miniatyrflodhäst, ond hund och tretton betjänter
Efter en minst sagt lugn skoldag som bestod av fika och film satte jag mig på en buss bort från Jönköping, hem till fina Bells hus. Där möttes jag av Lisa, Bells och den onda (förklaring kommer senare) hunden Sunny. Det fanns inte en älg så långt ögat kunde nå, men över oss cirkulerade en rovfågel.
Finlisa med en nästan hjärtformad jordgubbe. Denna picknick och vistelse hos Isabella kan förresten romantiseras ungefär hur mycket som helst. Hon bor alldeles fantastiskt i mitten av ingenstans (förlåt alla habo-bor) och i hennes trädgård skuttar ständigt harar. Vi åt jordgubbar, croissants, polkachoklad och banankaka medan limedrickan bubblade i våra glas med hög fot. Molnen var rosa, stora och fluffiga och överallt flög små älvor omkring med nätta vingslag. Den lilla hustomten som bor under Bells hus kom till och med ridandes på sin lilla miniatyrflodhäst för att säga goddag, vilket vackert väder vi har idag. Ljuva stråkar och en Hellströmisk stämma hördes från trädkronorna och mellan våra tår växte prästkragar. Allt var väldigt typiskt och klichéartat, men hur kan man egentligen tacka nej till tretton små betjänter ståendes vid ens sida viftandes med palmblad.
Jag kände mig halvnaken i baddräkt och shorts, men frös inte det minsta. (foto av lisa)
Vi satt och skrattade när Sunny plötsligt bestämde sig för att äta upp all vår banankaka. Sunny fick inte ens skäll av sin söta matte för att matten inte kunde sluta vrida sig av skratt. Ond hund.
(foto av lisa)
Världens bästa fågelbok! Jag briljerade (kanske inte så mycket) med min vetskap om latinska fågelnamn: corvus corone, corvus corax och pica pica. Denna bok innehöll förresten inte bara fin information och vackra fotografier utan hade även tillhörande högtalare varifrån fågelljud spelades upp. Jag kände mig alldeles lycklig och lyssnade om och om igen på pärluggla och korp.
Innan tåget mot Jönköping rullade iväg från Habo station hann vi se tre filmer som alla går under det gemensamma projektnamnet Tokyo. Åh säger jag bara, de var alldeles märkliga och obehagliga och fantastiska på sina egna lilla vis.
Vättern var rosa.
du skriver så fint, så fint! Och det var just vad det var också. Pyss vad glad jag blir!
bells