verkligheten blev mig övermäktig idag klockan 17.36

Kallfront! Snöstorm! Jag som springer rakt in i!
Verkligheten blev mig övermäktig idag klockan 17.36.

Världens finaste bror satte sig på ett tåg mot Göteborg och jag klarade inte av att vinka av på perrongen utan gick istället med raska stegen och långa benet före mot spärrarna. Är så fasligt dålig på att bli ifrånsprungen och kanske bäst i världen när det handlar om att springa ifrån. Jag behöver höra Jonatan läsa vem ska trösta knyttet? högt för mig innan vi somnar skavfötters i min för smala säng och jag behöver tvingas lyssna på John Frusciante ännu en gång och vi behöver göra knäppa konstprojekt ihop och vi behöver bo i samma stad ju, varför gör vi inte det?

Raska stegen och långa benet före och jag går igenom spärrarna väldigt sansat och ställer mig på höger sida i rulltrappan och precis när jag tar på mig mina solgula hörlurar rullar tåget mot Skarpnäck in på perrongen och vid Gullmarsplan väntar redan buss 144. Bara på mig väntar den och en man flyttar på sina innebandyklubbor för att jag ska kunna sitta bredvid och när jag läser en text om upprepningar ler jag nog så stort att någon annan börjar le och utanför bilden svävar fluffig snö som är alldeles julaftonsidealisk.

Och då satt min bror redan på ett tåg på väg bort.
Kanske lyckades han få en fönsterplats, kanske inte.

Min resa hem tar just precis lika kort tid som den alltid gör och jag tycker som vanligt att Stureby är the middle of nowhere trots att det inte är ens nästan sant. Den fluffiga julaftonssnön kastar sig så hårt rakt på och igenom och motvinden piskar och sidvinden far och jag böjer oergonomiskt på huvudet när jag går trots att jag har lärt mig att jag inte borde göra så för att det var vad som gav mig nackspärr i slutet av december. Så många millisekunder hinner passera i ultrarapid innan jag slutligen hittar nyckeln och lägenhetsdörren är så tung och min bror är inte kvar. Istället finns det för många jobb som jag måste söka (men samtidigt inga jobb alls) och en magontsframkallande novell som jag måste skriva färdigt och en ensiffrig summa på bankkontot och inte ett enda mjölkpaket i kylskåpet och en skavande vetskap om att jag bara får bo kvar i lägenheten i två månader till och alldeles för många vänner som jag saknar innerligt men samtidigt glider allt längre ifrån och jag känner mig så totalt jävla utmattad och varför är ensamheten tyngre än bly?

Jag klipper min lugg ännu kortare (för att det är så jag alltid gör) och biter hårdare ihop och gråter bara lite och vet att det inte alls är synd om mig egentligen och därför behöver jag ännu mer den där klappen på axeln och när jag tittar på det sista GIRLS-avsnittet i säsong två får jag gråta på riktigt och jag kokar ännu en kopp te och desperatklickar efter jobb efter jobb efter jobb och sedan ingenting mer alls.

Nu ska jag ha högläsning för mig själv.
Och i en säng i Göteborg ligger min bror och sover.

text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

Helt ljuvlig text,jag vill krama dig<3

Svar: <3
ohhboy.blogg.se


oroshjärta

Så himla fint. Och bostadsmarknaden i Stockholm suger verkligen. Jag måste säga att jag haft hyfsat tur i mina dagar i den här staden. Är det kört med studentbostäderna? :(

Svar: Tack. Och jag har ju också egentligen haft tur den lilla tiden jag har bott här, och visst är jag övertygad om att det löser sig, men Anna som jag bor med vill egentligen hitta ett riktigt kontrakt och skapa sig någon slags trygghet. För min del är det kört med studentbostäderna, ja, och dessutom ska jag bara bo i Stockholm sommaren ut så egentligen kan jag hamna lite varstans, det spelar inte så stor roll. :)
ohhboy.blogg.se


Melwa

Det är faktiskt okej att vara ledsen trots att "det inte är synd om en egentligen". Jag hoppas du får jobb och boende snart, och att du fortsätter publicera texter så jag får läsa.

Svar: Det var lite tungt där ett tag, bara mörker i kroppen. Hoppas också att jag får jobb och boende snart. På tisdag får jag i alla fall reda på det där med jobb, strålande!
ohhboy.blogg.se


Frida

okej nu har jag tagit mig igenom större delen av ditt senaste års arkiv och är helt rörd och berörd av hur bra du skriver. vill läsa en bok av dig. (och det säger väl allt)

Svar: ÅH ÅH ÅH ÅH. För fint. Tack. Vi får hoppas att jag skriver färdigt en bok någon gång helt enkelt. <3
ohhboy.blogg.se


Liv

Älskar verkligen din blogg och dina texter! Är själv intresserad i skrivandet och tar mycket insperation från dig.

Svar: Åh, jätteroligt att höra verkligen, tack.& lycka till med skrivandet!
ohhboy.blogg.se


Adrian

Näääääj. Så känner jag när jag läst detta. Fy katten vad sorgligt! Åh, skickar tonvis mentala kramar, duntäcken och värmda vetekuddar som du kan bädda ner dig under.

Svar: Mmm, just precis allt det där är något av det bästa jag vet. Tonvis av kramar, duntäcken och värmda vetekuddar. Låt oss toppa det hela med jättemycket dillchips, ljusslingebelysning och ett långt Girlsathon. WOPA!
ohhboy.blogg.se


Emma

Och där på gröna skarpnäckslinjen på måndagseftermiddagen vid tre kliver du på och tittar på mig för jag står mitt emot dörrarna och du har solgula hörlurar och jag ser nog trött ut i min stora kappa och otvättat hår och jag tänker när du sätter dig att du ser glad ut som att du log fast du inte visade det bara. och jag tänker det att fan va fint att människor finns på riktigt och jag säger ingenting om att jag känner igen dig för det räckte bra så tyckte jag att bara tänka att världen är fin en stund för att det känns som att allt ändå hänger ihop. att det inte är så långt mellan den här världen och den på ett tunnelbanetåg en måndags-vardag. och just den här måndagen är det inte snöstorm utan nästan, försiktig, vår och när jag traskar uppför trapporna till slussen tänker jag att jag är tacksam över livets småsaker och så tänkte jag att jag skulle säga det till dig.

så var det.

Svar: fan vad fint att människor finns på riktigt, att du finns på riktigt! så känner jag när jag läser den här kommentaren, det är liksom skönt att veta att ni finns någonstans därute och ibland skymtar mina solgula hörlurar och tänker att jag ser glad ut även när jag inte ler. i måndags klockan tre var jag så nervös att hela min kropp skakade, jag hade gått tidigt ifrån skolan för att hinna med en arbetsintervju. natten innan hade jag bara drömt mardrömmar och knappt sovit en blund. men glad, det var jag nog också! och precis när jag skulle gå in genom dörren till stället där jag skulle på arbetsintervju så pekade ett barn på min hörlurar och sa "titta, mamma, en banan". "nej. hörlurar. kan du säga det? hörlurar" sa barnets mamma då.
fint att du skrev någonting här, att du berättade att du såg mig den där soliga måndagen när jag satt på ett tunnelbanetåg och tänkte på arbetsintervjuer och new york och våren.
ohhboy.blogg.se


katarina

Upp