jag känner pojken här i fönstret mittemot, han samlar drömmar i fickan

Man ska inte ursäkta sig, jag vet. Det känns så onödigt att be om ursäkt för tidsbrist och trytande inspiration när det kanske inte ens finns någon som bryr sig om huruvida denna blogg uppdateras eller ej. Men jag känner ändå ett behov av att be om ursäkt, ett behov av att förklara mig.

Jag är galet glad att jag har lyckats få ett sommarjobb (jag ursäktar att det är det enda jag skriver om). Det ger mig så mycket - framförallt pengar. Men också känslan av att vara tvungen att slita, det underbara välbefinnandet jag tycks känna under varenda ledig sekund, det faktum att vissa av mina arbetskamrater är hur fina som helst och det faktum att jag verkligen kommer att njuta alldeles extra mycket av varenda ledig göra-vad-som-helst-timme när min arbetsperiod är slut. Men (ja, det finns alltid ett men) arbetet underminerar min kreativitet på alla plan. Det låter pretentiöst, artsy och lite småfjantigt - jag vet - men jag har överhuvudtaget inte någon skrivinspiration eller några fotoidéer. Så... Jag ursäktar mig. Jag ursäktar trista intetsägande texter och ännu tristare bilder. Om två veckor kanske jag kan börja känna efter igen, då kanske jag kan behandla något intressantare ämne än gräsklippning. Under tiden kan ni njuta av denna intressanta oredigerade bildserie föreställandes mig för några minuter sedan. Jag har precis kommit hem efter en finfin kväll. Godnatt.


KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

Hej! Haha ja, jag känner igen dig :) Du går ju på Peset (vilket inte är världens största skola), och sedan är vi ju vänner på facebook. Tack tack i alla fall, kul att du gillar bloggen!



Åh, och nej, jag tar inte åt mig särskilt mycket av alla negativa kommentarer folk skriver om mig, eller om min vikt och mitt utseende. Det finns de dagar då det är lite jobbigt kanske.. men för det mesta så är jag nöjd med mig själv, och det är väl det som är viktigast.


Shelley

Upp