tre veckor i malmö, en vecka på psykologprogrammet, ett ingenting i evigheten, oklara tankar en måndagskväll, AHHHHHHHHHH

Min verklighet känns ännu inte helt verklig. Jag skriver ännu, alltså tror jag på att det är ett övergående tillstånd, ett förvirrande någonting framkallat av att jag inte riktigt vet hur jag fungerar när jag finns på den här platsen. Allt som är jag känns plötsligt flytande, undflyende. Dagligen testar jag mina gränser i nya sammanhang, försöker hitta en plats att kalla min egen i tusen nya kontexter, ägnar mig åt att (be)visa för mig själv eller kanske för andra vem jag är och hur jag fungerar. Det är inte nödvändigtvis en medveten handling när jag utför den, men känslan av utmattning följer alltid, känslan av att ingenting ännu är givet eller fungerar per automatik. Delvis är det en känsla som jag trivs i, rastlösheten ges inga chanser att löpa amok bakom mina revben. Men hela processen att lära känna nya människor kan samtidigt bli obehagligt självcentrerad. Fokus hamnar så lätt på att spegla sig själv i någon annans ögon, att fokusera på hur en själv presenterar sig istället för att memorera den andres namn, att försöka skapa en (fascinerande) bild av sig själv istället för att lära känna personen som finns mittemot. Och ofta är det nog precis vad människor förälskar sig i, någon annans bild av en själv, ens egen bild av någon som kanske inte finns. Eller, som en vän en gång uttryckte det hela: ”for the first few months I was basically just fucking myself”.

ett till sju en utmattad tisdagskväll.

En låt som du verkligen borde lyssna på.
Adnagullet som jag bodde ihop med i Berlin släppte en ny singel i november. Den heter Living och är helt jävla fantastisk (MVH någon som lyssnade sönder och samman låten redan innan släppet och inte alls är jättepartisk pga enorm kärlek till artisten bakom). Men klicka här för att hitta låten på Spotify, vetja! Och klicka här om ni vill se den gulligaste gif-intervjun någonsin med Adnisen, heh.

Två tyska filmer som inte ens nästan har avnjutits av tillräckligt många personer.
Herr Lehmann
Oh boy

Tre dikter som jag gillar.

Den här av Märta Tikkanen.


Den här av Kerstin Thorvall.

 

Och ungefär vad som helst av Sonja Åkesson. Om en känner att en vill börja sluka hennes lyrik rekommenderar jag till exempel dikterna ”Hur känns din färg rött?” och ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”. När jag gick på Jakobsbergs folkhögskola fick vi i december 2012 som uppgift att skriva våra egna repliker till Åkesson. Det var de gråtigaste och rakaste uppläsningarna någonsin. Min text blev så här:

Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv på Hornsgatan 153.

Jag undrar hur mycket som är
tonårspatetik
överdramatik
hur mycket som är gammal hederlig brist på livsteknik.

Hela mitt liv har jag gått omkring och tänkt att människorna
låtsas.
Det är en tröstande tanke som jag fortfarande tänker.

Jag bodde i en villa på Lyckogatan när jag var väldigt liten
och kanske var allting väldigt lyckligt
innan det inte var mer.
Katten Alfons blev överkörd
och pappan var någon annanstans.

På lågstadiet trillade jag av stolen
och den stora bläckfisken i plast.
På högstadiet lärde jag mig att människovärde
stavas behåstorlek.
Jag fick ärr.

Jag har varit mitt i Den Första Kärleken
(den som alltid tar slut)
Jag har tagit med storm, tagits med vindpust.
Mitt hår har blekts sönder, rakats av, vuxit ut.
Jag har fått högsta betyg i allt
som inte spelar roll
och undrat vad som egentligen är meningen med någonting.

Mitt innehåll så tungt och mörkt när jag tänker på att fastna.
Oavsett vilket mitt här är
drömmer jag nästan alltid om att vara någon annanstans.

Jag har suttit fast
och sprungit fort i bortriktningen
bara för att hamna jag vet inte var.
Där lärde jag mig att dricka veteöl
och uttala Schlesisches Tor.
Språket blev mitt eget.
Jag lärde mig att balansera mellan
så jävla självständig och så jävla ensam.
Ibland känns det som att jag lärde mig
just precis ingenting alls.

Jag äter varken rotmos eller pölsa,
blodpudding eller leverpastej.
Jag sorterar mina ekologiska mjölkpaket
och köper kravmärkt lax när någonting ska firas.

Ibland skänker jag pengar till olika välgörenhetsorganisationer
kanske mest för att jag själv ska må bättre.
Ibland tänker jag att jag bryr mig på riktigt.

Jag är en produkt av ett väldigt sorgligt samhälle
och det väldigaste sorgligaste av allt är hur människorna tycker
att vi har det så bra nu!
att vi har kommit så långt!
att resten kommer att fortsätta utvecklas framåt
liksom per automagik!

Fast nej.
För här sitter jag med lår som går ihop
och tänker att det inte är naturligt.
Här sitter jag med sunt förnuft och huvud på skaft
och tänker att jag borde lära mig att vara
sexigt oskuldsfull och gulligt dum.
En Riktig Kvinna!

Jag fyller tjugo år om tjugo dagar.
Jag gillar hur deras blickar förändras,
att fälla ståtliga byten.
De tycker alltid att jag är för ung
och jag stannar aldrig kvar på frukost.

Ibland kan jag längta efter att få finnas till för någon annan
Ibland kan jag längta efter ett sådant där livspussel
men i nästa sekund inser jag att det hela handlar om
en konspiration.
Monogam heteronormativ tvåsamhet och lyckliga i alla våra dagar.

Jag tror att livet har ett inneboende tomrum.
Jag tror att människor kan drivas till galenskap
av att försöka fylla det tomrummet.
Ibland försöker jag desperat fylla det tomrummet.

Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv.


Fyra saker som jag avskyr.
Eftermiddagsrusningstid i kollektivtrafiken.
Risfylld paprika i ugn.
Lagomdagar under en mjölkvit himmel.
Patriarkatet.


Fem böcker som jag läste 2014 (och verkligen uppskattade).
Maken - Gun-Britt Sundström
Den drunknade - Therese Bohman
Smärtan - Marguerite Duras
Stål - Silvia Avallone
Sommarljus, och sen kommer natten - Jón Kalman Stefánsson

Sex platser som jag vill besöka i år.
Berlin (för uppenbart svar, men min stora kärlek yada yada osv. Vill även hemskt gärna svänga förbi Hamburg.)
Köpenhamn (tror att jag aldrig varit där/möjligtvis besökt som typ sjuåring. Nu bara några simtag bort!)
Stockholm (familjemedlemmar + andra fina personer + fööör vackert på sommaren)
Göteborg (andra fina personer!!!)
New York (kommer EJ att hända pga har skulder inte besparingar. Vill krama min vän Anna tills hon får ont.)
Småland (mer specifikt min mosters sommarstuga som luktar precis som sommarstugor ska)

Sju materiella ting som jag skulle vilja ha.
En stor Fjällrävenryggsäck (utrymme för dator och kurslitteratur, tack).
Stilrena datorhögtalare med riktigt bra ljud.
Läsfåtölj i mörkgrön sammet.
Böckerna som jag var tvungen att lämna kvar i Berlin på grund av redan överfulla väskor.
Mörkgrå ullfilt.
Fint porslin och nya kastruller till köket.
Ett par svarta jeans som sitter alldeles perfekt överallt.

Och ett bonuscitat för att det är så fint så fint så fint.

 

JAG TAR LIVET PÅ FÖR STORT JÄVLA ALLVAR // sådant som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om

Och plötsligt skriver jag Årets Första Blogginlägg, det där som borde ha skrivits redan för hur många dagar som helst sedan. Det är ett förvirrande inlägg som innehåller både en början och ett slut (eller ingetdera). Det handlar om året som alldeles nyss var och året som nu är.

 

I slutet av en kväll i mitten av ett vintermörker sitter jag i en för mjuk säng i en Stockholmsförort med min dator i knät. Adventsstjärnan lyser röd i fönstret. Min brors skratt hörs från vardagsrummet. Jag försöker börja skriva igen, börja sammanfatta:
Jag vill vrida och vända på allt som har hänt, knyta ihop alla oregerliga rödglittriga trådar till en välartad rosett, sätta punkt, vända blad, börja på nytt kapitel, kliva ut på andra sidan, rusa rakt in i tvåtusenfemton som en lite mer fullkomlig person, som någon som har en aning, har utvecklats, har styrfart och en riktning. HAHAHAHA. Nej. Ärligt talat vill jag mest bara att vi blir lite bättre på att omfamna helheten, alla misslyckanden och fuck ups, allt det där som gick helt åt helvete men blev ganska okej ändå, allt det där som gick helt åt helvete och fortfarande inte är ens i närheten av okej. Givetvis vill jag att vi alla ska må så fint som möjligt, och ett sätt att göra det på kan självklart vara genom att kryssa av olika punkter på en lista och hitta någon slags allmän livsriktning. Men det är också okej att inte orka alls, okej att vara väldigt skev, okej att inte skriva under på alla idéer om att lyckad och lycklig är två ord som har någotsomhelst med varandra att göra.

 

Men tvåtusenfjorton då? Vad hände egentligen?
Mitt år bestod av väldigt mycket som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om. Helt förträffliga historier som ni definitivt skulle kunna få höra över en kopp kaffe eller en öl, men som i bloggen måste censureras bort på grund av känsliga läsare, bevarandet av illusionen av något slags privatliv, eventuella framtida arbetsgivare, eventuella framtida ligg o.s.v.

 

För mig kommer det nog alltid att vila ett slags poetiskt skimmer över tvåtusenfjorton. Jag har försökt skriva mer än så i över en timme nu, men suddar bara ut alla meningarna och börjar om från början igen. Jag vet inte exakt vilken beståndsdel det var som skapade poesi, vad som blev rätt, vad som blev fel. Och mycket är det nog just däri poesin befann sig, i att väldigt mycket bara hände, i att jag under långa perioder var väldigt närvarande och levande istället för sönderanalyserande. Jag mådde väldigt bra väldigt stora delar av året, helt enkelt. På sätt och vis fungerar jag bättre när knäppa händelser följs av vila, när jag tar hand om mig själv, när jag skriver mycket. Men det kan också vara oerhört befriande att strunta i allt det ansvarsfulla och inrutade. Visst blev det så att jag inte ens nästan skrev en halv roman och visst blev det så att jag under mina sex månader av tyskundervisning inte en endaste gång lyckades gå till skolan veckans alla fem vardagar. Men jag var med om så mycket som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om. Och jag försökte verkligen att behandla mig själv fint. Jag försökte vara lika snäll och förstående mot mig själv som jag skulle ha varit om jag hade gett en vän tröst eller råd. Jag försökte lära mig att inte ta livet på för stort jävla allvar och liksom acceptera att saker ibland bara blir. Det skaver nästan i mig när jag skriver det här, fortfarande har jag tunga förväntningar på mina axlar, eller snarare inbillningar om vilka förväntningar som andra människor och samhället i stort har på mig. Mitt tvåtusenfjorton var varken karriärsmässigt strålande eller totalt självförverkligande eller fyllt av lycklig tvåsamhet. Men det var precis vad jag behövde.

 

Jag besökte för första gången ett bröllop och för första gången Berghain. Jag såg träden slå ut i Körnerpark och röstade i två politiska val på den svenska ambassaden. Jag låg nerbäddad under dubbla täcken tillsammans med Adna och flera koppar te och några påsar chips och för många avsnitt av X-files. Jag gav mitt nummer till en parkourutövare som sprang ikapp mig en kväll när jag och mitt rosa hår var ute på promenad. Jag ångrade att jag ringde honom. Jag besökte OFF-festivalen i Katowice och bodde på ett fyrstjärnigt hotell som påminde starkt om en Finlandsfärja. Jag åkte vidare till Krakow och råkade där förälska mig i en person som sedan visade sig bo på en parallellgata till min egen i Berlin. Jag vräkte ut allt jag kände och det var kanske det enda som krävdes för att känslorna skulle försvinna men först gjorde det ont och jag grät rakt ner i popcornskålen när vi var på utomhusbio trots att jag var omgiven av mina favoritpersoner. Jag drack soluppgångsöl vid Spree en måndagsmorgon i april tillsammans med Zeth och Nils. Jag besökte en konstutställning med levande möss i en bunker tillsammans med en tillfällig tysk förälskelse som mumlade alldeles för mjuka fraser mot min hals. Jag fick följa med Adna in i olika backstagerum för att agera nervositetshämmare och gullig vän när hon skulle uppträda. Jag ville köpa en häcksax när vi besökte prostitutionsgatorna i Hamburg. Jag intensivumgicks med tusen saknade personer i Sverige nästan hela juni. Jag tog av mig kläderna och hoppade ner i det iskalla vattnet från en brygga på Reimersholme efter en natt på Strand. Jag höll i ett kort föredrag om feminism på tyska och skrev långa blogginlägg på tvättomaten och var med i en kortfilm och åt så mycket vietnamesisk mat att jag aldrig behöver äta vietnamesiskt igen. Jag tyckte att min vikarie var det gulligaste någonsin och böjde mina verb ännu flitigare och fann min sarkasm i tyskan. Jag lärde känna otroliga människor att behandla fint och bli fint behandlad av. Jag förälskade mig i Berlin ytterligare trettiosjutusen gånger om under picknickar på Tempelhof och hemmafester hos främlingar och promenader genom betongen och taxiresor genom natten. Jag bestämde mig för att lämna Berlin. Jag fick ont i hela kroppen av sorg men klarade ändå inte av att gråta. Jag packade mina resväskor och torkade Adnas tårar på flygplatsen och sa att allting skulle bli så bra så bra. Jag visste inte om någonting någonsin skulle bli lika bra. Jag hamnade i min brors lägenhet i Stockholm där han över handdukarna i badrummet hade satt upp två skyltar med våra initialer (JN & JN). Jag lärde känna den gulliga personalen på Färgfabriken och var efter bara några dagar så trött på julmat att jag skulle ha kunnat äta vietnamesiskt igen. Jag dansade för länge på för många svartklubbar och hamnade hemma hos någon som svalde magnesiumtabletter för att få musklerna att slappna av efter för mycket ecstacy. Jag insåg hur jag hade vant mig vid att se droger jämt och ständigt i Berlin men att det plötsligt kändes på riktigt när jag såg dem i Sverige. Jag fick hålla om mina saknade vänner men inte ens nästan tillräckligt. Jag gick långa promenader tillsammans med min mamma och klappade på mina släktingar och hade bara råd att köpa böcker från antikvariat i julklapp till alla. Jag klarade inte av att tänka bakåt och jag klarade inte av att slappna av. Jag klarade bara av att rusa rakt framåt för annars skulle det kanske brista.

 

Sju sekunder innan det är dags att skrika in det nya året står jag med en krånglande iPad i min hand bakom en bardisk på Färgfabrikens balladklubb Natten. Jag försöker knappa in en cider som någon vill beställa. När alla börjar grovhångla och jubla och skrika GOOOOTTTT NYYTTTT ÅÅÅÅÅÅÅÅÅRRRRR har jag fortfarande inte lyckats få in den förbannade cidern i systemet. Mitt år kommer definitivt att bli bättre än sin början, det finns helt enkelt inga andra alternativ.

 

Nu har jag bott i Malmö i tretton dagar. Vinden blåser från norr och från syd och från öst och från väst. Jag har fortfarande inte sett havet. Alla mina bästa böcker blev jag tvungen att lämna kvar i Berlin, det finns ingen Sonja Åkesson här att finna tröst i. Personerna som jag bor med är fyra stycken och trots att det knastrar under mina fötter när jag går omkring i köket, så trivs jag fint. Katten som jag bor med heter Elsa och ibland smyger hon in på mitt rum för att lära sig hur det luktar därinne. Jag övar varje dag på att förstå diftongerna och triftongerna och jag skrattar varje gång någonting beskrivs som puligt. Det händer att jag sätter in mitt tyska SIM-kort i telefonen, kanske i hopp om att någon ska tro att jag fortfarande bor kvar, i hopp om att någon ska råka ringa bara för att säga hej, bara för att fråga om jag inte vill ta en kaffe. Jag har köpt begagnad kurslitteratur för pengar som jag inte har och på måndag börjar jag studera till psykolog. Jag har fyllt mitt rum med kartor och tavlor och fotografier och jag tror att det redan har börjat lukta lite som att komma hem.




Stående ovationer till er om ni har orkat läsa ända hit. Hur mår ni? Vad händer i era liv? Puss.


Livskris 3.0

Hej. Jag är här, igen. Tillbaka. Känslostormarna ryms inte riktigt i min kropp och det här kvadratiska rummet saknar tillräcklig takhöjd för Livskris 3.0 som längtar efter andrum. Jag tror att det är viktigt för mitt psykiska välbefinnande att jag nu sätter mig ner i x antal timmar och skriver. Det är nämligen så att jag totalt har bortprioriterat skrivandet genom hela december, vilket brukar leda till känslan av att en Juliaexplosion är nära förestående. Så känns det även denna gång. Oftast förstår jag och livet varandra betydligt bättre efter 65839 skrivna tecken i ett dokument på datorn.

 

Så, okej. Andas ut långsamt. Ta det piano. Det är tjugoåtta dagar sedan jag lämnade mina drömmars stad, platsen som är byggd av betong och blåst och kärlek. Den lilla gullegullevintermånaden december går därefter att dela upp i fyra tydliga fack:
1) Arbete på Färgfabriken
2) Släktumgänge
3) Klubb
4) Total förvirring

 

Känslor som framkallades av ovanstående fyra aktiviteter/allmänna reflektioner kring ovanstående fyra aktiviteter:
1) Bortkopplande av allt som var kaosartat och en väldigt tydlig känsla av närvaro och verklighet. Ibland är det så jävla nödvändigt att arbeta tills benen värker och docsen är fläckiga av hovmästarsås och julmat enbart luktar rester och ögonlocken är tunga som bly.
2) Genom alla julstressiga traditioner finns det väldigt mycket utrymme över för missförstånd och irritation, väldigt lite utrymme över för vänlig kommunikation. Men vi klarade det ändå ganska fint, trots våra olikheter och vår återkommande oförmåga att ta varandra på allvar och vara lika snälla mot varandra som vi hade varit mot våra vänner.
3) Övertydligt försök till verklighetsflykt. Kanske för många timmar technodans (kanske ett helt perfekt antal). Arbetspassen som övergick i tunnelbaneresor till svartklubbar. Hårda vänkramar på svettluktande dansgolv. Hur lent allt kändes i mig när han fanns tätt intill och när han fumligt förklarade att det skulle vara kul att ses igen (även om allt nu nog är över och jag flyttar om fem dagar, ibland är flyktigt finast). Glittret under mina ögonfransar och morgonsolen rakt in och emellanåt ångesten överallt.
4) Total förvirring är ju onekligen i sig själv en känsla. Men det är även en aktivitet. Den består till exempel av att börja gråta i duschen, av att inte kunna förmå sig själv att svara på ett enda Facebookmeddelande för att det tar femton ångestfyllda minuter att formulera en enda mening, av att börja gråta sittande på tunnelbanetåget, och av att gå runt inne på Hemköp i fyrtiofem minuter och till slut komma ut med endast ett paket oboy och ett paket kanelknäckebröd (regression).

 

Sammanfattning av punkt 1, 2, 3 och 4:
Du mår onekligen stabilt, Julia. Lever för ytterligheterna, fortsätter använda andra människor som medicin, existerar på natten istället för dagen, gör allt för att slippa tänka på vad som har varit och vad som komma skall, carpe diem, skål, du gör så gott du kan, du är inte fullkomlig och det är okej eller kanske till och med fucking fantastiskt osv.

 

Egentligen har jag skrivit väldigt mycket mer (mina fingertoppar GÖR ONT efter för mycket umgänge med tangentbordet!!!) men jag tänker att det kanske borde publiceras på nyårsafton i form av en rafflande årssammanfattning. Vi hoppas på det. Och sedan ska jag jobba i baren på Färgfabrikens klubb Natten, woopwoooop! Är det kanske någon av er som ska dit och fira in det nya året med smöriga ballader och champagne och kvart-i-fyra-ragg? Skrik ”hej mysis!” till mig i sådana fall. Puss.


den oredigerade sanningen // mitt tvåtusenfjorton genom photo booth // en klassisk bloggsammanfattning


Hur intressant är det egentligen med femtioelvatusen bilder föreställande the one and only, kanske ni frågar er nu. Hur ointressant som helst, givetvis. Men hur självupptagen får en lov att vara i sin alldeles egna blogg? HUR SJÄLVUPPTAGEN SOM HELST, GIVETVIS. Så nu kommer mitt tvåtusenfjorton genom photo booth. Vi börjar med en bild från den fjärde januari då jag var nyvaken och hade världshistoriens kortaste lugg.


Och så hade jag en grej för rött läppstift och vitt nagellack.


Det klubbades en del i sammet och svart fladder.


Mitt hår var megalångt och bullfrisyrsanpassat.


Jag bodde fortfarande ihop med min bror i Berlin och vi var, like, the cutest siblings ever.


Och så dracks det vin i köket tillsammans med Lenita och Veronica.


Jag kände mig stiligast i världen en liten sväng, det är ju alltid trevligt. Här har jag alldeles nyss kommit hem efter en ösregnig Sverigevisit som inkluderade bröllop och en tillfällig förälskelse.


Och så försökte jag skriva och skriva och skriva på Leuchtstoff. Det gick onekligen käpprätt åt helvete. Men jag hade åtminstone skaffat mig en lite rejälare piercing att glassa omkring i. 


Jag försökte även skaffa en skrivplats på ett kontor, vilket också gick helt åt helvete för att jag egentligen inte alls hade råd och för att inga av de andra kontorspersonerna hängde där samtidigt som jag (vilket fick mig att prokrastinera precis lika mycket som vanligt). Håret var fortfarande hur långt som helst.


Men så klippte jag av det och sa upp min kontorsplats. Viktigt med liv och rörelse i dessa bilder pga håret klippte jag så ojämnt att det nästan är pinsamt.


Jag gäspade fint hemma i sängen.


Och stal alla Adnas tulpaner när hon var bortrest.


Och så blev det en aprilbörjan och hur varmt som helst. Allt det vidsträckta ovanför trädkronorna matchade mina himmelska strumpor och vi bosatte oss nästan permanent i Körnerpark.


Och så klippte jag av lite mer hår.


Dillchips, ÅH! Finns det någon annan gåva som lika tydligt vrålar om kärlek och ömhet?


Prettozeth och jag ägnade oss åt svårt romanläsande och romanskrivande på fiket där Nils jobbade.


Och så skulle jag nog visa Zeth och Nils att jag var redo för parkhäng?


Och så provade jag på en geometrisk, überklubbig frisyr. Här hänger jag förresten på Bar Amalia, ett av mina finaste hak att sitta och skriva på under berlinska sommardagar. De klyschiga lastpallssofforna är hur sköna som helst och det finns så många människor och hundar att titta på. Amalia ligger dessutom vägg i vägg med pizzastället Nini e Pettirosso och italienarna springer överallt och ingenstans och kommunicerar lika mycket med armarna som med munnarna. En bidragande faktor till min Amaliakärlek kan dock också vara att jag bodde två minuter därifrån och att det inte finns någon mysigare känsla än att nästan bli sedd som en stammis.


Junimitten i min mosters sommarstuga i Småland. Grannens katt förälskade sig totalt i mig och de vilda känslorna var givetvis besvarade.


När jag gick in i huset satte sig katten helt sonika på verandabordet för att hålla koll på mig. Jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till, om jag skulle vara mjuk eller hård, om jag skulle mata eller inte, om grannarna alls brydde sig om sin fina katt, om de skulle vara bortresta länge, om jag kanske fick adoptera.


Och så gjorde jag min brors mjukblåa pelikan midsommarfin. Mina naglar glittrade givetvis.


Och så försvann jag iväg till Göteborg. Här har vi gullefransen och gullebrorsan, två av mina absoluta favoriter i livet.


Jag rakade av mig håret en sväng.


Och så började jag bleka sönder och färga rosa. Här har ni mig mitt i ett skratt, tror jag.


Här har jag nyss duschat av mig tio timmars bussresa, en resa mellan Kraków och Berlin som jag utförde i det göttiga tillståndet jag-har-inte-sovit-på-över-ett-dygn-men-däremot-druckit-alldeles-för-mycket-alkohol-varför-varför-varför-spyr-jag-i-en-papperskorg-på-Krakóws-centralstation-varför. Var nöjd och lycklig pga hade precis köpt Apfelschorle (äppeljuice och mineralvatten, mmm) och Crunchips Cheese & Onion. Dessutom hade jag haft världens mest klyschiga och Before Sunrise-iga upplevelse i Kraków, men den har jag ju inte skrivit om tidigare i bloggen så det ska jag inte göra nu heller.


Augusti och jag var allmänt övercute.

Fylls av brutalsaknad och brutallängtan när jag ser dessa bilder. Elsa och Adna, vilka jävla stjärnor alltså! Det där var för övrigt en väldigt bra/knäpp/ledsen/magisk dag i september då allt kändes helt åt helvete och fullkomligt perfekt på en och samma gång. Jag var förvirrad och ångestig och nog en aning förälskad i en viss person från Kraków. Och så blev himlen grafitgrå och föll ner över oss där vi satt på Nini e Pettirosso med pizzor framför oss och plötsligt kom Gisbert Zu Knyphausen dit och då blev jag tvungen att stamma fram till honom på tyska att hans texter är fullkomligt magiska och han blev så otroligt glad och hela hans gulliga familj vinkade till mig när de alla skulle gå hem.


Det skulle valvakas. Jag gjorde mig F!-n men allt gick fullkomligt åt helvete ändå. Jag grät så mycket under den där valvakan, blev bjuden på shots av andra ledsna berlinsvenskar, skällde ut en snubbe efter noter när han ägnade sig åt äckliga härskartekniker, vaknade upp fullkomligt politiskt deprimerad dagen efter.


Min bror kom på besök till Berlin♥♥♥ Vi är kanske lite lika, en aning bara.


Adna och jag såg ut som ett jävligt ballt band när vi hängde i logen innan en av hennes spelningar. Tyvärr är det ju bara hon som är superstjärna:(((

Minns ej anledningen till denna ledsna bild i Adnas säng. Men hennes kudde Bosse är ju söt.


Well, tänkte mest bara fråga om du muckar gräl?


Backstagebild från ännu en spelning. Älskar att bah få leka cool artist och dricka gratis öl och äta gratis ost♥


Denna bild är från i lördags innan jobbet. Jag rockar numera frisyren "pottan" (trots att den den kanske var mer fashion typ 2012).

Och här är en bild från när jag drack lite te igår.

Jag behöver definitivt sova. Jag är aaalldeles för trött och har förmodligen överanvänt aaalla mina favoritord i detta blogginlägg (total, brutal, fullkomlig, precis, magisk, bombastisk osv). Nu har jag alltså hängt i Stockholm i åtta dagar. Jag känner mig utmattad/ledsen/förvirrad/glad/overklig. Går omkring med en konstant känsla av att göra mina vänner besvikna pga har knappt orkat kontakta någon alls och känner alldeles för mycket och ingenting alls och vet inte vem jag är. Och så har jag upptäckt Färgfabriken som arbetsplats och spelat jättemycket nintendo och gått på en strålande teaterföreställning och lagat vuxna middagar och dansat till hög techno bland höga människor på en iskall svartklubb långt ute i ett industriområde i en förort. Bra så, antar jag. Nu ska jag sova och sedan är det dags för fyra långa kvällspass i rad. Glöm inte bort att ropa hej till mig om ni besöker Lotta Lundgrens och Erik Haags julbord på Färgfabriken, jag är en av personerna som går omkring med en ipad och frågar om ni inte vill köpa en julmust till. Puss.

men rastlösheten är förlamande och vi lever ju bara en gång

Och plötsligt har jag bytt liv ännu en gång. Sedan fem dagar tillbaka befinner jag mig i Stockholm. Sedan fyra dagar tillbaka är jag tjugotvå år gammal. Sedan två dagar tillbaka arbetar jag på Färgfabriken (min bror jobbar där och har gulligt nog lyckats fixa in mig i schemat nu i december). Egentligen vill jag skriva så mycket mer om hur allt känns (heh, hur många gånger har jag skrivit den meningen i bloggen), men alldeles snart måste jag gå iväg till jobbet. Så här kommer istället två bilder från min förmiddag och två texter från Berlin. Två världar som kolliderar, med andra ord.

 

 

sextonde november

Zombietillstånd efter klubbtillstånd, men rastlösheten är förlamande och vi lever ju bara en gång, så varför inte dansa ännu en natt? På S-bahntåget kärleksförklarar vi varandra rakt in i solar plexus och Pfefferminzlikör smakar precis som munskölj men har helt andra kvaliteter. Dörrvakterna säger zu dritt? och vi nickar (medvetet omedvetet) och blir insläppta. Hej säger jag till den halvstora folkmassan som dansar halvhjärtat, låt mig bli en del av dig, låt mig tappa bort mig. Hej säger jag till två personer bakom mig som pratar svenska och högst upp i hierarkin befinner sig tydligen den som bor i Berlin för det skakas händer och sägs wooooow att du verkligen bor hääääär assssååå. Jag är inte särskilt häftig alls, jag lovar, men å andra sidan försvinner nog mycket av er allra snubbigaste snubbighet om ni ser upp till mig, så låt gå. Det är möjligt att diskutera tolkningsföreträde och mansplaining även i berusat tillstånd mitt i natten, skapa fördomsprofiler av varandra, skratta mjukelakt.

 

När natten kanske borde kallas för morgon och inte ta vägen någon annanstans än hem till mitt trygga singularis under duntäcket, sätter sig en lagom mängd personer i en lagom stor taxi för att åka iväg till en lägenhet på Gabriel-Max-Straße i Friedrichshain, köpa mer öl och dansa till Ramlar. Britten som är med oss förstår nog inte riktigt tjusningen med Håkan Hellström. Mattan är mjuk mot mina handflator och skrattet kommer allra längst inifrån och når hela vägen upp till mina ögon.

 

Dagen efter är en måndag och jag tror att solen skiner, det känns så i hela kroppen trots att sovrummet vilar i skugga trots att klockan snart är skymning trots att mina kläder luktar klubb trots att täcket inte har något påslakan trots att lägenheten är bebodd av personer som jag inte har pratat med i dagsljus. Vi är fyra personer som går till Datscha för att äta eftermiddagsfrukost tillsammans, sträcka ut natten ytterligare några timmar, våga möta varandras blickar, kramas länge, skratta åt hur konstigt allt ibland blir men hur roligt det ändå är.

 

 

tjugonde november
Klockan 21:02 kommer han gående mot mig i en marinblå duffel, alla hans 190 centimeter, de svarta plastbågarna på plats över näsryggen. Vi sågs senast i september och då behövdes inga vinterkläder och jag trodde att jag aldrig skulle vilja träffa honom igen. När han gick ut genom min ytterdörr sa han ”see you” och jag svarade ”not on purpose”. Jag väntar utanför Kaiser’s vid Kottbusser Tor, fryser om mina händer, ser honom innan han ser mig. När vi kramas så luktar han precis likadant som förut men jag känner ingenting alls.

 

Hur lång tid tar det att lära känna en annan människas lukt?
Handlar det om tidsrymder eller om mottaglighet?

 

Det är bekvämt att samförståndshångla under en solnedgångshimmel vid Landwehrkanal en sensommarkväll i september, bekvämt att försvinna in under en annan människas hud för att slippa befinna sig inuti sin egen, bekvämt att hugga tag i vem som helst för att slippa fokusera på det inre kaoset. Han är inte vem som helst och jag är inte vem som helst, men vi är inte heller ens nästan gjorda för varandra (som om människor någonsin är det). Hans trasighet matchar min trasighet. Det kan ibland betyda allt men det kan också betyda ingenting och för oss var det definitivt inte tillräckligt.

 

Vögelchen är baren vi hamnar på. Vi pratar i så många timmar att alla andra gäster hinner gå hem. Vi dricker så många öl att vi kommer att må dåligt dagen efter. I hans ögon finns inte ens en tillstymmelse till blåögdhet, och mörkret väller in i mig. Det gör ont i mig när vi pratar, allt är ärligt och upprivande och renande och fruktansvärt och fantastiskt. Vi pratar om sådant som vi kanske inte brukar prata om med andra, allt det där som är för fult och för jobbigt. Jag förstår inte varför vi klarar av att vara så ärliga med varandra. Att umgås med honom igen är lättnad, är känslan av att jag ville ha honom av helt fel anledningar, är känslan av att jag nu blir varm av att få ha honom som vän och ingenting mer. Han har råkat träffat någon som han mår bra med. När han sa det till mig i telefon för en vecka sedan lät han osäker och ursäktande, jag blev nästan förvånad när jag insåg att det enda jag kände var glädje. Hon är tretton år äldre än jag och har en sjuårig dotter. Han beskriver det som skönt att omöjligen kunna betyda allt för någon, han skulle inte klara av det ansvaret, säger han. Medan andra kanske drömmer om att få bli någons hela universum vill han vara någonting utbytbart, den där glasyren som kanske gör kakan godare men inte nödvändigtvis behövs. Det är precis så han själv beskriver det. Jag kan inte komma fram till om det är deprimerande eller fantastiskt, sunt eller osunt, men jag vet att jag ibland kan känna precis likadant. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara en person som någon säger att den inte kan leva utan.

 

Vi delar på en börek och en multivitaminjuice på det enda dönerstället vid Kottbusser Tor som har öppet klockan halv sex en fredagsmorgon. När vi kramas hejdå så gör vi det länge, men samtidigt är vi väldigt övertygade om att vi kan leva utan varandra.

 


berlin som stödhjulsverklighet

Mitt i ett steg vänder jag mig om, tvekande. Mina ögon sveper över allt som har varit och allt som kommer att bli, att titta åt alla olika riktningar samtidigt är det enda jag klarar av just nu. Det är som att min kropp vill komma över allt på en gång, sörja färdigt Berlin innan jag ens har hunnit lämna staden. Delar av mig längtar efter att inte längre vara här bara för att det gör så ont att göra saker för sista gången. Andra delar av mig vill att det här aldrig någonsin ska ta slut, vill bygga bo i sängen, vill att tidsbegreppet oändlighet ska sträcka sig ännu längre.

Det kan vara mjukt och tryggt att ge någon eller någonting oproportionerligt stor betydelse i det egna identitetsskapandet. Då finns det alltid en konstant kvar när allt annat rämnar. Vissa människor faller fort in i långa kärleksrelationer, börjar prata i vi istället för jag, slipper förhoppningsvis vara fast inuti sig själva hela jävla tiden. Mina förälskelser är nästan alltid flyktiga, men någon gång tillät jag den här platsen att bli min konstanta faktor. Det kan vara mjukt och tryggt att låta någonting utanför sig själv betyda så mycket, men det kan också vara väldigt viktigt att släppa taget om allt det där för att få se vad som finns kvar av det egna.

Lite så känns livet i min kropp just nu, på ett ungefär. Berlin som stödhjulsverklighet, Berlin som någonting som alltid kommer att finnas kvar men kanske inte längre på samma vis, Berlin som precis vad jag behövde men förhoppningsvis inte behöver lika fullkomligt längre.


sometimes I feel so liminal I think I’m going to explode

(jag vet inte hur ni andra dricker öl, men jag föredrar att göra det liggande i en soffa som jag hittar på trottoaren mitt i natten. givetvis iförd min svarta fuskpäls. givetvis med vänsterhanden nonchalant vilande på soffkanten. givetvis med båda benen lite casual uppslängda på ryggstödet. givetvis med en jag-gör-vad-fan-jag-vill-blick och en antydan till ett finurligt leende. bilden tog förresten elsa förra veckan.)

I mina drömmars stad ägnar jag mig inte åt särskilt drömmiga aktiviteter alls. Trots att febern har bestämt sig för att överge min kropp (puss febern, jättesnällt av dig) är allt fortfarande ganska snörvligt och hostigt. Men idag har jag fått gå en solig promenad tillsammans med Adnis och lagat en strålande middag till mig och Elsa (OCH DESSUTOM KÄNT SMAKEN AV MIDDAGEN, YES, LUKTSINNET ÄR TILLBAKA!). Så jag ska nog överleva ändå. Och innan jag somnar till någon mjuk musikslinga tänkte jag ge er en puss och två strålande lästips och dela med mig av en rolig grej som precis har hänt mig.

♥ PUSS (som utlovat).

♥ ROLIG GREJ! JAG HAR FÅTT BOENDE I MALMÖ! JIPPI! Djäknegatan blir mitt nya hem i januari, då flyttar jag nämligen in i ett kollektiv med ett gäng personer som jag inte har träffat tidigare men förhoppningsvis kommer att komma finfint överens med. Dessutom har en av snubbsen en katt. Och det är ju en rosafluffig dream come true för mig. Så det blir nog strålande.

♥ ”The actuality of the spirit constantly shows itself as a form that tempts its possibility but disappears as soon as it seeks to grasp for it, and it is a nothing that can only bring anxiety.” Den här texten (klicka) om ångest och kreativitet och Kierkegaard. Mmmmm.

"The faceless body in my bed this morning had a name when we’d fallen into bed together, I was sure of it. Now she was nothing, less than nothing and more. I loved her and wanted her to leave. It felt Real in a meaningful way, full of meanings, truth-meanings." Den här texten (klicka) som måste vara något av det mest fulländade jag har läst? Jag menar, det räcker att läsa titeln för att förstå att det här är bra skit: "A Cool Book Review By A Hip Writer Who Has Definitely Had Sex"

hur en helg i berlin kan kännas


Det är inte fredag när min helg börjar, istället torsdag. Efter min tyskundervisning sover jag i några timmar för att kroppen känns trött. Sedan möter jag upp två favoritpersoner utanför baren Tier. Alla bord är upptagna trots att klockan bara är åtta, så vi korsar gatan och går in på Ä istället. Där köper vi öl och umgås i mörkret i ett gäng timmar, Anjel och Anna och jag. Men hur känner jag egentligen dessa två personer, kanske ni tänker nu, för jag inser att jag aldrig riktigt förklarar vilka det är jag umgås med och hur vi lärde känna varandra.

Anjel träffade jag för första gången hemma vid mitt köksbord när hon umgicks med min bror. De hade råkat träffa varandra på en förfest i Prenzlauer Berg, dit min bror var bjuden av en Anna som han hade lärt känna genom Facebookgruppen Svenskar i Berlin när hon undrade om det inte fanns någon som ville besöka några konstgallerier tillsammans med henne. Fram tills alldeles nyss bodde Anjel bara några meter bort på Nogatstraße.

Anna lärde jag känna i min C1-tyskakurs för några veckor sedan. Vi insåg båda ganska fort att vi var sköna personer som borde umgås, heh. Dock kunde jag och Anna lika gärna ha lärt känna varandra i september tvåtusenelva då vi båda också bodde här och var en del av ytterligare en Annas fotoprojekt, nämligen Anna Ekros (som ju sedan har blivit en av mina allra närmaste personer, här går det till exempel att läsa om hur det kändes i kroppen när vi bodde ihop i början av tvåtusentretton).

Hur Anna och jag såg ut när Anna fotograferade oss tvåtusenelva (jag känner alldeles för många Annor).


Precis när vi kände oss färdiga på Ä kom Elsa och anslöt sig till gänget. Henne började jag lära känna ordentligt när jag flyttade hit förra året, men vi tog en första fika tillsammans redan när jag bodde i Hornstull. Mest är det väl så att vi har lärt känna varandra genom ett helt gäng gemensamma vänner och bekanta i Stockholm som jag började lära känna tvåtusentolv i samband med att personen Mirjam kontaktade mig via min bloggmail och skrev att vi borde dricka öl ihop. Så har många bra vänskaper börjat.

Torsdagsnatten bjöd på dåliga bilder och bra umgänge. Någon gång här borde jag ha prioriterat sömn och kurerande av min huvudvärk, inte dans på Schwutz och OHM till klockan kvart i fem.

Min fredag förevigades inte alls, då ägnade jag mig mest åt att titta på mjuka filmer och äta god mat och sova mycket. Och hela fredagsnatten arbetade jag i kassan på en klubb som en vän anordnade, läste min bok, pratade med för höga svenskar, drack min club mate, tjänade in några sedlar som jag var i desperat behov av, blev stött på av diverse snubbar som plötsligt var väldigt intresserade av vilken bok jag läste, umgicks med vänner som var där för att dansa. Det var faktiskt väldigt roligt, och dessutom är det intressant att vara spiknykter på en klubb och uppleva allt det knäppa från en åskådarposition.

Och så blev det alltså lördag. Adna och jag åkte iväg till Wedding för att Greta María skulle spela sin musik på en baröppning/vernissage/kanske någonting mer.

Vi var nervösa och exalterade och nyfikna. Människor satt i små klungor och åt soppa, flera vänner trillade in, mannen bredvid oss fnittrade och rökte gräs.

Men vilken röst vilken röst vilken röst! Och vilka texter! Och vilka pianostycken! Greta María träffade jag för första gången över kaffe och morotskaka här i Berlin när hon hade skrivit en liten kommentar här i bloggen. Så himla fin person.

Adna och jag tackade för den fantastiska musiken, kramade om några vänner, lämnade den fina innergården, gick till tunnelbanestationen. Adna lärde jag förresten också känna genom att hon skrev till mig här i bloggen, heh, en skulle ju kunna tro att jag inte skulle ha några vänner alls om jag inte hade den här lilla internetplatsen. Vi träffades kanske tre gånger i januari innan jag frågade om hon inte ville flytta in med mig. Ibland känns det bara rätt.

Adna kände gitarrabstinens och åkte därför hem till oss. Själv kände jag mest bara skrikande hunger och åkte därför hem till Anjel och Olles nya lägenhet (SOM ÄR SÅ JÄVLA FIN). Där väntade en Stacey och en Anjel med totalgod tacopaj, paprikaröra och myntasås.

Stacey såg givetvis ball ut (vi har precis börjat lära känna varandra genom Anjel förresten). Och så satt vi alla kvar runt köksbordet tills klockan blev två på natten och vi inte längre hade särskilt mycket rödvin eller rödbetsjuice kvar. Så många intressanta diskussioner.

Söndagen den andra november kunde egentligen bara betyda en sak: OST!!!!! Men innan det var dags för den årliga ostfestivalen på Markthalle Neun promenerade jag och Adna längs Landwehrkanal i det mjuka vädret. Där uppe vill vi helst bo, har vi kommit fram till.

Och hela världen var så höstig (MEN OCKSÅ VARM!)

Titta! Ibland är jag med på min blogg!

Vi slog oss ner på Admiralbrücke med varsin öl. Söndagarna känns nästan alltid harmoniska i den här staden. Alla butiker är stängda (mataffärer, möbelvaruhus, klädkedjor osv). Överallt finns loppmarknader och matmarknader. Alla människor tycks ägna sig åt att sitta i timmar på uteserveringar, gå långa promenader i parkerna, dricka öl på en bro, leka med sina hundar. Och för många är söndagar den där dagen då en vaknar upp utvilad, äter brunch med några vänner, försvinner iväg till Berghain för många timmar technodans.

Och så blev det äntligen dags för ostfestival på Markthalle Neun! Vi var ett stort gäng som möttes upp utanför ingången med tomma magar. När vi kom in var ostdoften så total att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. So so so cheesexited! Käselicious! Eller, som jag hade skrivit till Joe några minuter tidigare: "käsee you soon!"

Jag är väl medveten om att den här bilden inte är särskilt rolig, men jag vill också ha en tröja som det står "sweet dreams are made of cheese" på.
Vi som ostade loss var till exempel Anna, Annas bror Mårten som var på besök, Joe och Juliana. Joe träffade jag för första gången på en mexikansk afton hos några vänner i augusti. Och det här var egentligen bara tredje gången vi sågs (och alltid i matsammanhang av någon anledning), men jag tycker redan om honom så grymt mycket (vi har exakt lika dålig humor och börjar av någon anledning alltid diskutera väldigt allvarliga ämnen). Och Juliana träffade jag för första gången för bara några dagar sedan, hon skickade också ett litet mail till mig efter att ha googlat något om berlin och blogg. Så skön person.

Vi provsmakade absurt god spansk ost som hade burits till en grotta av en gammal man med en ryggsäck och sedan lagrats där. Eh? Det kändes lite som när jag tittade på en dokumentär om choklad och en expert beskrev en mörk chokladsort ungefär så här: "mmm, tänk dig en häst som har varit ute och sprungit över ängar en hel dag, mmm, med solen i manen, mmm, tänk dig hur hästens rygg då smakar". En ba jo, smaken av svettig häst.

Anna hade en knäpp fransk tröja på sig.

Greta María njööööt av osttallrikarna som vi köpte för fyra euro. Jag blev så mätt och lycklig och var ungefär lika exalterad som en treåring som har fått i sig för mycket socker.

Och här såg Joe det höga kilopriset på färsk aloe vera och droppade repliken "this is probably the most Prenzlauer Berg-y thing I've ever seen in Kreuzberg".

Tror att Adna här imiterar min njutarmin. Själv är hon ju nämligen laktosintolerant :(((((( så det fanns inte jättemånga ostar för henne att njuta av. Och Juliana är allergisk mot mjölkprotein, så hon kunde njuta av absolut ingen ost alls :((((

Den här snubben såg ju gullig ut.

Och så var det med det ostnjutandet en söndag i Markthalle Neun. Ett tips är att dra dit på torsdagskvällar då de har en himla massa olika food trucks. Hipstermatmarknaden, som jag brukar kalla den.

Joe utanför Baraka där Adna köpte mat på vägen hem.

Och istället för att åka hem mötte jag upp Anjel och Julia (som jag precis har börjat lära känna genom Anjel) vid Görlitzer Bahnhof. Vi gick tillbaka i ostriktningen för att hamna på Vögelchen, en bar som jag tycker väldigt mycket om (bortsett från dammlukten som har byggt bo i väggarna på grund av alla småprylar och torkade blommor överallt). Det var så varmt att vi kunde sitta ute och dricka en kvällsöl, så det gjorde vi.

Och när jag vaknade upp på måndag morgon var jag krasslig och slut i hela kroppen. Nu ligger jag hemma under duntäcket i min säng, hostar och snörvlar, känner ingen matlust alls, längtar efter att bli frisk. Klart slut.

jag har använt andra människor som medicin

Det är inte vetenskapligt bevisat hur ofta vi använder andra människor som medicin.

 

När Kerstin Thorvall 1977 gav ut en bok med titeln Oskuldens död kunde hon omöjligt veta att jag trettiosju år senare skulle hitta ett sönderläst exemplar av nyss nämnda bok i en låda på Röda Korset i Nässjö. Hon kunde omöjligt veta att butiksbiträdet snart skulle komma fram till mig, förklara att det var stängningsdags, be mig att gå. Jag köpte med mig Kerstin Thorvall och Marguerite Duras, mötte upp min moster utanför hennes lägenhet, åkte med till stugan där vi några dagar senare skulle fira midsommar och jag skulle simma rakt in i solnedgången.

 

Det är inte vetenskapligt bevisat hur ofta vi använder andra människor som medicin.

 

Kerstin Thorvall kunde omöjligt veta att just jag skulle råka fastna just så för just den raden, att jag skulle stryka under den, vika hundöron, låna ut boken till en vän, få stå ut med att vännen råkade glömma kvar boken på en buss, få stå ut med att jag inte längre kommer ihåg meningens exakta uppbyggnad. Vad jag kommer ihåg är knytnävsslaget i magen när jag läste den. Vad jag kommer ihåg från alla texter som jag någonsin har älskat är den vibration som uppstår i närheten mellan läsare och författare. Där föds ytterligare något, ett någonting som inte längre har med tolkning eller förståelse av text att göra, utan som istället handlar om tolkning och förståelse av det egna jaget genom texten. Det gör mig pirrig att så mycket samhörighet kan rymmas i en så ensam process som läsning.

 

Jag har använt andra människor som medicin. En kropp bland andra kroppar. En längtan efter att hamna utanför mig själv.

 

Varken Kerstin Thorvall eller jag kunde ha förutspått att en tredje människas längtan och sorger skulle komma att rymmas mellan de där boksidorna. När jag klev ut från Röda Korset upptäckte jag att fem maskinskrivna A4-ark låg hopvikta i Oskuldens död. Dikter daterade 1976. Ärlig poesi om att vilja andra kroppar och samtidigt inte alls men kanske ändå mer än allt annat. Texter ständigt balanserande på gränsen mellan plågsam banalitet och oerhörd självklarhet.

 

Det är inte vetenskapligt bevisat hur ofta vi använder andra människor som medicin.

 

Jag vill gärna inbilla mig att vi alla tre tyckte väldigt mycket om den raden. Kanske är jag den enda av oss som fortfarande är vid liv, kanske kommer ingen av oss någonsin att riktigt blekna bort från sidorna i den där boken som jag hittade i en låda på Röda Korset trettiosju år efter att den hade skrivits.

 

 

 

 

Utdrag från fem maskinskrivna A4-ark från 1976:


triumfen när jag ändå stiger upp
och borstar tänderna
och badar och torkar mig
och klär mig
och bäddar sängen
precis som om jag levde
precis som om jag fortfarande fanns



när solen är som hetast av dammet och du ligger tung på mig
fönstret står öppet mot gatan
det luktar bilar och fattigdom
men bakom är bergen
de är gröna och blå
du rör dig inne i mig
ditt hår är mörkt av svett
och jag vet inte vad du heter
men jag älskar dig



så många gånger i mitt liv har jag sagt att nu är det slut
varsågod
nu är det över
nu kommer andra tider
det är lika bra att du genast lär dig att spela bridge
bingo är inte svårt
och väva flamskt går väl också an
en blommig blus kan du ju ändå unna dig
men vänta inte att någon ska vilja ta av den
så där förståndigt tänker jag alldeles innan jag möter en ny man
alldeles innan jag mötte dig
till exempel


jag är väl inte för tung? frågar du
men hur kan du fråga så dumt?
jag vill ju att du ska bli ännu tyngre
du får gärna ligga ihjäl mig
så slipper jag tänka på hur det blir sen
när ingen längre vill ligga tungt på mig



du hörde inte vad jag sa, för jag pratade i ditt hår, men snälla se det som ett tecken på min ömhet.

Här kommer en oerhört alldaglig blogglista, som jag förmodligen har fyllt i någon gång förut, men någonting är ju bättre än ingenting tänker jag. Jag orkar nämligen inte skriva om hur allt också känns, det finns ett värde i att inte känna efter för mycket, ibland.


Hur gammal är du? I december fyller jag 22.

 

Hur gammal känner du dig? Jag känner mig bekväm i ”att vara i tjugoårsåldern”. Tonårigheten känns inte längre särskilt närvarande i min kropp, men begreppet vuxen skaver också en aning.

 

Vad har du gjort i dag? Idag har jag velat somna om ända sedan jag vaknade, lärt mig om DDR i skolan (fullkomligen älskar att vårt nuvarande kapitel handlar om en av mina absoluta favoritgrejer), repeterat tusen Nomen-Verb-Verbindungen, gått en höstig promenad hem, lagat omelett till lunch, sovit en sväng, pratat med min pappa i telefon, druckit te med Adnis.

 

Vilken film såg du senast? Igår såg jag den tyska filmen herr Lehmann. ÅÅÅÅHHH är allt jag kan säga om hur bra jag tyckte att den var. Scenen på Dönerhaket, alltså, jävlar.

 

Vilken är din favoritårstid och varför? Jag skulle förmodligen inte klara mig utan årstidsskiftningarna. Behöver ju sommarens första varma parkkväll och natten då allt börjar lukta höst. Behöver ju vinterns stjärnhimlar och snöfall, vårens ljusgröna trädkronor.

 

Är du besatt av någonting? Besatt och besatt, jag skulle föredra titeln Dillchipskonnässör.

 

Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Sovrummet med den minimala golvytan och den absurda takhöjden. Under det blommiga duntäcket i sängen. Europakartan rakt framför mig, där en man en gång pekade på en sjö i mitten av Italien och sa: ”that’s where I come from, the heart of Italy”.

 

Har du spytt offentligt? Mer eller mindre offentligt, ja, det har nog hänt.

 

När vaknade du i dag? Halv åtta.

 

Vilken är din favorithögtid? Traditioner som inte är nedtyngda av för många borden och måsten, förväntningar och ångestkänslor. Midsommar kanske.

 

Om du fick vara var som helst just nu, var skulle du då vilja vara? På valfri berlinsk bar tillsammans med den där personen som var min tysklärarvikarie för några veckor sedan. Vi skulle mest dricka öl och vara sarkastiska och kanske le lyckligt, tänker jag. När vi springer in i varandra i korridoren kan jag inte formulera en enda sammanhängande mening trots att orden vanligtvis brukar ramla ut i överflöd.

 

Hur svarar du i mobilen? Helt olika varje gång, tror jag. ”Tja baby” och ”tjena gullet” är två favoriter, haha.

 

Vad lyssnar du på just nu? Balmorheas album All is wild, all is silent. Mmmmm.

 

Har du någon gång brutit ett ben? Nej. Men när min armbåge gick ur led resulterade det hela även i några sprickor. Min vänsterarm kommer nog aldrig att bli helt återställd efter den incidenten, tyvärr.

 

Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? Mjölk, ägg, te, champinjoner, ost. Ungefär.

 

Vad är du på för humör just nu? Lagom nöjd och utsövd, inte ångestig eller ledsen. Men jag har en lite gnagade huvudvärk som inte riktigt vill försvinna, tyvärr.

 

Vilken är din favoritaffär? Varje gång jag besöker Muji blir jag mjuk och lugn i hela kroppen. Men jag har nästan aldrig haft råd att köpa någonting där. Och om jag inredde ett helt hem med Mujiprylar så skulle det nog kännas som att bo i en pappkartong.

 

Vilket är ditt favoritgodis? Kombinationen av Djungelvrål och Zoo-apor. Två godisbitar som skapades för varandra, tänker jag. I Tyskland äter jag bara choklad och Maoam i godisväg, allt annat är halväckligt.

 

Vad sa du senast? Ropade "tack gullet" till Adna när jag nös och hon ropade "Gesundheit".

 

Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Filosofi och psykologi var nog ändå allra finast.

 

Vilka yrken har du provat på? Vaktmästare, hemtjänst, servitris, bartender. Har ju inte jobbat överdrivet mycket, jobbar istället hårt på att bli skyldig CSN pengar.

 

Vad har du i dina fickor? Oftast ingenting, allt ligger i min ryggsäck.

 

Vad köpte du senast? En flaska vitt vin när jag skulle umgås med Anna, Irene och Martin igår.

 

Hur många gånger har du flyttat? Ett gäng. Jag har bott i en villa på Lyckogatan i Jönköping tillsammans med båda mina föräldrar. När den konstellationen inte kändes så lycklig längre flyttade jag till en lägenhet på Tokarp i Jönköping tillsammans med mamma och Jonatan. Sedan blev det Neue Bahnhofstraße i Friedrichshain, Berlin. Sedan blev det Hornsgatan och Stureby och Snöflingebacken i Stockholm. Och nu bor jag på Nogatstraße i Neukölln, Berlin.

 

Har du blivit sydd någon gång? Yes, fem stygn i pannan när jag var sju och trillade ner från en enorm plastbläckfisk på ett badhus, en plastbläckfisk som en absolut inte fick klättra på. Min eleganta huvudlandning resulterade i hjärnskakning och stygn. Och nu är jag Harry Potter.

 

Vad åt du till frukost? Två knäckebröd med jordnötssmör och sylt. Ett glas mjölk. Lättsvalt när en är jättetrött.

 

Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? För tio år sedan hade jag slängigt blont hår och hip hopig klädstil. Varje onsdag cyklade jag till en annan skola för att läsa spanska. Jag var kär i en person med vitblont hår. Vi skickade kryptiska sms till varandra och han brukade skjutsa mig på sin cykel.

Vad var det senaste du åt? En bit sharonfrukt, men jag kan inte riktigt vänja mig vid den smaken alltså.

 

Är du blyg? Nästan aldrig. Snarare för framåt.

 

Vad heter du i andranamn? Mitt fullständiga namn är Klara Camilla Julia Nilsson.

Har du varit med om en bilolycka? Ingen allvarlig sådan, nej. Dock en liten inbackningsolycka på en parkeringsplats utanför en matbutik i Pyrenéerna, och det känns ju helt okej.

 

Har du några husdjur? Tyvärr inte en liten kattunge:(((

Vill du gifta dig? Jag tycker att vi har en oerhört föråldrad och många gånger trist syn på förhållanden i det här lilla patriarkatet. Men även jag har väl det där med tvåsamhet och sexuell äganderätt och evig kärlek så djupt ingrott i mig att möjligheten finns att jag en dag gifter mig.

Vilken var den senaste boken som du läste? Är väldigt investerad i The Secret History av Donna Tartt just nu, vill läsa vidare och vidare och vidare och aldrig sluta.

Har du, eller har du haft, något smeknamn? Tusen och åter tusen, men inget som har fastnat jättelänge. Nilssontraktor, Nilssonbanan, Klumpeduns, Jullan, Julle, Lulle, Bullen, Julie, Julian, Superjulia (möjligtvis myntat av mig själv, heh). Och så alla smeknamn som Adna har på mig: Jullet, Bobbo, Chipsjulia, Kattgos, Supermys, Schatzi. Vi lever ett väldigt mjukt liv tillsammans på Nogatstraße, haha.

Vad ska du göra ikväll? Nu ska jag sätta mig ner vid köksbordet och skriva ett tyskprov som min lärare vill ha inlämnat imorgon (eller läsa lite mer Donna Tartt och säga någonting om den där malande huvudvärken imorgon och lämna in provet på torsdag). Sedan ska jag försvinna iväg till baren Twinpigs där "TWINPIGS DINNER SERIES #10: British Food Wrapped in Autumn" ska äga rum. En bekant till mig, Joe, ska laga en trerätters brittisk måltid som en kan få ta del av för 10 euro. Så det tänkte jag göra tillsammans med några vänner. Tycker att menyn låter välsmakande: creamed apple and parsnip soup garnished with garden herbs. vegetarian cornish pasties with autumnal slaw and horseradish mash buttons. gin and tonic sorbet (non-alcoholic).


kameleontbror & chardonnay & solnedgång

Torsdagen den andra oktober var min bror plötsligt här på besök och vi fick säga oshogoshogoshovadjagharsaknatdigochjagharsaknatdigockså och rufsa om varandra i frisyrerna. Tyvärr fotograferade jag nästan ingenting alls när han var här. Vi ägnade oss mest åt restaurangbesök (heh, jag lovar att bjuda tillbaka när jag har ett välbetalt jobb, till exempel som psykolog, heh) och häng med vänner och promenader och mojitodrickande och klubbdans. Jag ägnade mig även väldigt mycket åt dagen-efter-ångest, ett onödigt koncept som jag definitivt borde lägga av med, jag hade ju inte gjort någonting konstigt alls.

Vi hittade en soffa som hade exakt samma färg som Jonatans tröja. Gullet.

En dag fotograferade jag en aning. Här ser vi till exempel lite murknat trä i förgrunden och delar av en hipp lokal i bakgrunden. Det var en söndag och vi bestämde oss för att åka till Friedrichshain. Först promenerade vi runt en sväng på den överprissatta loppmarknaden på Boxhagener Platz. Luften var sommarhet och barbenta människor satt i parken med öl. Vi gick snart vidare till Neue Heimat, där det anordnas en grym matmarknad varje söndag. Priserna är definitivt comme ci comme ça och matportionerna ganska små, men det är fortfarande inte svindyrt om en jämför med svensk prisstandard. Dessutom är det förbaskat trevligt att cirkulera omkring i matångorna, höra något band spela, klappa på en gullig hund, kanske köpa en öl.

Min bror var givetvis supercute (heh, så roligt om jag fortfarande hade haft rosa hår, då hade vi definitivt sett töntiga ut ihop). Vi bestämde oss för att Chardonnay och ceviche var dagens melodi. Strålande vin, men jättetråkig ceviche, tyvärr.

Jag sa skål (givetvis iförd höstig sotarmössa som inte täcker öronen ordentligt).


Och så sprang vi plötsligt in i Malin, Elsa och Klara. Woho, peppen! Elsa har ju bott i Berlin ett gäng gånger nu, men Malin och Klara har precis flyttat hit. Tillsammans har de börjat skriva den här bloggen, som handlar om allmänt berliniga saker. Spana in den vetja! (heh, alltså, dör av bloggbeskrivningen: "Brudar, bärs & Berghain") Deras senaste inlägg beskriver förresten en grymt fint rundvandringsmiddag (♥) som jag önskar att jag hade varit med på, men då hade jag andra bra personer över på middag hos mig.

En göllig hund var iväg på egna små upptåg mest hela tiden. Den hade en liten lapp på halsbandet där det stod "Don´t feed, I fart".

bby ♥

Och så blev himlen klyschigt solnedgångsfin och vi lämnade Neue Heimat.

Vi bestämde oss för att billiga drinkar på Que Pasa var bästa möjliga söndagsplan, så det fick bli en promenad till Görlitzer Bahnhof.

Min bror berättade något fascinerande när vi gick över Warschauer Brücke.

Och så här stort log Malin och Elsa.

Ungefär här (när tv-tornet befann sig mellan två jättefula byggnader) borde jag ha kommit på idén att gå hem och plugga inför det grammatikprov som jag skulle ha dagen efter. Men istället tyckte jag att det var en helt briljant idé att dricka billiga mojitos, besöka finaste baren Vögelchen, ha tveksam högläsning av Sonja Åkessons dikter (grejer jag borde sluta göra när jag är lite salongsberusad, osv), söndagsdansa på Chalet, umgås med främlingar, titta morgonpendlarna rakt i ögonen, öppna min ytterdörr vid den exakta tidpunkt då mitt grammatikprov började (09:15 måndag morgon). Men ja. En borde ju passa på att vara ung och dum när en har chansen. Puss och sov så gott.

gjort för mycket kaffe sedan den dagen du stack. fortfarande händer att jag dricker upp allt. jag går runt här i huset som om jag var fem. det är så mycket som jag måste lära mig igen.

Jag har hela helgen legat hårt inlindad i mitt duntäcke, febersvettats, emellanåt rört mig ut i köket för pulversoppa/ingefärste/chips, läst artiklar om DDR, hostat, tittat på dystopifilmer. Det har varit helt fantastiskt. Idag finns bara feber och hosta kvar, så då tänkte jag passa på att tipsa om några fina grejer:


♥ In the flesh. En heeeelt magisk zombieserie. Och visst, nu råkar jag ju vara en person som verkligen gillar filmer och serier som handlar om zombies, men oftast brukar jag tvingas lida mig igenom långa passager då könsrollerna skriker artonhundratal. INTE i denna serie dock. Och utöver ganska okej könsroller är zombieapokalypsupplägget nytänkande, klippningen grym, färgerna alltid stämningsfulla, och de brittiska dialekterna som balsam för själen.


♥ I torsdags hängde jag och Adna på Tempodrom här i Berlin för att hon skulle vara förband åt Adam Cohen. Mest drack vi te i den lilla logen, fnisskallade varandra för Honigkuchenpferd (har lärt mig det bästa smeknamnet någonsin?), läste bok och spelade gitarr. Susi från Kultmucke var där för att göra ett backstagereportage med Adna, så plötsligt blev jag en del av allt det där. Kände ändå att Susi verkligen förstod min humor, då jag omnämns som "Adnas roliga lägenhetskamrat" i texten, heh. Här finns bilderna från det lilla reportaget om någon vill se.

♥ Kobra är ju ett väldigt intressant program. Jag tycker att ni borde titta på det tredje avsnittet i den här säsongen som handlar om George Orwells bok 1984 och på vilka vis hans övervakningssamhällesdystopi (eh, bra ord) har blivit verklighet. Mmmmm.


♥ Samma gäng som står bakom reportaget från i torsdags är ansvariga för detta videoklipp där Adna intervjuas och spelar en låt i vår lägenhet. Hon är för bra (och jag är en stolt fågelmamma som skriver om henne för ofta, jag vet). Söndagseftermiddagen när detta spelades in låg jag och sov efter en lite för lång natt på Berghain. När jag vaknade upp var det kväll och då hade allt det här hänt. Jaha. Kontrasterna.

♥ Det här är ett reportage om Berlinmuren då och nu som är fööör bra (hittills, jag har ännu inte läst färdigt hela reportaget). Främst är det kanske ett tips till människor som förstår tyska, men om en inte gör det så kan en ändå klicka runt lite, reportaget är en aning interaktivt. Den nionde november är det dags att fira att det är tjugofem år sedan det här hände (klicka).


ψ Avslutningsvis tänkte jag mest bara informera två personer från ett Skunkforum om att jag använder den mycket praktiska tjänsten Statcounter och därför kan se när någon klickar sig hit via en länk. Ärligt talat är jag lite besviken på ert ironiserande, det känns liksom inte särskilt kreativt? Inte särskilt nytt och fräscht? Det känns ungefär lika innovativt som att skriva någonting om att jag är rödvinsindränkt och mest av allt drömmer om att bo i en vindsvåning i Paris tillsammans med min skrivmaskin och min pojkvän vars nyckelben är det vackraste jag vet. Puss och kram.

alla texter som jag någonsin har skrivit handlar om att vara förvirrad

Alla texter som jag någonsin har skrivit handlar om att vara förvirrad. Mina drömmar är lika mångskiftande som ett gammalt blåmärke. Mitt konstanta tillstånd är mild livskris.

 

Fallenheten att bestämma sig för en enda sak och i samma ögonblick bli blind för alla andra alternativ, är en fallenhet som jag inte har. Det mjuka i det är att jag sällan fastnar i något dåligt för länge, att jag istället ständigt utvecklas framåt i tanken. Det hårda i det är att jag aldrig helt slutar tänka på alla andra liv som jag skulle kunna leva, alla andra möjligheter som jag inte tar tillvara på. Det hela skulle kunna sammanfattas som rastlöshet eller till och med konstant missnöjdhet. Den diagnosen skulle kunna tillskrivas mig. Dock tror jag inte att det hela är så enkelt. Jag betvivlar att en enda person som jag umgås med skulle välja att beskriva mig som missnöjd, snarare är jag den där personen som mitt i den mest genomträngande av februarivindar skulle kunna utbrista någonting om hur fantastiskt friskt luften smakar.

 

Ibland frågar jag mig om mitt framtida jag skulle vara stolt över den jag är nu, om hon skulle tycka att jag fattar vettiga beslut. Oftast kommer jag då fram till att mitt framtida jag förhoppningsvis är lika förlåtande som mitt nutida jag, att hon resonerar som så att jag ändå gör så gott jag kan och försöker lita på den där himla magkänslan och kastar mig ut istället för att stå still. Det måste ju ändå vara värt någonting, tänker jag.

 

När jag kom hem från Kraków i början av augusti ville jag ingenting annat än att gråta. Det kändes så in i helvete självklart att sitta på S-bahntågets smutsturkosa säten, att gå förbi Trödel Dödel 2 på Hermannstraße, att tvätta mina festivaldammiga kläder i Waschcenter Schnell & Saubers brandgula tvättmaskiner. Jag ville gråta för att allt det där snart skulle skrivas i imperfekt. Jag ville gråta för att jag hade bestämt mig för att säga upp mitt lägenhetskontrakt, packa mina väskor, flytta till Malmö, börja läsa till psykolog i Lund. Jag ville bara gråta.

 

Det som skavde i mig då, och fortfarande skaver i mig nu, är hur förälskad jag är i Berlin. Hur lugn jag blir av att gå längs gatorna här, hur lycklig jag blir av att varje dag förstå ännu ett tyskt ord, hur befriande det känns att ständigt vara omgiven av olika hitflyttade människor som kan utvidga min världsbild. Min konstanta känsla av mild livskris trivs bra i storstäder, jag mår bra av allt det storskaliga och anonyma som tillåter mig att vara vem som helst och samtidigt inte någon annan än den jag är. På sätt och vis tror jag att den här staden har gjort mig ärligare. Den har definitivt gett mig skinn på näsan och kött på benen. Den är min hittills största förälskelse. Den får mig fortfarande att börja fnittra. Och nu ska jag byta ut den mot någonting annat. Jag ska byta ut en stad som gör mig knäsvag mot en utbildning som jag alltid har drömt om. Jag ska låta nya personer tränga in under min hud, jag ska försöka få en stad som jag bara har besökt i några timmar att kännas som hemma, jag ska vänja mig vid att springa in i gymnasiebekantskaper på gatorna och säga hejhejdetvarsålängesenvisågs.

 

Så, efter denna Berlinrelaterade superlativsspya vill jag även tillägga att jag är ungefär hur exalterad som helst. Det bottenlösa magontet är uppblandat med totala glitterkänslor. Mina mångskiftande drömmar rymmer både eviga klubbnätter och utnötta psykologiböcker. Jag längtar efter att känna Malmös asfalt under mina fötter, att återigen kunna hitta dillchips i varenda mataffär, att ha råd att ringa till min mamma bara för att säga hej, att skaffa mig en universitetsvardag, att få bo i samma stad som massa fantastiska personer som jag redan känner och massa fantastiska personer som jag snart kommer att lära känna.

 

Om en och en halv månad flyttar jag ifrån Berlin. Allt är lite konstigt i mig just nu. Det är mittemellan och i slutet av och med tre tassar i någonting nytt. Och mitt i allt det här konstiga är det ju faktiskt inte konstigt att jag mår konstigt. Någonting annat hade varit, ja, konstigt.


ser du hur jag glittrar?

Och varje gång jag sätter mig ner för att skriva ett blogginlägg känner jag en gnagande redovisningsplikt, en längtan efter att kunna och hinna skriva ALLT. För här samlas ju nästan enbart det som händer i mig när mörkret flyttar in, medan det som sker mellan raderna går förlorat. Orden kommer aldrig någonsin att göra verkligheten rättvisa, men egentligen är det väl precis så jag vill att det ska vara. Här kommer några fragment i punktform, spridda ögonblick, en känsla, någonting att ta på.


X
Mina ögonlock är svullna (lämna mig inte på det här viset, det är ju inte du som ska känna tvåsamhetsklaustrofobi, det är ju alltid jag som gör det, du sa ju att det smakade som att komma hem när du kysste mig, varför känner jag så här mycket helt plötsligt, det här var ju ingenting alls alldeles nyss, varför går du ifrån mig). Mina ögonlock är silverglittriga (ett försök att måla över paniktårarna, sömnbristen, måla bort dig, titta, ser du hur jag glittrar, ser du att jag har full kontroll över mitt eget liv).



XX
Reeperbahn Festival, Hamburg, Tyskland. Förstärkare, pedalbord, gitarr. Vi går högst upp i lägenhetshus och längst in i studios och alltid backstage och jag kan låtsas att jag är någon som jag inte är, visa upp det där artistbandet, få ännu en gratis öl. När Adnas röst når in i mig förstår jag hur skör jag är, hur ont väldigt mycket gör, hur fantastisk musik hon skapar. Vi somnar i vårt vita hotellrum, himlen är ständigt klarblå, hotellfrukosten står uppdukad.

Och hur allt också kändes:

Reeperbahn är en bred boulevard som kantas av smuts och neon. Det finns inga palmer, bara glesa lövträd. Reeperbahn är cigarettrök som ångar upp från asfalten, trafik som har varken början eller slut. Halvfabrikatsrestaurangernas uteserveringar flyter fram över trottoarerna. Svettiga män i långa rader. Hur de flyter fram över trottoarerna. Här går allt att köpa. Här är allt tillåtet. En hamburgare som heter Orgasmus? Ett knull för 39 euro? Reeperbahn är en gata där sexleksaksaffärerna finns bredvid bordellerna, där utforskandet av den egna sexualiteten finns bredvid organiserad våldtäkt. När jag om nätterna ser mansflockarna dra omkring, då vill jag skrika och spy och gråta och köpa en häcksax.


XXX
Allt som kan skrivas om hösten har redan blivit skrivet. Men låt mig skriva det igen. Låt mig berätta om hur det här är en årstid då all mat beskrivs som mustig, en årstid då trädkronornas prassel låter precis som Norah Jones, en årstid för djupandning och tedrickning, en årstid då supernäpna lilla jag bär basker och alla ekollon likaså (viktig länk).

Det är en söndag då min insida är grå och hipstermatmarknaden Neue Heimat föräras med min närvaro. Besökarna sitter i rad på lastpallar, dricker finvin och röker fulcigaretter. I en av industrilokalerna spelar ett liveband så vilt att eventuella sotarmössor skulle kunna råka falla av. Gulbrunt lövprassel faller till marken, på min högra sida finns Elsa, luften smakar långkok och avancerade hamburgare, på min vänstra sida finns Rebecca. Jag äter Käsespätzle och dricker närproducerad öl, vi drar några danssteg till tidigare nämnda liveband (FÖR BRA!), vi pratar om allt som har hänt och inte hänt sedan vi senast sågs.

När jag går hem så gör jag det genom Friedrichshain, området som var mitt allra första hemma i Berlin. Ovanför husfasaderna syns mörkgråa och guldglittriga himmelsfläckar. Utanför ett Spätkauf passerar jag fyra personer i klassisk, helsvart klubbmundering. Berghain och söndagsdans, antar jag. Den lilla gatan Knorrpromenade är lika klätterväxtsslängig som alltid. Hundarna jagar bollar och pinnar och luft på Simplonplatz. Originalen hänger utanför det förrådsliknande kneipet som är så berlinskt och så deras att jag aldrig skulle komma på tanken att inkräkta. På Sonntagstraße går jag förbi restaurangen där jag arbetade som servitris tvåtusentolv. Pizzabagarna är alla utbytta, känslan densamma. Det dricks Sternburg på Annemirl-Bauer-Platz. Göllegöllmänniskor hånglar. Alla dessa förälskade senapsgula vinröda jävla kärlekspar.

Och så står jag till slut på Ostkreuz S-bahnstation, en plats som smakar stål och glas. Skymningshimlen är uppbyggd av mjukglass och Club Mate. Dagens sista solstrålar tränger sig igenom ett metallgaller, faller på en hund, målar den guldrandig. En len känsla börjar kittla längs mina armar, den tränger in under min hud, bygger bo i magen. Den här staden alltså, kanske kommer min nyförälskelse aldrig att bli gammal.


XXXX
På språkskolan har vi en vikarie som är så to die for att det finns en stor risk att jag kommer att avlida. Han är inte så vacker att jag misstänker att någon har redigerat honom i Photoshop. Men den där blicken som rycker tag i och välter omkull och gör knän skakiga, den där munnen som ständigt skrattar finurligt, den där rösten som dryper av sarkasm mest hela tiden. Jag vill använda skittöntiga ord för att beskriva honom. Typ: pojknacke skulderblad nyckelben. Skärpning. Fokus på zweiteilige Satzverbindungen. Fokus på det där födelsemärket under hans vänstra öga. Skärpning. Fokus på Adjektive mit präpositionalem Kasus.