ohhboy

Här sitter jag i mitt egenskapade mellanrum (mellan mina alldeles egna parenteser) och väntar på att tiden ska gå. Jag väntar på annan luft i lungorna, annan luft under vingarna. Det här är nämligen tiden paus. Det här är tiden efter sommaren som stavades fast forward och tiden innan jag återigen får trycka på play och försvinna iväg till Berlin. Det här är tiden då min rastlöshet får bära tvångströja. Tiden då jag måste säga gata istället för straße. Det här är den supervälbehövliga tiden då jag ska ta tag i allting och samtidigt andas djupt, lugnt och sansat.

Men ärligt talat blir jag skittråkig av att vara i Jönköping. Inte alls mitt bästa jag. Nu har jag varit här i tjugofem dagar. T J U G O F E M. Trodde aldrig att jag skulle stå ut så här länge, och det gör jag väl inte riktigt heller. Hela min perkyliciousa personlighet bara totaldör och jag känner mest av allt för att stanna innanför min egen hud och innanför lägenhetens trygga väggar jämtjämtjämt.

Jag sätter mig allra längst bak i bussen och nätterna hinner inte börja innan de slutar och jag pratar inte med några främlingar alls och mest av allt har jag totalfel inställning och minns för tydligt varenda snedsteg och varenda felsteg längs Jönköpings trottoarer trots att så mycket bra har hänt mig i den här staden. Jag efterkonstruerar bort allt som någonsin har känts guldglittrande eller volangigt. Men totalångesten och totalpaniken är åtminstone inte densamma nu som då. Då för två år sedan. Då när jag precis hade slutat gymnasiet men ännu inte hunnit dra. Då när jag började gråta av att tvingas gå Östra Storgatan fram. Nu är det väl mest bara känslan av att Jönköping och jag inte längre funkar ihop, att vi vill olika saker och har vuxit ifrån varandra.

Jag försöker andas i mitt mellanrum. Det finns ändå mjuka promenader längs Vättern som lyser ljusblå i kvällsskenet och ingenstans är himlarna lika bombastiska som över den här staden och luften smakar så rent och höstträden glänser så vackert i regnet och hur kan någon undgå att älska en stad som är placerad i en dal och kantad av skogsbeklädda kullar och berg?

Kanske är det så att jag fyller mitt mellanrum med för mycket, mina händer och mitt huvud sysslar med någonting konstant. Jag tömmer flyttkartonger och införskaffar andrahandsvinglas och skriver en sista uppsats i Harry Potter-kursen och fyller flyttkartonger och köper en ny extern hårddisk och rensar min gamla externa hårddisk och omformaterar min nya externa hårddisk och fyller diskmaskinen och tömmer min PC och sorterar alla mina texter sedan 2009 och sorterar alla mina bilder sedan april och börjar äntligen få ordning på allt igen och glömmer ändå bort att svara på tusen Facebookmeddelanden och glömmer bort att svara på lika många mejl och får väldigt mycket ångest av det för att jag inte vill verka dryg och nästanskriver på mitt bokprojekt och tänker att jag skriver sämst i hela jävla universum och tänker att det här året inte kan rusa någon annanstans än käpprätt åt helvete och tvättar ännu en maskin tvätt och rycker mig själv i kragen och stirrar blint på samma kylskåpsinnehåll som igår men kan inte komma på någonting att laga idag heller och besöker Erikshjälpen bara en gång till för att mamma bor så nära och för att idag kanske är dagen då de har fått in en liten femtiotalsspegel i teak.

Det här är alltså jag när jag är lugn? Det här är alltså jag när jag tar det lugnt? Eller när jag förbereder mig inför att senare kunna ta det lugnt? När jag ännu en gång intalar mig att jag ska börja med yoga och meditation men att jag bara måste bli färdig med det där och det där och det där först?