ohhboy

Mina golv är rensopade. Mina mjuka lakan nytvättade. På mitt fönsterbräde brinner två mörkgröna stearinljus. Min otroligt orangea lampa lyser lika orange ikväll som den har gjort alla andra kvällar. Det är en lördag och släcker jag ner mina lampor kan jag urskilja stjärnorna utanför fönstret. Jag bor högst upp i huset och på taket växer det faktiskt en blomma. Sedan i tisdags har det känts som att jag har varit fast i min kammare, en förskräcklig förkylning har hindrat mig från att göra någonting överhuvudtaget. Med skärande halsont, vidrig huvudvärk, en uppsvullen halsmandel, yrsel och feber har jag legat i min säng och stirrat ömsom upp i taket, ömsom mot datorskärmen där jag tittat på olika filmer och väldigt många avsnitt av ”Vem vet mest?” och ”Landet Brunsås”. Prisa herren för streamingmöjligheterna på SVT Play har jag tänkt, för att i nästa sekund upptäcka hur många program som är upphovsrättsskyddade och därför inte tillåtna utanför Sveriges gränser. Men nu är det en annan dag, en lördag, och jag kan plötsligt känna dofter och smaker igen. Idag har jag kunnat resa mig upp från sängen utan att känna yrsel och idag har jag kunnat städa i ordning på mitt rum åtminstone en liten stund innan jag blivit febervarm. Det är en lördag och jag har nytvättade lakan och mörkgröna stearinljus.

Min vän Lisa fick idag beskedet att hon om en månad får flytta in i ett rum i ett kollektiv i Göteborg. Min vän Sophie skrev idag under ett kontrakt på en lägenhet i Stockholm. Efter det åkte hon vidare till reklambyrån DDB för att skriva under ännu ett kontrakt, om två veckor börjar hon nämligen arbeta heltid som copywriter på Sveriges största reklambyrå. Min moster skickade idag ett mail till mig, hon frågade om det är något speciellt jag önskar mig i julklapp från Argentina. Om några dagar flyger hon till Buenos Aires för att dansa tango i en månad. Idag började jag känna dofter och smaker igen. Allt det där lilla och allt det där stora. Allt det där som får mig att känna att allt verkligen är möjligt. Det är den bästa känslan jag vet.

Livet. Hur jag älskar det. Så tänker jag ibland, andra dagar rakt uppochner och tvärtom och åt helvete, helvete, helvete. Men jag försöker gripa tag i den där första känslan. Mer och mer försöker jag gripa tag i den och carpe, carpe, carpe. Och mitt i någon typ av jobbpanik och brännande tvåsamhetsensamhet håller jag ändå min magkänsla högst av allt. Jag har varit i den här staden i sex veckor. Det är fortfarande en ny verklighet som håller på att byggas och mönster som behöver skapas och bitar som behöver falla på plats och människor som behöver kommas nära. Vissa saker skaver men mycket mer följer min kropps varenda svängning. Och då tänker jag på livet och hur mycket jag älskar det. Då tänker jag på hur allting faktiskt är möjligt.

Ibland tänker jag att ett enda liv inte riktigt räcker till, att jag behöver tusen minst, att jag behöver sluka världens alla kakor och samtidigt ha varenda jäkla en kvar. Jag vill göra om flera gånger om och ändå göra fel och tvingas göra igen. Jag vill bygga egna hörn och själv köpa färgen som jag målar in mig med.

Ett liv vill jag leva med dig, Berlin. Jag vill dra mina fingrar längs ett par venezolanska axlar och viska skrikande meningar på bokstavssväljande spanska eller grammatiskt inkorrekt tyska. Mot husfasader vill jag trycka upp människor från varje världsdel och jag vill slippa tänka att igår var fantastisk, för idag och imorgon dunkar precis lika hårt. Med utsträckta armar på ett glittrande dansgolv och på balkongerna på hemmafesterna och i de mörkaste hörnen på de mest suspekta barerna. Ett liv vill jag leva med dig, Berlin. Högt över taken.

Ett liv vill jag leva i mitten av ingenstans med norska skogskatter och en dator väl lämpad för romanskrivande. En grind som gnisslar och en husfasad täckt med murgröna. Väldigt mycket te och väldigt mycket böcker och väldigt mycket samma varma kropp under samma randiga lakan. Jag vill cykla till byns mataffär för att handla och själv skotta gången till min ytterdörr fri från snö och förbanna högre makter när husets värme inte fungerar som den ska. Ett liv vill jag leva i mitten av ingenstans.

Jag vill studera till psykolog. Jag skulle väldigt gärna studera film eller fotografi eller lingvistik eller filosofi. Jag skulle vilja bo i den amerikanska södern ett tag och Japan skulle jag definitivt vilja skapa mig en verklighet i. Och när ska jag egentligen hinna driva mitt värdshus på Cote d’Amour? Och hur ska det egentligen bli med min tid i Amazonas djungler? Ett liv som människa mitt i karriären och ett liv med sju små barn och ett liv med hästar.

Jag vill göra allt och jag vill göra inget och ofta kan det vara svårt för mig att hitta någon form av balans och stabilitet. Nästan varje dag måste jag säga åt mig själv att det är okej att inte riktigt ha hittat den där balansen. Okej att inte ha alla aningar. Okej att inte skriva tusen romaner. Okej att inte böja verb varje vaken sekund. Okej att göra ingenting och bara promenera omkring bland mina favoritkvarter. För jag är en person som vill väldigt mycket hela tiden. Jag lider inte brist på drömmar och jag har heller inte särskilt stora problem med att faktiskt försöka genomföra. Men jag kan ha ganska svårt för att bara vara och helt enkelt slappna av. Och kanske är det faktiskt först då som man klarar av att njuta så till fullo av det enda liv man har att man inte behöver tusen fler. Och vem är det förresten som säger att jag inte både kan skriva romaner och studera till psykolog och besöka Amazonas och bo i Japan? Ingen alls. Jag får välja alldeles själv. Och då dunkar insikten ännu en gång rakt in i solarplexus: livet är magiskt!