Lycka är en känsla som inte riktigt brukar känna sig bekväm i min kropp, den försöker alltid att flaxa iväg trots att jag griper krampaktigt efter den med vitnande knogar och ett svartnande mörker inombords. Jag har inte bara varit glad den här veckan, utan faktiskt suttit på alla mina lektioner med ett enormt fånleende på läpparna och en sjal knuten kring halsen. Ingen knut i min mage, inga orosmoln som svävat över enbart mig. Lycklig, jag smakar på ordet, och just nu känns det så oerhört fint. Och realisten/pessimisten/cynikern Julia skriker att asfalten kommer att kännas extra hård, massiv och iskall när det väl är dags att kraschlanda igen, men jag har i alla fall vågat falla, och just nu spelar inget annat någon roll. Jag tänker bara på världens finaste hår och världens finaste leende, och ibland är det precis vad man behöver tänka på för att ta sig igenom ännu en sån där grågrågrå novemberdag då allt mest bara är precis likadant som det alltid har varit. Och även om jag inte får dra mina fingrar igenom det där håret igen så är jag lycklig just nu, och det måste väl i alla fall vara värt någonting?

när jag mår bra tänker jag oftast att det är lugnet före stormen.
att det bakom nästa hörn lurar ännu mer mörker.
att marken jag står på när som helst kommer att sluka mig med hull och hår och spotta ut mig på bottnen av det bottenlösa mörkret.
det är en ganska destruktiv tanke.

julia nilssons skrivbord just nu:


julia nilssons skrivbord just nu:


julia nilsson tittade på för fyrtiofem minuter sedan:


julia nilsson skrev tidigare idag:

röda lysande siffror bildar 11:36 snett ovanför busschauffören med guldkedjan kring handleden, det ärrade ansiktet och våra liv i sina händer

utanför bussfönstret:
nakna trädgrenar som sträcker sig mot det vita fuktiga som inte alls känns som en stor och fri himmel, snarare som en kvävande kupol som bara är några kilometer i diameter
hösthimmel som sträcker våta iskalla novemberfingrar mot mig, in i mig, genom mig
vattenpölar, vattendrag, vattendimma, vattennovember, vattenvärld

röda lysande siffror bildar 11:47 snett ovanför busschauffören med guldkedjan kring handleden, det ärrade ansiktet och våra liv i sina händer

i backspegeln:
stockholm
om 223 minuter:
jönköping

julia nilsson har köpt ikväll:
BILJETT TILL EMMABODAFESTIVALEN 2010!

julia nilsson just nu:
"jag vill vara arton"-ångest blandat med "JAAAAAA, EMMABODA!!!"-glädje blandat med "oj, jag borde verkligen sova nu, annars trillar jag ned från stolen"-känslan som sakta övertar kroppen blandat med allt annat. aldrig bara en känsla, alltid komplext. ja, givetvis!

julia nilsson önskar er:
sömn och vackra drömmar (ännu hellre: hångel hela natten och vacker verklighet).

mitt hjärta slår lekande lugnt
allt känns lockande lätt
jag andas
vidsträckta åkrar och ängar och finaste dialekten
garagedörrar att måla, katt att klappa, kusiner att leka med
jag andas
och allt här är så vackert
att jag nästan tappar andan, igen
men jag andas
jag är i skåne för att andas
och jag andas

jag hade glömt bort att det kan kännas som ett fängelse när någon tycker att det är så himla oerhört väldigt jättefint att umgås med mig, när personen talar i vi-form, när personen talar om alla saker vi borde göra tillsammans, och jag bara vill hem till tryggheten i mitt rum, tryggheten under mitt täcke, tryggheten som jag ibland finner i ensamheten.

kanske har solen slutligen slocknat och molnen försvunnit bort, för över jönköping finns bara ett jämntjockt, vitt lager av någonting som ger ifrån sig idel regn och kyla. och jag fryser, jag fryser i vartenda ben av kroppen, men trivs ändå helt okej. helt okej trivs jag i staden, och det är ju ändå helt okej. ett nytt parkeringshus har planterats precis vid biblioteket, och jag ser så grym ut när jag tuggar tuggummi. lovet är över mig och jag tappar mål och mening och tänker att det är väldigt o-okej att inte göra någonting alls. men nu får jag sluta tänka så, för ibland är det okej att inte göra någonting vettigt över huvud taget. igår var jag tillräckligt produktiv för att ursäktas all min ovettighet och göra-ingenting-sysselsättning, för igår skrev jag högskoleprovet, och nu fryser jag så förbannat.

det är som om jag varje gång efter att ha upplevt något som gör riktigt jävla ont försöker förtränga hur mycket det faktiskt smärtade, tänker att det nog inte gjorde så jävla ont trots allt. mina efterkonstruktioner är farliga, jag försöker ändra sakers proportion, minimerar gråperioder till små ingenting och förstorar upp situationer, som just då inte betydde mer för mig än gruset under mina skosulor, till enorm storlek.
jag förtränger hur jävla ont vissa saker faktiskt gör, förtränger söndergråtna nätter, förtränger allt det där.
det där med att känna sig så fruktansvärt tungförlamad och trillaihopig för någon som inte förtjänar det.
det där med att ligga i fosterställning och ångra allt man gjorde, och allt man inte gjorde, allt man sa, och allt man inte sa.
det där med att aldrig ha träffat någon lika fin, men ändå bara känna vänskapliga känslor.
krama hårt men inte hångla upp mot en vägg, absolut inte hångla upp mot en vägg.
jag har i flera månader lyckats förtränga den känsla jag hatar allra mest.
jag tänkte att den där ensamheten aldrig skulle komma tillbaka, att hur ensam jag än blev i framtiden efter dig och mig så skulle jag i alla fall kunna tänka att jag förtjänar någon, att jag kommer att hitta någon, att ensamheten inte är fullkomlig och total och att det går över.
man har hört så många gånger att det går över, att det är ”fullkomligt naturligt att vara lite ledsen och ensam under sina tonår”. men jag vill inte ha diagnosen ”normalt tonårsbeteende”, jag vill ha NÅGON, helst nu på en gång. och jag kan inte alltid tänka att jag kommer att träffa någon, jag tänker inte alltid att jag förtjänar att bli omtyckt.
och det skrämmer mig verkligen: självföraktet, självhatet och tanken ”varför skulle någon vilja hålla om mig?” som jag ibland överrumplas av. men något som skrämmer mig ännu mer är vi människor och det faktum att vi inte är konstruerade för att vara ensamma. jag är inte konstruerad för att vara ensam men ändå känner jag mig så fruktansvärt svag och patetisk när jag erkänner att jag behöver någon.