jag tror att det kallas sommar

Igår kom jag hem ifrån UKM Riksfestival som ägde rum i Skara. Klockan tolv rullade mitt och Natalies tåg in på Jönköpings station och resten av dagen kände jag mig fullkomligt comatosed på grund av trötthet och lycka och alldeles för många intryck på alldeles för kort tid. På en scen stod jag alldeles ensam och läste min poesi inför en publik på över hundrafemtio människor. Det var fantastiskt. Det är en sådan ofattbart mäktig känsla, och om någon av er som läser min blogg själva skriver poesi, rekommenderar jag er verkligen att våga framföra era ord på en scen. Ungefär sjutton (!) personer kom fram till mig efteråt för att krama om mig, skaka mina händer, ge mig beröm och kritik och allmänt lovorda mig. Jag är fortfarande stum av förvåning och tacksamhet. Och under UKM träffade jag dessutom så fasligt fina människor från hela landet, deltog i en Workshop med Navid Modiri som ledare och trummade på kongas mitt i natten tillsammans med fint folk.

Nu är jag tillbaka i Jönköping, tillbaka i verkligheten, och ägnar mig än en gång åt mitt sommarjobb: skrivarverkstad. Denna text skrev jag just precis nu (uppgift: miljöbeskrivning), och jag vet inte om den är riktigt färdig ännu eller om jag ens tycker om den, men jag hade lust att publicera något.


Sommarens dåsighet hade klibbat sig fast i varenda luftmolekyl, jönköpingsborna orkade knappt längre lyfta det högra benet och sedan det vänstra och sedan det högra igen, utan gled istället mest omkring, likt en enda stor trögflytande massa, mellan luftkonditionerade caféer och kvadratmeterstora skuggplatser under lövträd i olika parker. För länge sedan hade midsommarblomstren börjat sloka, trots att de svenska jordgubbarna ännu inte hade nått humana priser och trots att små grodorna ännu inte skulle sjungas förrän om två dagar. Moderiktiga kvinnor, endast sjutton eller kanske till och med arton, nitton år fyllda, flöt omkring i sina flätade slokhattar och svarta långklänningar från H&M som fladdrade lite lätt kring deras slanka ben då en svag bris valde att skänka dem en aning svalka denna junieftermiddag. Solglasögon med runda glas ramade in deras ansikten när de passerade hamnkanalen och gick vidare mot Wayne’s Coffee för att uppleva deras dyra macchiato. Vid Vätterns strandkant, ungefär vid Centralkonditoriet, låg pubertala tonåringar packade som laxar i en laxask för att få hudcancer så snabbt som möjligt och för att kanske träffa någon jämnårig att hångla upp senare under kvällen då sanden längs strandpromenaden börjar kännas svalare mot fötterna och Vätterstranden ännu en gång fylls av fjorton- och femtonåringar, fast denna gång med rebenschoppen eller koskenkorva i handen istället för kokosdoftande sololja. Måsarna flyger högt över taken denna dag, likaså svalorna, och affärsmän instängda i svarta kostymer, stela system och restriktioner att följa blickar längtansfullt åt tågstationens håll. Att åka långt härifrån är något många drömmer om trots att staden får nytt liv under sommarhalvåret och trots att det finns en djup, nästan havsliknande, sjö att svalka sin brunbrända beach 2010-kropp i. Det avgår bussar till Prag, och ofta ser man kondensstrimmor över himmeln, men nästan aldrig sitter man i en Boeing 747 på väg bort, någon annanstans. Anywhere but here.

text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

Du skriver på en sånn måte som gjør at man vil lese mer, mer, mer. Så gjør det vær så snill. Skriv mer.


Mina

Åh så vackert.


Jasmin

otroligt fint!


Lisa

julia. om du inte har läst judith blåe så borde du verkligen. alltså wow. så fantastiska dikter! och åh, du är så himla duktig!


denise

asfint, julia. Trumma på congas med fint folk, det kallas livet ! xD



Jag älskade det sista stycket om sommar i småstaden. Förmodligten är Jönköping mycket större än Borlänge (eller det kanske är lika, jag vet faktiskt inte:S) men somrarna här genomsyras av ungefär den mentalitet som du beskriver. Eller vad jag uppfattar som att du menar med din skrift. Jag ska försöka tolka.

På sommaren pyntas de tomma gatorna med björkkvistar och blomsterarrangemang från kommunen och fontänerna fräser och helt plötsligt sitter det folk på uteserveringar och sådant, det cyklar folk på gatorna, pensionärerna går i armkrok och ler för en gångs skull, fashionistorna i första ring glider omkring i sina blekta jeansshorts och nuderosa tunikor och guldsmycken som så småningom kommer bli gröna eftersom de inte är riktiga guldsmycken; de köper fettfri yougurtglass och (japp) waynes coffee-kaffe och låtsas att de är i Los Angeles (den skabbiga, själlösa, juicy coutureinsvepta, paparazziinfekterade delen kan jag tänka mig :P) och indiekidsen sitter i parken och försöker överträffa varandra i alternativhet och låtsas att de är i stockholm eller i berlin och triljoner människor läser deras bloggar. :) Solljuset är vackert och byggnaderna är plötsligt inte smutsvita, utan gula, orangea, precis som i spanien, och man har inte sett det förut liksom. Folk sitter på balkonger och spelar musik, solar på tak, röker i öppna fönster, allt luktar så gott, mustigt järnverk och varma häggblommor, kvällarna är ljumma och man huttrar inte av brisarna längre. (jävla mygg dock, de invaderar i armémängder) och sedan kommer Peace and Love och helt plötsligt sitter det röda lyktor i träden och banderoller på lyktstolparna och småstaden på åkern blir New York för en vecka, ett färgglatt kaledioskop (hur stavas det, hjälp!) av glada människor i häftiga solbrillor. . . .

Trots att jag bara läntar bort hela hela tiden, finns det liksom mest ingen annan stans jag skulle vilja vara, just nu, i juni/juli. Det är ett klistrigt, knäppt älska/hata förhållande. Lägereld, järnvägshäng, glassätande, blommor överallt, olagligt fiske på kvällen! :) Sommar, sommar, sommar!



Oj... Nu drog det visst iväg. Jag tror du har inspirerat mig till ett helt inlägg :P



Jättefint skrivet Julia, du är bäst! Vad kul att det var trevligt på festivalen och workshopen och allt! :)



Kram, Iz


izzie

Upp