ohhboy

Det hänger en filt för mitt fönster, rullgardinen gick sönder redan när jag flyttade in. Människor går omkring på byggarbetsställningarna utanför, borrar i alla balkonger, samlar den söndersmulade betongen i skottkärror, försvinner iväg, kommer tillbaka igen, fortsätter borra. Hetsregnet slår mot rutorna och åskan dundrar. Jag sitter i min säng, lyssnar på Jens Lekman, viftar på tårna, tittar på X-files, drömmer om hösten. Min vänstra halsmandel värker och jag vet inte riktigt om mitt te smakar någonting alls eller om jag bara dricker känslan av hur det brukar smaka. Innan den här febern och förkylningen slog omkull mig var jag frisk väldigt länge, ända sedan mitten av april. Det är ett nytt rekord, så jag skriker om peppar och slår i träbord.

Annars då?

Jag är ensam, igen. Väljer mig själv, gång på gång på gång. Självväljer. Stenarna i bröstkorgen och den där skavande magkänslan och nej nej nej jag vill bli tagen med storm. Och ta med storm, också. Du ska inte behöva använda logik och resonera dig fram till att jag är allt det där magiska, du ska känna det pumpa genom kroppen. Och jag ska känna likadant. Det här är ett efter oss och jag är inte ens ledsen. Bara lättad.

Någonting mer?

Jag kanske borde berätta om den här sommaren. Den här sommaren och alla dess sammanbrott. Alla högst reella väggar som jag har försökt springa rakt in i. Alla psykiska och fysiska åkommor. All hyperventilation innan läggdags. Famnarna som jag har fått gråta ut i. Hur zombielik jag ibland har känt mig. Hur mycket jag har önskat att jag var en annan person, med ett annat liv, någon annanstans. Jag kanske borde berätta om allt det fina. För sådant har ju också funnits. Men det fina har nästan alltid kantats av att jag har tänkt att jag borde ta tag i alla mina borden och måsten, göra färdigt allt det där viktiga, göra någon slags nytta. Återigen har jag drabbats av det klassiska duktig-flicka-syndromet, glömt bort hur en gör för att slappna av, ställt mitt alarm på alldeles-för-tidigt varenda jäkla morgon, alltid haft listor på vad jag måste och bör, och sedan ändå inte fattat att väggarna är högst jävla verkliga och att jag just i detta nu försöker springa rakt in i dem. Det händer saker i kroppen när en försöker göra allting på en och samma gång. Då klarar en till slut inte av att göra någonting alls. Jag hoppas att jag hann skrika paus och stopp i tid. Men jag är inte säker, för jag har suttit och vaggat fram och tillbaka i min säng, jag har haft problem med att somna, vaknat upp mitt i natten, inte kunnat somna om, åkt hem till min mamma i Jönköping i en och en halv vecka bara för att bli struken över huvudet, brutit ihop vid köksbordet och försökt förklara att det är ALLT ALLT ALLT som känns mig övermäktigt, att jag inte klarar av en enda droppe till. Och helvete vad många droppar som har fortsatt falla.

Och nu börjar det äntligen kännas lurvigt i mig igen. Det är en vecka sedan jag insåg att jag inte klarar av mina sommarkursers sista uppsatser just nu, att jag måste börja göra roliga saker igen, att jag måste sluta ställa alarmet innan jag går och lägger mig om kvällarna. Nu är nya tag de enda tag jag vill ta. Jag vill att det ska bli augustislut så att jag kan flytta hem till min mammas lägenhet i Jönköping i en månad, börja min fortsättningskurs i kreativt skrivande och fortsätta skriva på min roman, kurera mig själv i min mosters nya sommarstuga och i skogarna som omger den, dricka kopiösa mängder te, köpa en ruskigt fin höstkappa, packa alla mina väskor, ta min bror under armen och flytta till Berlin. Just nu är mitt nystartsbehov nästan lika stort som det var i augusti tvåtusenelva, och det säger inte lite.