jag var inte en av dem som blev kvar

(Du, det är så mycket som gör förskräckligt ont i mig. Efter solsken kommer liksom alltid spöregn. Men glitterregn finns ju också. Och varm choklad med mycket kanel i. Och väl utvalda personer som oavsett tid på dygnet hjälper mig att slå bort mörker med basebollträn och ersätta tomrum med varmt, turkost ludd. Och någon dag kommer jag kanske att kunna skriva att jag varje dag blir lite bättre på att omfamna min mänsklighet och klappa mig själv på axeln varje gång jag gör mitt allra bästa men misslyckas ändå.)

Nu till någonting helt annat:


På Facebook tackar jag nej till evenemangsinbjudan efter evenemangsinbjudan efter evenemangsinbjudan som äger rum i Jönköping och vartenda väl preciserat klick känns som en triumf. Jag var inte en av dem som blev kvar. Jag var inte en av dem som blev kvar. Jag var inte en av dem som blev kvar. När jag klickar på ”absagen” och lär mig ett skitfult språk sparar du ihop pengar till en fjärran framtid och dricker två öl till priset av en på Bongo varje fredagskväll. När jag umgås med tyskar och britter och en oroväckande mängd svenskar syltas du allt kladdigare in i den Jönköpingianska incesten. Vartenda ”absagen”-klick är en äggskalsvit cirkushäst som gör volter i min mage. Vartenda ”absagen”-klick är ett bevis på att jag inte är som du.

Under den där korta ”absagen”-sekunden tappar jag bort allt vad nästanvuxenhet och nästanmogenhet innebär. Jag blir både närsynt och långsynt och trångsynt och konstigsynt och glömmer helt bort att människor har helt olika drömmar och tankar och planer. Jag glömmer bort att det hade krävts betydligt mer mod av mig för att stanna kvar och att min flytt nästan kan likställas med en flykt. Panikångestattacker och bitterhet i ett påträngde tonårsrum är liksom inget tårtkalas. Jag glömmer bort att även jag drömmer om vitlaserade trägolv i ett hus någonstans i skogen och att du kanske är kär medan jag mest bara är. Min högsta önskan är din värsta mardröm och egentligen vet jag ju ingen sjö vackrare än Vättern och inga skogar tryggare än de som omger Jönköping.

Jag var inte en av dem som blev kvar.

Men det var du.

Jag vet inte ens vem du är, vem det är som jag känner ett behov av att slå i den tävling som man ibland inbillar sig att livet är. Hur är det nu igen man gör för att koras vinnare och vart är det nu igen man ska hamna och hur vet man egentligen att man verkligen hann först? Under den där korta ”absagen”-sekunden hinner min magkänsla före förnuftet, och det tyder ju bara på mänsklighet. Men hade jag sedan inte kunnat tänka ett steg längre så hade det enbart gått att uttyda som trångsynthet.

text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

alltså asbra text. dock känner jag mig mer som den som faktiskt blev kvar.


amanda

sv: så fint så fint. det är nog så sant också, att det enda som hjälper mot tankar är hud. fast för mig hjälper även böcker ganska ofta. jag brukar tänka att så länge litteraturen finns kan väl jag också finnas. för så länge litteraturen finns så är livet ganska överkomligt.



jag mår bra, tror jag. (och det är det där tror jag som jag alltid lägger till i huvudet i slutet av meningen 'jag mår bra' när folk frågar som får mig att tänka att allt nog inte är så pojknackigt och färgat i pastell ändå. (förresten är jag ganska oförtjust i pojknackar och pastell utan är mer svag för skägg som river och svart eller vinrött.)) det är bara det att den här tiden känns bara som någon jävla övergångsperiod till att få fly den här småstaden som tär på kroppen som ingeting annat kan. och det är bara det att jag vill bort så mycket. och det är bara det att jag är så fruktansvärt rädd för att jag bara kommer nöja mig med att leva "ett helt ok" liv på ett sovrumsgolv i min småstad, intensivt lyssnandes på belle and sebastian för att inte helt kvävas av ångesten i magen halsen huvudet. och AAAHH jag hatar att vara ung lika mycket som jag älskar det.



och det är kanske sådant som borde skrivits i ett mail istället. menmen.



julia, du och dina bokstavsvärldar du bildar här är lika fantastiska som vanligt. puss från ett land till ett annat.


evelina

Det var ju ändå ingen som ville ligga med oss i Jönköping.


S

att varje nej tack till bongoinbjudningarna känns som en triumf är så himla, himla, sant. (nu ska vi inte tala om vad jag gjorde i fredas för all del, påtal om att neka saker, liksom) Och jag saknar dig så mycket att jag nästan spricker, men att få prata med dig i morse gjorde att det iallafall kändes som att du plötsligt var liiite närmre. Och det kändes som att den sten som på något sätt under en väldigt lång tid växt inuti mig och tryckt mot bröstet (fruktansvärt dålig liknelse, stenar växer ju inte. ja, möjligen kalkstenar då) innan skajpdejten har förminskats till ett gruskorn nu, och ett gruskorn är ju inte så farliga, mer än att det kan vara en smula irriterande om man har dem i sandalen. Puss på dig.


bells

Jättefint skrivet. Och eftersom jag själv kommer från en småstad så förstår jag ju det där föraktet och den där känslan av att man flytt iväg och är så himla lycklig över det.


Melwa

jag tror att jag blev den som blev kvar, men det gör inte jättemycket för efter 15 år av att vilja fly har jag insett vid 19 års ålder att det kanske inte finns någon bättre stad än min hemstad. och jag är inte ens kär.


irma

Du vänder och vrider orden på ett så himla bäst vis. Det är lite sorgligt att jag slutat med sånt, men kanske är det för att jag mår bra, kanske. Hoppas du mår bra även fast du skriver väldigt bra. Brukar inte gå ihop. Liksom.


Gabriella

fint fint fint


issa

Du skriver så jävla bra. Jag flyttade inte till ett annat land förvisso men väl till en annan stad tillräckligt långt borta. Men, eftersom alla är bekanta med alla så spelar inte sånt någon roll.


m.

Men att stanna kvar när det suger är ju inte rätt, bara för att det hade varit starkare eller svårare? Struntprat. Kom förbi och drick te snart igen, så kan vi resonera struntet ur oss.


Julia

Upp