om att stanna upp och tänka efter ungefär

Utanför fönstret, på innergården, dansar lövträden i vinden och ösregnet. Jag sitter på den rätta sidan av väggarna, fönstren och dörrarna - skyddad från omvärlden. Jag känner mig avskärmad från verkligheten trots att jag flera gånger om dagen vistas i den, liksom gör ett tillfälligt besök. Låter mina träskor klappra fram längs Östgötagatan, klappra in på Ica för att köpa mjölk och ägg, klappra omkring inne på galleriets perfekt slitna trägolv. Jag befinner mig mitt i verkligheten men kan ändå inte riktigt greppa att tiden fortgår och att jag mest bara flyter med. Mina vänner bor och befinner sig i en annan stad, mina borden och måsten och vanor och rutiner hängde jag på en krok innanför ytterdörren innan jag lämnade Jönköping, och min vardag behöver jag inte hitta tillbaka till igen förrän i slutet av augusti då skolan börjar. Dagarna passerar och liksom flyr in i varandra, blandas samman och flyter ihop. Jag lyssnar på pianostycken och Oskar Linnros, läser Kafka på stranden och förvånas varje morgon över hur soldränkt parkettgolvet är när jag drar bort draperiet som hänger för min säng.

Hela tiden kastas jag mellan att känna mig vuxen och att känna mig som ett småbarn. Igår tittade inte ens dörrvakterna på mig en extra gång innan de släppte in mig på nattklubben med tjugoårsgräns, idag sitter jag och funderar kring framtiden men inser att jag först måste spendera ett år till på gymnasiet, och kanske ännu längre tid i staden där alla känner igen alla och det inte finns några nya gathörn att upptäcka. Om fyra månader och nio dagar blir jag ”vuxen”, men jag är inte ens säker på om jag vet vad det innebär eller om jag är redo för denna nyvunna frihet som även kommer att medföra nyvunnet ansvar.

Den ensamhet och anonymitet som vissa människor upplever i större städer är så oerhört livsnödvändig för mig, ibland behöver jag verkligen stanna upp. Bara ta några djupa andetag, tänka igenom och tänka efter. Annars hastar jag på och låter tiden dra mig med sig trots att jag inte har någon aning om vart jag egentligen vill att den ska föra mig. Ibland undrar jag om någon människa egentligen är riktigt säker på det. Lövträden har nu slutat dansa för mig och jag tror att jag borde koka lite tomatsoppa innan jag somnar framför någon halvdålig film på tv. Just nu önskar jag mig ingenting mer än det här, jag vill titta på halvdåliga filmer och lyssna på Bonnie Tyler. För ibland behöver jag det.

text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

så bra skrivet. du är så duktig. man liksom känner en speciell känsla när man läser det. jag känner igen mig.


lisa

jag känner med hela texten.


Lisa (den långhåriga)

jag känner så igen mig, vad fint fint fint du skriver. Jag har precis kommit hem från frankrike och känner mig mer än någonsin som en främling i verkligheten. eller så är jag kvar i en slags dröm och kan inte greppa att jag slungats rätt in i den gamla verkligheten... Hur som helst känner jag mig lite som travis bickle, jag äter och sover och vill helst inte vara social med någon där folk rör sig. Jag vill liksom inte se mer av det jag redan sett förut och bara vara kvar i min dröm. När jag har skrivit ned alltihopa på papper kan jag typ sticka näsan utanför dörren. Och dessutom regnar det hela tiden.

alltså, vuxen. Jag kan inte köpa alkohol, fast jag helt och fullt har lagen på min sida, (den som man får köpa på typ ica, så gammal är jag inte än) för det känns så fel. Jag rodnar och bävar och tänker hela tiden "det här är fel fel fel, jag är för liten för det här, jag är ju femton va fan, polisen komme och tar mig..." typ. och allt annat. Jag har fått någon slags sporre i ryggen tror jag, en starkare vilja än någonsin att vilja lämna borlänge (och ALDRIG komma tillbaka) och fly till kontinenten, och jag måste söka stipendier och prata med syon och hitta på en plan. det känns som om det inte spelar någon roll vad exakt jag måste plugga eller jobba med eller ja, just det, egentligen, bara jag kommer bort ifrån den här stan, ifrån det här landet, ifrån alla människor som sinkar sig själva. och jag måste ta ansvar. och det känns liksom ... så himla jobbigt... Är jag lat? Dum i huvudet? Jag vet inte. Men, precis som du säger, jag behöver också glo på film (bra och dålig :P, jag såg baz luhrmans "Romeo+Juliet igår och typ grät krokodiltårar och skrek:"NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!" när romeo dricker giftet precis då julia vaknar, shit :P) och lyssna på bonnie tyler. :) det är så.


izzie

föresten, gillar du the Doors? :) Bara en fråga :).


izzie

Upp