ohhboy

Hej. Jag är här, igen. Tillbaka. Känslostormarna ryms inte riktigt i min kropp och det här kvadratiska rummet saknar tillräcklig takhöjd för Livskris 3.0 som längtar efter andrum. Jag tror att det är viktigt för mitt psykiska välbefinnande att jag nu sätter mig ner i x antal timmar och skriver. Det är nämligen så att jag totalt har bortprioriterat skrivandet genom hela december, vilket brukar leda till känslan av att en Juliaexplosion är nära förestående. Så känns det även denna gång. Oftast förstår jag och livet varandra betydligt bättre efter 65839 skrivna tecken i ett dokument på datorn.

 

Så, okej. Andas ut långsamt. Ta det piano. Det är tjugoåtta dagar sedan jag lämnade mina drömmars stad, platsen som är byggd av betong och blåst och kärlek. Den lilla gullegullevintermånaden december går därefter att dela upp i fyra tydliga fack:
1) Arbete på Färgfabriken
2) Släktumgänge
3) Klubb
4) Total förvirring

 

Känslor som framkallades av ovanstående fyra aktiviteter/allmänna reflektioner kring ovanstående fyra aktiviteter:
1) Bortkopplande av allt som var kaosartat och en väldigt tydlig känsla av närvaro och verklighet. Ibland är det så jävla nödvändigt att arbeta tills benen värker och docsen är fläckiga av hovmästarsås och julmat enbart luktar rester och ögonlocken är tunga som bly.
2) Genom alla julstressiga traditioner finns det väldigt mycket utrymme över för missförstånd och irritation, väldigt lite utrymme över för vänlig kommunikation. Men vi klarade det ändå ganska fint, trots våra olikheter och vår återkommande oförmåga att ta varandra på allvar och vara lika snälla mot varandra som vi hade varit mot våra vänner.
3) Övertydligt försök till verklighetsflykt. Kanske för många timmar technodans (kanske ett helt perfekt antal). Arbetspassen som övergick i tunnelbaneresor till svartklubbar. Hårda vänkramar på svettluktande dansgolv. Hur lent allt kändes i mig när han fanns tätt intill och när han fumligt förklarade att det skulle vara kul att ses igen (även om allt nu nog är över och jag flyttar om fem dagar, ibland är flyktigt finast). Glittret under mina ögonfransar och morgonsolen rakt in och emellanåt ångesten överallt.
4) Total förvirring är ju onekligen i sig själv en känsla. Men det är även en aktivitet. Den består till exempel av att börja gråta i duschen, av att inte kunna förmå sig själv att svara på ett enda Facebookmeddelande för att det tar femton ångestfyllda minuter att formulera en enda mening, av att börja gråta sittande på tunnelbanetåget, och av att gå runt inne på Hemköp i fyrtiofem minuter och till slut komma ut med endast ett paket oboy och ett paket kanelknäckebröd (regression).

 

Sammanfattning av punkt 1, 2, 3 och 4:
Du mår onekligen stabilt, Julia. Lever för ytterligheterna, fortsätter använda andra människor som medicin, existerar på natten istället för dagen, gör allt för att slippa tänka på vad som har varit och vad som komma skall, carpe diem, skål, du gör så gott du kan, du är inte fullkomlig och det är okej eller kanske till och med fucking fantastiskt osv.

 

Egentligen har jag skrivit väldigt mycket mer (mina fingertoppar GÖR ONT efter för mycket umgänge med tangentbordet!!!) men jag tänker att det kanske borde publiceras på nyårsafton i form av en rafflande årssammanfattning. Vi hoppas på det. Och sedan ska jag jobba i baren på Färgfabrikens klubb Natten, woopwoooop! Är det kanske någon av er som ska dit och fira in det nya året med smöriga ballader och champagne och kvart-i-fyra-ragg? Skrik ”hej mysis!” till mig i sådana fall. Puss.