ohhboy

Ett osammanhängande virrvarr av tankar:
Stockholm var träden som inte blommade och solen som inte värmde. Stockholm var pappan att äta glass med och Sophiefamnen att känna sig trygg i. Stockholm var att åka pendeltåg med musik utan bas rakt in i öronen och Stockholm var att undra varför det fanns så många personer som talade svenska överallt och Stockholm var att besöka tre olika folkhögskolor. Två av skolorna var stenar i magen och grus i skorna, en var cirkushästar som gjorde bakåtvolter på en öppen äng och delfiner som hoppade genom brinnande ringar i ett hav av hallonsoda.

Berlin blev känslan av att komma hem och känslan av att allt är möjligt och jag blev definitionen av förvirring. Det är en märklig insikt det där, insikten att man faktiskt kan skapa sig en verklighet varsomhelst hursomhelst närsomhelst och att det som känns för fint för att vara sant inte nödvändigtvis behöver vara falskt. Och när jag vaknade upp lite senare hade gruset förflyttat sig till fotändan av min säng och i kroppen fanns bara ensamhetenensamhetenensamheten. Alltid den där jävla ensamheten. Hur fiktiv den än må vara så känns den högst reell.

förgätmigej
forget-me-not
vergissmeinnicht

Det är alla gånger jag tänker på dig och det är alla gånger jag tänker på att du inte tänker på mig och det är alla gånger jag tänker på att jag inte borde tänka på dig.

Det är en handskriven adress i hörnet av ett kuvert frankerat i Sverige. Cirkushästbakåtvoltskolan skriker KOM HIT och om jag hade varit en karaktär i en serietidning hade mitt JA i versaler följts av minst sju utropstecken. Hur illa min copywritande vän Sophie än tycker om flera utropstecken i rad. Jag ska försöka låta Jakobsbergs folkhögskola rocka min värld och jag ska försöka få Stockholm att dunka hemma och jag ska försöka hitta någonstans att bo och jag ska försöka skriva mer än någonsin förut. Jag ska också komma ihåg att hela världen ligger framför mina fötter och att jag kan skapa mig en verklighet varsomhelst hursomhelst närsomhelst.

Och en insikt:
Du, finns det någonting mer fantastiskt än det krispiga i det frånstötande, det fördärvade i det vackra, det rena i det söndertrasade och det skeva i morgondaggen? Kontrasterna är vad jag lever för. Jag vill linda in mig i det glittrande och kasta mig rakt in i det kolsvarta. Men jag måste bli bättre på att välja mina tankemönster. Förstår du att det är dina cirkelgående ursäkter som leder dig rakt ner i misären och din raka hållning som för dig framåt? Ständigt övar jag mig själv i att bära hakan högt och från människor förvänta mig samma respekt som jag ger dem. I mitt huvud viskar jag att det är menlöst att eftersträva perfektion, att något sådant inte ens existerar. I flera minuter stirrar jag rakt in i spegeln rakt in i mina ögon och vidare rakt in i någonting mer. Med mycket viljestyrka och lite jävla anamma separerar jag göra från vara, mina prestationer från mitt människovärde. Eller jag försöker i alla fall. Och mer än så kan ju ingen göra, mer än så begär jag inte av mig själv.