artificiell sommar
När man kommer hem från skolan klockan halv sex och mörkret är ovanligt mörkt, kylan ovanligt kylig och humöret ovanligt grått finns det egentligen inget bättre än att göra sommar. "Göra sommar, vadå, är hon dum i huvudet eller?" kanske ni tänker nu, men ja, ikväll har jag gjort sommar. Ett par jeansshorts och den färgglada baddräkten med volanger var redan på. På åkte även finaste vårskorna med jättelånga snören, min glädjandegulagalna basker och mina största och rödaste solglasögon.
Redan lite lättare i hjärtetrakten studsade jag till datorn för att få höra Jacques Brel, Mathieu Boogaerts och Yves Montand. Jag drog upp volymen så högt som man vågar när man bor i en lägenhet och har grannar att ta hänsyn till. Och som genom ett trollslag blev lägenheten både ljusare, gladare och somrigare. Jag drömde vidare med franska stämmor klingandes i mitt hjärta, min hjärna och mina hörselgångar (att jag inte valde det fantastiskt vackra franska språket när jag var ung och dum och gick i sexan kan jag fortfarande inte förstå). Genom musik och våfflor avhjälpte jag vinter- och tonårstragik och ersatte den med Parisisk sommarromantik.
Det spelade inte riktigt någon roll att mitt huvud värkte som aldrig förr, att matematikboken fortfarande låg orörd i tygväskan och att mörkret härjade utanför fönstret. För ett ögonblick var det sommar.
Emilie Wahlström gillar detta
Emilie