jag hade glömt bort att det kan kännas som ett fängelse när någon tycker att det är så himla oerhört väldigt jättefint att umgås med mig, när personen talar i vi-form, när personen talar om alla saker vi borde göra tillsammans, och jag bara vill hem till tryggheten i mitt rum, tryggheten under mitt täcke, tryggheten som jag ibland finner i ensamheten.
tack för fin bloggkommentar för ett tag sedan, jag blir djupt rörd och glatt äppelkindat lycklig!
Jagvetexakthurdetkänns osv. Du vet säkert också vem jag syftar på. Om inte, ryck mig i armen nästa gång vi ses, så kan jag påminna dig. För övrigt tycker jag att vi är dåliga på att umgås så där ofta som vi (läs: jag) skulle vilja. (Jag ogillar kidnappade lov - du vet, de som mest går åt till att jobba, sova, plugga). Kram.
bells: det är så farligt att gömma sig för omvärlden, men ibland kan det kännas som den enda lösningen, åtminstone för tillfället.
kalle: åh!
camille: jag vet vem du syftar på, och varför ska det behöva bli så förbannat fel så förbannat ofta? kunde inte förälskelser vara ömsesidiga någon gång ibland? occch jaaaaa, mer umgässande åt camille och julie. tiden rinner alltför ofta iväg utan att man hinner ta tillvara på den. krampusskrampusskrampuss.
När det blir så, då brukar jag gömma mig under täcket, hur omoraliskt det än verkar. haha.
Bells