DAGS ATT RÖSTA ROSA // LÅT OSS SKRIVA HISTORIA



Precis som Jennifer valde att uttrycka det alldeles nyss: idag skriver vi historia. När jag bara vill gråta på grund av världens
jävliga tillstånd, börjar jag tänka på Feministiskt Initiativ och känner genast någonting rosaglittrigt bubbla genom kroppen.

En annan värld är möjlig! Rösta rosa! Tillsammans kan vi gå hur långt som helst!


regeringsskifte och feministisk revolution, tack

Jag har försökt skriva den här texten i flera veckor nu, men inte ens nästan lyckats. För var jag än börjar skriva och var jag än slutar så känns det som att jag inte kan uttrycka allt det som jag tänker på. Imorgon är det val och jag är fullkomligt livrädd. Världen känns på många vis totalt empatibefriad och åt helvete. Jag känner Weltschmerz in absurdum, börjar gråta och klarar ibland inte av att göra någonting alls för att jag så gärna vill göra allt.

Men det hjälper inte att jag gråter, det är annat som måste göras. Vi måste prata om allt det som gör ont, vi måste slå tillbaka. Och det gör vi. För mitt i all jävla rasism, sexism, homofobi, transfobi, funkfobi, egoism och kvinnohat går det också att finna någonting annat. Det går att finna vackra och starka motkrafter. Människor som ser till att rasister och nazister inte får sprida sitt budskap på svenska gator och torg. Människor som skriver debattartiklar och krönikor om att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt och allmänt vidrigt parti, trots att deras företrädare har skaffat sig dyrare kostymer. Människor som driver grymma feministiska bloggar och sätter ord på allt det där som är så internaliserat att en inte ens ser på det som problem. Människor som säger ifrån när någon i deras närhet slentrianskämtar sexistiskt eller rasistiskt. Människor som inte bryr sig om hur många hundralappar som finns kvar i den egna plånboken i slutet av månaden, utan istället väljer att rösta på ett parti som kämpar för ett Sverige där vi inte sparkar på dem som redan ligger ner.

För några dagar sedan åkte jag till den svenska ambassaden i Berlin för att rösta i mitt första riksdagsval någonsin. Min röst föll på Feministiskt Initiativ. Jag tycker inte att det finns något parti i Sverige som är fulländat, men jag tycker att det finns några få partier som fungerar som livsviktiga verktyg i vår strävan efter en bättre värld. Mitt hjärta är rödare än F!:s politik, det sitter längre åt vänster. Men F! är ett av dessa verktyg som jag pratar om, ett parti som verkligen kommer att förändra debattklimatet, ett parti som kommer att se till att feminismen blir någonting som alltid inkluderas i alla politiska analyser och sipprar in i alla olika sakfrågor. För mig kunde det inte ha blivit en röst på något annat parti i det här riksdagsvalet, jag vill se vad som händer om F! kommer in i riksdagen, jag vill veta hur långt de kan gå. Dessutom tror jag i detta skede att en röst på F! ytterligare ökar chanserna för ett regeringsskifte, någonting som jag inte skulle överleva utan.

Jag hoppas innerligt att ni imorgon röstar med era hjärtan, att ni väljer bort Sverigedemokraterna och utnyttjar er rösträtt till att skapa ett mjukare och mer empatiskt Sverige.


världen vore mycket bättre utan fula killar

hej alla fina som har hittat hit via floras blogg (puss flora!!!) och alla andra fina som har hängt här betydligt längre än så. önskar innerligt att jag denna afton kunde smeka er medhårs med öm, vacker poesi om livets otroliga skönhet. men så kan ju inte livet kännas jämt och ständigt.

så ikväll lyssnar vi på tre låtar:
1
2
3
och hatar allt.

men här hemma kan jag ju inte ligga och mögla sönder, så nu ska jag rymma iväg på utomhusbio i körnerpark med ett gäng favoritpersoner, äntligen få njuta av this ain't california som jag har velat se hur länge som helst, svepa den där fina our berlin-vodkan som adna fick i present på en spelning förra veckan, vara klyschigt berlinskt svartklädd, lyssna på techno, dansa till morgonen. bra så. och, bara en sak till: HIS FUCKING LOSS. synd att han inte inser hur fantastisk jag är, alltså. så jävla ovärt att vara hetero i ett skitpatriarkat.

I was remembering the way it feels at just that moment when you begin to turn, when you're poised exactly between the things in life you want to do and those you need to do, and it seems for a few blessed seconds that they are all going to be the same.

Hej. Som ni kanske märker har jag fifflat ihop en ny (och väldigt pastellig) bloggdesign med mina begränsade HTML-kunskaper. Om det är någonting som ser märkligt ut eller inte riktigt fungerar, säg till! Annars får ni gärna versalkommentera KRAM eller BOMBASTISKT om ni känner att den nya designen fungerar. Förhoppningsvis blir jag en aning mer bloggpepp av allt det här, jag har känt mig så oerhört osugen det senaste på grund av trytande inspiration och uteblivna kommentarer. Föregående inlägg kan ni ignorera, jag ville bara ha någonting att länka till där uppe där det står "om mig" och visste inte hur jag annars skulle få det hela att fungera. Jag hoppas att ni mår bra. Inuti mig är allt just precis exakt lika stormigt som det har varit de senaste veckorna, men mitt krisande är åtminstone ganska underhållande (jag varierar nästangråt med gapskratt med hårda kramar med avgrundsvrål med julmusik i september). Puss.

om mig.



Mitt namn är Julia och jag bor alldeles för mycket i mig själv. En aning bor jag i Berlin också. Saker som jag tycker om inkluderar till exempel åskoväder, dillchips, tyska, nattliga promenader, feminism, bokskog, grammatik, ärlighet, klubbdans, vällagrad ost, katter, självdistans, jättelånga ord, köksbordsdiskussioner, socialism, film, poesi och hur det kittlar när någon snuddar vid ens höftben för första gången. Det här är en plats där jag försöker skriva om hur livet känns i mig. Om du önskar närkontakt eller undrar någonting får du gärna skicka ett mail till ohhboy@live.se. Jag är inte så himla snabb på att svara på mail och kommentarer, men jag är oerhört glad över att du är här. Välkommen.

om att inte kunna somna

Ovädret i mig stormar allt vildsintare, men istället för att önska att allt bara kunde sluta kännas så jävla mycket hela tiden, försöker jag fokusera på att den trögflytande likgiltigheten är ännu outhärdligare. För visst är det för tillfället så att jag börjar gråta mitt i ett leende och skratta mitt i ett mörker, men jag är åtminstone vid liv, jag känner åtminstone någonting istället för ingenting.

Möjligtvis är jag en aning förälskad också. Mest i en bild av eller en föreställning om, men säg för vem är det väl inte så? Vad jag vet: det självklara i dina handrörelser och hur länge jag skulle kunna stirra på dig. Fast nej. Vad jag vet: allt det skrivna känns ständigt för skrivet, verkligheten slutar existera i samma ögonblick som den beskrivs. Ytterligare något jag vet: förälskelser är enkla att kultivera på en armlängds avstånd, längtan är enkel att känna när närheten ännu inte är för nära. Vad jag vet mest av allt: jag är så fantastiskt duktig på att överanalysera att ingenting någonsin hinner bli.


ÅNGEST I VERSALER

29/8, en augustifredag. Dagens sista solglitter som kastar sig mot fasaderna på Karl-Marx-Straße. I ryggsäcken min nyinköpta tyskabok, nivå C1, verbböjning deluxe. Människor som helghandlar grönsaker och frukt i den turkiska mataffären. Luften som är sommarsval (höstljummen). Rabarberläsk och bagel på veganfiket Vux för att lyckas få i mig någonting alls. Genomläsning av allt det finstilta på Kabel Deutschlands och Naturstroms hemsidor. Ett brev till min hyresvärd där jag officiellt säger upp mitt lägenhetskontrakt. Den mjuka koftan som slänger längs mina strumpbyxben. Dagens sista solglitter som kastar sig mot fasaderna på Karl-Marx-Straße.

Ändå: ÅNGEST.
Trots allt: ÅNGEST.
Hur mycket jag än försöker: ÅNGEST.

Det finns dagar då ingenting hjälper. Det finns dagar då allt känns åt helvete vad jag än tar mig för. Det finns dagar då skevheten i magkänslan och tyngden i stegen vägrar att försvinna bort. I samma ögonblick som hela jag målas solnedgångsguldig på Karl-Marx-Straße vill jag bara trilla ihop. Men någonting får mig ändå att fortsätta framåt, att med högerhandens ovansida stryka kinderna torra, att med en bläckpenna kryssa för ännu några måsten och borden på en av listorna som brukar hjälpa mig att strukturera upp verkligheten.

Sedan, när helgen faller över mig, ger jag mig fan på att den ska kännas bättre än föregående ångesthelger. För att uppnå detta ägnar jag mig åt att dissekera livet tillsammans med Adna, lyssna på glad musik, inte plugga någon tyska alls, försöka sluta fokusera på diverse mansobjekt som inte förtjänar min uppmärksamhet, köpa kinderägg, gå på kräftskiva tillsammans med finaste Anjel och Olle och tio nya bekantskaper, dricka vin, klubbdansa runt, sova näst intill ingenting alls, äta choklad, sitta på ett kolsvart Tempelhofer Feld med Adna vid min sida, djupandas in nattluften.

Och så övergår augustihelgen i en septembermåndag och jag inser att jag har överlevt. För det finns ju sådana dagar också. Dagarna efter stormen då kroppen återigen känns okejlätt och lungorna fungerar. Jag kan fortfarande urskilja tre olika klubbstämplar på min högra handled och har inte ens tillräckligt mycket pengar på kontot för att kunna köpa havregryn. Men ibland är det precis en sådan helg som behövs.


hur hippt ett liv kan se ut utifrån (även fast det skaver en aning inuti)

MEN ÅH JULIA VARFÖR BLOGGAR DU INTE?!?!?! DET ÄR SÅ JÄVLA TYPISKT DIG!!!!!! Ja, förlåt, ja, jag vet. Men låt mig presentera *trumvirvel* en nästintill legitim orsak/ursäkt: jag medverkar i en liten filminspelning. Alltså har jag inte dansat för länge och glömt bort att gå hem (på många klubbar här finns det klotter och klistermärken med budskapet "don't forget to go home", en mening som borde vara Berlins officiella slogan).

Utöver mina andra mycket legitima orsaker/ursäkter (tysk grammatik i överflöd, märkliga extraräkningar, uppsägning av kontrakt, två besökare, lite hjärtesorg, lite ångest) har jag alltså hängt med den här personen. Julia ägnar sig för tillfället åt sitt filmskoleslutprojekt, en kortfilm om tre personer som kanske inte fungerar helt friktionsfritt ihop. Och så ville hon att jag skulle spela en av karaktärerna, och ja, det har jag ju aldrig gjort tidigare, så jag tänkte att det kunde vara roligt.

Så jag har till exempel ätit pizza under repetitionerna.

Och tvingats kedjeröka framför Brandenburger Tor tillsammans med min filmpojkvän (alltså, avlider) och min filmkusin.

Och en kväll tog vi Tempelhofer Feld med storm bara för att få andas lite.


Snart är jag tillbaka här igen. Puss.

OFF IS ON!

Hej. Först tänkte jag att jag skulle skriva tre blogginlägg om våra tre festivaldagar på OFF, men sedan insåg jag att det skulle bli tre väldigt ointressanta inlägg och bestämde mig för att skriva ett enda bombastiskt mastodontinlägg. Egentligen är det nog en sämre idé, men jag är så dålig på att skriva övergripliga och korta blogginlägg som portioneras ut med jämna mellanrum. Är inte bra på lagom, är ju allt eller inget. Så, nu kommer det: mastodontinlägget.

Det var en gång en sen torsdagskväll i Berlin. Mimmi och Fredrik hade hängt runt i mina drömmars stad i en vecka och tillsammans satte vi oss på en buss mot Katowice, Polen. Inte visste vi att bussen skulle ta fjorton timmar istället för nio, att vi skulle lära oss orden katastrof och problem på polska, att vi skulle vara ganska jättetrötta och jättestela när vi kom fram på fredagsmorgonen. Här är vi fortfarande lyckligt ovetande i mitten av ingenstans i Polen mitt i natten.

Och plötsligt hade vi checkat in på vårt hotell, tagit en tupplur, duschat, klätt på oss festivalkläderna och mötts upp i lobbyn. För 120 euro var fick vi varsitt festivalpass och tre nätter på ett fyrstjärnigt hotell. Onekligen helt okejbilligt.

Väl framme på området mötte vi upp Frans, Jonatan och Lea. Någonstans i närheten lurade även Sanna och Siri. På bilden syns från vänster: Fredrik, Jonatan, Mimmi, Lea, Superjulia.

Min finbror Jonatan.

Fredrik dricker kaffe.

Fredrik och Frans blundar.

Siri, Sanna och Mimmi spanar in spelschemat medan Los Campesinos! spelar.

Och knallrosa läppstift är ju ungefär det viktigaste i världen.

Och så kom vi på den briljanta idén att förflytta oss till ölområdet. Fick cider. Fick rosa sugrör. Blev nöjd. Ingen vätska fick tas med in på festivalområdet, och ingen vätska fick drickas vid scenerna. Hur bra koncept som helst, då musikfokusen var total och jag inte blev omkullvält av en enda överberusad person under hela festivalen. Och ja, de polska priserna är ju också helt okej, inne på ölområdet kostade en öl/cider ungefär sjutton kronor.

Och så blev det visst kväll och vi upptäckte att det bästa hängstället var det märkliga iglooformade MasterCard-sponsrade tältet inne på ölområdet. Där spelades det oerhört dansvänlig disco av DJ-gänget Horse Meat Disco. Tillsammans lyfte vi åtta dansgolvet till aldrig förr anade höjder! Min bror är för övrigt den mest fantastiske dansaren någonsin, han har absolut ingen som helst känsla för rytm och takt (förlåt Jonatan!) men dansar lika galet som att världen skulle gå under vilken sekund som helst. Känner ingen annan som är lika totalt likgiltig inför människors stirrande blickar. ♥

Mimmi var lika magisk som alltid.

Och under Michael Rother presents the music of NEU! and Harmonia såg vi alla ungefär så här harmoniska ut. Har sedan dess knappt kunnat lyssna på någonting annat än Flammende Herzen.

Och så åkte vi festivalbuss i sju minuter innan vi promenerade den sista biten hem till hotellet.

En ny dag, alltså dag två, alltså lördag. Att utsikten från hotellrummet var så här drömmigt östig gjorde mig ju givetvis alldeles knäsvag. Men att himlen var så här klarblå kunde jag nästan hellre ha klarat mig utan, luften var så kvav och het att den fastnade i halsen.

Vi promenerade omkring en sväng i Katowice. Regionen som staden ligger i heter för övrigt Śląskie, den sträcker sig även in i Tyskland och kallas då för Schlesien. Gissar att någon som läser bloggen har varit i Berlin ett gäng gånger och försökt lära sig att uttala Schlesisches Tor?

Och så köpte vi strålande polsk mat på en vegetarisk caféig restaurang med rosa tak. Maten åt vi sedan upp på en gräsplätt utanför någon slags offentlig byggnad, vi hittade nämligen inte riktigt parken som vi letade efter.

Spelschemat studerades och min bror var douchigare (eller gulligare) än någonsin förut.

Och vi promenerade vidare till en liten kiosk där vi införskaffade diverse förnödenheter (typ våtservetter, chips och kanske en aning vodka).

Väl tillbaka på festivalområdet var Siri så här gullig med chokladkaka på tänderna.

Och Frans utnyttjade frisören som fanns tillgänglig på området. Vi mumlade någonting om Brolle Jr, men tyckte samtidigt att han var hur gullig som helst. Dessutom använde frisören ett vax som luktade kanel, så sedan luktade hela Frans kanel.

Det ukrainska bandet DakhaBrakha var ungefär hur ösiga som helst. Vi var mest sönderdansade och genomsvettiga och överlyckliga.

Och här har vi ballaste mamman och barnet på hela festivalen!

Fredrik ser alltid så GIF-vänlig ut.

Sandstrandshäng med kaffe och öl.

Finbror som äter pierogi mitt i natten.

Och så var Mimmi übergullig.

Fast egentligen var vi übergulliga allihop. Och, alltså, jag har nog aldrig haft ett lika bra festivalgäng? Vi var en så perfekt blandning av personligheter och viljor? Allting fungerade? Vi dansade oss svettiga framför olika scener, klappade varandra i håret, drack en klunk öl, pratade om politik, kramades, skrattade åt precis samma knäppa saker, pratade lite mer om politik, låg och sov i varandras knän när kroppen inte riktigt orkade med alla intryck, drack en klunk öl till, skrattade ytterligare en stund.

Älskar den här bilden så mycket, åh ♥

Siri och Sanna valde kvällen till ära att tatuera sig. Varsin kvinnosymbol blev det ♥ Så fint med tatuerare på plats, trots att jag inte lyckades komma på ett perfekt motiv och därför inte skaffade ytterligare en tatuering.

Och så var det plötsligt söndag, den tredje och sista dagen. Jag var till en början huuur trött och seg som helst, men efter att vi hade ätit på en övergrym asiatisk restaurang inne i Katowice ordnade allt upp sig. Men här vilar vi lite ändå.

Och om vi tittar på vilandet från mitt håll, så var min bror så här cute.

Och så fotograferade jag ingenting alls förrän Artur Rojek spelade på kvällen. Blev verkligen helt salig och fast övertygad om att jag måste lära mig polska bara för att förstå hans låttexter. Åh. Lyssna här vetja, det gör jag just nu.

Och lite silvrigt konfettiregn som här mest ser ut som snö.

Och så satte jag mig framför den största scenen en timme innan någonting viktigt skulle hända (kanske det viktigaste på hela festivalen).

BELLE & SEBASTIAN!!!!!! Jag var så så så så så så så så så lycklig. Bara fånlog och hoppade och skrek och dansade och jag vet inte vad. Tyckte att den här konserten slog den på Popaganda 2010 med hästlängder, men kanske mest för att känslan i min kropp var en annan nu och för att sångaren pratade så fint om så vettiga saker. MVH tonårsjulia

Och det är ju så fint när de låter ett gäng personer från publiken dansa på scenen.

Här sitter jag ner framför Svengalisghost och känner mig comatozed för att jag var lite (mycket) ledsen i ögat på grund av att Belle & Sebastians spelning plötsligt var över och förbi.

Framför mig dansades det dock vilt och magiskt ♥

Och så fick vi erkänna för oss själva att festivalen nu var över, att den hade varit r i k t i g t grym, att det inte hade blivit några alkoholrusiga danssteg klockan sex på morgonen, men att det inte heller hade varit poängen. Så bra alltihop.

Och nu är jag så trött att jag inte kan formulera en enda mening till. Med andra ord: dags att somna till Arkiv X för att kunna vakna upp utvilad till en fredag fylld med tysk grammatik, tvättomathäng, matinköp, mexikansk matafton, mojitos och möjligtvis klubb. Egentligen borde jag ta tag i massa tysk byråkrati, men ångestmolnet i magen växer sig enormt bara jag snuddar vid tanken. Puss.

I never thought about things at all, everything changed, the distance that wedged itself between me and my happiness wasn't the world, it wasn't the bombs and burning buildings, it was me, my thinking, my cancer of never letting go, is ignorance bliss, I don't know, but it's so painful to think, and tell me, what did thinking ever do for me, to what great place did thinking ever bring me? I think and think and think, I've thought myself out of happiness one million times, but never once into it.

Okej. Nu har jag haft den mest oproduktiva (och samtidigt inte avslappnande!!!) helgen på oerhört länge. Ibland blir det väl så, antar jag. (Någonting annat som bara blir är att jag aldrig kommer att sluta överanvända ord/uttryck som oerhört, magisk, bombastisk, fin, överanvända, fullkomligt, fasligt, onekligen, dansa sönder, totalt, just precis exakt.)

Men nu till någonting annat. När jag en skymningslen, rosaskimrande afton (alltså i fredags) satt i fönstret på Waschcenter Schnell & Sauber (mmm, tvätta och torktumla en fredagskväll, roligt, high life, yolo) och tittade ut över Hermannstraße (en gata som nästan ger mig förälskelseskakiga knän trots att den säkerligen skulle kunna röstas fram till Berlins fulaste) började jag skriva. Och sedan skrev jag konstant i trettio minuter om allt som bara s n u r r a r. För just nu trängs så så så mycket innanför mina revben och mitt pannben att jag inte ens nästan hinner med. Det fungerar inte ens med ”att göra”-listor. Ingenting känns tillräckligt konkret och nu-gör-jag-verkligen-någonting-igt. Trots att jag böjer verb. BORDE INTE VERBBÖJANDE KÄNNAS MENINGSFULLT? BORDE INTE GRAMMATIKNÖTANDE KÄNNAS UPPFYLLANDE? VAD ÄR MENINGEN MED LIVET EGENTLIGEN? Nästan alla mina vänner och nästanvänner och bekanta har flyttat härifrån. Igen. Bara den grejen är ju något som en kan dö av, detta ständiga börja om börja om börja om. Och jag tänker att jag vill flytta härifrån i december för att studera psykologprogrammet i Lund och bo in mig i en möglig garderob i Malmö för femtusen kronor i månaden. Börja om igen? Och jag tänker att jag aldrig någonsin vill flytta härifrån. Strunta i att börja om? Det är så jävla många skor och de bara klämmer överallt. Och när jag hamnade i Kraków alldeles själv för att bussarna till Berlin från Katowice var fullbokade och för att jag ville uppleva någonting mer och för att jag bara ville gå omkring någonstans utan att hitta och utan att någon visste mitt namn, då, då träffade jag givetvis en person som snurrade till allting ännu ett varv och det funkar ju inte alls tänker jag och jag är ju så lycklig i mig själv eller herregud vad betyder ens lycklig men när är det egentligen värt att kasta sig utanför sig själv och in i en famn och vad betyder ens förälskelse och om personen kan använda google translate och av någon anledning har letat upp min blogg så kommer ju allt ändå att gå åt helvete nu på en gång men det kanske är bäst så och det är ju viktigt att verka sval och oberörd och det har jag ju alltid varit urusel på och kanske kommer det inte ens att bli en fortsättning på vår början så vad skriver jag ens om varför skriver jag ens vi och vår och varför snurrar allt så? Och jag har fått extraräkningar från mitt elbolag och från min hyresvärd på grund av att element är någonting som tydligen inte får användas alls i det här landet (jag var ju duktig och tysk, stängde av alla element när jag gick hemifrån, satte bara igång eventuellt element när jag befann mig i eventuellt rum, tog på mig en extra kofta, fick nästan lunginflammation, men nähä nej nej). Och jag har hört att människor har en buffert, att människor liksom räknar med allt det där oförutsedda trots att det ju är just oförutsett, att människor har fonder, aktier, arv, att människor har ätit hummer, att människor förälskar sig om och om igen och tycker att det är värt det, att människor är så fattiga att de inte har någonting annat än pengar, att människor sover på parkbänkar, att människor bygger parkbänkar som det är omöjligt att sova på, att människor dör av att dricka smutsigt vatten, att människor tycker att hummern inte smakade så gott just idag och därför inte äter upp den, att människor dödas i folkmord, att omvärlden inte erkänner det som folkmord.

Allt som bara är i mig hela tiden och känns och känns och känns. Och jag tänker och jag tänker om och jag tänker bara lite till. Ibland frågar jag mig själv varför jag tänker så jävla mycket hela tiden, vad det egentligen är jag försöker komma fram till, vart jag tror att mina tankar ska leda mig? Vad är meningen med alltihop, egentligen? Jag tror inte att någon någonsin har kommit underfund med det, att det finns ett entydigt och övertydligt svar. Vissa människor tänker säkerligen att de vet vad som är meningen med livet, att det har hittat rätt. Min fasta övertygelse förblir ju dock den att de lurar sig själva, att det inte finns någon mening. Min andra fasta övertygelse är ju dock den att jag önskar precis samma sak för mig själv. Jag vill lura mig själv så totalt att jag inte förstår att jag lurar mig själv, hitta någonting att tro på så helhjärtat och fullkomligt att allt annat blir falskt och bedrägeri, finna den där enda vägen och det där inre lugnet, sluta se på kris som mitt permanenta tillstånd.

Men mitt i det här himla förvirringstillståndet går jag också omkring och är så... glad? Och liksom väldigt mycket lugnare om en jämför med hur olugn jag brukade vara under min tonårstid när allt i mig bara skrek JA NEJ JA NEJ JA NEJ (men aldrig kanske/möjligtvis). Och då är jag ju faktiskt lugn. Relativt sätt, alltså. Och alla känslor måste väl ändå mätas i relation till andra känslor? Och jag kan väl omöjligt jämföra mitt eget lugn med någon annans lugn, min egen förvirring med någon annans förvirring?

Jag kommer inte att lyckas nå någon slutsats i det här blogginlägget.

MVH
er förvirrade favoritklump julia


GIF-OFF


♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

FESTIVALPEPPEN (har packat ner glitter och paljetter)

Och så har jag plötsligt sockervaddsfrisyr och ett nagellack i matchande nyans. Tid har jag dock inte särskilt mycket alls av just nu, så något utförligt och magiskt blogginlägg blir det inte tal om. Alldeles snart ska jag försvinna iväg till andra sidan av stan tillsammans med mina vänner och sätta mig på en nattbuss till Polen. På OFF ska jag dansa tills jag trillar ihop, och när jag kommer tillbaka lovar jag att skriva om hur allting kändes i mig. Puss.

Krampnitz

Krampnitzsee är en sjö belägen mellan Berlin och Potsdam. Intill sjön finns ett stort område (ungefär 120 hektar) med övergivna militärbyggnader. Området kallas kort och gott för Krampnitz. Många av byggnaderna tillhörde ursprungligen den militära ridskolan Heeres-Reitschule som uppfördes på området mellan 1937 och 1939. Arkitekturen beskrivs som typisk för 1930-talets militära Tyskland. Vissa av byggnaderna är dock mycket modernare än så, och tillkom först efter att Röda armén hade tagit över Krampnitz den 27 april 1945. De byggnaderna är i en mer klassisk miljonprojektsstil (Plattenbau, på tyska) och anses därför inte lika viktiga att bevara. Krampnitz var i bruk fram till början av 1990-talet. Området har ett gäng fancy byggnader, till exempel ett officerskasino och några bostäder för högt uppsatta militära personer. Det finns även samlingslokaler, matsalar, idrottshallar, garage, scener och sovsalar. Spåren från nazitiden är nästan helt utsuddade, istället är det tydligt att Sovjet har huserat i byggnaderna senare. När en googlar Krampnitz får en ofta upp bilder på Naziörnen, men förmodligen har den bara återskapats inför någon filminspelning på området. Krampnitz är ganska förfallet och igenvuxet, givetvis finns det knappt några möbler kvar, och vissa golv känns halvfarliga att gå på. Dessutom är det svårt att hitta till alla häftiga byggnader på grund av att området är helt jävla enormt. Krampnitz är dock fortfarande något av det häftigaste jag har sett. Allt är så oerhört tyst och stort och kusligt, hade lokalsinne varit en bristvara för mig så hade jag definitivt gått vilse. Vi gick runt i olika byggnader i över tre timmar, men såg bara en annan levande själ en enda gång, vilket är oerhört ovanligt i den överexploaterade djungel som övergivna historiska byggnader i närheten av Berlin utgör. Vi såg inte heller några vakter, vilket ju var väldigt skönt. Det är olagligt att besöka området, men inte särskilt svårt att ta sig in. Vi klättrade igenom ett litet fönster i en vaktbyggnad vid huvudingången. Busshållplatsen Krampnitzsee ligger bara trettio meter bort, och dit går det att ta sig med några (typ två) olika bussar. Antingen åker en från Rathaus Spandau, eller så åker en från Potsdam, det är bara att spana in på bvg.de. Nästa gång planerar jag att ta med mig matsäck, det är uttröttande att utforska övergivna militärkomplex.

Krampnitz på två olika kartor.

Mina otroliga paintfärdigheter. Krampnitz är allt innanför de röda linjerna. Det gröna strecket visar den huvudgata som en automagiskt hamnar på om en använder huvudingången. Busshållplatsen är ungefär vid den gula rektangeln. När vi hängde runt i Krampnitz lyckades vi nog bara besöka det blåmarkerade området.

Zeth och Nils var peppade på äventyr. De övervidriga skärmkepsarna hade införskaffats i en 1-eurosbutik bara några minuter tidigare. En civilpolis trodde att grabbsen hade stulit kepsarna, och tvingade oss därför att följa med tillbaka in i butiken. Butiksbiträdet förklarade dock på en endaste gång att hon visst hade fått de två euro som kepsarna kostade, att vi inte alls var några snattare, att allt var i sin ordning. Kan dock inte låta bli att tycka att det hade varit den mest episka stölden någonsin, två jättefula skärmkepsar för två euro.

Och så var vi framme i Krampnitz. Egentligen är den här bilden tagen när vi väl hade utforskat färdigt, men det är ju logisk att börja med en bild på huvudingången.

Och genom detta lilla fönster var det alltså möjligt att klättra in. Det går ju även att klättra över stängslet eller grinden, men då måste en ha med sig någon tröja eller filt att hänga över taggtråden.

Alltså lilla gullet.

Väldigt förbjudet alltihop som sagt, men mest på grund av att det inte är så himla säkert att gå omkring i halvt förfallna byggnader. Blev lite extra exalterad vid raden "unterirdischen Anlagen", alltså underjordiska anläggningar.

Det här är det första huset som vi var inne i. Där taket hade gått sönder växte ormbunkar och träd.

I hus nummer två fångade jag en instagramande Christofer som bara var med oss en liten stund innan han var tvungen att åka tillbaka till Berlin.

Tomma korridorer, magiskt ljusinsläpp, mängder av mögel och mossa överallt. Enligt någon sida som jag googlade mig fram till (heh, givetvis) är grundvattnet och markerna delvis förgiftade i Krampnitz. Har dock tappat bort den källan och minns inte riktigt vad ämnet hette, så, heh, drick vatten ur alla brunnar ni hittar.

Zeth på äventyr.

Christofer och Zeth.

Nils posar loss i ett gult rum och på en övervuxen balkong.

En byggnad med igenmurad dörr och barrikaderade fönster. Blev onekligen extra nyfiken, men hittade ingen väg in.

Och så lite sovjetisk estetik.

Vad som verkade vara en salong i anslutning till ett gäng omklädningsrum.

Nästan alla tapeter hade fallit ner eller krullat ihop sig på grund av fukt, väder, vind, livet i allmänhet osv. Bakom tapeterna satt nästan alltid sovjetiska tidningar, till exempel den här från 1988. Intressant att de höll på att tapetsera om 1988, helt omedvetna om vad som komma skulle.

Några sovjetiska häften från 1970-talet.

En övervåning som Nils och Zeth tyckte var oerhört läskig. Ja, det var ju ändå ganska mycket galler och ganska många tunga plåtdörrar och rum utan fönster.

Vad som utifrån såg ut som en tråkig barack visade sig vara en enorm samlingslokal med tillhörande scen och sovjetiska väggmålningar.
Ungefär så här fint var det i den samlingslokalen.

Och så hittade vi en väldigt nedgången gymnastiksal med jordgolv. Nils pekade lyckligt på en illustration på väggen, men det internskämtet kan vi lämna utanför den här bloggen.

Den kolsvarta, helkaklade matsalen var nästan häftigast. Och om det verkligen är en diskmaskin på den nedre bilden så kan jag nu dö lycklig.
 
Och så började solen gå ner över de långa, gatstensbelagda gatorna.

Vi hamnade i en väldigt lufkonditionerad buss och fick titta ut över vidsträckta åkrar i ungefär en halvtimme innan vi återigen befann oss i Spandau. Där beställde vi in pizza på en liten restaurang, och njöt av att det kändes som att vi var på semester.

Via den här länken tror jag att det ska gå att titta på ett gäng bilder av Krampnitz. Hemsidan ser ut att vara gjord någon gång på nittiotalet, men fotografen lyckades hitta till betydligt fler häftiga byggnader än vi. Undrar verkligen om det finns ett klassrumsliknande rum med texten "Siegen oder Sibirien" på väggen ("Segra eller Sibirien", alltså vinst för Nazityskland eller Gulag i Sibirien). Och här är tre blogginlägg från när Veronica besökte stället: 1, 2, 3.

MVH vill ju egentligen bara nörda ner mig i tysk historia resten av livet

vad alla mina blogginlägg borde handla om just nu

Hej. Jag vet inte hur jag ska formulera det här, inga ord känns stora nog. Det som pågår i Gaza just nu är så långt bortom vidrighetens alla gränser att jag enbart tycks klara av att gråta. Och sedan börjar jag blunda igen. Vi måste försöka göra något som är en aning mer konstruktivt än så. Klicka er in på Röda Korsets hemsida här, där går det att skänka pengar på flera olika vis.

INGENTING ÄR BRA NOG, DET ÄR DERAS SLAGORD. STÅR I BAREN OCH RÖR INTE EN MIN, OM DE INTE KOLLAR SNETT PÅ DEN BREDVID. DE TYCKER ALLTING ÄR BÄTTRE I BERLIN.

Duvblått ljus som strilas in genom de tunna bomullsgardinerna. Barnskratt och glasklirr från ett fönster tvärsöver gården. Vaktmästaren som vattnar blommorna efter en växthusöverhet söndag. Jag som har bytt ut det silverglittriga nagellacket mot ett nattsvart och ligger raklång i sängen med datorn i knät. De tyska verben har denna helg inte blivit så sönderböjda som jag hade planerat, men istället har det städats och tvättats och fixats riktigt ordentligt. Dansandet och vindrickandet har jag övergett tillfälligt, ibland måste kroppen få vila. Nu följer ett gäng knäppa bilder som inte riktigt har med varandra att göra, men inte heller passar in någon annanstans.

Först och främst detta mästerverk som jag tog när jag precis hade rakat av mig håret och dessutom ville meddela att bloggen hade fått 500 bloglovinprenumeranter. Ehe. Vill ju egentligen bjuda er alla på dillchips för att fira (mycket godare än tårta, ju).

Och så passar jag på att lägga upp två överbabeiga bilder som Cornelia tog av mig i Göteborg, för var ska en annars lägga upp överbabeiga bilder på sig själv? På den sista bilden hänger jag för övrigt med två eminenta personer på Emilies balkong: Bells och Julia.

En dag åkte jag på utflykt till det övergivna militärkomplexet Krampnitz tillsammans med Nils, Zeth och Christofer. Bilder därifrån kommer först om några dagar, så länge får ni hålla er till godo med denna magiska Nilsgif.

Och denna tragiska bild av Zeth, givetvis. Magiskt men tragiskt.

En torsdagsnatt hade jag finaste klubbupplevelsen någonsin, bland annat med de tre strålande personerna ovan: Ida, Carolina och Zeth. Allt började med militärkomplexutforskande i Krampnitz, fortsatte med pizza i Spandau, blev fireballdrickande i Nils avlånga rum, krånglade sig vidare till öl på Freudenreich, utvecklades till en långpromenad i halvfel riktning med helintressanta samtal, slutade på Chalet med dansdansdans. Där var technon precis så minimalistisk och tung som jag älskar den (utan att kunna använda fancy musiktermer). Här ovan är vi lite lätt slitna och på väg hem till mig klockan halv nio på morgonen. Möjligtvis gick jag inte till min tyskakurs den dagen, möjligtvis mötte jag en klasskamrat på S-bahnstationen, möjligtvis kände jag att jag kanske borde börja ta det lite lugnare. Men sedan drack vi vatten och åt popcorn och pratade om litteratur, vilket raderade min ångest.

Ni missade väl inte att techno vann över tango? Att Tyskland vann över Argentina i fotbolls-VM? Att Müller är så här gullig när han vägrar prata engelska? Nils sista berlinska natt inkluderade ett ösregn och ett VM-guld. Det blev dans på borden och fyrverkerier och en S-bahnfärd till Alexanderplatz. Vi rusade förbi tutande bilar och tyska bröliga män. En man med trasiga kläder gav oss skedar som han hade stulit från ett hotell för att han saknade maracas. Vid Brandenburger Tor blev jag tillsagd av en hotellportier och en polis, avspärrningar finns tydligen till för att följas, även om en inte förstår att ett område är avspärrat. Några danssteg senare promenerade vi hem genom halva stan mitt i natten. Jag tog av mig skorna för att få känna på asfalten och köpte en liter vatten på ett Spätkauf. Bilarna slutade aldrig att tuta och till slut kom morgonen såsom den alltid gör. Då fick jag ge Nils en sista kram innan han flyttade hem till Sverige för att leva ett annat liv (gråter blod).

Dagen efter kom Zeth hem till mig och Adna, det skulle dröja ytterligare några dagar innan han klev på ett tåg till Sverige, och han hade inte någonstans att sova. Även Christofer tittade förbi en liten sväng innan han var tvungen att åka till flygplatsen.

Magiska människor har jag nästan alltid lärt känna på de mest oväntade av vis. Inte hade jag någon aning om att den något förvirrade och väldigt försenade personen, som plötsligt klev in i klassrummet på min introduktionskurs i höstas, skulle visa sig vara så helbra. Men det är han, Zeth. Och nu kan vi ägna oss åt följande saker tillsammans: prata om text (vi skriver oerhört lika men samtidigt inte alls, och han läser bara gubbar medan jag nästan uteslutande läser kvinnor), diskutera på ett bra vis (ni vet, när det inte är preaching-to-the-choir men inte heller låt-mig-slita-av-ditt-huvud), skratta åt fullkomligt politiskt inkorrekta saker tillsammans (eh, så välbehövligt). Slut på kärleksförklaring.

Sist, men absolut inte minst, vill jag visa er den här planschen från i fredags. Adna skulle göra en liten konsert för Bedroomdisco i ett vardagsrum i andra änden av Berlin, så iväg bar det med gitarrcase och pedaler och förstärkare. Jag kände mig typ som den häftigaste groupien någonsin, och såg förmodligen ut som en stolt fågelförälder där jag satt i skräddarställning på trägolvet och fick höra henne röra resten av publiken till total tystnad, stillhet och koncentration. Orkar inte ens försöka dölja hur grym jag tycker att hon är, lyssna här om ni vill. Och affischen ville jag mest visa för att det står yay adna wow. Skrattade hur länge som helst åt det.

Nu ska jag försöka rulla x antal centimeter åt sidan för att kunna rycka upp täcket och lägga mig under det. Planerar alltså att sova. Önska mig lycka till.