sleeping is giving in, no matter what the time is.
Först: hur många dagar det fungerar. Veckor. Ibland till och med månader. Jag lutar mitt huvud bakåt och när armarna är kastade rakt ut försvinner kameran högt, högt upp. När jag snurrar runt, runt ligger fokus på mitt ansikte och publiken ser hur marken under protagonistfötterna blir ett enda sommargräsfärgat virrvarr. Huvudet är bakåtlutat och protagonisten suckar tungt, mumlar någonting om hur otroligt vackert allt blir i det här ljuset, i sommarljuset. Hur magiskt det är att dagarna aldrig tar slut för mörkret når ju inte in här inte alls inte någonstans inte in i en enda vrå jag lovar jag lovar.
Och sedan faller jag bakåt. Kameran är fortfarande ovanför och i ett utdraget andetag täcker håret mitt ansikte innan jag landar på marken under och publiken hinner inte ens märka hur mycket mörker det finns i markvrårna. Protagonistens kropp förlorar funktioner i värmen, huvudet blir så tungt att bära med. Jag andas in och visst känner jag sommarlukten i näsborrarna och visst är den fortfarande så förbaskat behaglig och visst är det vackert hur tyllgardinerna vajar i den svaga brisen, men. Vad, Julia? Varför skriver du men?
Men det är så frustrerande, helt enkelt. Så väldigt frustrerande att endast i mörker kunna skriva skönlitterärt eller studera Latinamerikas historia eller formulera långa mail eller kanske bara sitta i sängen och titta rakt fram och på ett litet slag. Det är en riktig sommar, onekligen. Alldeles varm och solig och doftande och Stocholmsk och fräkenframkallande och kroppsförlamande och huvudborttappande. Sommaren är behaglig. En viss tid. Sedan kommer dagarna då jag/protagonisten drömmer om åskoväder som härjar i sju år allra minst och senapsgula kulörer att linda in frusenhet i och te mot kylan och SKÄRP DIG, JULIA! Vintern är evighetslång nog, och den frammanar koma istället för fräknar, mycket otrevligare.
Okej. Visst. Jag börjar om. Det är en lagom varm julimitten och kanske befinner jag mig i samma tillstånd som jag gjorde för ett år sedan. Det är ett nu som håller på att skrivas om till ett då och ett senare som håller på att skrivas om till ett nu. Känslan av att hyperventilera i ett mellanrum och jag köper nog inte ett till paket quinoa för kanske hinner jag ändå inte äta upp det innan jag flyttar. Till Berlin, igen. Först Jönköping i en månad. Hela september. Ett tillfälligt avbrott och en chans att andas ut i alla mina kvinnofamnar. Min mammas, min mosters, min mormors, min egen. En chans att andas ut och en chans att börja skriva igen. Fast kanske började jag redan nu, jag hoppas det. Är för tillfället så evinnerligt urusel på att gripa tag i tiden och placera mig själv framför tangentbordet.
Annars då? Jag applåderar när Liv Strömquist sommarpratar helt fantastiskt om mens, jag beställer hem en bok om machokulturen i Latinamerika för att det måste vara ungefär det mest intressanta uppsatsämnet någonsin, jag mailar med en hyresvärd i Berlin angående ett eventuellt förstahandskontrakt i Neukölln, jag hejar högljutt när Sverige möter Danmark i fotboll och känner mest att jag vill kastrera en två tre tusen personer när jag efteråt läser olika internetliga texter om damfotboll och kossor, jag fulgråter jättehögt och jättesnorigt när Kristian Gidlund skapar ett sommarprogram som handlar om motsatsen till döden, jag ser alla avsnitt av My mad fat diary under exakt så många timmar som serien utgör, jag vågar inte blogga för att det känns som att alla mina känslor är på repeat och att ni därför borde vara jäkligt trötta på att läsa om dem vid det här laget.
Nu är det kanske dags för mig att sova. Må väl.
Är allt annat än trött på att läsa dina texter, du är ju så påfrestande bra på att skriva!
Frida