ohhboy

Jag öppnar mina fönster mot natten, släpper in mörkerlukten. Faller i kärlek i hur det känns utanför porten och förstår att min aversion inte alls är riktad mot förorter i allmänhet, snarare Stureby i synnerhet. Trädgrenarna hänger tunga mot marken och gatorna har så vackra namn här. Störtloppsvägen och Isjaktsgränd. Så mycket ljusinsläpp som möjligt och det var i början av fyrtiotalet som två funkisarkitekter kom på idén att bygga hus med trekantiga trappuppgångar och lägenheter som spretar utåt. Stjärnhus kallas den, hustypen som vi bor i.

Jag mår fint, tror jag. Om ni undrade alltså. Möjligtvis befinner vi oss mellan hägg och syren, eller så är det någonting annat som gör att min insida känns så väldigt len och mjuk. Till och med helgens Jönköpingsvistelse hade en lugnande effekt. Mamma ringde nämligen, sa att hon saknade mig och undrade när jag skulle komma hem. Nu, sa jag. Om du betalar alltså. Det fanns en mamma att viska med sent om kvällarna och vi åt popcorn och tittade på brittiska deckare och min bror kom också hem så att vi kunde grilla i en park och dricka mofejkos och cykla igenom Tändsticksområdet lite för berusade mitt i natten och dimman sänkte sig över hela staden på det där viset som den bara gör i skräckfilmer och i Jönköping och hur går det att vara någonting annat än nöjd när en får dricka kaffe tillsammans med Martina och Fanny?

Och nu är jag alltså här igen, i Stockholm. Vi har skrivvecka men jag har inte skrivit särskilt mycket alls. I alla fall inte på mitt projekt, det där långa och seriösa som ger mig hjärtklappning i alla positiva och negativa bemärkelser som någonsin har existerat. Två noveller har istället redigerats, två måstemåsten eftersom de ska publiceras på olika ställen. Dessutom har jag skrivit ett sisådär fem sidor långt worddokument som svar på en kommentar som jag fick i det här inlägget. För jag behövde nog även för egen del utreda det där med att våga säga hej, våga kasta sig ut, våga vara ensam. Efter nedkortning och ytterligare genomarbetning kommer nog den texten att publiceras här. För visst går det att fråga mig saker, då svarar jag ju. Men jag vet inte om mina aningar är särskilt mycket större än någon annans.

Jag är personen som har ägnat hela denna dag åt att tålmodigt stirra ett tak djupt in i ögonen. Taket har stirrat tillbaka, alternativt blickat in i mina mossgröna ögon djuriskt och passionerat, ömt och kärleksfullt. Sängliggande på grund av brutal huvudvärk är inte ett drömscenario, och nu ska jag återigen stänga mina ögon utan att ha hunnit uträtta särskilt mycket alls. Men jag har åtminstone lyckats införskaffa ett råfult, knallrosa datorfodral. För imorgon anländer förhoppningsvis en leverans till Snöflingebacken. En leverans som börjar på M och slutar på Air och egentligen är alldeles för dyr men vad gör väl egentligen det om hundra år?