käpprätt åt någonstans.
Det är tankarna och icketankarna, känslorna och ickekänslorna, aningarna och ickeaningarna. PDRRRRRRAM PDRRRRRAM PDRRRRAM. Allting om vartannat på hög i bredd huller om buller rakt fram och tre steg tillbaka. Allt i ett sjuhelvetes tempo och det enda jag hör är ett smattrande läte i bakhuvudet och under ögonlocken och visst någonstans i magen också.
PDRRRRAM. Likt ljudet av skottsalvor från ett hagelgevär. PDRRRAM. Låt. Mig. Stanna. Upp. PDRRRAM. Likt ljudet av biltvättomatens stora, snurrande trasrullar mot framrutan. PDRRAM. Låt. Mig. Andas. PDRRRAM. Låt mig göra allt annat än att andas för det enda jag egentligen vill göra är att nästan kvävas av din tunga i min mun. PDRRRAM. Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse. Utan att passera gå. PDRRRAM.
I vad jag än gör letar jag efter livets mening. Finner den aldrig trots frenetiskt rotande. Men egentligen tror jag nog inte ens på att en sådan existerar. Eller kanske. För ett år sedan skrev jag en uppsats med slutsatsen ”det handlar om att skapa sina egen subjektiva meningsfullhet i all objektiv jävla meningslöshet”. Men hur gör man det egentligen? Jag har inte den blekaste av aningar men försöker helhjärtat ändå. Allt går käpprätt åt någonstans och det är ju bättre än ingenstans. Av ny vana bryter jag gamla vanor. För sjuttonde dagen i rad gör jag någonting som jag aldrig har gjort tidigare. Kanske inte ens för att jag vill utan för att Marlbororeklamen på alla pelare skriker ”WHEN WAS THE LAST TIME YOU DID SOMETHING FOR THE FIRST TIME?” och jag med hakan högt i vädret kaxigt vill kunna tillbakavråla TODAY. Eller kanske för att jag vill vara säker på att jag inte bara är vid liv utan faktiskt också lever. Men plötsligt står jag där. Plötsligt står jag och stirrar in i mina kråksparkskajalmarkerade ögon på klubbens sönderklottrade toalett och möts av enbart tomrum. Livets mening fanns visst inte att finna i motljuset på det här dansgolvet heller (och när jag sönderdansad promenerar hem i soluppgången är inte det faktum att jag gråter allra sorgligast, utan det faktum att det inte finns någon där som ser mina fuktiga kinder och torkar bort med tröjärmen). Det är händerna mot min nacke och läpparna som smakar pueblotobak och jag glömmer bort namn på höftbensinnehavare och tänker att någonting måste börja spela roll på riktigt någon gång. Det är Berlin i dess allra renaste form, eller kanske bara jag i min allra ärligaste, och ibland klarar jag inte riktigt av. Fokus hamnar på tre steg tillbaka. Alltid dessa tre steg tillbaka. Eller flera tusen. Det är ihoptrillningarna som fastnar i mitt synfält, ickeaningarna som fokuseras på, meningslösheten som fortsätter gröpa ur. Men det är ju också allt det där som får mig att vilja förändra och förändras, som får mig att hamna någonstans istället för att flyta runt i ett ingenting, som får mig att verkligen uppskatta allt det där som är fantastiskt.
Ibland kan det hjälpa lite att stapla upp, samla på hög, viska till sig själv att man är helt jäkla strålande. Så. Här kommer min ”allmänt fantabulösa saker för tillfället”-lista. Försöker inse att jag åtminstone på pappret kickar allt, med eller utan livsmening, med eller utan full koll och kontroll.
1. Jakobsbergs folkhögskola skriker ja.
2. Sundbybergs folkhögskola skriker ja.
3. Wiks folkhögskola skriker ja.
4. Min magkänsla skriker JA JA JA så högt och brutalt in i Jakobsbergs folkhögskolas hörselgångar att Jakobsbergs folkhögskola tyvärr har blivit döv.
5. I slutet av Hornsgatan, på Södermalm i Stockholm, väntar en enrumslägenhet på mig. En enrumslägenhet med ett kök och ett badrum som just nu renoveras, en enrumslägenhet med fantastiska sittbara fönsterbräden med utsikt över Liljeholmsviken, en enrumslägenhet dit jag ska flytta mitt skrivbord för att kunna skriva riktigt ordentligt (givetvis iförd min sekelskiftsromantiserande, genomskinliga, vita morgonrock med spetskanter), en enrumslägenhet att kalla min egen (i andra hand).
6. Vi är i början av en sommar och den är min att spendera hur jag vill. Det finns så många hefeweizen kvar att svepa, så många solnedgångar och soluppgångar kvar att frysa i. Det finns så många fucks not to give och så många carpe noctum att skrika ut mellan den där sista dansen och det där första morgonljuset. Om fyra veckor viskar jag auf wiedersehen oder vielleicht nicht i mina medarbetares ansikten och slipper allt vad sexistiska gubbfasoner, homofobi och skitstövlig stolthet innebär.
7. Det kommer att komma ett julislut och mina tårkanaler kommer att göra uppror och jag kommer att känna fantomsmärtor när jag sitter i min mjuka säng i Sveriges huvudstad och tänker tillbaka på kroppsdelen Berlin. Men det kommer också att komma så mycket vackert, så mycket fint, så mycket bra. Livet fortsätter med punkt punkt punkt och otaliga nya kapitel och kanske ett utropstecken någonstans och aldrig ett helt lyckligt slut men liksom helt okej ändå.
Bäst är du.
Maja