ohhboy

Istället för att konstant romantisera Parisiska gator, croissants och rödvin längtar jag allt som oftast efter något annat. Jag längtar efter enorma granskogar, a damn fine cup of coffee och the best damn piece of cherry pie ever made. Jag längtar efter stereotyp amerikansk småstadsidyll (eller kanske vilar det egentligen inte något idylliskt över vad jag längtar efter). Jag längtar efter en fiktiv stad i nordöstra USA. Jag drömmer mig bort till en stad där fiket Double R Diner är beläget, där det inte är långt till den kanadensiska gränsen, där en tant kommunicerar genom sitt vedträ och där en high school-elev vid namn Laura Palmer en dag hittas död i en genomskinlig plastsäck vid en strandkant. Twin Peaks heter staden, och den är skapad av David Lynch och Mark Frost som under början av nittiotalet satte hela världens tv-publik på helspänn genom skapandet av en serie som jag helst skulle vilja beskriva med orden skräckblandad förtjusning. Twin Peaks var (läs; är fortfarande) något banbrytande och provocerande. Något som bryter schablonmässiga tv-seriemallar och faktiskt vågar. Detta är en serie som faktiskt vågar vara surrealistisk, okommersiell, mystisk och alldeles, alldeles underbar. Detta är en ren och skär kärleksförklaring från min sida, och jag har inte alls planerat att vara objektiv, för Twin Peaks är det bästa jag någonsin har sett. Jag älskar så mycket i denna serie. Jag skulle kunna skriva meterlånga listor beskrivandes Special Agent Dale Coopers sätt att uttrycka sig, den fullkomliga rädsla som jag känner inför Leo Johnson, min kärlek till seriens soundtrack och alla tusentals surrealistiska detaljer som bara skriker DAVID LYNCH. Men istället lugnar jag nu ned mig och avslutar med dessa ord: se Twin Peaks eller var smärtsamt medvetna om att ni har missat den bästa tv-serie som någonsin har gjorts.













P.S. I know who killed Laura Palmer.