ohhboy

Bambambam, vill skriva allt och lite till men finner inte riktigt tiden mellan romanerna att läsa, texterna att skriva och vännerna att skaffa. Idag mår jag b ä s t och ja, det är ju givetvis bäst i världen. Min lägenhet här känns mer hemma än lägenheten i Berlin någonsin gjorde (kanske tack vare avsaknaden av mögel, vattenpölar och bananflugor) och ikväll är vi ett helt gäng som ska sitta på trasmattorna, dricka white russians och vin, vrida upp basen till max på förstärkaren och skratta tills grannarna klagar.

Hur som helst, här kommer en text som jag skrev för två veckor sedan. Den får tala för sig själv.


Sättet på vilket du berättade saker för mig. Som långa monologer för en inre publik, din publik.
Hur du alltid gnagde bort ditt nagellack. Plommonröda rester på framtänderna, ibland mörkblå.
Den där gången då jag fick dig att skratta så mycket att du fick ont i magen.
Jag minns inte vad det var jag sa.

I din verklighet var melankoli lika konkret som marmelad, hade en lika självklar plats i kylskåpet.
Filmcitat var ditt sätt att konversera, böcker ditt sätt att existera.
Ösregnet i motvind hårt mot din kind var att känna att du fortfarande levde.
Dina höga och dina låga och jag balanserade mig galen bara för att få vara nära.
Helst inuti och utantill.

Vi promenerade mycket i skogen den hösten.
Jag längs stigen, du någonstans längre in, längre bort.
Allt handlar om att skapa sig sina egna vägar, mumlade du.
Ibland fanns du till, ibland försvann du, kom och gick, sprang nästan alltid.

Ibland var vi nästan vanliga.
Jag kunde se framför mig hur vi skulle köpa mjölkpaket och knyta ihop soppåsar,
gå längs gator i dagsljus med bakåtslängda huvuden för att vi skrattade för mycket
för att kunna bära upp våra huvuden ordentligt.
Se ut just precis så där som för lyckliga ser ut.
Berätta historien om oss, kunde du säga då
under täcket
utan underkläderna

Varför pratar ingen om fågelpapporna?

Tillintetgjord magi, som kanske aldrig fanns till att börja med,
och jag fick förklara att vi inte kunde bygga bo bland molnen.
Du sa så mycket konstigt den hösten.

Sättet på vilket du skapade en värld för mig och dig. Himmel, gata, mening, overklighet.
Hur du rörde dina fingrar längs min nacke. Så frasmjukt bakom örat.
Den där gången då du fick mig att gråta så mycket att mina ögonlock svullnade upp.
Jag glömde bort varför vi någonsin hade skrattat.