2009/tvåtusennio/tjugohundranio (januari - mars)

Dagarna bara rinner förbi, försvinner iväg, och tydligen började jag skriva här för ett år sedan, ett helt jävla år sedan. Bloggen firar ett år och jag undrar vad som har hänt sedan det där första inlägget. Jag har trampat vatten, känt tonårspatetiken bränna bakom ögonlocken varför vill ingen ha mig? ta mig ifrån den här jävla stan! ge mig något som känns!, känt tonårsapatin som en molande smärta i magtrakten klarade inte av att uttrycka mig, kunde knappt röra mig, lyssnade på hellström hela nätterna, gjort fel, inte lärt mig någonting, upprepat, efterkonstruerat och känt mig så fucking ensam och missförstådd precis som alla andra, jag vet, jag vet, jag vet!. Jag har varit mer tonåring än någonsin förut, jag har skrivit nästan en hel dagbok full från pärm till pärm, bläckstreck, svårtydda ibland, men nästan alltid förmedlande samma jävla känslor av ensamhet och ledsamhet. För det är vad jag skriver om i mina dagböcker och här på bloggen ledsamhet, patetik, ensamhet. För det är då mina fingrar glider okontrollerbart över tangentbordet, det är då bläckpennan glider obehindrat över sida efter sida efter sida efter sida i den numera nästintill fullklottrade dagboken. Det är då jag kan skriva, men det är inte då jag ger en heltäckande bild av hur jag verkligen mår och har mått. Detta år har jag mått sämre än någonsin, detta år har jag mått bättre än någonsin. Jag har förbannat likgiltigt gråa perioder och dagar som har flutit ihop med varandra, jagat efter någonting som känns, omedvetet eller medvetet. 2009 är året av nya saker, året då jag mådde fantastiskt och fruktansvärt, året av kontraster. 2009 har handlat om högt och lågt, upp och ner, bra och dåligt, och aldrig förut har jag avskytt det mellanmjölkiga, gråa och likgiltiga lika innerligt. Nu kommer någon slags årssammanfattning, jag börjar med januari, februari och mars.

januari


I min dagbok skrev jag: jag har nästan alltid en längtan inom mig. efter något. eller någon. ett tomrum. Det var en ledsen månad, nätterna var långa, kvävande och ensamma. Men i slutet av januari fylldes jag av ett hopp om att en någon fanns där, en någon som ville lära känna mig, en någon som mer än gärna ville dra sina fingrar igenom mitt hår och hålla sina händer kring min midja. Vi träffades den sista januari, en iskall vinterdag på medborgarplatsen i stockholm. Det var början på en berättelse som aldrig han få sin mittendel innan jag satte punkt och avslutade den.

februari

Sophie och jag har liksom hjälpt varandra igenom hela tvåtusennio.


Berättelsen tog sin början, vi lärde känna varandra. Det var sportlov och jag var lycklig, det var torsdagsbio och jag var lycklig, det var fika efter fika efter fika på bernards och johans och jag var lycklig. Det var fint, det var fint, det var fint. Februari var en glad månad, mestadels, men tvivel och tankar kring varförvarförvarför jag inte inte blev kär i han den där fina började krypa fram. Jag förbannade min egen oförmåga att tycka om någon som faktiskt var bra för mig.

mars



Det var så förbannat grått, jag ville bara ha vår och fjärilar i hela kroppen. Jag började känna mig instängd, du gav mig vackra ord och framtidslöften men jag ville bara bortbortbort. Fångad av dig, fångad i mig själv, fångad i Jönköping. Och du var så fin och så bra och jag kunde verkligen inte förstå mig själv. Sen: frihetskänslan efter att ha släppt taget av något som kunde ha blivit ett vi. Och jag mådde så bra, jag uppskattade ensamheten (man uppskattar väl alltid det som är självvalt antar jag). Kaoset, paniken, ångesten och efterkonstruktionerna attackerade mig inte riktigt ännu, och våren tycktes äntligen komma...

text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

jag kommer inte på något vettigt att kommentera men känner för att lämna ett avtryck eftersom du är så jäkla bra.


sofia

jag älskar dina bilder. så vackra.


Linn

jag älskar din blogg. det är något men den som man inte finner i andra bloggar, det tycker jag om så himla mycket. din blogg är riktigt fin och du verkar också som en himla fin människa!


emma

sofia: puss.



linn: puss.



emma: puss.



åh, jag blir alldeles, ah, jag tappar mina ord. ni är så ahhhhh, taaaacckkk!


julia

Upp