ur ett kollegieblock

Det är fint att ha någon att åka till på fredagskvällar och lördagskvällar, och egentligen också söndagskvällar, måndagskvällar, tisdagskvällar, onsdagskvällar och torsdagskvällar. Det är fint att missa den sista bussen hem, trots att bussarna inte slutar gå förrän klockan två på natten och trots att man måste gå upp riktigt tidigt nästa morgon. Det är fint att då få sällskap hela vägen hem trots att det är tolv minusgrader och snö ute, trots att dem tygskoförsedda fötterna fullkomligt domnar bort av kylan och trots att någon familjemedlem nog hade kunnat komma och hämta en med bilen. Det är fint att ha någon som man vill spendera alla kvällar i veckan med, varenda annan vaken och sovande sekund med också för den delen. Det är fint att ha någon som ständigt återkommer i ens tankegångar, oavsett om man håller på att somna, precis har vaknat, eller sitter på en historielektion. Det är fint att ha någon vars namn fyller alla sidor av ens dagbok. Det är fint att ha någon som skickar så betydelsefulla sms till en att man läser dem så många gånger om och om och om igen att man till slut skulle kunna rabbla dem utan svårigheter eller fel om någon ringde en mitt i natten och frågade vilka sms man har i sin "sparade meddelanden"-mapp. Det är fint att ha någon som kan få allt det klyschiga att kännas fint. Det är fint att ha någon. Om så bara för en liten stund.
text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

Idag hade jag en av de där dagarna jag kan ha. När det känns som att allt är ut och in. Saker som borde blivit gjorda förblev ogjorda och saker som inte var lika viktiga upptog förbjuden tid. Min inkorg fylldes av sms som talade om hur saker låg till. Saker jag inte vill ska ligga till så som de ligger. Jag gick ut, sparkade på löv och skrek, grät och förbannade tills magen kapitulerade och sa: Nu räcker det.



Jag andades som om det var det första andetaget efter en livslång koma. Jag kom på hur överjordiskt tacksam jag är. Över att ha dig. Att du finns. Förmodligen skulle jag inte fungera annars.


Sophie

Det är fint. Finare. Finast. Men just nu är jag på jakt efter allt annat fint. Kyliga oktoberpromenader bland löv som brinner, höst, ljus, böcker, vänner. Det räcker långt för att fylla det där tomrummet av att inte ha någon. Det där tomrummet som egentligen gör lite ondare än vad jag faktiskt vill erkänna för mig själv.


Ordmaskinen

ja, det är fint. Men jag har tagit paus från pojkar nu. Jag tänker på mina bästa vänner när jag läser det här istället. Och då stämmer det så mycket att jag nästan gråter.



älskar er Anna och Oliver, ifall ni läser det här :')


izzie

Sophie, åh, min Sophie. Du och jag ska alltid torka bort varandras tårar, kramas till allt det jobbiga känns lite mindre påtagligt och vara mackors översidor, både du och jag, alltid.



Ordmaskinen: Det är tur att det där tomrummet känns lite mindre påtagligt ibland, att man kan fylla det med annat, om än bara tillfälligt. Det är synd att det existerar ett sådant tomrum, att inse att man nog inte riktigt klarar sig själv. Men det är vackert också, att vi människor är konstruerade på ett sådant vis att vi behöver någon annan.



izzie: åh, bästa vänner finns det också ett tomrum utan, det är fantastiskt att ha underbara människor att tycka om och behöva och dessutom vara omtyckt av och känna sig behövd av.


julia

Upp