ohhboy

*ba lägger upp tusen bilder på mig själv*
Tisdagen den tjugofjärde maj var det bal på Stora Hotellet för halva Per Brahegymnasiet. Julia kom svassande iförd en bombastisk och något rymdinspirerad kreation á la Asos. Vid sin sida hade hon Petter som kvällen till ära var nyklippt och fullkomligt svartklädd. Runt halsen bar han en champagnefärgad fluga. Parets matchning var något oklar, men de åt båda Mc Donaldsmat lika snyggt och förföriskt innan det var dags för champagnedrickning hos klasskamraten Jonas. Efter det obligatoriska "åhhh"-andet och "ihhhh"-andet då man helt plötsligt får se allas fantastiska kreationer var det dags för en bildfärd i ösregn. Som genom ett trollslag hade molnen regnat sönder och kvar fanns bara något blått och vidsträckt. Herrn med skägg och keps frågade om sällskapet behagade åka nedcabbat. Sällskapet beståendes av mig, Petter, Cornelia och Emilie behagade det. Hemskt gärna. I en svartröd cadillac från femtiotvå gled vi in framför Stora Hotellet. Skräckblandad förtjusning. Le mot blixtrande kameror, sträcka på ryggen, försöka andas normalt.

Plötsligt: tryggheten inne på Stora Hotellet efter artighetsfraser och superkramar och halvvingliga ben. Ingen mer champagne nu, ge oss öl. Helt okej trerätters måltid och olidlig studentpepp och överlyckliga skanderanden och samtal med människor som man tidigare inte alls kände och dagen efter förmodligen fortfarande inte känner. Världens vackraste tal skrivet och framfört av en av mina allra mest begåvade favoritpersoner: Sophie. Talet handlade om vilken kamp gymnasietiden har varit. Hur man varje sekund har kämpat för att inte trilla ihop när en man/pojke har dragit av sig tjocktröjan och t-shirten under liksom råkat hänga med. Hur allt började redan på Rosenlundsbadet med bara överkroppar och moppefjun. Hur vi nästan, av någon outgrundlig anledning, i ettan tyckte att det där moppefjunet var lite småfint. Hur IB-källaren har agerat tortyrkammare. Hur vi till tusen procent har varit meant to be när vi har köpt likadana frallor i caféet. Världens största eloge till Sophie och hennes fantastiska tal. Åh.

Sen var det dags för vals. Och visst var alla redan tipsy så det både räckte och blev över. Fullkomligt klotrunda om fötterna. Alldeles spattiga i tonårskropparna. Och inte ens från början var någon särskilt överstyv på tretakt. Men med låten "Inget kan ändra på det" framförd av magiska Beata är det inte mycket som kan kännas fel. Alla ihoptrillningar och tacklingar och tåtramp blev liksom oviktiga och försvann långt, långt bort. Och jag njöt. Blundandes lät jag Petter föra mig över trägolvet i balsalen samtidigt som jag viskade texten: "det kanske tar emot, men vi hör ihop, och inget kan ändra på det". Och jag vet inte om jag tror på det, att någon någonsin kan höra ihop med någon annan. Men jag vill tro. Så himla gärna vill jag tro på det. En dag kanske.

Promenaden genom stan mitt i natten och saltet, tequilan och citronen på efterfesten. Att kunna dansa trots att hjärtat är konstant småbrustet på grund av livet i allmänhet och all jävla ensamhet i synnerhet. Långa diskussioner med okända och välkända människor. DJs som vägrar spela Hellström för att "här spelar vi DANSmusik". Men Ramlar då? RAMLAR? Jag ramlade inte. Dansade bara brutalt och bröt bara klacken totalt. Pratade med välklädda herrar och välklädda damer om ingenting väsentligt men njöt ändå. Och det var den kvällen. Den stora balen på Stora Hotellet. Och det var fint. Det var en hemskt fin kväll.