ohhboy

Hej alla fina. Det råkar vara så att jag jämt och ständigt får väldigt många mail med Berlinrelaterade frågor. Och eftersom jag är ungefär sämst i universum på att svara på mail och brev (ursäkta ursäkta) tänkte jag skriva något slags sammanfattande blogginlägg. Dessutom har jag skapat en bloggkategori som heter berlinsk information. Där går det att hitta alla mina Berlinrelaterade inlägg, de är dock ganska förvirrande och inte särskilt många alls. Men min Berlinguide är ju i alla fall bra. Nu kommer all den praktiska information som människor frågar mig om jämt och ständigt. Om ni undrar någonting mer, kommentera! Då kan jag lägga till den informationen i det här inlägget också.

När flyttade du till Berlin och varför?
Jag flyttade till Berlin den fjortonde september 2011. Några månader tidigare hade jag tagit studenten, efter det hade jag arbetat inom hemtjänsten och fått armbågen ur led och blivit sjukskriven. Jag hade alltså lyckats få ihop lite pengar som jag tänkte använda till att skaffa ett körkort. Men min hemstad Jönköping gav mig panikångest och det fanns verkligen inga som helst anledningar att stanna kvar. Den andra september köpte jag därför en enkel tågbiljett till Berlin. Jag hade aldrig besökt staden tidigare men tänkte att jag borde älska den och gjorde jag inte det så kunde jag ju bara flytta hem igen eller försvinna iväg någon annanstans.

Kunde du någon tyska innan du flyttade till Berlin?
Nej, jag kunde säga typ ich liebe dich och achtung.

Kände du någon i Berlin när du flyttade dit?
Två bekanta från Jönköping bodde där, Julia och Johan. Hos Julia fick jag sova i några nätter innan jag hittade ett boende. Det blev fyra nätter sammanlagt tror jag.

Hur mycket pengar hade du när du flyttade till Berlin?
Ungefär tjugotusen kronor skulle jag tro, alltså all min lön från sommaren.

Hur bodde du i Berlin, och hur hittade du det boendet?
Jag bodde i en okejstor tvårumslägenhet på Neue Bahnhofstr i Friedrichshain tillsammans med en tysk snubbe som heter Andreas. Jag betalade 300 euro i månaden för mitt rum som kanske var nitton kvadratmeter stort eller så. Då ingick värme, el och internet. Vår lägenhet låg på högsta våningen och var Berlinigt vitmålad och kall och smutsig. Andreas ägde ingen dammsugare och tyckte inte om möbler. Men jag trivdes ändå, Andreas var sällan hemma och jag behöver mycket egentid. På vintern förfrös jag och när åskstormarna drog in över staden på sommaren så började taket i mitt rum att mögla.

Hemsidan http://www.wg-gesucht.de/ är allas gud när det handlar om att hitta boende i Berlin. Mest är det WG:n som läggs upp där (alltså kollektiv), men det ska gå att finna egna lägenheter också. När en svarar på en annons kan det vara bäst att ringa, då är det svårare för mottagaren att inte svara. Om en skriver mail går det att få svar, dock rekommenderar jag starkt att mailen formuleras på tyska. Jag började söka boende i Berlin innan jag hade kommit dit, men fick inte svar på ett enda av mina välformulerade mail på engelska. Så när jag kom dit testade jag en annan metod, jag skickade mail på google translate-tyska. Och då fick jag svar. Sedan brukar en bli kallad till någon slags kombination av en lägenhetsvisning och en intervju. Andreas intervjuade kanske fem personer eller någonting innan han bestämde sig för att jag skulle få bo i lägenheten. Andra vänner har varit med om gruppintervjuer tillsammans med alla andra aspiranter. Oftast måste en betala en kaution (depositionsavgift) när en flyttar in, men den får en ju tillbaka när en flyttar ut om en inte har förstört eventuella möbler eller väggar eller så. Depositionsavgiften varierar givetvis, men ungefär 500 euro är nog att räkna med. Det kan tyvärr vara väldigt svårt att hitta ett ställe där en får bo länge, men så är det ju på många ställen nuförtiden. Minimihyran för ett rum i ett WG ligger kanske strax över 300 euro, sällan över 450 euro.

Var pluggade du tyska, kan du rekommendera den språkskolan?
Jag pluggade tyska på Berlins största språkskola. Den heter Hartnackschule och ligger på Motzstr i Schöneberg. Avgiften per månad ligger mellan 198 och 234 euro (beroende på om en vill gå en kurs på morgonen eller mitt på dagen eller på kvällen). Folket som pluggar där kommer från världens alla hörn och tycker och tänker hur olika som helst. Det var jättefint! Skolan är relativt billig i jämförelse med många andra språkskolor och håller en ganska hög standard. Men googla loss så går det säkert att hitta någonting ännu bättre, jag har ju bara erfarenhet av en enda språkskola liksom. Klasserna på Hartnackschule är lite väl stora (kanske tjugo personer i varje?) och inte särskilt individanpassade alls. Takten är ganska långsam (tyska är ju liksom ganska mycket enklare för en svensk att lära sig än för någon från Asien som tvingas lära sig ett nytt alfabet och aldrig tidigare har sagt r). Hur bra utbildningen är beror givetvis också på vilken lärare en får. Efter att ha haft en vidrig Frau Wöhler i en och en halv vecka bytte jag klass och hamnade med läraren Martina Shephard. Hon är grymt pedagogisk och duktig. Dessutom också hur trevlig som helst som privatperson!

Tyskakurserna heter A1, A2, B1, B2, C1 och C2, där A1 är den lättaste kursen och C2 den svåraste. A1, A2 och B1 är alla två månader styck, medan B2, C1 och C2 alla är tre månader styck. För att få plugga på ett tyskt universitet måste en oftast ha läst ända upp till C2. Jag har läst A1, A2 och B1, och det gjorde jag tack vare att jag i fyra månader fick kurserna betalda av Lauterbachstiftelsen på skolan. Jag fick skriva brev till rektorn och sitta i nervösa möten, det rekommenderas! För nästan gratis tyskautbildning går det att spana in tyska folkhögskolor, alltså Volkshochschule, men där kan kvalitén svikta ganska rejält.

Hur fungerar det med CSN och språkskola i Berlin?
Som bekant får en ta CSN-lån och -bidrag i ungefär sju år (eller ja, 320 veckor). Två av dessa år (80 veckor) är på ”gymnasial nivå” och innefattar till exempel tekniskt basår och folkhögskoleutbildningar. Fem av dessa år (240 veckor) är på ”eftergymnasial nivå” och innefattar till exempel högskole- och universitetsutbildningar och olika språkskolor. Fram tills för några dagar sedan trodde jag att jag hade snattat av mitt CSN-lån på den ”gymnasiala nivån” för min språkskoleutbildning i Tyskland, men sedan insåg jag att så inte var fallet. Detta gör mig så glad, nu kan jag gå ännu ett år på folkhögskola om jag känner för det.

Om en har fullt heltidsbidrag och fullt heltidslån för en månad får en ungefär niotusen kronor (fram till alldeles nyss, kanske årsskiftet, var det 8920 kronor, men jag tror att det har höjts en aning). På niotusen kronor går det att leva gott i Berlin. Eller ja, min definition av att leva gott är liksom att inte behöva äta havregrynsgröt jämt och ständigt.

Hur fungerar det att arbeta i Berlin och vad arbetade du med?
I mitten av mars hade jag pluggat tyska i nästan fem månader. Min grammatik började bli ganska bra, men mitt muntliga flyt var nästan ickeexisterande. Min kusin Elinore hade precis flyttat till Berlin. Första kvällen vi umgicks gick vi förbi Ristorande Caminetto på Sonntagstr precis där jag bodde. I fönstret hängde en skylt med texten ”Kellnerin gesucht”. Elinore knuffade in mig och jag presenterade mig hackigt på tyska och förklarade att jag sökte ett jobb. Dagen efter fick jag komma tillbaka för att prata med chefen. Då hade jag översatt mitt CV till tyska och överdrivit min arbetslivserfarenhet. Efter en väldigt knölig intervju på tyska med turkisk och svensk brytning kom vi fram till att jag skulle få provjobba. Det var väldigt svårt och alla var otrevliga mot mig och skrattade när jag inte förstod vad de sa på snabb tyska med turkisk brytning. Men efter fyra dagar utan lön fick jag jobbet som servitris och bartender. Lönen var 5 euro i timmen, tyvärr en väldigt vanlig Berlinlön. Det var dricksen som räddade mig, och ganska snabbt lärde jag mig hur allting fungerade och hur jag skulle prata och skämta för att få så mycket dricks som möjligt. Allt var så roligt när Yesim, Devrim och Martin arbetade. Alla andra var mer eller mindre skumma. Jag lärde mig att hälla upp veteöl försiktigt försiktigt försiktigt och byta ölfat och blanda halvdåliga mojitos och balansera fyra liter öl på en bricka och skämta med stamkunderna och undvika slisksnubbarna som väntade på mig utanför restaurangen. Det bästa är att jag verkligen lärde mig att p r a t a tyska och nu kan ett yrke som för bara ett år sedan var totalt främmande för mig. Det sämsta var en fullkomligt idiotisk kock som pratade över mitt huvud och sa att jag inte kunde mitt jobb och drog sexistiska skämt och kedjerökte i köket och kom alldeles för sent. Men en gång skällde jag ut honom högt på tyska framför båda mina chefer, och de höll med. Åh. Den känslan alltså.

Innan jag började arbeta behövde jag fixa diverse saker. Jag behövde skriva ut ett formulär från Försäkringskassans hemsida, nämligen ett formulär där jag intygar att jag bor någon annanstans nu och ”har beslutat att avregistrera mig som omfattad av den svenska socialförsäkringen”. Vilket nummer det formuläret har minns jag inte, men om en ringer till Försäkringskassans kundtjänst så brukar de kunna hjälpa till. När jag sedan flyttade tillbaka till Sverige var jag tvungen att fylla i ett nytt formulär för att meddela att jag återigen ville vara omfattad av den svenska socialförsäkringen.

Sedan var det dags att besöka Bürgeramt, vilket innebär typ ”kontoret för registrerande av medborgarskap” eller något liknande. Varje område har ett eget Bürgeramt, och dit är det viktigt att komma tidigt för att inte tvingas vänta hur länge som helst. Där fick jag prata med en tysk person i kostym och uppge min adress (tror inte att jag var officiellt inskriven i lägenheten, hyresvärden visste liksom inte att jag bodde där, men det spelade ingen roll när jag gick till Bürgeramt). När jag väl hade uppgett min adress fick jag vänta i någon vecka innan det skickades ett brev till mig. I brevet fick jag mitt ”persönliche Identifikationsnummer” som jag sedan behövde när jag skulle åka till nästa kontor, nämligen ett ställe som hette ”InfoCenter – Ein Informationsservice des Bezirksamtes Friedrichshain-Kreuzberg von Berlin, Bürgerämter”. Där fick jag uppge all information igen, inklusive mitt personliga identifikationsnummer, och då fick jag äntligen mitt Sozialversicherungsausweis (Socialförsäkringslegitimation, typ) som behövs för att en ska kunna jobba vitt.

Då kunde min chef äntligen registrera mig som arbetare hos dem, och min lön blev vit. Dock bara halvvit för att min chef gjorde det klassiska; han registrerade att jag hade ett minijobb där jag tjänade typ 160 euro i månaden och gav mig sedan resten av lönen svart. Så ser många av mina vänners anställningar ut i Berlin. Någon gång mitt i detta tror jag att jag borde ha gått till en Krankenkasse och skaffat en sjukförsäkring. Men det hade inte jag råd med. Många grejer täcks ju dock av att en är EU-medborgare, men det var kanske inte det smartaste som jag har gjort. Om jag borde ha avregistrerat mig på någon tysk myndighet innan jag flyttade till Sverige igen vet jag inte. Och jag har heller aldrig deklarerat i Tyskland.

Går det att få ett jobb i Berlin utan att kunna tyska?
Ja. Det går. Det är ungefär tusen gånger lättare om en kan tyska, men det går. Det går till exempel att söka jobb på olika call centers och i hippa klädaffärer och på barer och caféer.  Jag känner många svenskar i Berlin som inte kan tyska och ändå jobbar. På American Apparel och Weekday är det inte vanligt att någon tilltalar en på tyska, och de flesta som jobbar där är nog faktiskt svenska.

Övrigt?
På Facebooksidorna ”Ung i Berlin” och ”Svenskar i Berlin” går det att diskutera saker med andra svenskar som bor i Berlin. Någon kanske tipsar om ett ledigt jobb, en annan person erbjuder ett rum i en lägenhet, en tredje skriver var det går att hitta en svensktalande gynekolog eller psykolog. Väldigt användbart, helt enkelt. Och på till exempel Craigslist ska det ju gå att hitta billiga möbler och annat viktigt, kanske även bostäder. Och ännu en viktig sak: tyska är ungefär hur vackert som helst. Visst är det svårt att tänka så när en bara har tittat på tusen filmer om andra världskriget. Men alltså. Åh. Att lära mig tyska är något av det bästa jag har gjort.

Så. Puh. Färdig nu. Om ni undrar någonting mer, fråga!