ohhboy

Det är en lördagsnatt och vi står i den hippa klubbkön. Blir ett med spanska utbytesstudenter, berusade britter, turkiska urberlinare, och ursprungstyskar som vrålar om att turisterna inte får plats här. Berlin är en stad där vissa människor påstår att de hör hemma men andra inte, en stad att claima, en stad att skrika ”min” om, en stad där alla får plats men ändå inte. Undrar om jag bidrar eller tvärtom. Vill ju inte ens skrika att den här staden är min, vill bara skrika att den är allas och ingens, men visst kommer jag från den gulliga svenska privilegierade positionen, och visst är det lätt för mig att tänka att alla får komma in i sammanhangen här, för det får ju alltid jag.

Det sista vinglaset tömdes för två timmar sedan. Universum har slutat snurra. Ovanför oss blåser ljusslingorna omkring i vinden, över marken sprids ljusfläckarna. Av någon anledning hamnar vi snabbt på rätt sida av stängslet. Kanske stavas anledningen rosa hår eller okej tyska eller dansanta skor eller allmänt avslappnad uppsyn. Vi har ju hört vad som krävs för att komma in på klubbarna här, det finns så många regler om att inte bry sig alls eller bry sig mest av alla. Det finns så många regler om att inte bära docs men gärna lösögonfransar, så många regler om att inte prata engelska med dörrvakterna men gärna välartikulerad tyska, så många regler om att ha fula skor och tänka på klubben som ett träningspass i den ljuva sporten electro.

Vi är innanför. Och jag ser dem. Människorna och ögonen. Blickarna som flackar och skriker efter nästa dansgolv nästa drog nästa hångel. För det är ju inte tillräckligt att bara vara här och känna musiken genom kroppen, det är ju också meningen att allt ska hända nu, att livet ska börja på riktigt, att någon eller något ska ta en med storm. Och där står jag. Omkring mig jättemånga tyskar, i handen ett glas vatten, ur högtalarna Nina Simone. Mitt i allt står jag och tänker att livet är förbaskat fint trots att det är svårt att komma fram till vad det egentligen handlar om.