jag var inte en av dem som blev kvar
(Du, det är så mycket som gör förskräckligt ont i mig. Efter solsken kommer liksom alltid spöregn. Men glitterregn finns ju också. Och varm choklad med mycket kanel i. Och väl utvalda personer som oavsett tid på dygnet hjälper mig att slå bort mörker med basebollträn och ersätta tomrum med varmt, turkost ludd. Och någon dag kommer jag kanske att kunna skriva att jag varje dag blir lite bättre på att omfamna min mänsklighet och klappa mig själv på axeln varje gång jag gör mitt allra bästa men misslyckas ändå.)
Nu till någonting helt annat:
På Facebook tackar jag nej till evenemangsinbjudan efter evenemangsinbjudan efter evenemangsinbjudan som äger rum i Jönköping och vartenda väl preciserat klick känns som en triumf. Jag var inte en av dem som blev kvar. Jag var inte en av dem som blev kvar. Jag var inte en av dem som blev kvar. När jag klickar på ”absagen” och lär mig ett skitfult språk sparar du ihop pengar till en fjärran framtid och dricker två öl till priset av en på Bongo varje fredagskväll. När jag umgås med tyskar och britter och en oroväckande mängd svenskar syltas du allt kladdigare in i den Jönköpingianska incesten. Vartenda ”absagen”-klick är en äggskalsvit cirkushäst som gör volter i min mage. Vartenda ”absagen”-klick är ett bevis på att jag inte är som du.
Under den där korta ”absagen”-sekunden tappar jag bort allt vad nästanvuxenhet och nästanmogenhet innebär. Jag blir både närsynt och långsynt och trångsynt och konstigsynt och glömmer helt bort att människor har helt olika drömmar och tankar och planer. Jag glömmer bort att det hade krävts betydligt mer mod av mig för att stanna kvar och att min flytt nästan kan likställas med en flykt. Panikångestattacker och bitterhet i ett påträngde tonårsrum är liksom inget tårtkalas. Jag glömmer bort att även jag drömmer om vitlaserade trägolv i ett hus någonstans i skogen och att du kanske är kär medan jag mest bara är. Min högsta önskan är din värsta mardröm och egentligen vet jag ju ingen sjö vackrare än Vättern och inga skogar tryggare än de som omger Jönköping.
Jag var inte en av dem som blev kvar.
Men det var du.
Jag vet inte ens vem du är, vem det är som jag känner ett behov av att slå i den tävling som man ibland inbillar sig att livet är. Hur är det nu igen man gör för att koras vinnare och vart är det nu igen man ska hamna och hur vet man egentligen att man verkligen hann först? Under den där korta ”absagen”-sekunden hinner min magkänsla före förnuftet, och det tyder ju bara på mänsklighet. Men hade jag sedan inte kunnat tänka ett steg längre så hade det enbart gått att uttyda som trångsynthet.
alltså asbra text. dock känner jag mig mer som den som faktiskt blev kvar.
amanda