längtan
Det ser så fruktansvärt kallt ut på bilderna. Och jag minns att det var precis så kallt. Sådär fasligt "jag måste ha på mig en av mina fina men fruktansvärt opraktiska egenstickade halsdukar som närmast påminner om en stödkrage"-kallt. Det var så kallt, det var så kallt, det var så kallt. Och snart är vi där igen. "Herregud, sluta prata om vinter i augusti kvinna!" kanske ni tänker nu, och ja, jag vet, jag må vara lite cynisk (idag kände jag mig ju faktiskt fruktansvärt badsugen med Vättern framför mina fötter, men avsaknaden av badkläder hindrade mig dock från att släppa alla hämningar och slänga mig i det stora blå). Jag ser fram emot hösten tror jag, det känns skönt att inte vara likgiltig inför höstens intågande, det känns skönt att känna något. Hösten är underbar av många olika anledningar. Det är årstiden då man kan sitta inne med hur många böcker, filmer och tekoppar som helst utan att någon yttrar ett enda klagande ord över detta. Då är det tillåtet att ta promenader under trädkronornas hösttak, njuta av alla vackra höstfärger och rumla runt i löven med valfri brunlockig pojke. En aning romantiserat från min sida kanske, det tar inte lång tid innan alla löv har fallit av träden och man står där med flera månader av grå natur framför sig. Men det är skönt att jag längtar. Det är skönt att längta. Längtan är ofta underskattad och missuppfattad tycker jag, det handlar inte om att man önskar sig något annat nununu och att man absolut inte trivs i sin nuvarande livssituation, det handlar helt enkelt om att man även i framtiden vill ha saker att glädjas åt och leva för.
"ta ut glädjen i förväg!" som emil jensen förespråkar!
elins