ohhboy

(Sofia observerar)

Det är den varmaste novembern någon kan minnas, och det börjar redan pratas om husarrangemang för nästa år. Det som kunde ha blivit panik med 2000 freshers som ska hitta boende och vänner tillräckligt oirriterande att bo med blev till något annat. J slickar sig om munnen efter blåbärscidern, fokuserar blicken (misslyckas), lägger sin hand på min och säger att nästa år, nästa år ska vi ha ett “home”. Vi är fem plus minus en som skrattar, bläddrar i mäklarkataloger och ironiserar över att slippa dela kylskåp med folk som inte har matvaror med humor. “You know, I bet we’ll someday all celebrate christmas there” fortsätter J och jag tror honom, mycket för att jag vill men mest för att det är sant. Vi fortsätter prata om något annat, vad som helst, regeringen eller jävelvädret, men undertonen av att vi tillsammans ska bo någonstans i ett upplyst hus här bland alla kullar ligger kvar som ett tyst skratt i rummet.