hmm, en novell. jag har precis lagt upp hela min novell på www.eggshellhearts.blogspot.com
den får du gäääärna läsa om du vill!
puss och pop!
Anonym
hmm, en novell,, jag har precis lagt upp en på min bloggsida www.eggshellhearts.blogspot.com, den får du gärna läsa om du vill! och kommentera också, gärnagärna. din blogg är fin.
puss och pop!
pamela
Jag följer din blogg, tycker att du skriver riktigt bra. Ville bara säga att du ska fortsätta.
och så har jag ett filmtips också; ensemble c'est tout(tillsammans är man mindre ensam)
fransk film, helt underbar
/hanna
Hanna i spanskan
hej julia. tänkte bara börja med att säga att du har den finaste och mest personliga bloggen jag läser! är så sjukt imponerad. du kmr bli något stort någon dag. det känner jag på mig! och jag känner igen mig så mkt i många av dina texter. så därför tänkte jag bjuda på en spotify länk. som tack för all skönläsning du bjuder alla på. tack så hemskt mkt! massa kramar, olivia.
http://open.spotify.com/user/ulliw/playlist/5IgFXYskrxAoO0hCYivYZo
olivia
vill bara berätta att i morgon börjar min kurs i genusvetenskap och det känns fantastiskt och skrämmande på samma gång. Precis som att börja lekis, 7an och gymnasiet igen. Min största tanke just nu är: "VAD SKA JAG HA PÅ MIG??????"
Och min bästis sa "du behöver inte oroa dig för det där med vänner, för du har en sådan aura som gör att man vill vara nära dig" men jag svarade "den är ju som bortblåst, den här våren har förstört mig, liksom tagit bort en del av mig."
Nu gör jag allt för att finna den där auran igen, men jag vet inte riktigt var jag ska leta.
marie
vill bara berätta att i morgon börjar min kurs i genusvetenskap och det känns fantastiskt och skrämmande på samma gång. Precis som att börja lekis, 7an och gymnasiet igen. Min största tanke just nu är: "VAD SKA JAG HA PÅ MIG??????"
Och min bästis sa "du behöver inte oroa dig för det där med vänner, för du har en sådan aura som gör att man vill vara nära dig" men jag svarade "den är ju som bortblåst, den här våren har förstört mig, liksom tagit bort en del av mig."
Nu gör jag allt för att finna den där auran igen, men jag vet inte riktigt var jag ska leta.
marie
Häromdan letade jag runt i mina lådor och hittade ett kort från 2001. På det kortet sitter 3 små flickor i en stock på Liseberg. Jag längst fram och tjuter som en galning, du gömmer dig bakom mig och man kan bara se din blonda kalufs och längst bak Emelie M som nog skriker mer än mig. Det var fint. Saknar allt det där, det var längesen nu. Ibland undrar jag hur livet hade sett ut om jag inte flyttat. Men sånt där gör mig bara galen för det är ju omöjligt att veta..
Och dessutom tycker jag att du skriver så fint, Julia. Och jag kan verkligen känna igen mig i vissa av dina texter. Jag älskar hur personlig du verkligen är när du skriver, det måste vara svårt.
Superfint är det iallafall!
:)
Louise Lindblom
hej hej. ja, du känner ju mig. gud, det är så mycket jag vill berätta för dig. och jag vill att du ska läsa mina texter. så jag ska nog skicka dom i ett mejl. jag hade egentligen inte tänkt låta någon läsa dom. förutom några få, utdrag lite här och var. Det är min Nattpoesi. Sånt jag skriver i min lavendelblå skrivbok efter kl 00:00 och inte minns vad jag egentligen menade sen på morgonen. så jag får tolka om allt en gång till. väldigt intressant. och jag känner, att jag mer än gärna vill ha respons på det här! :)
och en spotifylista ska du väl ha med! En liten udda lista, och lite förvånande för mig själv också. Inte riktigt likt mig. men ack så bra! så töntigt bra på sina håll. mm.
http://open.spotify.com/user/sannahelgalen/playlist/2M0kAjo9zDMnhXkJUwupry
Sanna
jaha.. och vart tog min kommentar vägen då. jävvlarfifan
sanna
där va den! haha
sanna
Imorgon börjar månaden september. Jag är upp över öronen nyförälskad men vill egentligen bara fira månadens första dag ihop med dig. Julie, jag har så mycket att berätta. Jag har ofantliga mängder ord som ingen annan än du kan höra på ochc förstå (jag saknar att med en enda blick kunna bli förstådd). Det känns lustigt att inte längre tömma ordförådet dagligen och få det påfyllt av dina. Det känns lustigt och vemodigt och annorlunda och trots att jag tycker om förändringar skaver det lite innuti.
Sophie
Imorgon börjar månaden september. Trots att jag är upp över öronen nyförälskad vill jag inget annat än att fira dess första dag med dig. Julie, det är hemskt svårt. För snart spricker jag itu. Hela mitt inre är fullt av ord bara du förstår och kan höra på och de måste ut (och jag saknar att genom en enda blick över klassrummet kunna bli förstådd). Som ett par för små skor skaver de inuti, och jag talar gång på gång om för mig själv att det kommer kännas bättre. Bara jag går in dem. Bara jag vänjer mig. Vänjer mig vid saknaden och att det är så förbannat, helvetes jävla tomt utan dig bredvid.
(Ja, jag gråter).
Sophie
Nu fick du två olika texter då jag antog att den ena försvann. Det gör inget. De är lika brutalt ärliga och vemodiga båda två.
(Fika med mig imorgon?)
Anonym
Jag har sprungit i regnet. Benen är trötta och tunga nu, på ett skönt sätt. Dessutom älskar jag kontrasten mellan varm kropp och kallt regn.
Jag läser "tillsamans är man alrig ensam", lyssnar på fin musik och skriver med färglada pennor i kalendern. Småsaker som jag hoppas kan plåstra om trasiga hjärtan till såren läker av sig själva.
Imorgon ska vi prova ut studentmössar, det känns fint att äntligen se ljuset i tunneln av skolkorridorer.
Och tack för att du skriver och delar med dig av dig själv :)
Ordmaskinen
När jag och min 30åriga kille lärde känna varandra läste vi av slump samma bok, Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Vi kände oss så sammankopplade av att vi läste samma bok och vi började kalla varandra Toru Okada och Mei Kasahara (jag är Mei och han är Toru). Det är två av huvudkaraktärernai boken som liknade oss två väldigt mycket. Eftersom vi finns i samma bok så kommer vi aldrig sluta existera..en råd tråd kommer alltid, oavsett vad som händer, vara knyten i varsinn ände kring varsitt lillfinger så vi kan nå varandra närsomhelst.
Ibland är han min fågel också, som i Talking bird av Death cab for cutie. Spotify-länk: http://open.spotify.com/track/4mCylFsCR5KDE1OYhkLhou
(den låter får mig att gråta..)
Emelie
(Här kommer en kort redogörelse för de kvällsliga tankar som väcktes i samband med att ha läst detta inlägg)
Jag tänker lite på hur situationen såg ut precis innan jag vågade skriva de där första orden, den där första kommentaren. Den olidliga nervositeten. Jag minns inte riktigt vad jag skrev, men nu när jag tänker tillbaka på det undrar jag vad du tänkte då (om du tänkte något alls). Jag minns decimeterlånga kommentarer som resulterade i meterlånga mail, som tagit oss flera timmar att knåpa ihop.
Jag tänker lite på hur mycket jag har förändrats sedan dess (och fortfarande håller på att förändras). Jag tänker på hur annorlunda allt är nu, fastän det bara har gått några månader sedan de där första orden. Jag tänker att det är lite konstigt/bisarrt/galet, att det skulle bli så här, och på så kort tid.
Jag tänker lite på vad som kanske skulle hänt om jag inte hade skrivit de där orden, den där kommentaren, och då fylls jag plötsligt av något jobbigt, grått; allt känns så trist. Jag tänker på allt bra som har hänt, som antagligen inte hade hänt, om det inte vore för de där första orden. Jag tänker att jag är förbannat glad att allt det här har hänt, att jag vågade skriva de där första orden, den där första kommentaren. Jag tänker, och känner, att jag är glad över att få lära känna dig. Förbannat glad. Varför? För att du är förbannat bra, helt enkelt.
(Och imorgon får ligger en sak och väntar på dig i ditt skåp, om du är uppmärksam. Nu ska här pluggas! Kramkalas.)
Camille
julia, det är ditt namn har jag lärt mig! Tänk vad konstigt med namn, dem innebär så mycket. Strax när man säger ett namn börjar man tänka på allt möjligt, personer man känner eller vet heter det namnet.. namn är personer, men personer är inte namn. Flera personer kan heta samma namn, men de har olika personligheter.. Jag kan tänka på namn i flera timmar och till slut blir jag helt tokig! För namn är egentligen bara ord, och det är du, jag och resten av världen som ger dem innebörd..
en person, som tycker om ditt fina sätt att skriva på.
hej,jag ville bara säga att jag sitter och pillar med ett mail till dig. jag vill ha det perfekt! precis som du. hoppas något så innerligt att jag får skicka det idag, så du inte bara ville ha det i söndags när du skrev detta inlägg. annars trippar mailet in i din inkorg snart ändå! du borde titta min blogg.
kärlek till dig
Ilona
svar: du gör mig alldeles generad! tack så hemskt mycket för komplimangerna, min dag har varit kass så det behövdes verkligen!
kram!
marie
Jag och ett ganska stort herrskap trevligt folk vill ha maskerad på fredag, men vi har ingenstans att vara.
Därför har jag och en vän idag cyklat igenom hela vår stad för att hitta ett övergivet hus att hålla hus i. Först hittade vi en gammal villa som taket hade ramlat in i. Det var jättefina fönster, några var hela, några sönder, de visade på något vis hur skört huset var. källardörren var olåst så vi tryckte ner handtaget och sköt in den. En blandning av rädsla för att allt skulle rasa och en rädsla för att någon skulle vara där inne gjorde att vi gick snabbt där ifrån.
Sedan cyklade vi vidare. vi fick stanna i över fem minuter vid tågrälsen för att inte bommarna sköts upp, men till slut så kunde vi börja trampa igen. Snart kom vi till ett gigantiskt hus med sönderslagna fönsterrutor. Vi tror att det antingen varit en gammal fabrik eller en gammal kvarn. alla dörrar var igenbommade och det låg massor av ölburkar utanför, måste varit någon som dumpat av de där. Men, så kollade vi in genom ett fönster och såg en blomma. En säng. Ett glas med vin. En soffa. En lampa. Vi gick runt husgaveln och såg att en dörr var uppbruten. vi stod tysta kvar ett tag och funderade på om vi skulle gå in. Vem var det som bodde där? en Lodis? flyktingar? en anarkist? En som blivit vräkt? Eller bara någon som vill bryta mot normen och regler? Vi vågade inte gå in.
Vi vet fortfarande inte vem som bor där, men det hoppas vi få reda på imorgon.
Ha en fin afton!
Ebba
Därför är du den bästa julia,
när du äter gör du alltid ljud som (får mig på fnisshumör och) visar hur mycket du uppskattar maten, all mat egentligen. för du är inte en kinkig eller komplicerad människa, du behöver inte det bästa för att vara nöjd, och du uppskattar så många småsaker som många andra inte alls lägger märke till.
(och många många fler fina saker med dig, som är för fina för att lägga ut här, tycker jag)
Lisa den visa
jag vill skriva massa saker, för det är så mycket jag vill säga till dej. helst vill jag nog låta musiken tala, men jag har inte inspirationen som behövs för att skapa den perfekta listan, just för dej, just nu.
så, det blir ord istället. (dom är ju trots allt inte så farliga...). det är det här med livet. att livet är svårt. att tårar är nära. att kärlek är ständigt frånvarande. allt det där i ett gör mej sömnlös och rädd. vad är det som fattas mej? vad är det som inte finns inuti mej som gör att jag inte kan leva mitt liv utan att gråta om natten och att kärlek vägrar hålla min hand? jag vet inte men jag önskar jag visste...
för då kunde jag kanske ändra på något, eller hämta det som fattas mej någonstans. då kanske jag kan lära mej hur jag ska leva, hur jag fungerar.
(vet du?)
och tack, för dina ord.
Anonym
Min bästa vän har blivit upp över öronen förälskad i en amerikan som ser ut som en blond aladdin
(behöver jag säga mer? Aladdin är, typ, det hetaste som Disney någonsin skapat, och den mest underbare osvosvosv)
Men det är ju kul när det går bra för andra!
Sanna
En lite mindre rolig sak är att min vän Camilla (lilla-Camilla-ayumi) bor i Lund nuförtiden och allt jag vill göra är att köra ner dit nu, på direkten, och hämta hem henne.
Sanna
Nu ska jag berätta något Julia. Det märks i korridorerna när du är borta. Jag vet inte hur, det bara gör det.
Nu ska jag klura ut vad jag ska ha på mig på en styck vargsafari och en styck roddtur med ett 10-manna dragskepp.sådant normalt vi ska göra i Tyskland alltså. hur var det där i Neuwied?
Marie
Hej alla ni fina som skrev något i detta kommentarfält (och alla ni andra är fina också såklart). Jag hoppas att ni tycker det är roligt att få någon slags respons, något slags svar, till allt det ni skrev, trots att det har dröjt en evighet. Ibland går jag tillbaka hit och läser om era fina ord ännu en gång, kanske den femtonde gången eller något liknande. Ni får mitt innanmäte att kännas alldeles varmt och luddigt, tack för att ni är så bra. Och ni som mailade mig, jag svarar nu i helgen, förlåt att det har dröjt en evighet även där. Tack och kram (och svara gärna igen om ni vill föra en diskussion i kommentarfältet).
Sofia: Jag förstår precis vad du menar när du skriver att alla låtarna hade kunnat vara skrivna av dig. Att vi människor ibland tänker och känner så pass lika som vi ändå gör fascinerar mig något oerhört. Men ibland önskar jag att det inte var så, när jag mår som sämst önskar jag att ingen annan människa någonsin ska behöva må så. Jag är inte konstant ledsen, naturligtvis inte, men ibland känns allt väldigt, väldigt mörkt.
Att tänka på någon hela tiden är tyvärr något jag alltför väl känner igen mig själv i. Jag är så jävla bra på att tänka efter, tänka igenom, tänka om, efterkonstruera. Tänka ”åh, visst var jag kär i honom… egentligen”, trots att jag nog inte alls var det, trots att ångesten grävde hål i min mage när jag satt jämte honom och han viskade fina ord i mitt öra och pratade om vår framtid, en framtid som jag inte kunde föreställa mig. Det som du beskriver gör fruktansvärt ont, ja, riktigt jävla ont.
Hösten är här nu, och jag älskar det.
Jag tänker så väldigt många tankar på en och samma gång, hela tiden. Jag har gått in i stolpar många gånger i mitt liv, ont som fan gör det, och inte blir det bättre av en snygg bula mitt i pannan. Men roligt, det är det onekligen, haha.
Skoltrött, det är jag alltid i början av höstterminen. Innan man hinner vänja sig, innan skolan har blivit rutin och sommarlovet ett minne blott. Det är inte läxorna som gör mig skoltrött, det är det faktum att det fria, somriga, luftiga, lätta försvinner bort i horisonten för att aldrig mer återvända. Till slut återvänder det, ja, ännu en gång faktiskt, men det känns då verkligen inte så. Ett tag in i terminen brukar dock skoltröttheten försvinna för mig, trots att läxorna blir fler.
Tack för många meningar om allt och inget, det är fint att du tog dig tid att skriva något Sofia, kram.
Pamela: Jag har börjat läsa din novell, det vill jag att du ska veta. Och jag ska läsa färdigt och kommentera flera av dina novelldelar, för allt det du har skrivit är så fruktansvärt fint. Så en vacker dag ska jag verkligen ta mig tid att läsa färdigt, kram.
Hanna: Åh, jag blir så glad, det känns så fint att du tycker det. Kanske ser jag lite bister ut där jag sitter på spansklektionerna, jag vet inte, jag tenderar att göra det på vissa lektioner, haha. Och Ensemble c’est tout är verkligen hur fin som helst, har du läst boken? Den är om möjligt ännu finare.
Olivia: Ska jag börja med att skriva ”iiiihh, tacktacktack, vad glad jag blir!” kanske? För det är ungefär så jag känner. Jag blir så väldigt, väldigt glad, och sedvanligt dyker tanken ”hon skriver om någon annan” upp i huvudet, men jag ska försöka ta åt mig. Tack Olivia, verkligen tack och verkligen kram.
Marie: Genusvetenskap, vad underbart, jag tror att jag också vill läsa det en vacker dag. Min kusin är fil. kand. i just genusvetenskap. Och jag förstår din klädångest, haha, jag är precis likadan själv. Men i efterhand kommer jag nästan aldrig ihåg vad någon annan hade på sig, så varför skulle dem komma ihåg min klädsel?
Och att tappa den där auran, jag känner igen mig lite faktiskt. Jag har vänner som säger ”ja, men det är ju alltid lätt för dig Julia, du har så lätt för att prata med människor, du blir alltid omtyckt”, så kanske det är ibland, jag vet inte. Men det kan också kännas så fruktansvärt läskigt, så fruktansvärt läskigt att lära känna nya människor när jag känner mig obekväm och undrar varför de tittar på mig sådär, eller om dem dömer mig utifrån min musiksmak eller mina politiska åsikter. Jag är något av en åsiktsmänniska tror jag, jag är sällan elak, men jag försöker nästan alltid säga vad jag tycker.
Malin: Kanske har du märkt liknande tendenser från min sida?
Louise Lindblom: Åhåhåhå, det var under någon av Lisebergsresorna som vi åkte på med Gräshagskyrkans kör, herregud, vilka minnen! Och vad som hade hänt om du hade bott kvar, ja, det kommer vi aldrig att få reda på, men det är spännande att leka med tanken.
Och tack så väldigt, väldigt mycket för det sista du skrev Louise, jag blir så glad.
Sanna: Jag har läst din nattpoesi, och du ska få ett sånt där extremlångt mailsvar som jag gissar att du vill ha (och just nu kan jag inte dra mig till minnes hur din spotifylista låter, men jag minns att jag har lyssnat på den, hm).
Sophie: Jag har läst dessa ord många, många gånger. Och trots att jag nu sitter här på min fotolektion klockan 09.18 den sextonde oktober, trots att jag sitter här i den trista skolmiljön och känner mig lite fredagspirrig i hela kroppen, trots att jag sitter här med tolv andra elever och lyssnar på lärarens utläggningar om färgtemperatur, trots att jag borde sitta här och lyssna på läraren, inte svara på kommentarer, trots att jag har läst dina fina ord förut. Trots allt detta tåras mina ögon. För du vet väl att jag känner exakt likadant?
Sandra: Jag hoppas att du vet att jag räknar dig till en av mina allra finaste, allra närmaste vänner.
julia
Ordmaskinen: Jag önskar att jag hade samma förhållande till löpning som du verkar ha. Men jag förknippar fortfarande löpning med söndagens fotbollsträningar innehållandes intervallöpning och fyspass. Det var så jobbigt, tråkigt, roligt och härligt på samma gång, men nu kan jag bara tänka på löpning som pest och pina. Jag önskar att jag var en av dem som älskar ljudet av sina löpskor mot kall, våt asfalt och aldrig känner sig lika fri som när kilometrarna passerar i rasande hastighet.
Just det du beskriver är sådant jag brukar göra när jag vill plåstra om ett trasigt hjärta.
Ljuset i tunneln, jag vill både se det och inte se det. Gymnasiet känns ömsom som ett fängelse, ömsom som det tryggaste jag vet.
Och tack, tack för att dina kommentarer alltid är så genomtänkta.
Emelie: Åh, vilken vacker liten anekdot. Fågeln som vrider upp världen har jag ännu inte hunnit läsa, Norwegian Wood och Sputnik Sweetheart däremot. Toru och Mei, åh. Och låten var även den vacker, vilket sockersött svar det här blev från min sida.
Camille: Jag satt och läste igenom några av våra gamla mail för några dagar sen, kom ihåg att jag till slut glömde bort att svara på det sista, tänkte att du är så väldigt bra, lät mina ögon fyllas av tårar när jag läste två olika berättelser om en och samma person, log när jag läste allt det fina du hade skrivit. Och jag är verkligen glad, glad över att allt har blivit som det har blivit, glad över att jag har så många otroliga människor i min närhet som jag tycker om och som tycker om mig. Jag är verkligen innerligt glad över att jag har lärt känna dig Camilla, och det hoppas jag att du förstår.
En person som tycker om ditt fina sätt att skriva på: Tack för komplimangen i ditt namn, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Och du har så rätt, så väldigt rätt. Jag funderar ibland själv på hur märkligt det egentligen är med namn, hur olika associationer föds, dör och återuppstår i samband med vissa namn. Hur jag ska ställa mig till det faktum att det finns flera miljoner människor på jorden som heter Julia är något annat som kan kännas konstigt ibland. Jag heter ett namn som jag själv tycker är så fruktansvärt tråkigt, det finns så många Julior, men det finns bara en mig, bara ett jag.
Ilona: du får skriva och skicka hur många mail som helst till mig, när som helst, det gör mig bara jätteglad. tyvärr är jag sämre än sämst på att svara snabbt, men i helgen, i helgen lovar jag att svara, kram.
karolinajonsson: tack!
Ebba: Åh, vad underbart att utforska sådana platser! Ibland, när man tänker på sitt liv som en film (eller när jag tänker på mitt liv som en film kanske jag borde skriva, jag vet ju inte om du gör det), verkar allt genast väldigt, väldigt häftigt. Haha, det kanske är jag som lätt blir fascinerad, men oj, vilken bra filmsekvens den delen av ditt liv skulle vara. Ibland blir det lättare att uppskatta de små detaljerna när man tänker på sitt liv som en spännande film eller bok, och kanske är det bara någon slags menlös verklighetsflykt från min sida, men det kan faktiskt hjälpa mig.
Lisa den visa: åh, åh, åh, jag blir sååå åååhhh, du är så fin (och åhna och mmmandena jag släpper ifrån mig när jag äter mat är inget resten av världen behöver få reda på, haha). och jag vill skriva en lista till dig också, men det skulle vara så svårt att korta ner den, du ska få den i ett brev en vacker dag istället.
tvillingsjäl: Jag önskar att jag hade all världens visdom inom mig och att jag kunde komprimera den till några väl valda ord och sedan skicka dem orden till dig. Ge all världens visdom till dig samtidigt som jag ger dig en internetkram som värmer ända in i din benmärg. Ibland önskar jag att det fanns en nyckel till människokroppen, en nyckel som får ens hjärta, mage, hjärna och alla andra delar att bara sluta värka en gång för alla. Ibland önskar jag det, och ibland önskar jag den exakta motsatsen. Det finns så många uppförsbackar och så många nedförsbackar i livet, så mycket som är jobbigt och så mycket som är fantastiskt. Och ganska jävla ofta känns det som att allt det hemska har överhanden, att det kommer att vinna och äta upp en inifrån och ut och att man aldrig, aldrig, aldrig kommer att känna sig lycklig igen, eller ens lite halvglad. Ganska ofta känns det så, och visst är det för jävligt att det ska behöva vara på det viset, men man behöver också allt det där fruktansvärda för att kunna uppskatta allt det där fina. Så tror i alla fall jag, men kanske ska du inte lita på mig, jag besitter ju trots allt inte all världens visdom.
Och jag vet inte riktigt hur vi människor fungerar. Jag vet inte varför du inte kan leva ditt liv utan att gråta om nätterna, jag vet inte varför kärleken vägrar att hålla din hand. Men jag vet något annat. Jag vet att du inte är ensam om att känna såhär. Jag vet att vi är miljontals människor som ibland tänker att det inte finns något egentlig mening med livet om allt ska fortsätta vara såhär jävligt. Jag vet att vi är hur många som helst som tänker att aldrig, aldrig, aldrig kommer vi att finna någon att kalla vår egen, någon att bilda något slags vi med. Jag vet att vi är många som ligger sömnlösa ibland, funderar kring vad det är som är fel, varför det är just jag som mår såhär jävla dåligt. Jag vet att vi är fruktansvärt många som mår hur jävla dåligt som helst, och alltid muntrar inte det upp, men ibland känns det skönt att veta att man inte är ensam.
Sanna: Hahaha, fina ord Sanna-min-Sanna. Så du tycker att Alladin är det mest underbara som Disney någonsin har skapat? Jag har aldrig riktigt fallit för honom, men han ser åtminstone inte lika märklig ut som alla andra Disneymän. Disneymännen har en tendens att se riktigt brutala ut med knivskarpa käkben. I och för sig är knivskarpa käkben något av det vackraste jag vet, men Disneymännen ser bara märkliga ut. Och jag förstår att du saknar din Camilla, det känns så väldigt märkligt nu när folk börjar flytta iväg.
Marie: Du förstår väl att det märks när du är borta? Du, Camilla och MacLachlan (hihi, jag älskar efternamnet) har alltid mungiporna uppe vid örsnibbarna när jag kommer skuttandes, jag älskar det. Dina finurligheter behövs för att lysa upp och färglägga min ibland gråtrista vardag. För att bjuda tillbaka borde jag anordna en skattjakt någon dag.
julia
hm, vad ska jag skriva. jag kan väl skriva om lite allt möjligt, som du gav förslag på att vi kunde skriva ...
en spotify-lista som beskriver mitt liv just nu har du här: http://open.spotify.com/user/sofiafiasofia/playlist/0JO58fowPk6DwdVOhR0Jm6
när som på alla låtar i den listan skulle kunna varit skrivna av mig (eller inte av mig, för så bra kan jag inte skriva) men OM mig. från min hjärnas synvinkel. äsh, något sånt.
det finns en pojke. jag trodde han kände som mig, men tydligen inte. sånt gör ont, fasligt ont. jag gör allt för att glömma honom men det gör bara att jag tänker på honom ytterligare en gång. för var dag som går tänker jag bara mer och mer på honom. igår var det 997, idag 998 och imorgon 999.
just nu längtar jag efter hösten hur mycket som helst. kanske ångrar jag det när de där riktigt höstruskiga dagarna kommer men att längta är något jag tycker om så ja. hösten får gärna komma ... NU.
ibland är jag väldigt tankspridd. det ledde till att jag för någon vecka sen gick pang poff rakt in i en lyktstolpe. det gjorde ont, men det gav mig och min vän ett gott och långt skratt också.
oj, vad mycket jag skriver. kanske ska jag skicka det i ett mejl istället?
äsh, jag kör på här. hm ... vad mer.
jag ligger hemma och är sjuk, fast jag är på bättringsvägarna och imorgon får jag nog pallra mig till skolan. jag är redan skoltrött och vi har inte ens fått några läxor ännu. det bådar inte gott! haha. :)
nu blev det tomt i mitt huvud för den här gången. men åh, ja. mm. hm. hejdå då.
...
.
<3
sofia