patienten ordineras ökat dillchipsintag

Någon frågar mig hur jag mår. Bra, svarar jag. Fast jag gråter ju en del och är liksom ganska stressad och hela september oktober november vinglade jag ständigt precis på kanten för att det blev för mycket med extrajobb och grupparbeten och en vän som fick mig att må uselt. Även mina festligaste fredagskvällar har en bitter bismak av måndag och lite för ofta önskar jag att jag var någon annanstans.

Utifrån ser det mesta fint ut, ni vet, när en tittar på mig lite på avstånd så där, kanske kisar en aning. Håret ligger där det ska på huvudet (se fotnot 1) och ibland är jag relativt välklädd (se fotnot 2). Jag mår ändå bra stora delar av tiden. Skrattar högst, eller åtminstone lika högt som alla andra. Dricker ölen och dansar kvar på klubben och bjuder vännerna på middag och skriver färdigt hemtentan och hånglar med pojkvännen. Sen plötsligt skriker jag. Eller snarare hulkar fram. VARFÖR MÅSTE ALLT GÖRA SÅ JÄVLA ONT HELA JÄVLA TIDEN?

Jag kanske inte mår helt bra.

Utmattning på grund av överansträngning? Slentrianmässig likgiltighet och uttråkning? Yttre omständigheter som behöver förändras? Depressiv läggning? Barndomstrauma? Signalsubstansobalans? För höga krav på hur livet bör kännas? Orimlig bild av vad det innebär att må bra?

Staplar förklaringsmodeller och möjliga diagnoser på hög. Börjar bli yrkesskadad redan innan jag är färdigutbildad. Känner kanske efter för mycket hela tiden, psykologiserar, patologiserar. Kanske är det fel att jag letar fel. Kanske är det fel att jag klandrar mig själv för felletandet. Kanske mår jag bra? Tänk om det i själva verket är så att jag är världens lyckligaste människa? Tänk om ingen mår bättre än så här? Det är en fruktansvärt deprimerande tanke.

AARHAHRHFHSFASFSDKFKFDGHSDNVSXMOEFEWMGSSDFVJDF. Jag begär inte mycket. Det enda jag begär är att jag ska lyckas sortera allt som ryms inuti mig i prydliga högar, författa små etiketter, upprätta system, skapa översikt, hitta svar, finna sinnesro, leva lycklig i alla mina dagar. För att detta ska kunna genomföras på ett så lämpligt och effektivt vis som möjligt krävs rimligen uppskov från studier, lönearbete, räkningar och socialt ansvar. Istället ordineras patienten ökat dillchipsintag, skönlitterär läsning, en egen psykoterapeut samt valfri ö i Mikronesien att kalla för hemma.

(fotnot 1)
bortsett från luggen som jag klippte med kökssaxen när jag hade ångest
jag vill inte ha någon jävla lugg

(fotnot 2)
det eviga målet är att se sval och obrydd ut
ni vet ha råd att handla på COS
ni vet ha en basgarderob med tröjor av ekologisk bomull
ni vet prata om att investera i kvalitet för att det ju är så mycket bättre i längden
eller bara vara så självklart snygg att en urtvättad hoodie räcker
ni vet woke up like this

hej, om ni fortfarande finns kvar

Jag tänker på den här internetplatsen väldigt ofta, skriver in ohhboy i sökfältet, trycker på uppdatera-knappen, väntar mig nästan att ett nytt inlägg ska ha dykt upp trots att jag inte har orkat skriva någonting. Det känns så vemodigt alltihop, jag vill inte att den här platsen ska dö. Och mest av allt vill jag inte att den ska dö på ett så här tarvligt och snubblande vis, det känns liksom ovärdigt.

Jag skriver nästan aldrig längre. Tungt tryck över bröstkorgen och fumliga fingrar när jag väl försöker. Efter bara några minuter ger jag upp, nästan som om jag har glömt bort att det alltid känns så till en början, att ingen text är färdigformulerad eller fantastisk på en gång, att det är någonting som kräver timmar av slit.

Jag måste börja skriva igen, jag saknar det så jävla mycket. Och jag vill försöka hitta tillbaka hit igen, men kan inte lova någonting. Tills dess: puss.

undantagstillstånd: kär

När jag försöker beskriva det hela blir meningarna sliskigare än avslagen coca-cola. Jag är kär i någon, en någon som är kär i mig. Vi går runt och är kära. Typ pussas i mataffärer fånigt och ler fånigt och fnittrar fånigt och deltar bristfälligt i resten av verkligheten. Det här är smäktande powerballader och på dödligt allvar och ett faktiskt sjukdomstillstånd. Låt mig bara lukta på hela dig lite till och hålla i din hand ännu hårdare.


MEN DET ÄR JU SAMTIDIGT EN GASTKRAMANDE THRILLER DET HÄR MED ATT VARA KÄR!!! Är så rädd för att du ska sluta tycka om, för att jag ska sluta tycka om, för att du egentligen önskar att jag vore någon annan, någon lite roligare lite snyggare lite ballare lite smartare lite mer rätt, för att komma för långt ifrån mig själv, för att råka hamna så långt in i det här att jag glömmer bort allt annat som också är viktigt, för att det här ska gå käpprätt åt helvete, för att det inte ska göra det. På fullaste allvar är jag livrädd för att det här inte ska gå åt helvete. Mina kunskaper är begränsade, sträcker sig knappt bortom att förhålla sig till kärlek på avstånd, förälska sig i fel personer, gå sönder. Jag är van vid att vilja ha men inte få fullt ut, gå på glittriga dejter då hela världspolitiken avhandlas över två flaskor bubbel och det hånglas i timmar, längta och sakna, bryta ihop, sörja och gå vidare. Jag kan inte regniga tisdagar och regniga onsdagar och regniga torsdagar och varför bråkar vi om det här jag är väl inte en person som bryr sig om sådana här småsaker och hur kan du inte komma ihåg berättelsen om katten jag hade när jag var liten den har jag ju berättat trettiosju gånger minst och vem är egentligen skyldig vem pengar efter det gemensamma matinköpet och du fattar väl att du inte kan strunta i att vrida ur disktrasan när du vet att det irriterar mig så jävla mycket.


Allt det där vet jag nästan ingenting om. Men alltså, för mig är du kattungar och dillchips och en panda som får leka i snö för första gången någonsin.
Och då gör det ingenting om kaos kanske kommer att följa. I'm all in.

Upp