tusen nya intryck och tusen nya aningar om hur aningslös jag är

Intetsägande och alltsägande och mittemellansägande. Kan någon snälla sätta ord på hur fan Berlin egentligen känns i mig? Tio dagar och jag är completely and utterly in love. I möjligheten att få skapa min egen verklighet, i kullerstenarna på Neue Bahnhofstraße som redan dunkar hem trygghet vila, i vinflaskans innehåll och det nattliga dansandet, i hjälpsamheten och öppenheten som går att avläsa i nästan alla människors ögon. Tio dagar. Identitetskris är ett ord som gömmer sig bakom gathörnen och skinnet på min näsa tvingas snabbt växa sig tjockare och acceptansen av precis allting i dekadensens mecka skrämmer mig.

Klockan 06.31 balanserar jag hem längs trottoarkanterna. Bara tolv minuter långsam promenad mellan den strålande klubben Renate och trygg singularis under mitt tjocka täcke på översta våningen. I husfasadernas fönstergluggar reflekteras det skarpa morgonljuset. Berlin målas i gult och orange. Bredvid mig går en någon med trygga händer, ärligt skratt och fruktansvärt fula skor. Vi möter människor på väg till sina jobb. Vi skrattar lite till. Vi kommer aldrig att träffas igen.

Jag köper mig ett bonsaiträd och vill ge det ett namn men alla klingar falskt. Namnförslag för mitt älskade bonsaiträd, någon? Jag plockar fram fotografierna som jag framkallade innan jag lämnade Sverige. Lägger omsorgsfullt tillrätta, väljer ordning, skapar mönster, kombinerar färger, sätter upp på väggarna. Klappar mjukt på datorskärmen när jag skypar och ler åt att kärleken vibrerar i luften lika tydligt hur många mil man än är ifrån varandra. Och internskämten överlever. Jag vinner. Jag lagar samma middag fyra dagar i rad för att champinjoner är så gott och pasta så billigt och min budget så begränsad. Jag skriver mitt namn på en rektangulär papperslapp och fäster den på min alldeles egna brevlåda som jag har en alldeles egen nyckel till (vill någon skicka brev är det bara att maila ohhboy@live.se för exakt adress). På Lidl lär jag mig att ”knüllerpreis” är något spektakulärt och att vodkan kostar sisådär en fjärdedel av vad den gör på Systembolaget hemma i Sverige. Gång på gång inser jag vilken tur jag hade i mitt rumsletande, Friedrichshain är pur magi och kvarteren runt Sonntagstraße förför mig om och om igen. Det är min andra söndag i Berlin och jag måste knäppa upp skjortan för att vindarna smeker julivarmt längs nyckelbenen. I gräset i parken sitter ungefär åttiosju hipsters, tolv barnfamiljer och sjutton alkoholister. Kanske fler, jag räknade inte. Hundarna springer lösa och barnen leker utan koppel. Partiers valkampanjer, i planschform, hänger fortfarande kvar på vissa lyktstolpar. Det var val för en vecka sedan och SPD fick flest röster som vanligt. Det gick bra för piratpartiet och alla jag frågat gläds åt det. I barernas och närbutikernas fönster speglas den orangea kvällssolen och människor öppnar en öl till och kanske en till efter det. Jag köper mig en ask champinjoner och småskuttar uppför mina åtta trappor/fyra våningar. De sista trappstegen är mitt skuttande lite mindre skuttigt, för tre år sedan slutade jag träna regelbundet.

Det är fullständigt magiskt att sakta känna staden sjunka in i kroppen och inte behöva stressa sönder det minsta för att hinna se alla monument och besöka alla museum och carpe varenda sekund av varenda dag. Jag behöver inte besöka alla museum. Inte just nu. Det finns ingen anledning att stirra på Brandenburger Tor vareviga dag. Jag tillåter mitt tv-serietittande att eskalera, låter Big Love härska över mig och äter några rädisor till. Jag promenerar långsamt längs resterna av Berlinmuren och äter lunch i Kreuzberg för bara nitton svenska kronor. Från S-bahntåget ser jag fälten i Tempelhof och tv-tornet bortom kanalerna. Jag och min lägenhetskamrat Andreas tar det mañana i vårt sökande efter ett köksbord, men föll nästan för ett i vitlackerad metall på loppmarknaden på Boxhagener Platz. Jag köper mig en underbart varm och skön militärjacka. Den är två storlekar för stor och jag påminner lite vagt om en luffare när jag bär den, men jag vill inte frysa någon mer vinter, det har jag fått nog av. Överallt och ingenstans promenerar jag för att lära mig att hitta eller för att känna asfalten under skosulorna eller för att insupa känslan eller för att jag är för snål för att åka tunnelbana och för rädd för att planka. Den fjärde oktober börjar jag studera tyska på Hartnackschule. Jag vill lära mig att förstå mer än enstaka meningar och fragment av sammanhang. Jag vill kunna uttala orden och uttrycka mig ordentligt. Och utöver själva språkinlärningen ska det bli väldigt behagligt att få forma min tillvaro kring fasta tider. Att sakta låta min egen rytm och verklighet växa fram mitt i all lycka, förvirring, vemodighet och glädje. Jag tror att Berlin är precis vad jag behöver just nu.

ett försök till att förmedla något mer:

det där med världens bästa fönster och världens bästa morgonljus alla gånger utom när man snubblar in i lägenheten klockan sjutton minuter i sju en lördagsmorgon


det där med en trasig och sönderklottrad dörr som leder in till innergården och det där med en trappuppgång målad i svenska färger och det där med mintgröna fönsterkarmar och det där med att kunna titta på stjärnorna när man försöker somna


det där med fotografier på väggarna och att smeka sitt bonsaiträd ömt



det där med att köpa varmaste militärkappan och snyggaste léon the professional-planschen någonsin
 
(det där med att vara värdelös på att ta med sig kameran ut på äventyr)

KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

Jag brukar komma på mängder av namn man kan ge saker och ting. dock tycker inte nån annan om nåt av dem. Whatever, saker och plantor är det roligt att döpa till kanske gamla mansnamn eller överdramatiska namn så jag tänkte skriva ner några. Tor-ulf den gräsliga, Demon hunter ultra X, Valdemar, Lördis, Tryffel, urträd, Ostfager! etc.



Allt verkar så vitt! argh. du ser glad ut. uråldriga onda andar! det är bra. ta det som en komplimang.


H

Nu har jag tänkt hela natten och hittills på dagen på vad som passar ett bonsai träd. Och jag måste säga att det är lättare att döpa kaktusar. Men hur som helst, jag kom på att varför bara namnge med manliga namn, så kanske kan den heta nåt kvinnligt? eller ja det beror ju på vad du tycker att den ska ha för "kön"



Hektor är ett lite passande namn tycker jag, dock kanske det passar en vissen planta mer eftersom Hektor känns lite visset. Kanske passar Mortimer? eller kanske Vincent? dock är ju Vincent mer passande på en katt eller nåt/nåt annat stiligt. Ylva kanske passar? ja Ylva är bra tycker jag. eller kanske Valdemar eller Järnfot. vem vet! nu har du förslag på namn åtminstone!



Good luck!


H

verkligen jättefin blogg och du skriver så härligt. läskigt passande att jag här om dagen hittade en nåra år gammal lapp där jag skrivit opp vad jag döpt växterna i mitt hus till. tyvärr är de flesta döda för längesen, men min fina kaktus nickodemus lever..


frida

Det låter så himla fint, att forma sin egen tillvaro och verklighet. Längtar tills jag också kan göra det!


V

jag tycker att trädet ska heta hurricane. eller harry caine. det är passande tycker jag.


agnes

Alltså, jag tänkte lite på en sak. Känner du någon där, i Berlin? Eller åkte du bara dit och hoppades på det bästa, och har lyckats skaffa vänner och ett litet rum? Jag tycker det låter så väldigt underbart att bara åka bort och hamna någonstans där vodkan är billig och klubbarna inte stänger klockan 2. Men hur vågar man?

(för övrigt är hurricane ett bra namn. Jag döpte min iPod till det, för "Josefines iPod" är så himla tråkigt. Dessutom döpte min bästa kompis sin iPod till Gilbert, så då var det extra bra.)


Josefine

Trädet ska fanimej heta Jean-Claude. Eller Lars. Därmed basta.


Anonym

åååh, så himla fint inlägg. kommer läsa flera gånger om.


melwa

Det ser onekligen ut som en plats att må på, jag hoppas du gör det, hoppas du kanske fick eheh trevligt sällskap i fredags natt och att du tar väl hand om unibrowman. Och dig själv. Du gör väl det? Jag tror ju det. Men måste ändå försäkra.



HÅÅÅH, och din jacka mmmm, där kan man va.



puss på dig.


Hest

Åh vad underbart. Ta mig dit för tusan


Linnea

Jag tycker du ska namnge trädet efter en riktigt stor och inflytelseberikande person. En person som inspirerar, en person vars ynka litet steg är en vals. Varför inte, typ, Bells?


Jätteanonym

Jag är helt förälskad i ditt fönster!


Amanda

där hänger jag lite i berlin ba. Chillar med jean-claude och juliano ba. Nöjdare brud har jag då sällan skådat.



(sitter och filar på ett svar förresten. Vill baka pizza nu. Vill krama nu. Vill förlora i alfapet nu.)


fanny

Upp