om himlar.
Det är himlarna och vad de gör med mig. Pirret i magen när jag en sommarmorgon tittar ut genom mitt fönster och bara ser färgen babyblå. Ett stilla sommarregn som knappt hinner få fäste innan det stiger upp som ånga från den fortfarande solvarma asfalten. Glädjen när jag en skymning får se färgsprakande dramatik i horisonten, det rosa som leker högt över himlavalvet och egentligen bara är luftföroreningar. Känslan av obetydlighet som leker i min mage mitt i natten under karlavagnen och orions bälte. En orange sol som glider ner bakom träd, eller ännu hellre bakom vågor. Frihetskänslan när jag ligger på en äng, möjligtvis lite orolig över alla småkryp i gräset, tittar upp mot det stora blå och det stora vita och formar molndjur och ibland hela scenarion. Dundrande oväder som mitt i allt oväsen känns så väldigt fridfulla och tysta. Fasan (inte fågeln fasan) när jag ser två kondensstrimmor närma sig varandra i snabbt hastighet på något som ser ut att vara ungefär samma höjd. Blixtarna som i en millisekund lyser upp ljusgröna trädkronor och våta försommarängar. Åskan som kommer efter. Ösregnet. Det är himlarna och vad de gör med mig.
några favorithimlar:
solnedgångshimlar (dramatiken och färgerna)
natthimlar (den enorma, uppfyllande känslan)
sommarkvällshimlar (mildheten och känslan av att man är med i Roy Anderssons En kärlekshistoria)
flygplanshimlar (magin och upptäckten att jorden faktiskt är rund)
ovädershimlar (fantastiskt rakt igenom, naturens ilska)
jag håller med om varje stavelse i den här texten, himla himlar! det finaste som finns
björk