Krampnitz
Krampnitzsee är en sjö belägen mellan Berlin och Potsdam. Intill sjön finns ett stort område (ungefär 120 hektar) med övergivna militärbyggnader. Området kallas kort och gott för Krampnitz. Många av byggnaderna tillhörde ursprungligen den militära ridskolan Heeres-Reitschule som uppfördes på området mellan 1937 och 1939. Arkitekturen beskrivs som typisk för 1930-talets militära Tyskland. Vissa av byggnaderna är dock mycket modernare än så, och tillkom först efter att Röda armén hade tagit över Krampnitz den 27 april 1945. De byggnaderna är i en mer klassisk miljonprojektsstil (Plattenbau, på tyska) och anses därför inte lika viktiga att bevara. Krampnitz var i bruk fram till början av 1990-talet. Området har ett gäng fancy byggnader, till exempel ett officerskasino och några bostäder för högt uppsatta militära personer. Det finns även samlingslokaler, matsalar, idrottshallar, garage, scener och sovsalar. Spåren från nazitiden är nästan helt utsuddade, istället är det tydligt att Sovjet har huserat i byggnaderna senare. När en googlar Krampnitz får en ofta upp bilder på Naziörnen, men förmodligen har den bara återskapats inför någon filminspelning på området. Krampnitz är ganska förfallet och igenvuxet, givetvis finns det knappt några möbler kvar, och vissa golv känns halvfarliga att gå på. Dessutom är det svårt att hitta till alla häftiga byggnader på grund av att området är helt jävla enormt. Krampnitz är dock fortfarande något av det häftigaste jag har sett. Allt är så oerhört tyst och stort och kusligt, hade lokalsinne varit en bristvara för mig så hade jag definitivt gått vilse. Vi gick runt i olika byggnader i över tre timmar, men såg bara en annan levande själ en enda gång, vilket är oerhört ovanligt i den överexploaterade djungel som övergivna historiska byggnader i närheten av Berlin utgör. Vi såg inte heller några vakter, vilket ju var väldigt skönt. Det är olagligt att besöka området, men inte särskilt svårt att ta sig in. Vi klättrade igenom ett litet fönster i en vaktbyggnad vid huvudingången. Busshållplatsen Krampnitzsee ligger bara trettio meter bort, och dit går det att ta sig med några (typ två) olika bussar. Antingen åker en från Rathaus Spandau, eller så åker en från Potsdam, det är bara att spana in på bvg.de. Nästa gång planerar jag att ta med mig matsäck, det är uttröttande att utforska övergivna militärkomplex.
Krampnitz på två olika kartor.
Mina otroliga paintfärdigheter. Krampnitz är allt innanför de röda linjerna. Det gröna strecket visar den huvudgata som en automagiskt hamnar på om en använder huvudingången. Busshållplatsen är ungefär vid den gula rektangeln. När vi hängde runt i Krampnitz lyckades vi nog bara besöka det blåmarkerade området.
Zeth och Nils var peppade på äventyr. De övervidriga skärmkepsarna hade införskaffats i en 1-eurosbutik bara några minuter tidigare. En civilpolis trodde att grabbsen hade stulit kepsarna, och tvingade oss därför att följa med tillbaka in i butiken. Butiksbiträdet förklarade dock på en endaste gång att hon visst hade fått de två euro som kepsarna kostade, att vi inte alls var några snattare, att allt var i sin ordning. Kan dock inte låta bli att tycka att det hade varit den mest episka stölden någonsin, två jättefula skärmkepsar för två euro.
Och så var vi framme i Krampnitz. Egentligen är den här bilden tagen när vi väl hade utforskat färdigt, men det är ju logisk att börja med en bild på huvudingången.
Och genom detta lilla fönster var det alltså möjligt att klättra in. Det går ju även att klättra över stängslet eller grinden, men då måste en ha med sig någon tröja eller filt att hänga över taggtråden.
Alltså lilla gullet.
Väldigt förbjudet alltihop som sagt, men mest på grund av att det inte är så himla säkert att gå omkring i halvt förfallna byggnader. Blev lite extra exalterad vid raden "unterirdischen Anlagen", alltså underjordiska anläggningar.
Det här är det första huset som vi var inne i. Där taket hade gått sönder växte ormbunkar och träd.
I hus nummer två fångade jag en instagramande Christofer som bara var med oss en liten stund innan han var tvungen att åka tillbaka till Berlin.
Tomma korridorer, magiskt ljusinsläpp, mängder av mögel och mossa överallt. Enligt någon sida som jag googlade mig fram till (heh, givetvis) är grundvattnet och markerna delvis förgiftade i Krampnitz. Har dock tappat bort den källan och minns inte riktigt vad ämnet hette, så, heh, drick vatten ur alla brunnar ni hittar.
Zeth på äventyr.
Christofer och Zeth.
Nils posar loss i ett gult rum och på en övervuxen balkong.
En byggnad med igenmurad dörr och barrikaderade fönster. Blev onekligen extra nyfiken, men hittade ingen väg in.
Och så lite sovjetisk estetik.
Vad som verkade vara en salong i anslutning till ett gäng omklädningsrum.
Nästan alla tapeter hade fallit ner eller krullat ihop sig på grund av fukt, väder, vind, livet i allmänhet osv. Bakom tapeterna satt nästan alltid sovjetiska tidningar, till exempel den här från 1988. Intressant att de höll på att tapetsera om 1988, helt omedvetna om vad som komma skulle.
Några sovjetiska häften från 1970-talet.
En övervåning som Nils och Zeth tyckte var oerhört läskig. Ja, det var ju ändå ganska mycket galler och ganska många tunga plåtdörrar och rum utan fönster.
Vad som utifrån såg ut som en tråkig barack visade sig vara en enorm samlingslokal med tillhörande scen och sovjetiska väggmålningar.
Vad som utifrån såg ut som en tråkig barack visade sig vara en enorm samlingslokal med tillhörande scen och sovjetiska väggmålningar.Ungefär så här fint var det i den samlingslokalen.
Och så hittade vi en väldigt nedgången gymnastiksal med jordgolv. Nils pekade lyckligt på en illustration på väggen, men det internskämtet kan vi lämna utanför den här bloggen.
Den kolsvarta, helkaklade matsalen var nästan häftigast. Och om det verkligen är en diskmaskin på den nedre bilden så kan jag nu dö lycklig.
Och så började solen gå ner över de långa, gatstensbelagda gatorna.
Via den här länken tror jag att det ska gå att titta på ett gäng bilder av Krampnitz. Hemsidan ser ut att vara gjord någon gång på nittiotalet, men fotografen lyckades hitta till betydligt fler häftiga byggnader än vi. Undrar verkligen om det finns ett klassrumsliknande rum med texten "Siegen oder Sibirien" på väggen ("Segra eller Sibirien", alltså vinst för Nazityskland eller Gulag i Sibirien). Och här är tre blogginlägg från när Veronica besökte stället: 1, 2, 3.
MVH vill ju egentligen bara nörda ner mig i tysk historia resten av livet
Vi hamnade i en väldigt lufkonditionerad buss och fick titta ut över vidsträckta åkrar i ungefär en halvtimme innan vi återigen befann oss i Spandau. Där beställde vi in pizza på en liten restaurang, och njöt av att det kändes som att vi var på semester.
Via den här länken tror jag att det ska gå att titta på ett gäng bilder av Krampnitz. Hemsidan ser ut att vara gjord någon gång på nittiotalet, men fotografen lyckades hitta till betydligt fler häftiga byggnader än vi. Undrar verkligen om det finns ett klassrumsliknande rum med texten "Siegen oder Sibirien" på väggen ("Segra eller Sibirien", alltså vinst för Nazityskland eller Gulag i Sibirien). Och här är tre blogginlägg från när Veronica besökte stället: 1, 2, 3.
MVH vill ju egentligen bara nörda ner mig i tysk historia resten av livet