käpprätt åt någonstans.

(Gaaaaah, måste verkligen sova. Men. Bättre med någonting halvfärdigt än ingenting alls.)

Det är tankarna och icketankarna, känslorna och ickekänslorna, aningarna och ickeaningarna. PDRRRRRRAM PDRRRRRAM PDRRRRAM. Allting om vartannat på hög i bredd huller om buller rakt fram och tre steg tillbaka. Allt i ett sjuhelvetes tempo och det enda jag hör är ett smattrande läte i bakhuvudet och under ögonlocken och visst någonstans i magen också.

PDRRRRAM. Likt ljudet av skottsalvor från ett hagelgevär. PDRRRAM. Låt. Mig. Stanna. Upp. PDRRRAM. Likt ljudet av biltvättomatens stora, snurrande trasrullar mot framrutan. PDRRAM. Låt. Mig. Andas. PDRRRAM. Låt mig göra allt annat än att andas för det enda jag egentligen vill göra är att nästan kvävas av din tunga i min mun. PDRRRAM. Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse. Utan att passera gå. PDRRRAM.

I vad jag än gör letar jag efter livets mening. Finner den aldrig trots frenetiskt rotande. Men egentligen tror jag nog inte ens på att en sådan existerar. Eller kanske. För ett år sedan skrev jag en uppsats med slutsatsen ”det handlar om att skapa sina egen subjektiva meningsfullhet i all objektiv jävla meningslöshet”. Men hur gör man det egentligen? Jag har inte den blekaste av aningar men försöker helhjärtat ändå. Allt går käpprätt åt någonstans och det är ju bättre än ingenstans. Av ny vana bryter jag gamla vanor. För sjuttonde dagen i rad gör jag någonting som jag aldrig har gjort tidigare. Kanske inte ens för att jag vill utan för att Marlbororeklamen på alla pelare skriker ”WHEN WAS THE LAST TIME YOU DID SOMETHING FOR THE FIRST TIME?” och jag med hakan högt i vädret kaxigt vill kunna tillbakavråla TODAY. Eller kanske för att jag vill vara säker på att jag inte bara är vid liv utan faktiskt också lever. Men plötsligt står jag där. Plötsligt står jag och stirrar in i mina kråksparkskajalmarkerade ögon på klubbens sönderklottrade toalett och möts av enbart tomrum. Livets mening fanns visst inte att finna i motljuset på det här dansgolvet heller (och när jag sönderdansad promenerar hem i soluppgången är inte det faktum att jag gråter allra sorgligast, utan det faktum att det inte finns någon där som ser mina fuktiga kinder och torkar bort med tröjärmen). Det är händerna mot min nacke och läpparna som smakar pueblotobak och jag glömmer bort namn på höftbensinnehavare och tänker att någonting måste börja spela roll på riktigt någon gång. Det är Berlin i dess allra renaste form, eller kanske bara jag i min allra ärligaste, och ibland klarar jag inte riktigt av. Fokus hamnar på tre steg tillbaka. Alltid dessa tre steg tillbaka. Eller flera tusen. Det är ihoptrillningarna som fastnar i mitt synfält, ickeaningarna som fokuseras på, meningslösheten som fortsätter gröpa ur. Men det är ju också allt det där som får mig att vilja förändra och förändras, som får mig att hamna någonstans istället för att flyta runt i ett ingenting, som får mig att verkligen uppskatta allt det där som är fantastiskt.

Ibland kan det hjälpa lite att stapla upp, samla på hög, viska till sig själv att man är helt jäkla strålande. Så. Här kommer min ”allmänt fantabulösa saker för tillfället”-lista. Försöker inse att jag åtminstone på pappret kickar allt, med eller utan livsmening, med eller utan full koll och kontroll.

1. Jakobsbergs folkhögskola skriker ja.

2. Sundbybergs folkhögskola skriker ja.

3. Wiks folkhögskola skriker ja.

4. Min magkänsla skriker JA JA JA så högt och brutalt in i Jakobsbergs folkhögskolas hörselgångar att Jakobsbergs folkhögskola tyvärr har blivit döv.

5. I slutet av Hornsgatan, på Södermalm i Stockholm, väntar en enrumslägenhet på mig. En enrumslägenhet med ett kök och ett badrum som just nu renoveras, en enrumslägenhet med fantastiska sittbara fönsterbräden med utsikt över Liljeholmsviken, en enrumslägenhet dit jag ska flytta mitt skrivbord för att kunna skriva riktigt ordentligt (givetvis iförd min sekelskiftsromantiserande, genomskinliga, vita morgonrock med spetskanter), en enrumslägenhet att kalla min egen (i andra hand).

6. Vi är i början av en sommar och den är min att spendera hur jag vill. Det finns så många hefeweizen kvar att svepa, så många solnedgångar och soluppgångar kvar att frysa i. Det finns så många fucks not to give och så många carpe noctum att skrika ut mellan den där sista dansen och det där första morgonljuset. Om fyra veckor viskar jag auf wiedersehen oder vielleicht nicht i mina medarbetares ansikten och slipper allt vad sexistiska gubbfasoner, homofobi och skitstövlig stolthet innebär.

7. Det kommer att komma ett julislut och mina tårkanaler kommer att göra uppror och jag kommer att känna fantomsmärtor när jag sitter i min mjuka säng i Sveriges huvudstad och tänker tillbaka på kroppsdelen Berlin. Men det kommer också att komma så mycket vackert, så mycket fint, så mycket bra. Livet fortsätter med punkt punkt punkt och otaliga nya kapitel och kanske ett utropstecken någonstans och aldrig ett helt lyckligt slut men liksom helt okej ändå.
text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

Bäst är du.


Maja

Men åh, vad fint det låter med lägenheten på Söder!



För övrigt, är det en skrivarutbildning du ska gå? Fick den tanken i och med att du skrev om Wiks folkhögskola, de är ju lite kända för det där. Du kanske har skrivit innan att du ska gå en skrivarutbildning? 8D Jag är lite förvirrad. Men, får du hoppa direkt på mer avancerade kurser då eller ska du börja med grundutbildningen? Går du en sådan där som slutar i utgivning av en egen roman eller en antologi? Förlåt alla frågor, tycker bara det verkar så roligt med sådana där skrivarutbildningar! Jag har själv tänkt gå en sådan så fort jag står utan jobb och bara kan satsa allt på författandet.


Melwa

Den där lägenheten lät ju enastående! Du skriver inte dumt alls förresten, hittade just din blogg och tror jag kommer gilla läget :)


Frida/Dezdemona

Så himla pepp att du blir stockholmare till hösten!


Moa

Maja: PUSS.



Melwa: Du, jag är i total extas över min söderlägenhet. Den. Är. Så. Perfekt.

Och nu till dina frågor: ja, det är en skrivarutbildning jag ska gå, närmare bestämt ”Skriv! Poesi, prosa, dramatik” på Jakobsbergs folkhögskola. Kom även in på Wiks och Sundbyberg, men inte på Biskops-Arnö. I våras besökte jag alla skolorna (utom Wiks, och kan givetvist inte låta bli att smått undra om jag har gjort rätt val, Wiks är ju för tusan ett helt sjukt häftigt slott), och magkänslan dundrade i rätt riktning i Jakobsbergs lokaler. Är så rysligt pepp på att kalla Södermalm hemma. Utbildningen jag ska gå är en grundutbildning, och det känns skitbra, det finns så himla mycket som jag vill lära mig och så galet mycket som jag vill utveckla. Ett fortsättningsår finns det på många folkhögskolor som erbjuder skrivarlinjer, men då måste man antingen ha gått grundåret eller vara en etablerad författare. Under fortsättningsåret handlar det alltid om att man har ett bokprojekt som man vill jobba med att färdigställa (och få handledning från skolan). I slutet av grundåret på Jakobsberg brukar eleverna sätta ihop en antologi tillsammans. Skrivarlinjer känns som en väldigt bra grej, för oavsett om uppgifterna och övningarna är givande eller ej, så tvingas man liksom att ta sig tid åt det där introverta specialintresset som man annars kanske glömmer bort mitt i livet. För det tar verkligen tid att skriva, det tar ju jättelång tid. Ahhh, snart har jag skrivtid i överflöd! Gå en skrivarlinje, bara gör det (eller ja, efter mitt år på Jakobsberg kanske jag kan säga så och veta ordentligt vad jag pratar om).



Frida/Dezdemona: Åhå, jag tackar, jag tackar. Och ja, lägenheten är så satans fin.



Moa: Du, vad vi ska hänga! Det ska drickas vin i min lägenheten hundra gånger om.


julia

Min syster har gått en fortsättningskurs i skrivande. Hon tänkte, kaxigt nog, att grundkursen nog var för enkel för henne och skickade in arbetsprover och blev mycket riktigt intagen på fortsättningskursen direkt (jag tror de skulle ta in dig också på det sättet, om jag ska vara ärlig). Det verkade hur bra som helst, hon blev klar med sin roman det året och fick supermycket hjälp i processen och försöker just nu få den utgiven.

Jag känner även en tjej som gått en skrivarutbildning i form av en grundkurs som slutar i en gemensam antologi, och hon tyckte också att det var helt fantastiskt utvecklande! Hon tyckte att grundkursen passade henne bättre eftersom hon bara ville skriva och utvecklas, och inte nödvändigtvis i riktning mot en roman eftersom hon inte kommit på något långt hon ville uttrycka och skriva om ännu.

Jag tror du har ett fantastiskt år framför dig, åh! Jag vill också, haha!


Melwa

hur många texter skickade du in när du sökte till skrivarlinjerna? är det någon viss typ av text som du tror passar bättre att ha med i en ansökan än andra? är lite sugen på att söka framförallt biskop-arnö och wiks

Svar: Eftersom jag inte kom in på Biskops-Arnö kan jag ju inte riktigt säga vad de vill se i en ansökan, men Wiks kom jag ju in på. Jag skrev ett väldigt personligt brev (ungefär en A4-sida långt), om jag inte minns fel var det det enda som Wiks ville ha. I mina andra ansökningar (Jakobsberg, Sundbyberg, Biskops-Arnö) bifogade jag även fem A4-sidor textprov. Det var lite olika hur mycket textprov de olika skolorna ville ha, men all information brukar gå att leta fram på deras hemsidor om man har lite tålamod. Det här bifogade jag:
http://ohhboy.blogg.se/2011/may/sa-manga-hjartan-for-varje-hjarta-och-anda-kr.html#comment

http://ohhboy.blogg.se/2011/february/jean-claude.html#comment

http://ohhboy.blogg.se/2011/april/det-har-handlar-inte-om-din-nacke.html#comment

& sedan några olika korta utdrag ur den bok som jag skrev som projektarbete under trean på gymnasiet.

lycka till!
Julia Nilsson


johanna

Åh, blir så hoppfull av att höra om din höst. Snälla, fortsätt ge till bloggen, till oss, till mig. Du är så bra.

Svar: Åh. Åh. Åh. Puss. Fortsätter ge i mitt eget långsamma tempo, haha.
Julia Nilsson


Emma

Hej! Har läst din blogg sedan du flyttade till Berlin och hela tiden varit så himla avundsjuk. I slutet av sommaren ska jag flytta dit och eventuellt flyttar jag själv och jag är så sjukt nervös. Hur fixar man boende (wg-gesucht, jag vet), men hur skaffar man egentligen vänner? För jag kommer nog inte känna en enda person där och det är så himla läskigt.

Svar: hur skaffar man egentligen vänner? jag vet inte riktigt, mycket handlar om att ha tur och ramla in i och vara öppen till tusen och våga riskera väldigt mycket för vad har man egentligen att förlora? under min berlinbörjan var jag social till tusen, jag kastade mig framåt och bjöd in mig i olika sammanhang och försökte grupphänga ganska ordentligt för att det till en början kan vara lite småläskigt att hänga själv med någon man precis har träffat. jag vågade inte riktigt klubba/bara själv, men väl på plats med någon bekant tog jag tag i att lära känna olika personer och sedan följa med dem till andra klubbar och hemmafester. ska du plugga tyska här så träffar du säkerligen någon bra på språkskolan, så har jag träffat diverse halvskumma/jättebra personer. ett annat tips jag måste ge dig är att ta kontakt med någon bloggare som bor i berlin och som du tycker verkar härlig, några stycken borde det ju liksom finnas, och en av mina bästa här (mirjam) tog kontakt med mig på just det viset. och visst kan det vara läskigt att till en början inte känna någon alls, men den där egentiden kan också vara väldigt nyttig och bra, bara njut av dig själv ett tag. lycka till med berlinandet vetja, och skicka ett mail till mig (ohhboy@live.se) om du har några fler frågor.
Julia Nilsson


elin

Upp