verkligheten blev mig övermäktig idag klockan 17.36
Kallfront! Snöstorm! Jag som springer rakt in i!
Verkligheten blev mig övermäktig idag klockan 17.36.
Världens finaste bror satte sig på ett tåg mot Göteborg och jag klarade inte av att vinka av på perrongen utan gick istället med raska stegen och långa benet före mot spärrarna. Är så fasligt dålig på att bli ifrånsprungen och kanske bäst i världen när det handlar om att springa ifrån. Jag behöver höra Jonatan läsa vem ska trösta knyttet? högt för mig innan vi somnar skavfötters i min för smala säng och jag behöver tvingas lyssna på John Frusciante ännu en gång och vi behöver göra knäppa konstprojekt ihop och vi behöver bo i samma stad ju, varför gör vi inte det?
Raska stegen och långa benet före och jag går igenom spärrarna väldigt sansat och ställer mig på höger sida i rulltrappan och precis när jag tar på mig mina solgula hörlurar rullar tåget mot Skarpnäck in på perrongen och vid Gullmarsplan väntar redan buss 144. Bara på mig väntar den och en man flyttar på sina innebandyklubbor för att jag ska kunna sitta bredvid och när jag läser en text om upprepningar ler jag nog så stort att någon annan börjar le och utanför bilden svävar fluffig snö som är alldeles julaftonsidealisk.
Och då satt min bror redan på ett tåg på väg bort.
Kanske lyckades han få en fönsterplats, kanske inte.
Min resa hem tar just precis lika kort tid som den alltid gör och jag tycker som vanligt att Stureby är the middle of nowhere trots att det inte är ens nästan sant. Den fluffiga julaftonssnön kastar sig så hårt rakt på och igenom och motvinden piskar och sidvinden far och jag böjer oergonomiskt på huvudet när jag går trots att jag har lärt mig att jag inte borde göra så för att det var vad som gav mig nackspärr i slutet av december. Så många millisekunder hinner passera i ultrarapid innan jag slutligen hittar nyckeln och lägenhetsdörren är så tung och min bror är inte kvar. Istället finns det för många jobb som jag måste söka (men samtidigt inga jobb alls) och en magontsframkallande novell som jag måste skriva färdigt och en ensiffrig summa på bankkontot och inte ett enda mjölkpaket i kylskåpet och en skavande vetskap om att jag bara får bo kvar i lägenheten i två månader till och alldeles för många vänner som jag saknar innerligt men samtidigt glider allt längre ifrån och jag känner mig så totalt jävla utmattad och varför är ensamheten tyngre än bly?
Jag klipper min lugg ännu kortare (för att det är så jag alltid gör) och biter hårdare ihop och gråter bara lite och vet att det inte alls är synd om mig egentligen och därför behöver jag ännu mer den där klappen på axeln och när jag tittar på det sista GIRLS-avsnittet i säsong två får jag gråta på riktigt och jag kokar ännu en kopp te och desperatklickar efter jobb efter jobb efter jobb och sedan ingenting mer alls.
Nu ska jag ha högläsning för mig själv.
Och i en säng i Göteborg ligger min bror och sover.
Helt ljuvlig text,jag vill krama dig<3
oroshjärta