jag lever ett förvirrat liv
Glad måndag på er! Det här är en lång dikt som jag skrev i november 2012. Sonja Åkesson har skrivit en dikt som heter "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)", det här är typ min "Självbiografi (replik till Åkesson)". Från början var det hela en skoluppgift, en väldigt personlig och blottande sådan. Hade aldrig förut hört så många tunga utandningar och ärliga meningar från mina klasskamrater.
Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv på Hornsgatan 153.
Jag undrar hur mycket som är
tonårspatetik
överdramatik
hur mycket som är gammal hederlig brist på livsteknik.
Hela mitt liv har jag gått omkring och tänkt att människorna
låtsas.
Det är en tröstande tanke som jag fortfarande tänker.
Jag bodde i en villa på Lyckogatan när jag var väldigt liten
och kanske var allting väldigt lyckligt
innan det inte var mer.
Katten Alfons blev överkörd
och pappan var någon annanstans.
På lågstadiet trillade jag av stolen
och den stora bläckfisken i plast.
På högstadiet lärde jag mig att människovärde
stavas behåstorlek.
Jag fick ärr.
Jag har varit mitt i Den Första Kärleken
(den som alltid tar slut)
Jag har tagit med storm, tagits med vindpust.
Mitt hår har blekts sönder, rakats av, vuxit ut.
Jag har fått högsta betyg i allt
som inte spelar roll
och undrat vad som egentligen är meningen med någonting.
Mitt innehåll så tungt och mörkt när jag tänker på att fastna.
Oavsett vilket mitt här är
drömmer jag nästan alltid om att vara någon annanstans.
Jag har suttit fast
och sprungit fort i bortriktningen
bara för att hamna jag vet inte var.
Där lärde jag mig att dricka veteöl
och uttala Schlesisches Tor.
Språket blev mitt eget.
Jag lärde mig att balansera mellan
så jävla självständig och så jävla ensam.
Ibland känns det som att jag lärde mig
just precis ingenting alls.
Jag äter varken rotmos eller pölsa,
blodpudding eller leverpastej.
Jag sorterar mina ekologiska mjölkpaket
och köper kravmärkt lax när någonting ska firas.
Ibland skänker jag pengar till olika välgörenhetsorganisationer
kanske mest för att jag själv ska må bättre.
Ibland tänker jag att jag bryr mig på riktigt.
Jag är en produkt av ett väldigt sorgligt samhälle
och det väldigaste sorgligaste av allt är hur människorna tycker
att vi har det så bra nu!
att vi har kommit så långt!
att resten kommer att fortsätta utvecklas framåt
liksom per automagik!
Fast nej.
För här sitter jag med lår som går ihop
och tänker att det inte är naturligt.
Här sitter jag med sunt förnuft och huvud på skaft
och tänker att jag borde lära mig att vara
sexigt oskuldsfull och gulligt dum.
En Riktig Kvinna!
Jag fyller tjugo år om tjugo dagar.
Jag gillar hur deras blickar förändras,
att fälla ståtliga byten.
De tycker alltid att jag är för ung
och jag stannar aldrig kvar på frukost.
Ibland kan jag längta efter att få finnas till för någon annan
Ibland kan jag längta efter ett sådant där livspussel
men i nästa sekund inser jag att det hela handlar om
en konspiration.
Monogam heteronormativ tvåsamhet och lyckliga i alla våra dagar.
Jag tror att livet har ett inneboende tomrum.
Jag tror att människor kan drivas till galenskap
av att försöka fylla det tomrummet.
Ibland försöker jag desperat fylla det tomrummet.
Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv.
Idag kände jag att jag längtade efter dig. Hur kan man längta efter någon man inte känner? Och så kommer jag hit och du skriver:
"Jag tror att livet har ett inneboende tomrum.
Jag tror att människor kan drivas till galenskap
av att försöka fylla det tomrummet.
Ibland försöker jag desperat fylla det tomrummet."
Precis som att du skriver för att få mig att förstå.
Rebecca