ohhboy

Och så sitter jag vid skrivbordet med hela natten utanför fönstret. Ikväll igen. Tankarna och känslorna snurrar vidare, fortare, rörigare. En sekund av insikt. En minut av salt längs kinderna. Vet förklaring och orsak men har ändå tappat all mening med allting. Jag sitter vid skrivbordet med hela natten utanför fönstret. Ikväll igen. Tänker ”jag borde väl ändå inte”, för ni är så många som läser, men mina fingertoppar vill ha bekräftelse, mina känslor vill bli ord, och helst också förstådda sådana. Fan helvetes jävla skit! Jag svär för sällan, men nu har jag börjat använda könsord, för ska jag vara ärlig så känns allt ganska jävla fittigt för tillfället, hur genuspolitiskt inkorrekt det nu än anses att beskriva något på det viset. Jag önskar att jag var mer oansvarig, att jag ibland kunde strunta i precis allting (utan att få ångest). Att jag oftare skrek REVOLUTION och sedan revolutionerade. Att jag följde alla mina nycker och infall: typ skrek jävla fitta och sedan slog ner henne, typ försvann in i dimman onsdag, torsdag, fredag och lördag (kanske också tisdag, för snart börjar det nog kallas för lillfredag). Jag önskar att jag var lite mer helcrazy, lite mer dum i huvudet, lite mer superegoistisk. Lite mindre om-jag-vill-bli-psykolog-är-det-ju-faktiskt-av-yttersta-vikt-att-jag-inte-får-lägre-betyg-än-MVG-i-alla-mina-kurser, lite mindre mån om alla andras känslor, lite mindre kontrollfreak, lite mindre ångestande, lite mindre ser-jag-tjock-ut-i-den-här-tröjan. Jag önskar att jag var lite mer och lite mindre, mest mycket annorlunda. Åtminstone nu, för alla känslor dödar mig.