2009/tvåtusennio/tjugohundranio (april - december)
april
Jag kände mig fri efter att ha avslutat det där som kunde ha blivit ett något. April var verkligen allt möjligt. April var frihet, teaterfestival, vitsippor, körsbärsträd och picknick. April var så himla fint och glatt, jag njöt verkligen. Slutet av april blev ånger, efterkonstruktioner, flagga på halvstång, hemska telefonsamtal, saknad. Jag tänkte: tänk om, tänk om, tänk om. Tänk om det hade varit så, tänk om du hade varit här, tänk om jag hade fallit handlöst för dig under andra omständigheter. Tänk om, tänk om, tänk om. Att tänka i "tänk om"-banor är något av det farligaste man kan göra.
maj
Dem första dagarna av maj gick i samma tecken som slutet av april. Inombords var allt fullkomlig kaos, panik och ångest, medan jag utåt var lika samlad som alltid. Allt det onda attackerade mig på en och samma gång, en kraftig attack som var över lika fort som den hade kommit. Sen blev det varmt och det blev försommar. Det blev Göteborg och det blev Stockholm. Det blev grönt och det blev kortärmat. Det blev fint helt enkelt. Mina sinnesstämningar var lika flyktiga som alltid, jag var lycklig och förstörd om vartannat. Och givetvis gjorde det fortfarande ont att tänka på dig, efterkonstruktionerna och tvivlet gnagde fortfarande i mitt bakhuvud. Och vi sågs igen, för första gången sedan i mars. Vi hade båda saknat alldeles förskräckligt mycket, men det räcker inte.
juni
Juni gjorde ett ganska blekt intryck på mig. Det blev sommar, det blev sommarlov, och det blev sommarjobb. Sju till fyra drog jag vita parkeringsplatsstreck, och efter det gick jag hem för att sova. Varenda arbetsdag, utom kanske en eller två, var solig och kokhet, och jag önskade mig ingenting annat än ett riktigt lov med bad i Vättern, fester under hela nätterna, cykelturer, glass och kramar.
juli
Natten mellan den första och andra juli var sämst, jag sov ingenting och min kudde gräts genomblöt. Dagen efter gav jag mig själv en mental, men än dock rejäl, käftsmäll och ryckte upp mig. Efter den tionde juli, min sista arbetsdag, tog jag igen alla förlorade nätter. Jag besökte parkeringshus, bakade pannkakor i Bogla, spelade ölfotboll utan öl, gick på hemmafester och träffade nya, fina människor. Sen åkte jag till Härjedalen för att vandra i en vecka, det var regnigt och jag var periodvis ganska uttråkad och bortlängtandes. Bortlängtandes till Emmaboda, musikfyllda nätter, vackra pojkar och dålig hygien. Och den tjugonionde juli var det helt plötsligt dags, där satt jag med min bästa vän på ett x2000-tåg ätandes frukosten som visst var inkluderad i priset när man åkte första klass. Väl framme i Emmaboda var det så underbart varmt och jag hade inte sett så många vackra människor samlade på en enda plats i hela mitt liv. Jag dansade mig tokig, åt nästan ingenting alls, träffade så himla mycket roligt folk, och upplevde en alldeles fantastisk första festival.
augusti
Jag levde i någon slags emmabodiansk bubbla ett tag in i augusti. Men sen blev allt mörkt och deprimerande utan någon egentlig anledning. Vardagen var grå trots att skolan inte hade hunnit börja ännu, jag befann mig liksom i en "post festival"-depression. Så jag sökte efter en förändring och färgade håret rött. Sen åkte jag till Liseberg och Stockholm. Och efter ett tag blev jag glad igen. Och skolan började, och det var inte alls särskilt hemskt, för jag hade både Jönköpings filmfestival och en utbytesresa till Neuwied i Tyskland att se fram emot.
september
September var filmfestival. September var Tyskland. September var Håkan Hellström. Jag vet inte vad mer jag ska skriva, det börjar kännas långrandigt, långtråkigt och meningslöst att skriva om hur jag mådde. Kanske är min diagnos tonårstrasighet eller kanske är det bara livet som är precis så här: upp och ner, högt och lågt, tvära kast så in i helvete.
oktober
Bristen på tid, motivation och ork värkte i hela kroppen. Frasen "det är fullkomligt naturligt att vara lite ledsen och ensam under sina tonår" dunkade i mitt bakhuvud, jag ville bara ha något eller någon. Jag var skoltrött ända in i benmärgen, och tog mig två veckors ledighet istället för en (hoppade över det där med praktik för att hinna andas). Hösten var fasligt vacker i oktober, jag älskade allt det röda och gula.
november
En av de två veckorna som jag tog mig för att andas ägde rum i början av november, och vad jag andades! Jag besökte kusiner i Skåne och pappa i Stockholm. Jag träffade finaste, underbaraste Björk (som jag nu saknar alldeles fasligt mycket). Jag köpte en biljett till Emmabodafestivalen 2010 och kände framtidshopp och sommarlängtan. Men längtan efter någonnågotvadsomhelst golvade mig om och om igen, varför händer allt alla andra, varför lämnas jag alltid utanför det där som kallas livet? Precis så tonårsorättvist och patetiskt tänkte jag, för givetvis är jag centrum i mitt eget universum. Och den fjortonde november var jag på en hemmafest, desperat hoppandes att VADSOMHELST skulle hända, det hade varit grått för länge nu. Och han kom dit, och jag var där. Och han var ytlig och påverkad. Och jag var ytlig och uttråkad. Och han hade så mjuka läppar. Och sedan dess har jag befunnit mig i ett nästintill konstant glädjerus, det handlade inte om att hans hår var fint, det var så mycket mer.
december
Och jag blev sjutton. Och han har de vackraste ögon jag kan tänka mig. Och allt är klichéartat. Och en vacker dag kommer jag att falla hårt rakt ner på den iskalla asfalten igen, men tills dess ska jag njuta av att ha hans hand i min.
Det var 2009, och jag har aldrig förut mått så dåligt eller så bra. Nu ska jag duscha för att sedan slinka i en djupblå shortsdress, prickiga strumpbyxor och långa sammetshandskar. Här skall firas in det nya året så det står härliga till. Gott nytt år önskar jag er mina allra finaste läsare! ♥