Kanske såg hon galen ut, den där flickan i en mintgrön parkas.
En dag som efter lunchtid mest har gått i gråskalor. Det är mycket gråskalor ibland (men varför nu, jag var väl glad, jag är väl glad?). De där olika nyanserna av grått och svart som försvinner in i varandra och suddas ut till ett enda stort töcken. Jag tänkte att jag kanske bara behövde andas, men de friska andetagen blandades med cigarettrök och avgaser. Luften smakade smuts. Jag tänkte att jag skulle lägga märke till våren runt omkring mig. Snödroppar, ljumma vindar, fiskmåsar och en blå himmel. Vindar brukar föra med sig förhoppningar, men idag bara cigarettrök och avgaser. Cigarettrök och avgaser. Cigarettrök och avgaser. Mina ögon var blinda för våren och såg bara gråa gatstenar och likgiltiga ansikten.
Så jag flydde. Flydde till min fristad. Flydde till min fristad iförd en enorm mintgrön parkas som mest kändes som en tvångströja. Jag hann tänka något flyktigt positivt, vilken praktiskt jacka! Fungerar både som ett skyddande skal mot omvärlden och som en tvångströja. Jag skriver, skriver, skriver i min fristad, uppe på mitt parkeringshus.
Vindarna bär återigen på förhoppningar, de känns friska. De smeker mitt hår som inte längre är fångat under min basker. Tvångströjan är uppknäppt och vindarna är friska. Ut på parkeringshusets tak kommer en alkis, bryter förtrollningen, skräms när han får syn på mig och är borta med vinden lika snabbt som han kom. Kanske såg hon galen ut, den där flickan i en mintgrön parkas. Jag ser på mig själv utifrån, svävar förbi.
- Nu vet jag vilket mitt favoritparkeringshus är, tänker jag.
- Min penna är sådär magiskt dimblå, hinner jag också tänka, innan det återigen är dags att fylla lungorna med smutsfylld vårluft.
HERREGUD KVINNA! du är så begåvad.
jag längtar till solen lockar fram mina ord. under vintertid har jag mest bara skrivkramp.
marie