ohhboy

Det är känslan av att jag alltid skriver att någonting är känslan av. Det är känslan av en upprepning, två, tre. Det är tanken på att jag har tänkt såhär för ofta. Det är känslan av att jag har skrivit den här texten en gång förut, flera, många. Det är känslan av att jag inte kan skapa sammanhang och kontext. Att jag inte är kapabel att skriva början och mitten och slut. Att allt mitt skrivna är repriser av kopior. Och jag har så många fragment av någontingar i olika worddokument javisst har jag det men jag vet inte hur en sätter ihop och bygger magi och bestämmer sig för ett enda projekt att arbeta med när det finns minst tiotusen och kanske är det diktsamlingar som jag borde skriva men den där poesin som jag skriver är ju alldeles för prosaliknande och inte alls välkommen i några finrum och varför existerar det ens finrum och varför är litteraturen som kulturform totalt förlegad och förstenad och bonniersfixerad och varför handlar någonting fortfarande om att b l i en författare när så många personer redan ä r och varför handlar det om att b l i det på rätt förlag istället för att väcka om så bara en enda sann känsla hos en enda person.

Det är känslan av att jag håller på att bli galen. För allt jag gör just nu är att bli sjuk igen och igen och igen och skriva om och om och om och inte ens nästan umgås tillräckligt med konkreta, faktiska människor och göra tillräckligt många saker som räknas in i kategorin ”att leva”. Jag sitter fast i mitt huvud och i min lägenhet, fotograferar snön genom mitt fönster, lever genom andra människors liv i filmer och böcker. Det enda jag önskar just nu är att bli frisk, helt och fullkomligt. Jag längtar efter att få gå en lång promenad utan att hosta var femte meter. Jag längtar efter att få dansa sent och länge utan konsekvenserna febrig och sängliggande. Jag längtar efter att få sitta på ett café tillsammans med en vän, bara prata och titta på människor.

I väntan på verkligheten kokar jag te av ingefära och konstruerar storslagna planer inför framtiden. Jag läser Tove Jansson och Herta Müller, lyssnar på electro på för hög volym och försöker förklara för mig själv att verkligheten och framtiden redan är här. Att imorgon enbart är en abstrakt idé och att det enda som är konkret är här och nu. Men blir ingenting mer än det här? Vad är det egentligen jag letar efter, vad är det jag förväntar mig, vad är det jag vill ha? Yttre faktorer gör väl inte en människa lyckligare, allt handlar väl om att hitta någonting inre som dunkar rätt? Det kommer väl aldrig att komma en punkt då allt har ordnat sig och blivit klart och känns smärtfritt? Men den här meningslösheten då, ska jag liksom gå runt och släpa på den hela livet?

Jag kokar mer te, sysselsätter mina händer när huvudet inte orkar mer.