en liten berättelse om min högstadietid
Den tjugoförsta augusti börjar jag mitt andra år på gymnasiet. Den andra december fyller jag sjutton år. Ytterligare ett år efter det fyller jag arton och får börja hälla i mig alkohol och manövrera en bil. Ett halvår efter det slutar jag gymnasiet och får göra precis vad jag vill. Tiden flyger iväg och det känns som en smärre evighet sedan jag gick omkring inne i Ljungarumsskolans korridorer och tillhörde klass 7A. Att börja högstadiet kändes enormt för mig, nästan magiskt, och jag har nog aldrig känt mig så stor förut. Det kändes som att en ny era av mitt liv började och jag slutligen kom ut ur den trygga bubblan som min barndom ändå hade inneburit. Jag hade en fin barndom, jag kan se tillbaka på många bra år. Givetvis fanns det grå moln även på min blå barndomshimmel, men alla har vi ju ett bagage att bära omkring på.
Hur som helst: högstadiet, jag tänkte skriva några rader om högstadiet.
Där var jag, Julia Nilsson, en tolvårig flicka med halvlångt mörkblont hår och lugg, mörka jeans från JC, ett vitt linne och ett halsband med gröna och turkosa pärlor. Jag skulle byta skola och hade hamnat med några flickor från min förra klass. När jag först fick klasslistan var jag dock allt annat än nöjd, jag umgicks inte så fasligt mycket med Linn, Sandra, Sara och Elvin men skulle nu tvingas gå i samma klass som dem i tre år. Helst ville jag ha hamnat i samma klass som Lisa och Amanda, men de kom visst i F. Min besvikelse försvann dock bort ganska fort, jag hade verkligen jätteroligt med vissa människor i min klass. Dessutom lärde jag känna mycket fint folk från andra klasser.
Jag kom ut ur min trygghetsbubbla men insåg ganska snabbt vilken vrickad värld högstadiet egentligen var. Alla var hormonstinna och skulle göra tonårsrevolt. Vår klass, 7A, fick snabbt värstingstämpel och under de tre år som högstadiet varade lyckades vissa av mina klasskamrater kamma hem diverse polisanmälningar. Fortkörning, misshandel, olaga hot, och ja, liknande saker. Ljungarumsskolan sjöd vid vissa tillfällen av rasism och fick ibland besök av obehagliga typer som hade bestämt sig för att gå samman och spöa upp någon "jävla blatte". Intellektuellt utbyte var inte något man kunde räkna med i vår klass och osämjan var allt som oftast obehagligt närvarande. På idrottslektionerna fick man akta sig, vissa hade bara orden "döda, döda, döda" i tankarna och skulle till varje pris kasta en boll i någons huvud. Något som tyvärr, vid flera tillfällen, resulterade i att offren för bollkastningen föll i gråt. På lektionerna satt man inte heller säker, sa man "fel" saker fick man vara beredd på taskiga ord.
Jag ogillade inte högstadiet när jag gick där, men har i efterhand tänkt tillbaka på allt och frågat mig själv hur jag egentligen stod ut. Jag har alltid varit stark och vågat stå upp för mig själv, något som irriterade vissa av skolans elever och fick dem att kasta glåpord efter mig. Värst blev det när jag under sjuans vårtermin bestämde mig för att klippa av allt mitt långa hår. Jag sa det inte till någon, utan åkte bara med min mamma till frisören, klippte av allt hår och kom till skolan nästa dag med en kort frisyr. Jag passade riktigt bra i det, jag har rätt ansiktsform för det tror jag. Men när jag klippte av mitt hår försvann också allt mitt självförtroende. Orden kille, bög(?!), flata och planka haglade alltmer frekvent. Jag röt dock bara något taskigt tillbaka eller yttrade någon intelligent mening med "fina" ord som ingen av moppepojkarna var tillräckligt smart för att förstå. Jag var aldrig mobbad, absolut inte, men jag tror att min styrka och motvilja att bli trampad på störde folk. Det faktum att jag inte verkade bry mig om gliringarna och stod upp för han den där spinkige killen som folk ropade taskiga ord efter. Men bra, det mådde jag inte heller under alla perioder, hur roligt var det egentligen att ha kort hår när alla pojkar tyckte att det såg så hemskt ut. Jag ville ju ha en fin rödhårig pojke att kalla min egen. För trots att jag var så starkt i mig själv räckte det inte alltid hela vägen, jag ville ha något/någon mer. Ibland skrämmer det mig att jag är beroende av andra människor i mycket större utsträckning än vad jag gillar att intala mig själv.
Jag skolkade inte en enda gång under hela högstadiet, inte en enda gång. Jag kände ingen anledning till det. Varför jag nu kände en anledning till att gå på lektionerna, det var så lätt för mig att jag kunde sitta och sova hela lektionerna och ändå få högsta betyg på proven. Något som jag alltid har uppskattat men aldrig har kunnat njuta fullt ut av, jag vill inte att andra ska ha det svårt i skolan, jag led verkligen med mina vänner som inte lyckades få godkänt på det där andra matteprovet heller, trots att det var ett omprov och trots att de hade haft lång tid på sig att plugga.
Högstadiet innebar så många blandade känslor för mig. Jag undrade om det alltid skulle vara såhär: om människor aldrig skulle växa upp, om rasismen alltid skulle vara så påtaglig och om könsrollerna aldrig skulle suddas ut. När gympaläraren för tredje gången frågade om han kunde få hjälp att plocka ut redskapen av några starka killar gick jag och några tjejkompisar fram och sa: "vi är också starka". Sen skärpte han sig, någorlunda i alla fall. Jag frågade mig om och om igen varför folk tyckte det var okej att trycka ner varandra, vad fick de egentligen ut av det? Varför skulle de nödvändigtvis klanka ner på varandras utseenden eller kläder, kände de sig då lite bättre och lyckligare när de låg i sina sängar på kvällarna och försökte somna? Jag blev trött på skiten och ser än idag tillbaka på högstadiet som en märklig parallell verklighet där ingenting riktigt är som det borde vara. För det borde inte behöva vara så som det var på Ljungarumsskolan, man ska kunna vara precis den man är utan att bli trampad på för det.
Att jag blev definierad av andra och miste chansen att få definiera mig själv gjorde verkligen ont. Om man nu måste syssla med saker som definiering och fackplacering över huvud taget. Jag blev Julia, hon den där militanta-feminist-flat-plugghäst-vänstern-med-kort-fult-hår. Tack för det, för det är ju precis sådan jag är? Sen ska jag givetvis inte påstå att alla ogillade mig, tvärtom, jag träffade många fina människor på högstadiet. Men det finns människor som måste ha mått betydligt sämre än mig under sin egen högstadietid, kanske för att de inte vågade stå upp för sig själva, och det är dem jag skriver för idag.
När jag nu går på gymnasiet kan jag se tillbaka på högstadiet som en bra erfarenhet, men inte så mycket mer. Det kanske är en period man måste gå igenom för att komma ut på andra sidan som en starkare människa, jag vet inte riktigt. Personligen mådde jag inte särskilt dåligt under högstadietiden, utan var en ganska glad flicka när ensamheten eller en olycklig förälskelse inte drev mig till tårar. Men jag förstår också dem som kallar högstadietiden för den värsta perioden i sitt liv, det finns så många olika faktorer som kan göra högstadietillvaron fullkomligt outhärdlig. Men bättre blir det, det lovar jag. Idioter finns det många av här i världen, och alla växer inte upp, men efter högstadiet behöver man åtminstone inte umgås med dem på nära håll längre. Då börjar man gymnasiet och hamnar förhoppningsvis med mer likasinnade människor. Nu är jag accepterad för den jag är på ett helt annat vis, något som känns väldigt skönt, men egentligen borde vara en självklarhet.
Märkliga hierarkier, mobbning, idioter och fördomar slutar dock aldrig att existera. Sådant försvinner inte bort bara för att man på ett papper är 18, 49 eller 64 år gammal och jobbar på ett företag med andra vuxna varelser. Alla människor växer inte upp. Tyvärr.
Så upplevde jag min högstadietid på ett ungefär, historien skulle dock kunna broderas ut betydligt mer och berikas med många anekdoter och detaljer. Jag tänkte avsluta med några foton föreställandes mig själv som tolv-, tretton-, fjorton- och femtonåring. Aldrig har jag hatat mitt eget utseende lika mycket som jag gjorde under åttan och nian, synd att det behövde vara på det viset.
7A
8A
9A
Haha, lite kul är att jag blev anklagad för att ha för långt hår av äldre elever när jag gick i sjuan (jag hade inte alls långt egentligen). Jag klippte faktiskt också av det, rädd för vad andra skulle tycka om mig. Lite dåligt egentligen, men jag ville väl passa in antar jag.
Vidare så saknar jag Ljungarum lite grand, nian var faktiskt riktigt trevlig. Fast det var väl för att man själv var störst och vackrast och inga läskiga äldre elever kunde hoppa på en i korridoren bara sådär.
Elias