-benet-och-sånt-där.
kontrasterna ja! idag har de varit många och rent ut sagt jätte jobbiga. jag har varit förväntansfull i solen, lycklig faktiskt. sedan förväntansfull igen och efter det, tomheten och rädslan och förlora någon. svårheten i att uttrycka känslor och låta impulsen att stryka över håret ta över. sedan gråten och tårarna som inte slutat falla ännu.
åh. dessa kontraster! hoppas din kalmarhelg blir helt underbar!
josefine