sista apriltorsdagen tvåtusenelva
Livet just nu är inget liv. Alls. Vartenda andetag drar jag in i mina lungor genom dammet bakom de nerdragna rullgardinerna i mitt tonårsrum. I nästan en hel vecka har jag vaknat hostande 03.30, bara kunnat andas genom munnen och varit ännu hetare än vanligt (hög nivå på det skämtet, Julia). Någonstans längs vägen, mellan nysningarna, tappade jag sans och vett och förmågan att socialisera med andra människor. I tisdags bara dog jag. I skolan. Bara dog. Inte av febern utan av den tolvårighet och bendarrighet som jag trodde att jag hade vuxit ifrån. Människor blir så vackra på våren. Och när man väl har satt någon högst upp på en piedestal är det så svårt att sparka ner dem därifrån igen. Hur mycket man än vill och borde.
När jag under påsken försökte sova bort, eller bara blunda bort, allt det fysiskt onda och psykiskt onda slog körsbärsträden ut. Jag var inte där. Ännu har inte mitt favoritmagnoliaträd börjat blomma. Det ska jag inte missa. För på något vis känns det liksom alltid som att det är någonting man missar. ”Jag måste dit, för tänk om, tänk om någonting faktiskt händer”. Det handlar om någon slags otålighet och rastlöshet, en tro på att gräset alltid är en liten aning grönare en liten aning längre bort och att fantastiska saker alltid sker precis utanför ens synfält. Oftast gör dem inte det. Men ibland. Och på grund av det där vaga iblandet går jag till samma ställe varje helg. ”Ikväll kommer någonting att hända, jag känner det på mig, jag känner det verkligen, jag lovar”. Men det blev inte särskilt bra när saker faktiskt hände. Det blir inte alltid det. Det var en lördagsnatt och allt jag nu har kvar är ett märkligt ljudklipp i min telefon. Jaha. Antiklimax.
Dem senaste dagarnas soldyrkan har skett utanför mitt tonårsrums väggar. Jag var inte där, det skedde bortanför min feberdimma. Men nu deltar jag åtminstone i den kollektiva ångest som alla samhällstreor på Per Brahegymnasiet tycks vada runt i. Vissa drunknar. Det handlar om projektarbetet. Det handlar om projektrapporten. Det handlar om att jag under vartenda lov under hela årskurs tre har skrivitskrivitskrivit. Det handlar om att få min förmåga i mitt största intresse kritiskt granskad. Det handlar om att sitta framför min grovsopsfyndade laptop med dittejpad skärm. Det handlar om att i timme efter timme efter timme sitta och stirra på samma worddokument och liksom frustrerat försöka projicera fram fina formuleringar. Det handlar om att lyssna på Veronica Maggios nya skiva på repeat. Det handlar om att tycka att ingenting man skriver någonsin blir bra nog. När det kommer till att skriva kan jag aldrig bli färdig. Men nu måste jag verkligen färdigställa, nöja mig istället för att bli nöjd. Och då är det inte särskilt intelligent att skriva ett långt och låtsasfilosofiskt blogginlägg, HEJ PROJEKTRAPPORTEN!
Upp och ner. Hit och dit. Huller om buller. Svart och vitt. Högt och lågt. Ni vet KonTrAstErnA, dem som man ibland jagar efter, dem som man ibland hatar mer än vintermörkret och busslasket i februari. Instabil och halvgalen är två ord som väl beskriver mig och mitt mående under dem senaste veckorna. Att i samma telefonsamtal, som varar i femton minuter, hinna få in både ååååååångest och helveeeete vad underbart det ska bli att ta studenten och jag vill dö och om det inte går bra för oss, vem ska det då gå bra för och varför är han så jävla fin för och varför är jag dum i huvudet och fattar du att det nästan är soooommar. Den saliga blandningen av cynism och naivitet i ett samtal mellan två idealister/realister/optimister/pessimister.
Vart jag ville komma någonstans i det här blogginlägget är fortfarande en aning oklart/väldigt oklart. Just nu vet jag bara att jag verkligen måste fortsätta skriva på min projektrapport/stirra på mitt worddokument. Eller jag vet en sak till. Jag vet att jag verkligen är urusel på de och dem, det är så himla pinsamt, kan inte någon ge mig en grammatiklektion?
Alltså, vad du än skriver så påminner det så mycket om de dagboksinlägg jag knåpade ihop när jag var typ sexton-sjutton. Och det är ingen förolämpning, vet inte ens om jag syftar på språket, det är bara det att känslan är så lik. Om du vill titta kan du kolla här på någon blogg jag tydligen hade på den tiden: http://melwa.blogg.se Första inlägget där är kanske lite oseriöst, men om du läser någon av de andra kanske du förstår hur jag menar.
Melwa