sen tar vi berlin
tisdagskväll med öldrickande på en bar i neukölln för att fira att frans fyllde tjugotre
onsdagskväll med musik på stället pool tillsammans med frans, linnéa och kristoffer
bluäh, önskar att jag la ner lite mer tid på mitt fotograferande så att det blev bra någon gång
för kärlek är ju ändå min religion
Inutijulia brukar hålla sig foglig och snäll och innanför normalpersonsramarna tämligen okej ända fram tills himlen utanför fönstret når gardinernas nattsvarta färg. Och jag försöker intala mig själv att det är så det fungerar: att alla livsdetaljer kommer att kännas magiskt mycket bättre i takt med att nätterna blir kortare och morgnarna ljusare för att jag då inte längre har några mörka kvällar kvar att låta tankarna eskalera under. Men jag tror ju inte fullt ut på den typen av utomkroppsliga lösningar. Jag tror egentligen inte fullt ut på någonting. I allra högsta grad är jag en ”å ena sidan å andra sidan”-person. Kärlek är min religion men jag tror ändå att all kärlek går åt helvete till slut. Jag ligger raklång i min säng med grumliga ögon och försöker blinka bort känslor jag inte vill kännas vid. Men i nästa sekund vet jag inte ens om jag egentligen känner vad jag känner eller om jag bara försöker fly bort ifrån allt mitt ickekännande för att det ironiskt nog gör så fruktansvärt ont att inte känna alls.
Ständigt är jag i behov av någon form av garanti. Ett datum och en underskrift på ett papper med texten ”den här dagen kommer det att kännas annorlunda”. Jag kräver inte tillståndet lycklig, bara tillståndet lite-mer-okej.
För ibland lyckas jag inte vila i tanken att jag i alla fall har tagit vägen någonstans och är här och nu och kom bort. Alla kvällar hjälper inte det. En kväll kändes ingenting okej. Eller egentligen fler kvällar än så. Egentligen väldigt många kvällar om jag nu ska vara så ärlig som jag ändå försöker vara här. Jag pratade med en vän den där kvällen (jag har nämligen lärt mig hur otroligt kontraproduktivt det är att lägga sig i sängen, stirra upp i taket och lyssna på Kent på högsta volym). Min vän berättade någonting fint för mig. Någonting som hon själv hade tänkt på en novemberkväll för ett år sedan. Och nu försöker jag övertala mig själv om att det där faktiskt är någon form av garanti, någonting som komma skall trots att jag varken har datum eller underskrift. För kärlek är ju ändå min religion.
”Och så satt jag där själv i biomörkret och allt kändes åt helvete. Men så plötsligt slog det mig, det finns någon annan som går omkring därute någonstans och mår precis lika skitdåligt som jag och är precis lika ensam. Vi går omkring och lever våra olika liv, men någon dag kommer vi att träffas och då kommer allt att kännas lite mer okej.”
Utkast: Jan. 19, 2012
Das Leben ist kein Ponyhof.
/// oredigerade känslor ///// nonsensanteckningar ///
Som vanligt vill jag på morgonen förändra världen och på kvällen är jag ganska nöjd med att ha överlevt.
På svenska är livet ingen dans på rosor, i Berlin är det ingen ponnygård. Fast jo. Kom igen. Lite bara. Yttepyttelite. Das Leben ist ein Ponyhof. Faktiskt. På min grannes ytterdörr sitter ett klistermärke med två överstrukna ord: reale welt. Och det är på ett ungefär så det känns. Här tar den riktiga världen slut. En verklighets undergång och en annans födelse. Här har en liten gård uppstått. En liten gård där jag lever i symbios med fyrfotadjur med lena manar. Det är inte riktigt på riktigt men vad spelar det egentligen för roll om man intalar sig att det inte spelar någon roll?
Kan man få någonting att sluta spela roll?
problem:
Jag vill inte kännas vid vad jag känner för dig men jag känner det ändå och då skulle jag ju lika gärna kunna kännas vid men det kommer ju ändå inte att få dig att känna mer för mig.
lösning:
Jag intalar mig att förälskelsen enbart är en försvarsmekanism mot ensamhetenen som gör så/för ont och låtsas att mitt hjärta inte alls slår sju slag i sekunden när din fot råkar snudda vid min.
imorgon ska
solen skina och snön snöa om jag får bestämma
jättefina jättegröna skor införskaffas för att jag jättegärna vill
viktiga papper och pass återfinnas på Hartnackschules kontor (SNÄLLA SÄG ATT DET VAR DÄR JAG GLÖMDE DEM)
det vara torsdag har jag hört och det är ju en ganska trevlig dag
jag förändra världen (som vanligt)
två listor
Den femtonde december tvåtusentio fyllde jag i en liten lista (länk). Nu har jag fyllt i den igen för att se vad som har förändrats på ett år och en månad. Överst finner ni den gamla listan, underst den nya. Vi kan nog alla konstatera att jag har blivit sämre på att formulera mig kortfattat, haha. Alla bilder har jag lånat brutalt från The Humble Ultimatum.
15/12 2010
min bästa vän är flera fantastiska personer som alla är helt olika
när jag borstar tänderna gör jag det helst med icas turkosa geltandkräm som smakar precis som halstabletterna min mormor alltid sög på när jag var liten
när jag lagar mat blir den oftast kryddad med rosmarin för att det är så himla gott
jag är (lite) rädd för livet och att det känns som att det börjar på riktigt efter gymnasiet
den värsta känslan är att inte känna alls: bara känna likgiltighet och att ingenting spelar någon roll alls
den bästa känslan är känslan av oövervinnerlighet
jag är bäst på att överanalysera & efterkonstruera & rycka på ögonbrynen jättefort
jag är sämst på att plugga till prov tidigare än kvällen innan
jag lyssnar på den här spotifylistan mest hela tiden för att den gör mig så galet glad
jag pratar alldeles för snabbt för att människor inte ska hinna tröttna på vad jag har att säga
jag tycker om russian earl grey, att fotografera i morgonljus, helger, min röda julstjärna, chuck och blair, http://exquisitelyboredinnacogdoches.blogspot.com/, åska
kärlek är fantastiskt, fruktansvärt och utan tvekan det största som finns
i somras gjorde jag saker precis hela tiden och hann inte simma i vättern en enda gång
sist jag grät var under ett nattligt sentimentalt telefonsamtal
när jag vill tänka skriver jag
när jag bakar förbannar jag alltid att vi inte har massa häftiga ingredienser hemma
just nu tänker jag på vad ni som läser egentligen tycker och tänker om mig
idag har jag struntat i alla mina lektioner och istället spenderat kvalitetstid med min engelska c-uppsats om twilight, the vampire diaries och true blood
ikväll ska jag spela donkey kong eller titta på riget eller ännu hellre skriva på min uppsats
imorgon kommer jag frysa om händerna, i fredags blev mina vantar stulna i dimman
min mobiltelefon är mobbad av alla mina vänner med iphones
när jag vaknar på morgonen vill jag helst dö, men duschar istället och återfår på så vis livslusten
om jag var ett djur skulle jag vara en katt givetvis. åh, dessa fantastiska varelser. eller passar jag bättre som något annat? jag har redan några fina vänner som är djur: en häst, en räv, ett rådjur och en isbjörn
16/1 2012
min bästa vän är ett uttryck som jag inte riktigt relaterar till för att jag har flera stycken som är mina allra bästa på totalt olika, och lika fantastiska, vis.
när jag borstar tänderna fryser jag om fötterna och drömmer om lägenheter och hus jag kommer att inreda i framtiden.
när jag lagar mat består den oftast av typ potatis, lök, morötter och linser för att det är så billigt. jag brukar variera mig på så vis att jag ibland steker, ibland kokar, ibland ugnsrostar, ibland gör soppa. det är lyxvariation det.
jag är (lite) rädd för ganska mycket. jag är rädd för hur dåligt jag ibland mår och rädd för att det där dåliga en dag kanske blir permanent. jag hatar mina höga krav på mig själv och den otillräcklighet och ångest som jag känner när jag misslyckas (vad det nu än innebär att misslyckas).
den värsta känslan är att bli djupt besviken och hårt nedtryckt ännu en gång när man äntligen har börjat tillåta sig själv att tro på någonting fint igen. eller känslan av likgiltighet. eller känslan av att en person inte tycker om en ens i närheten lika mycket som man själv tycker om den personen.
den bästa känslan är det där pirret i hela kroppen millisekunden innan man äntligen kysser den där personen som man har tittat på så väldigt länge. eller den där känslan när man går längs en gata i mjukt kvällsljus och är förbaskat kär och känner sig lättare än luft och tänker ”dör jag nu så dör jag lycklig”.
jag är bäst på att bli sjuk. det blir jag just precis hela tiden. tänkte försöka skärpa mig, men mitt ständiga insjuknande beror nog mycket på helgernas väldigt sena/tidiga klubbande, och det är något jag vill hålla på med just nu.
jag är sämst på att svara på mail och brev och på att vara nöjd.
jag lyssnar på okkervil river väldigt mycket just nu.
jag pratar fortfarande alldeles för snabbt för att människor inte ska hinna tröttna på vad jag har att säga, och det är fortfarande förfärligt sorgligt, jag måste börja tro på att jag har intressanta saker att säga.
jag tycker om svenska himlar som är så mycket vackrare än vad himlarna någonsin blir här, varm choklad med mycket kakao och salt, när jag lyckas föra långa och korrekta konversationer på tyska, skype, min bomberjacka som jag egentligen inte alls hade råd med men köpte ändå för att jag så gärna ville det och för att jag kommer att känna mig så fin i den i vår, levande texter, ost och svulstiga fåtöljer.
kärlek är väldigt lätt att skriva klyschiga saker om och jag längtar väl mest efter att klyschorna ska kännas mindre klyschiga igen för det gör dem när man är mitt uppe i allt det där och går jättejättejättenära en speciell person på trottoarerna bara för att man kan och får och vill.
i somras bestod hela jag av kaos och panik och jag arbetade jättemycket inom hemtjänsten och var småkär i fel personer och gjorde istället för att tänka och emmabodafestivalen hann jag också besöka men där följde jag mest med fel personer in i fel tält och drack hembränt vin och blev berusad och trillade min armbåge ur led och helt plötsligt var jag gipsad och då fick jag några fina veckor i stockholm och göteborg och sen simmade jag naken i vättern mitt i natten och sen bestämde jag mig plötsligt för att flytta till berlin.
sist jag grät rann tårarna av helt andra anledningar än i december tvåtusentio och det gör mig så otroligt glad att man utvecklas på något håll och att vissa saker tappar sin relevans och att andra saker får mer relevans.
när jag vill tänka skriver jag. alltid. alltid. alltid.
när jag bakar slänger jag helst ihop en kladdkaka, en banankaka eller en morotskaka eller någonting fudgeigt.
just nu tänker jag på att tänka på någonting för att den här listan undrade vad jag tänkte på och det blir plötsligt så mycket svårare att tänka på någonting när man tänker att man borde tänka på någonting och nu tänker jag på att den här meningen om att tänka på någonting blev väldigt rörig.
idag har jag självömkat mitt i all min förkylda febrighet och duschat jättevarmt och köpt två paket mjölk på lidl och inte pluggat någon tyska alls och det måste det bli ändring på väldigt snart.
ikväll ska jag skypekramas med sophie.
imorgon kommer jag förhoppningsvis känna mig frisk nog för språkskola och förhoppningsvis orka sitta på hartnackschules kontor i flera timmar i väntan på att få några viktiga papper ifyllda och förhoppningsvis då kunna skicka dem till csn och förhoppningsvis efter det ha tillräckligt med energi kvar i kroppen för att orka besöka turkiska marknaden och där köpa tre avocados för en euro.
min mobiltelefon är kolossalt trött på att vänta på ett sms som aldrig kom i början av januari.
när jag vaknar på morgonen är min allra högsta önskan att få somna om.
om jag var ett djur skulle jag vara förbaskat uttråkad tror jag. men givetvis vill jag ändå vara en katt.
AND I WAS DANCING THE WHOLE WAY HOME
Nu tänkte jag ge er en liten, liten rundtur i den jättevita lägenheten på fjärde våningen i en altbaubyggnad på Neue Bahnhofstraße.
Det här är vårt kök. Vita väggar, ett stort fönster, bra ljusinsläpp, högt i tak, klinkersgolv och välfungerande vitvaror. Annars är det inte mycket som är bra med det där köket. Det är ständigt förbaskat smutsigt och kallt, hur mycket kalklösning och rengöringsmedel jag än använder och hur högt jag än vrider upp elementet. Så mycket potential och så lite pengar. Och då har jag ändå försökt. Jag har köpt köksbord, lampa, knivar, glas, bestick, tallrikar, diskställ, slevar, skärbrädor och annat. Så köket fungerar åtminstone. Hade det inte varit så att alla rum måste vara vita när man flyttar ut ur en lägenhet i Berlin hade jag svept någon fin färg över väggarna. Hm. Har ni några fina, jättebilliga inredningstips får ni hemskt gärna dela med er av dem. När jag får råd kanske jag åtminstone köper oss några växter och en plansch.
Jag ger er... Bampadadaadadaaaam... Universums smalaste baaaadrum! Även detta rum ser ganska okej-behagligt ut i morgonljus, men tyvärr är belysningen annars oerhört dålig, så under alla andra tider på dygnet får man liksom vara därinne i halvmörker. Jag drömmer om toaletter som går att spola ordentligt, duschmunstycken med kraft och handfat som är byggda för normalstora personer och inte läcker. Men jag har ett badkar. Jag tror att jag överlever.
Det här är mitt rum med allt vad det innebär och innehåller och tralalala. Efter att ha funnit en fungerande värmefläkt i en av lägenhetens mörkare vrår överlever jag nu utan dubbla koftor, långkalsonger, ullbyxor, ullstrumpor, raggsockor och min tjocka halsduk. Skönt. Jag har inte köpt några fantastiska möbler, det är ju hemskt onödigt att göra om jag senare ändå inte kan ta med mig dem hem till Sverige. Men ändå trivs jag finfint i mitt rum med hundrafemtiokronorsskrivbordet och väggfjärilarna. Sover gör jag på en tjock madrass som jag hittade på gatan (över den ligger dock en ny, ren madrass). En klädstång agerar garderob och i gröna ikealådor förvarar jag diverse viktigheter och oviktigheter.
Nu på vintern är mina fönsterrutor ständigt kondenssuddiga, men då slipper jag åtminstone att grannarna på andra sidan gården stirrar på mig med stora ögon när jag struttar omkring naken i mitt rum efter att ha duschat. Igår vek jag en himla massa origamifåglar för att jag tyckte att mitt fönster kändes lite tråkigt. Ett bonsaiträd har jag också förresten, tänk vad fint!
Oj vad sneda mina väggdekorationer såg ut på den här bilden. I halva mitt rum har jag en fotobård på ganska låg höjd. Under den sover jag. Ovanför hänger en plansch föreställande George Clooney (den rev jag och Frans ner från ett elskåp i Prenzlauer Berg en solig dag (den enda soliga dagen) i december). På min vägg har jag även en glastavla med världskartan anno 1651 som motiv (den prutade jag till mig med frasen "aber ich möchte mit mein Geld Lebensmittel kaufen" på marknaden på Boxhagener Platz en söndag i oktober). Den tredje tavlan föreställer "Den Gyllene Snygghets till Ironi-grafen" som jag fick av Sofia när vi båda flyttade ifrån Jönköping. Grafen svarar på den väldigt viktiga frågan "hur snygg måste en man vara för att ha råd med bristande ironiförståelse?". Väldigt roligt att försöka förklara den för diverse personer. Eh. This is where the magic happens.
Bokhögarna växer i takt med att mina växter vissnar, och vid dörren hänger min magiska studentklänning som jag ibland går och fingrar på. Så. Det där var mitt rum och lägenheten som mitt rum är en del av. När jag inte förfryser trivs jag väldigt bra här, trist kök och badrum till trots. Friedrichshain är ett område som jag tycker så himla mycket om. Kreuzberg och Neukölln skulle jag också kunna tänka mig att bo i.
Men givetvis drömmer jag om annat. Om att få köpa gamla möbler och sedan ta med dem vart jag än flyttar och om att måla sovrumsväggar prickiga och om att bada i ett badkar med tassar. Mörkgröna, tunga sammetsgardiner. Ett kök med halvfula detaljer som andas hemma och robusta träbord och gemytligt kakel och gröna väggar och burkar med spännande kryddor och en mintfärgad köksassistent. Väggar täckta av bokhyllor och mitt i allt det ett litet hörn reserverat endast för nattligt skrivande. Rörstrands porslin Japonica. Svulstiga rokokofåtöljer och gamla trasmattor. Mörkgrå fog mellan långsmala, vita kakelplattor. Mynta, basilika, timjan, rosmarin, dill och persilja i köksfönstret. Tjocka duntäcken och antika medaljongtapeter och överkast i lappteknik. Ett fönster som går att sitta i och ett stormigt hav att titta ut på och förlora sig i. Sådant drömmer jag om ibland. Nu följer en bildkavalkad.
bildkällor: 1, 2, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 12
lite december och lite januari
Det blev den nittonde december och jag satte mig på ett plan till Sverige. Södermalmsluft i mina lungor och jag dränkte mig i julmust. Fantastiska Anna (som jag träffade tidigare i höst i Berlin) lurade ner mig i en källare på Flemingsgatan och där slogs jag av hur magiskt det är att tycka så mycket om någon som man bara har känt i ett par månader.
En kväll tog jag bussen från Skanstull till Lilla Essingen, där Sophie numera bor. Jag kramade henne så hårt och så länge att hon nog nästan fick ont. Sedan bakade vi chokladfudgekaka med jättemycket mjölkchoklad och apelsinzest och kunde inte sluta le för att vi var så glada över att få träffa varandra igen.
Superfin julafton i Nässjö trots att allt mest kändes som vår och jag var hur febrig som helst. Det var jag förresten under hela min Sverigevistelse, mitt immunförsvar måste vara ruskigt dåligt. VAD GÖR MAN ÅT SÅDANT? När jag tränade fotboll var jag sjuk hela tiden för att jag tränade för mycket, nu antar jag att jag tränar för lite? Jag äter regelbundet, har på mig varma kläder och sover åtta och en halv timme per natt? Hjälp mig?
Jag fotade inte särskilt mycket alls när jag var hemma, istället umgicks jag med väldigt bra personer mest hela tiden. Lisa är en av dem. Tillsammans brukar vi laga väldigt god mat och titta på svåra filmer och gå långt. Just den här dagen hade damen gått upp jättetidigt för att baka en hallonpaj som hon sedan tog med sig hem till mig. Strålande.
Plötsligt stod jag där på ARLANDA AIRPORT och kände mig lika ruskigt internationell som flygplatsens namn. Bort. Ifrån. Hem. Med min tunga, röda resväska och mitt stora hål i magen. Ett hål som grymtade om att jag nu bättre förstår vad det innebär att inte ha sina bästa vänner på krypavstånd. Det suger, rent utsagt, och man fattar inte hur mycket det suger förrän man sitter i sitt rum i mörkret och önskar att man kunde gå en jättelång jätterask jättekall promenad tillsammans med någon som har känt en halva livet.
Känslan av att jag flyr är bestående. Men jag behöver vara på väg någonstans, och då flyr man väl alltid mer eller mindre? Där stod jag på ARLANDA AIRPORT och sakta började varenda liten tillstymmelse av ledsamhet försvinna ur min kropp och ersättas av den där vibrerande nykärleken till Berlin som emellanåt fortfarande tar mig med storm. Jag var plötsligt på väg tillbaka hem till mitt andra land, min andra stad, mitt andra liv. Bättre än så kan jag nog inte beskriva det, det känns liksom som att jag har två olika liv som är nästan totalt separerade ifrån varandra och innehåller sina respektive fördelar och nackdelar.
Det var kvällen den fjärde januari och jag hade kommit hem till mitt andra liv. Efter att snabbt ha vattnat mina blommor åkte jag till Kreuzberg för att dricka jättestarka drinkar med mina kompanjoner för kvällen. Vartenda gathörn gjorde mig överlycklig. HEMMA IGEN. Jag var hungrig och trött, drinkarna starka, kvällen väldigt snart suddig. Vidare ut på en klubb och ner i en källare och svängande armar i motljus och hem i en taxi och varför ångrar jag alltid så mycket?
Med hemsk migrän och enorma mängder tyskaplugg att ta igen välkomnade jag mitt finbesök (i form av en Martina och en Emma) med öppna armar. WHEN IN BERLIN... WHAT HAPPENS IN BERLIN STAYS IN BERLIN... IT'S BERLIN BABY... Ja. Alltså. Det blir ganska lätt många klunkar berusande drycker och många timmar på klubbarnas dansgolv i den här stan, speciellt när man har besök. Saloon Zur Wilden Renate är nog för övrigt mitt hetaste tips i klubbväg, åh, vad jag tycker om det stället (det är tjugoettårsgräns, men håller man låg profil och ser lite lagom häftig ut brukar det gå vägen ändå, är man under arton är det nog dock svårt att komma in)
När mina två fina besökare hade åkt hem tog jag itu med storstädning, stordiskning och stortvättning. Och som grädden på moset satte jag upp en liten ikon i valvet ovanför mitt fönster. Han har inget namn ännu, men tycker mycket om drinkar och böcker. Från början var han en del av ett inslagningspapper från bokaffären Hallongrottan (länk) vid Hornstull i Stockholm. Bor ni i Stockholm borde ni verkligen besöka det stället, de har hur mycket bra litteratur (och andra saker) som helst om typ HBTQ, feminism, klass, etnicitet och annat.
He was not the cure for cancer, and all my questions still ask for answers / There is nothing like someone new, and this boy he was nothing like you
Julia observerar
Medan jag blinkade hann avståndet till då och där förvandlas till ett nu och här. Jag vet inte hur många mil det är som skiljer Jönköping från Berlin men helt plötsligt var det noll igen och helt plötsligt satt jag på buss nummer tre in till stan igen. Baklänges allra längst bak. Jag tittade ut genom bussfönstret utan att se någonting. All min distans i en skrynklig liten hög på golvet. Alla nya kapitel, meningar, konstellationer, människor, mognadsgrader till trots. Du bara står där och ditt hår ser fortfarande likadant ut och vi skrattar fortfarande åt samma skämt och fikar fortfarande på samma café och jag dricker fortfarande inte kaffe. Jag undrar om vi egentligen bara tar sönder varandra för att vi egentligen vill ha någonting mer men inte vågar tro att vi förtjänar det och någonsin kommer att få det. Vårt klarspråk har alltid varit grumligt och det tar så lång tid att säga hejdå för att det är någonting mer än luft som hänger i luften och jag vill bara ha en understruken punkt i fetstil eller en fortsättning med ett lyckligt slut och manchesterbyxor.
Jag åker igen. Ifrån dig men hem. Ännu ett kommatecken och jag är tillbaka i staden där tillvarons tillfällighet gröper stora hål i mig men samtidigt gör mig hel och sakta får distansen mig att domna bort och jag undrar om det är farligt.
Sofia observerar
Vi kramas, dricker vin och är tillbaka här. Det är Jönköping, alla kalenderanteckningar, bussen in till stan, sova 5 timmar, upp igen, ut igen, fika, dricka mer vin, hem, sova, och alla kramar. Alla planer gjorda för tre månader sen och så många som inte funnits på så länge. Indestructible in till Bongo, ölen och hur ingen någonsin märker att man flyttar. Sova fyra timmar, ut igen. Det är Jönköping, och plötsligt står han där.
Det är min finaste S som för så fruktansvärt längesen lämnade av mig på stationen. Det är hans köksbord, den rökiga luften och allt vi bara släppte. Det är nu, det är tre månader sen. Hans hand på min arm och plötsligt är studentstaden långt borta, så jävla långt borta. De första veckorna hade jag helt glömt bort hur jag brukade leva utan dig. Them coloured lights we had goin’ in my bed baby. Them nights. I S säng är allt jag vill ha inatt bara en meter bort, och just där inser jag skönheten i att ha något att förlora, storheten i att välja bort något till förmån för det man aldrig fångat innan, och den djupa hopplösheten i att göra vuxna val. Det är sent, jag borde gå hem, jag undviker att röra vid honom när jag reser mig och tar på mig skorna.
Morsan & Mötley Crüe & världens bästa bror
1. Precis innan nyår damp ett tjockt brev ner på min hallmatta hemma i Jönköping. Det var Edvin som hade skickat mig det splitternya, tredje numret av fansinet Morsan & Mötley Crüe som han ambitiöst knåpar ihop med egen fantasi och egna fingrar. I september hade Edvin mailat mig och frågat om jag ville bidra med någon liten text, och givetvis ville jag det. Såhär beskriver Edvin själv det tredje numret (och klicka här för att komma till hans blogg som är så kreativ att man får prestationsångest):
"Tredje numret av fansinet Morsan & Mötley Crüe är klart! Och där finns mer att läsa än i något tidigare nummer. Det är 32 sidor, och innehåller som omslaget antyder bland annat en tio sidor lång gruppdiskussion om värdet av att minnas sin tonårstid, mellan mig, Emil Jonsson och Julia Nilsson. Därutöver texter om kulturella händelser från förr, Vit päls, kollage, teckningar av Isabella Blomstrand, intervju med den blogglösa tv-titterskan Johanna Nilsson och lite annat.
Hamnar i din brevlåda för 10 kr + porto 12 kr = 22 kr, eller genom byteshandel mot vad helst som erbjuds, jag är nyfiken och generös. Mejla mig på bong snirkel-a bongrouge punkt com (jag svarar blixtsnabbt!) eller om du vill kan du skicka pengar via paypal till samma adress. Uppdatering: några har av någon för mig obegriplig teknisk anledning inte lyckats mejla den adressen. Isåfall kan man köra på min gamla adress diversedingbats@gmail.com.
Bor man i Stockholm kan man enklast bara ta en sväng förbi Larry’s corner mitt på söder (karta) och knipa ett nummer för en tia jämnt. Där finns nog kvar några ex av nummer ett och två också."
Jag måste tillägga att tidningen innehåller en helt fantastisk enruting med Döden. Jag skrattade tills jag grät och sedan skrattade jag lite till. Och allt det andra är också strålande. Och för en gång skull är jag nöjd med någonting jag har skrivit.
Det andra fina jag ville visa er:
2. Min storebror Jonatan ritar alldeles förskräckligt bra. Det enda jag önskade mig av honom i julklapp var vad som helst som han hade skapat. I ett stort, rektangulärt paket fann jag denna tavla som är något av det finaste jag sett. Med tusch har han ritat ett stormande hav, en kapten med pipa, en val med monokel och ett oidentifierbart havsodjur som kastar iväg en blomma. Jag är fortfarande stum och stolt och glad långt bortom vad simpla ord kan beskriva. Fantastiska finbror.
Och vi är ganska fina också. I februari kommer Jonatan hit för att umgås med mig i över en vecka. Längtar så.
ärligt talat
Mitt ansikte i profil och jag försöker hålla hakan högt. Sol i öster och höger ansiktshalva dränkt i januariljus. Fötterna och näsan vända i riktningen framåt som jag har hört att den kallas. Jag vet inte vad som är hemma och vad som är borta, men jag vet att jag alltid åker ifrån. Och till givetvis. Berlin smakar hemma under min röda filt och på Hackescher Markt och i Neukölln och på S-bahntåget och längs Wühlischstraße och när jag lagar mat med Frans. Jönköping dunkar ångest när jag går längs Östra Storgatan och trygghet när jag sitter i mitt kök och dricker te med mina vänner eller går långa promenader mitt i natten. Två olika hemma och två olika borta. Jag försöker tänka att jag åker till. Att livet måste gå framåt. Jag vill ju det och det gör ju det. Klockan är strax efter tolv på förmiddagen den tredje januari och jag sitter i en buss på väg till Sveriges huvudstad som jag ska stryka medhårs i ett dygn innan jag flyger tillbaka till Berlin. Till. Inte ifrån.
Mitt ansikte i profil och jag håller hakan högt. Något slags nyårslöfte. Ingen mer juliansk självförminskning eller nedvärdering, allt sådant är väldigt tvåtusenelva eller egentligen typ artonhundratrettionio. Jag pratar oerhört fort för att människor inte ska hinna tröttna på vad jag har att säga och varför låter jag någonsin meningar i stil med: ”nej, alltså, jag gillar väl typ att skriva, men alltså, det är väl mest en hobby och så och alltså jag vet inte” komma ut ur min mun när skrivandet är vad jag brinner mest för i hela världen? Nej. Nog med sådana dumheter. Tvåtusentolv ska bli året då jag slutar sloka med axlarna.
Har fröken Nilsson några andra tankar eller önskningar? Jag vill finna något som verkligen skulle göra ont att förlora. Men det vill jag väl å andra sidan alltid.
kanske världens längsta årssammanfattning
STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN viskade du i versaler i mitt öra när du tog mig hårt mot den mjuka sanden på den romantiskt ensliga stranden. Havet mötte himlen såsom den nästan alltid gör och långt där borta i horisonten exploderade solen i glitterkaskader som kastades över våra nakna, lagomsvettiga kroppar. I motljuset imploderade vi i otakt.
Så var inte mitt tvåtusenelva.
JANUARI
Det var en gång en januarimånad i en mellanstor stad i Sverige. Mellan beigebruna väggar stod en Meldal dagbädd från IKEA och ovanför bäddmadrassen och underlakanet och täcket låg en flickkvinna raklång och stirrade upp i sitt tak. Det vita, välmålade taket stirrade tillbaka. Det var en narniavinter och två månader tidigare hade hon manövrerat en ångvält rakt över ett annat hjärta och samtidigt kört över sitt eget och det var inte ens så att hon tidigare hade trott på någonting fantastiskt förevigt men illusioner krossades visst ändå för att förstaförälskelser och förstaalltingar känns väldigt mycket. Det var en narniavinter och en månad tidigare hade hon fyllt vuxen utan att känna sig det minsta mer mogen, bara mer berusad. Det enda hon klarade av var alkoholen och mörkret och dimman på det enda utestället i den mellanstora staden. Hon var så trött på svullna ögonlock och så trött på att komma ihåg hur han luktade vid halsen och så trött på att allting betydde ingenting men ändå påminde vagt om någonting. Det var en narniavinter och Julia Nilsson var arton år och bodde i Jönköping och visste inte vart hon längtade, bara att det var bort. Den första januari bestämde hon sig för att det var dags att vända blad, det gick sådär.
FEBRUARI
Världsordningen förändrades inte drastiskt och efter januari följde februari och allt gick vidare för att det alltid gör det och man klarar av för att man måste. Flera gånger om rymde jag till Stockholm bara för att få vara någon annanstans och det var med väldigt hårt ihopknipna ögonlock jag återvände till staden vid Vätterns södra strand. Sedan blev februari någonting annat. Ingenting var egentligen vackert och jag blev kär i dig utan att vilja erkänna det ens för mig själv och jag var precis exakt vad du behövde men det fattade inte du alls och du var allt jag inte behövde men jag blev kär i dig ändå. Nu, idag, skrattar jag åt min egen naivitet, men egentligen är den nog lika total fortfarande. Och illusioner var precis vad jag behövde för att överleva den där vintern.
MARS
Ni undrar hur mars kändes i mig? Jagmårbättrenujagmårbättrenujagmårbättrenu. Exakt på pricken så. Jag hade glömt bort känslan av vårjacka mot huden och solglasögon som mur mot omvärlden. Jag var knäsvag vid mjölkmaskinen flera gånger om och älskade mina vänner så mycket att det gjorde fysiskt ont och blev rusig i hela kroppen av hallonsoda (som kanske innehöll något starkare än hallonsoda). Men magin försvann. Sms jag skickat förblev obesvarade och det enda jag kunde fokusera på när jag var på Håkan Hellströms konsert var handryggar. Det där ordet som jag i februari lärde mig att älska och i mars lärde mig att hata.
APRIL
Under april månad skrev jag mer än någonsin förut. Jag gjorde om och gjorde fel och gjorde rätt varenda sida i den bok som skulle föreställa mitt projektarbete och lämnas in i slutet av månaden. Nu vet jag inte alls hur boken känns, vad som har hänt med den, saker har liksom tappat sin relevans i historien för att den fått en fortsättning i verkligheten. Och det är ju ganska magiskt egentligen. I april umgicks jag med fantastiska Fanny för första gången någonsin och kom allt närmre den där Sofia som numera bor i Sheffield och observerar. Och mina illusioner krossades, såhär beskrev jag det: ” Jag hittar innebörder i obetydligheter som sker, som du säger, men inser plötsligt att jag är den enda som spelar spel. För dig är helt enkelt alla någontingar bara ingentingar och du skulle inte kunna bry dig mindre. Ja. Ungefär så. Smärtan i den insikten är dock inte överväldigande, jag inser att det inte finns så mycket som spelar någon roll, och det är väl vad som egentligen gör ont.” Verkligt och smärtsamt. Men jag skrev annat också, till exempel något poesiliknande om hur jag hade mått i december. Ni verkade tycka mycket om den texten, och när jag läste den högt och trevande på kulturvinden i Jönköping började jag nästan gråta för att jag blev så rörd och glad över att så mycket folk hade kommit dit för att lyssna på mig. Här är den:
mitt hjärta är stort som en rejäl knytnäve
mitt hjärta väger mellan 230 och 350 gram
blåvalshjärtan är stora som bilar
men man tror att vi känner
mer
hjärtat är ett muskulärt, hålformigt organ som fungerar som pump
hjärtat slår fortare när man springer fortare
eller känner mer
hjärtat pickar skört, slutar en dag slå
för någon annan
slutar slå för dig
till slut slår det inte alls
men det här handlar inte om hjärtan,
eller om skulderblad som går att urskilja under en tunn bomullströja
eller om samma blå ögon bakom samma kaffekopp varje lördagsmorgon
eller om rufsigt hår som ligger utslaget som en asymmetrisk solfjäder över huvudkudden
det här handlar inte om din nacke
det handlar om att nacka
knäcka nackar
döda
om att älska men att skada
för vi tar ju sönder
varandra
fattar du inte?
älskar man så skadar man
det blir alltid så i slutändan
och jag vill att du ska tänka på mig
helst när du är med henne
om du nu nödvändigtvis måste hitta en annan henne
mest vill jag bara att du ska
flytta in i ett torp i mitten av skogen
försvinna ner i underjorden
ha ett foto kvar av mig i din plånbok
i alla fall tills jag har hittat en annan honom
en annan att ge fåniga smeknamn
för namn som smeker är alltid fåniga
utifrån i alla fall
och sen vill jag att vi ska älska
igen
både du och jag
igen
med andra, inte med varandra
tycka om mer än någonsin
utan att fatta, utan att inse, utan att ana
att det alltid blir så i slutändan
älskar man så skadar man
MAJ
Min majbörjan var nytatuerad och solig och ännu en gång höll jag på att svämma över av kärlek till mina vänner. Jag promenerade i skogen flera eftermiddagar i rad och tittade sönder tv-serier och lämnade in alla sista skolarbeten och skrev alla sista prov och insåg att jag verkligen hade kickat det och att mina betyg faktiskt kanske skulle kunna ta mig in på psykologprogrammet. Så mycket luft under vingarna och så mycket framtidstro och så mycket matsalsångest för att jag bara ville bort från alla människor som jag inte brydde mig det minsta om. Jag klarade inte alls av det enda utestället i den mellanstora staden längre, men det spelade ingen roll, jag höll mina finaste hårt i handen och drack jordgubbsvin med utsikt över Jönköping som råkar vara en fruktansvärt vacker stad mitt i all min svajiga tonårighet. Maj var en väldigt vacker och optimistisk månad och avslutades på bästa möjliga vis med Petter som bästa möjliga balkavaljer. Men allt kändes också väldigt ingrott och incestuöst, jag längtade efter nya sammanhang och skrev den här texten:
Känslostormarna och rörelsemönstren är för yviga för alla dessa ytor som är för minimala. Kroppen och livet och verkligheten och omgivningen och allmänheten du vet. Vi tappar svängrum och hjärterum och stjärterum och alla våra hjärtan kraschar in i varandra. Du springer åt höger och jag flyr åt vänster men helt plötsligt har vi krockat. Igen. Våra hjärtan kraschar in i varandra. Utan att vilja ont alls så blir det ont. Våra goda avsikter blir onda och skeva i andras och varandras ögon. Du är ett svin och jag är en idiot. Eller så är vi alla bara missförstådda. Alla våra hjärtan kraschar in i varandra. Ibland bara våra kroppar. Det spelar ingen roll om avsikterna är goda, varenda steg man går framåt tvingar ändå någon annan bakåt.
Flickan med pärlhalsband ville mest av allt bara dricka trettio koppar kaffe med han i grön kofta. Gå på märkliga promenader med förbundna ögon eller slicka på hans överarmar eller borsta tänderna i tretakt eller göra något annat lika helknäppt som man bara gör när man är crazy in love. Men han i grön kofta blev mjuk i hela kroppen av flickan med lockig page som bara ville röra sina fingrar över förstnämnda flickas höftben. I något slags bortträngande av alla höftbenskänslor man inte vill kännas vid hånglar flickan med lockig page med pojken i grön kofta. De utbyter saliv och flickan med pärlhalsband gråter klockan 04.27 varje fredag och lördag (precis när natten håller på att ge vika för morgonen). Han med kortklippt, rött hår har i sitt huvud varit ett vi med flickan med pärlhalsband i sju månader. Hon är otrevlig mot honom utan att försöka eller vilja förstå. Det handlar inte om onda avsikter, det handlar om att vissa människor i vissas liv inte kan vara mer än en prick i periferin. Du kan inte vara centrum i allas universum. Våra världar är för små för sådant. Alla människor kan inte alltid spela roll. En dag störtar han med kortklippt, rött hår rakt in i någon annan att förälska sig i, inte för att det var meningen, utan för att det bara blir så. Det blir så ibland. Men hon är enbart intresserad av något fysiskt eller ensamhetsbortträngande eller någon-vem-som-helst. 32 dagar och 7 timmar senare lämnar hon honom med öppna sår. Det blir så ibland. Trots goda avsikter bara blir saker ibland.
Konsekvenserna varierar. Ibland ett demolerande av allt en person har byggt upp, ibland ett hjärtetramp som bara gör ont i en vecka eller två, ibland en snabb borttorkning av tårar med skjortärmen, ibland inte någon konsekvens alls förutom ännu en människa bortstruken från ens to do-list. Tusen personer bär sina huvuden högt utan att lägga märke till resterna av slemmiga hjärtan under sina skosulor. Tusen personer glömmer bort vad det är som är fint med att tycka om. Sen kommer de helt plötsligt på det igen för att de träffar någon som påminner dem om att man faktiskt kan känna n.å.g.o.n.t.i.n.g. Man kan faktiskt det. Och helt plötsligt faller de omkull igen utan att riktigt ha gett sitt medgivande och helt plötsligt orsakar avståndet till asfalten någon slags blandning av svindel och tusen fjärilar. Igen.
Duns. Smakar grus. Igen.
Sen är ingen fjorton år längre och alla har skaffat sig svintunga bagage och minst femton skelett i varenda en av sina tre garderober. Första kärlekar är över och allt är plötsligt ännu skörare. För nu vet man att allt till slut tar slut. Det tar slut. Det tar slut. Det tar slut. Till slut tar det slut. Ibland innan det ens har börjat. För vissa börjar det aldrig. Slutet hinner liksom före.
Och han i plommonstop blir kär i han i grön kofta som inte alls är intresserad av pojkar utan mest bara vill ha någon med fräkniga axlar och höga ambitioner. Pojken med nervös gångart och urusel filmsmak trycker GILLA varje gång hon med dreads skriver någonting på Facebook. Alla hennes tretton profilbilder är gillade av honom. Innerligt älskade. Kanske kan hon nu förstå vad han verkligen känner. Men hon med dreads är inte alls i ett läge där hon vill förstå, för ingen fattar hur det känns, ingen fattar hur det är att inte längre vara med den enda person som man någonsin har velat vara med. Och vill vara med i resten av all evighet. För att komma över handlar inte alltid om att sluta älska, ibland handlar det bara om att tvingas förtränga. Tvingas förtränga allt det som färglägger universum. Så kan det kännas att (inte) komma över. Därför spelar inget-fucking-ting någon som helst roll för hon i dreads. Därför är det så lätt hänt att det mellan hennes klor smulas sönder ännu ett tonårshjärta som från början enbart bestod av goda avsikter och höga förhoppningar. Kanske är alla hjärtan utformade på ett sådant vis från början.
Våra miniatyruniversum tränger in i varandra och sätter alla hjärtan på kollisionskurs. Alla goda avsikter till trots. Vi skadas och skakas av personer som inte förtjänar att få oss att rubbas, personer som inte förstår hur fantastiska vi är. Vi tänker att någon måste fatta det någon gång. Eller vi vill i alla fall tänka att någon måste fatta, men mest tänker vi bara motsatsen: känslorna lever sitt eget liv bortom tanken och vi är hundraprocentigt bergssäkra på att vi i all evig tid kommer att vara ensamma. Och sen kommer vi att dö. Oälskade och oknullade.
JUNI
Juni tvåtusenelva och det var dags att ta studenten och jag grät så förskräckligt mycket den veckan av två anledningar: 1) jag grät för att nätterna, gatorna, ickekärleken, andras kärlek, framtiden, människornamänniskornamänniskorna gjorde så ont i mig 2) och jag grät för att jag skämdes över tårarna för att det kändes som att jag inte hade någon rätt att gråta för att det är viktigt att vara tacksam över MVG och aldrig missunnsam och VI HAR TAGIT STUDENTEN FY FAN VAD VI ÄR BRA. Jag grät. Jag skrattade också. Och skrev ett tal om att ta studenten. Och läste upp det för alla treor. Det var en onsdagskväll och du skämtade om glasflaskan jag inte höll i handen och jag tänkte att du kanske tyckte om mig för det kändes nästan så och sedan drömde jag att du skickade ett långt sms till mig mitt i natten där du skrev att du tyckte om mig och att vi verkligen borde ses och på morgonen trodde jag att det faktiskt hade hänt, men sedan ringde hon upp mig och sa att du hade försökt kyssa henne och det gjorde så ont att jag ännu en gång hade låtit mig själv släppa taget för det kommer bara leda till något ont ändå och jag grät för att min klasskamrat frågade om de var tillsammans nu och vi undrade hur någon kunde födas med så dålig taktkänsla och min klassföreståndare höll om mig och tröstade mig och trodde att jag grät för att vi skulle ta studenten nu men jag ville ju ingenting annat än bort och redan klockan nio på morgonen hade jag gråtit bort en lösögonfransrad och sedan var det dags för det stora studentfotot och jag ser så ledsen ut där längst fram i mitten med min knallgröna klänning och jag höll mig ändå på mattan för hålla sig på mattan ja det ska man bannemej göra och jag drack bara några enstaka klunkar ur din Becherovka för hålla mig på mattan ska jag alltid göra men vart fan har det tagit mig egentligen och vi stod utanför matsalen i ösregnet och cigarettröken medan alla andra vitklädda dansade till lärarnas coverband därinne och snälla säg vad det är som är så vackert med studenten för jag förstod inte riktigt alls och hemma kände jag mig inte förrän vi alla satt på Lisas golv och blev jätteberusade av jättemycket jättemousserande vin och lämnade klövavtryck och hemliga meddelanden i fel studentmössa. Jag vaknade upp dagen efter studenten och bestämde mig för att jag hade fått nog nu, att övertänkandet aldrig hade tagit mig någonbrastans överhuvudtaget. Och så blev det. Mina beslut i juni var inte så väldigt bra övervägda hela tiden, men någonting hände och kändes åtminstone.
JULI
Jag hade behövt ha en flyktväg, ett definitivt datum då jag skulle få lämna Jönköping. Juli hade varit lättare att ta sig igenom då. Inom hemtjänsten arbetade jag vareviga dag, vilket både lärde mig hur mycket som helst men också fick mig att känna mig totalt fångad. Jag undrade vart jag egentligen var på väg, om man behöver vara på väg någonstans. Jag lärde mig att jag behöver vara på väg någonstans för att känna mening. Egentligen var det väldigt mycket en enda händelse som definierade hela juli för mig, såhär beskrev jag den händelsen: ” Det var några dagar sedan. Det kändes som att jag råkade snitta upp halspulsådern. Men istället för massiva blodflöden pumpades någonting annat ut: varje tanke tänkt och alla känslor som någonsin bränt. Så känns det nu i efterhand. Då ville jag mest säga b efter att ha sagt a och få hjärtat att sväva lite lättare och kasta ut allt bara för att testa hur långt in det kunde nå. Men jag vet inte hur långt in någonting nådde och jag vet inte om mitt hjärta är det minsta lättare nu. Men jag övertalar mig själv om att det är bättre att säga än att inte säga, bättre att våga än att inte våga. För då får man veta istället för att undra. Och saker kan ju inte gå mer åt helvete än åt helvete. Men jag undrar fortfarande. Hur mycket kan ord genomtränga? Hur mycket vatten kan rinna under broarna innan det är för sent? Stavas vi bäst i imperfekt?”.
AUGUSTI
Bilrutan var nedvevad och min vänsterarm i högläge. Jag åkte hem ifrån Emmabodafestivalen med gråten i halsen och livets orättvishet som ett stort stenblock i magen. Det var inte mest synd om mig i hela världen, jag visste verkligen det, och just därför kändes allt ännu mer menlöst. Men jag ryckte mig i kragen och trädde på en plastpåse över min gipsade vänsterarm morgon efter morgon efter morgon hemma i lägenheten för att kunna duscha. Och sedan blev augusti fantastisk och ännu en gång höll jag på att sprängas av kärlek till mina finaste. Stockholm välkomnade mig med öppna armar och strax efter det skapades internskämt om miniskejtare med två favoriter i Göteborg och det hela avslutades med en magisk kräftskiva. Jag kunde inte arbeta en enda timme på grund av min arm, och äntligen fick jag tid att fundera.
SEPTEMBER
”Jag tänker att jag nog är borta härifrån någon gång i mitten av september, det handlar om att bestämma sig, och precis allt kan gå åt helvete men precis allt kan också gå hur rätt som helst”. Så skrev jag den andra september. Jag hade inte längre någon lust att fundera, knappt ens någon lust att fungera. Panikångestattacker liggandes i fosterställning på mina trasmattor och jag visste så väl att jag behövde komma bort, men det kändes så svårt för att jag egentligen hade alldeles för lite pengar. Men jag ville bort, så jag kom bort. Jag köpte en enkel tågbiljett till en stad jag aldrig någonsin besökt och kände plötsligt hur jag kunde gå rakryggad igen. Inte en enda cell gjorde motstånd när jag vinkade farväl. Den fjortonde september hamnade jag i samma sovvagn som fem helsköna herrar från Karlstad och efter en natt fylld med öldrickande och diskuterande rullade vårt tåg plötsligt in på Berlin Hauptbahnhof. Jag har nog aldrig känt mig lika lättad.
OKTOBER NOVEMBER DECEMBER
Årets tre sista månader väljer jag att beskriva i ett enda, ganska litet, svep. Det känns liksom som att jag redan har försökt beskriva hur allt har känts i min nya stad. Berlin blev fruktmarknader och hemmafester och klubbnätter och tillfälliga förälskelser och nya bekantskaper. Berlin blev sensommar och ensamhet och självförtroende och lättnad och självständighet. Jag drog likhetstecken mellan avstånd och distans och lärde mig att man delvis kan kontrollera sitt eget liv. I höst har jag varit stolt över mig själv, jag har vågat fullt ut och verkligen gjort mitt yttersta för att försöka må så bra som möjligt och vara helt sann mot mig själv. Allt det dåliga har inte känts lika dåligt och när jag har mått bra i Berlin har jag mått bättre än någonsin förut. Dessutom förstår jag nu ett helt nytt språk och har lärt känna flera personer som jag hoppas att jag kommer fortsätta lära känna under hela mitt liv. Ibland har jag känt mig så ensam att jag har velat gå sönder, men det är väl så det är.
Jag ber om ursäkt för att min årssammanfattning blev så oerhört långdragen, mest behövde jag nog skriva den för min egen del: för att verkligen kunna lägga allt bakom mig och för att ge tvåtusenelva ett värdigt avslut. Just precis nu sitter jag hemma i den gamla lägenheten i Jönköping. Jag sitter i min brors gamla säng, han bor inte längre här och i hans rum hänger gröna gardiner från sjuttiotalet. Mitt rum står orört, det enda som har hänt är att mina planscher och foton nästan har trillat ner nu när jag inte längre har varit här för att trycka dem på plats flera gånger om dagen. Jag vet inte vad som känns mest hemma, den här staden eller den där staden. Mina två liv känns totalt separerade från varandra och jag tror inte att jag känner mig tillräckligt trygg i något av dem. Jag tänker på framtiden. På tvåtusentolv. Jag tror att Berlin ska få förbli min hemstad fram till augusti eller så, sedan är det dags att bo i Sverige igen. Kanske på något internat på någon folkhögskola högt upp i norr eller kanske i ett sjaskigt studentrum i Lund. Men jag behöver inte veta det ännu. Det är egentligen inte mycket som jag behöver veta. Det är okej att inte ha tusen aningar om hur framtiden kommer att se ut. Och det är inte konstigt att jag inte känner mig totalt trygg och tillfreds med min tillvaro. Så mycket är i total förändring, och jag är ju mitt uppe i allt det där. Just nu behöver jag inte veta särskilt mycket, jag behöver bara veta att jag alltid har mig själv och att jag klarar mig. Det enda jag vill fokusera på just nu är den friska Jönköpingsluften och den fantastiska stjärnhimmeln och mina djupblå manchesterbyxor och en nyårsaftonsmiddag med mina favoritpersoner och ett tolvslag med utsikt över min gamla hemstad. Tack för att ni läser vad jag skriver här, och tack för att ni tittar in även när jag är för upptagen eller instabil för att klara av att publicera. Jag hoppas att ni får ett fantastiskt tvåtusentolv och att även ni tycker att det är fint att ohhboybloggen idag fyller tre år och två dagar. Puss.
Snön ligger vit om taken, endast den hungriga studenten är vaken
Ok. Jag klockar tre månader i studentstaden, tre dagar innan jag tar flyget tillbaka till landet där man kan låtsas att man var en legend. Korridoren är ensam, den trasiga girlangen någon satte upp inför en misslyckad julfest glittrar tyst, alla har åkt och i kylskåpet finns bara min mjölk och en möglig paprika. Terminsavslutningsskriken intensifieras, för att sedan ebba ut när alla åker hem till Glossop, Norwick eller Birmingham. Jag skriver lojt på min uppsats, snön faller någon annanstans och jag undrar om man rimligtvis kan skära bort möglet på paprikajäveln och äta den. Går ut i köket, petar på det ludna, hummar, och återvänder.
Jag ska spendera julen iväg från indiebiografen, fruktaffären och alla kullarna. En värk överallt när jag tänker på att jag ska få se min älskade C så fort jag sätter foten på svensk mark. En värk någon annanstans när jag tänker på all ensamhet som ändå fanns där, i henne och i mig. En plan om hur hon också förtjänar en låtsasflykt.
Åter till paprikan. Uppsatsen blir inget bra. Jag är pretentiös utan någon egentlig substans, som vanligt. Jag tackar Gud eller Jesus eller Lenin för att skillnaden sällan märks. Jag skulle ju aldrig vara den som är den.
Jag har en gran med en man. Mannen ska ta hem granen till den engelska småstaden över jul, så att den inte dör. Jag tänker på min man och min lilla granfamilj som ska sitta innanför den smutsiga, engelska snön där långt borta, utan mig, och på hur han inte längre ska tränga ut mig ur sin säng. Jag borde steka den där paprikan.
...
om någon ändå fanns kvar imorgon också
sjökor, dinosaurieskelett & She-Lock Holmes
Man kan hänga på Naturkundemuseum. Dinosaurieskeletten kickade totalt, resten var väldigt typiskt naturhistoriskt, så då läste jag mest hur länge som helst om stjärnor och planeter.
Man kan gå på roller derby-bout och totalförälska sig i sporten och skrika sin hals trasig. SÅ FANTASTISKT ROLIGT. Bilderna är tagna för några veckor sedan, då spelade min vän Julia (She-Lock Holmes) sitt allra första bout. Det hela slutade med att Berlin Bombshells vann över London Rockin Rollers med ett enda poäng. JAAAAAA!
Man kan få fint mammabesök och hänga vid/i förintelsemonumentet och trycka in sig i en fotoautomat båda två och bli bjuden på second breakfast på ett alldeles strålande café i Neukölln på sin nittonårsdag. Den andra december blev jag nämligen lite äldre, det brukar hända mig ungefär en gång per år.
Man kan hoppa över det väldigt välbesökta Berlin Zoo i väst och istället åka ut till den tidigare östtyska djurparken i Berlin-Friedrichsfelde. Där känns allt väldigt mycket DDR och väldigt häftigt. 140 hektar djurpark är dock ganska enormt, speciellt i ösregn. Pluspoäng: det är ett gammalt slottsområde och kvar står fortfarande Schloss Friedrichsfelde, man behöver inte trängas det minsta då andra besökare knappt går att finna, på somrarna finns det hur många gräsplättar och ängar som helst att picknicka på.
Man kan besöka konstmuséet Hamburger Bahnhof och där klättra i enorma plastbollar och titta på hur mycket surrealistisk videokonst som helst.
Man kan läsa. Men det bör man ju å andra sidan göra överallt annars också. Helst mest hela tiden. För tillfället läser jag den fullkomligt fantastiska romanen Freedom av Jonathan Franzen. Två favoritcitat: "She was no longer on speaking terms with physical pain" och "The kitchen area was a nauseating, never-cleaned sty that smelled like a mental illness". När jag håller en såhär superb bok i min hand spelar det ingen som helst roll att det tar fyrtiofem minuter att åka till språkskolan varje dag. Great House av Nicole Krauss har jag ännu inte påbörjat, men jag förväntar mig något fantastiskt. Idiotiskt att förvänta sig mindre av en så bra författare.
Och avslutningsvis några parenteser:
är Hartnackschule en värd skola, skulle du rekommendera den?
Jag skulle definitivt rekommendera Hartnackschule. Den är relativt billig i jämförelse med andra språkskolor och håller en ganska hög standard. Tyska folkhögskolor är oftast mycket billigare, men där brukar nivån vara lägre (har jag i alla fall hört). På Hartnackschule beror dock ganska mycket på vilken lärare man får, till en början hade jag en förskräcklig tysk dam som inte var det minsta pedagogisk och i princip skrattade åt sina elever när de sa fel. Sen bytte jag klass. Läraren jag har nu är helt fantastisk. Egentligen hade jag bara råd att lära mig tyska till förra onsdagen, men hon skrev ett rekommendationsbrev till rektorn, hon ville att jag skulle få ett stipendium. Och nu får jag plötsligt läsa tyska i två månader till. På språkskolor träffar man dessutom ofta väldigt fina personer, själv har jag hängt mycket med fyra snubbar från England, Ryssland och Colombia. På fredagarna brukar vi dricka öl.
Jag läser! Jag läser ända från Umeå. Och blir så himla Berlin-nostalgisk när jag ser mina vänner och deras lägenheter och mina Berlin-gator som nu också är dina. Vill så gärna åka ner i en månad eller så. I så fall lär vi ses, hihi.
Kom hit. Genast. Låtom oss dricka öl. Fast inte på tyska då, för öl betyder ju olja. Bier menar jag. Eller vodka, det funkar också.
Tror att jag just lade till "att pruta på tyska" på min att-göra-innan-jag-dör-lista. Finfint.
Åh, en att-göra-innan-jag-dör-lista kanske man skulle tänka ut. Bila genom USA. Lära mig den galna scenen från ”Systrar i Jeans – den andra sommaren” (där en snubbe rör ihop någon exotisk maträtt och stolt påpekar att han lagar utan recept) utantill. Skriva en bok.
Hej julia. Jag ville bara säga att jag verkligen tycker om din blogg. Det är nog den bästa jag någonsin besökt. Känner mig nästan som hemma här. Och du skriver så väldigt bra. Ha det fint i Berlin. Jag längtar dit.
Jag smälter ihop till en liten blöt fläck på golvet lika totalt varje gång någon använder ordet ”hemma” i samband med min blogg. Det är ju en av de bästa känslorna som finns. Era kommentarer kan liksom vända en hel dag rätt, om jag mår dåligt tittar jag ibland tillbaka i arkivet bara för att få läsa några vänliga och välmenande ord. Tack.
Och tänka sig att två tjejer från min klass flyttat från norrlands skogar till stora staden Jönköping, och tänka sig att de trivs.
Åhåhåhåhåh, brukar de hänga på Bongo? Jag tror att min relation till Jönköping framförallt är väldigt trasig för att jag växte upp där, då blir ju allt så väldigt lätt inflammerat och urvuxet. Annars är staden fantastisk på många vis (men också fruktansvärd). Naturen saknar jag ibland så mycket att det gör ont. Och mina vänner givetvis, men det är inte många av dem som bor kvar i Jönköping, och det känns så märkligt att vi helt plötsligt växte upp och aldrig igen kommer att bo allihopa på samma plats. Plötsligt är famnarna väldigt långt borta och plåstren bara möjliga att få ditsatta skypeledes.
hej! om du minns den mirjam som du träffade på en rätt så lökig men ändå trevlig klubbtoalett i stockholm nån gång i våras så vill jag bara säga att jag ska till Berlin i slutet av november till min tyska vän som bor i Friedrichshain! det vore roligt om vi sprang in i varandra av en slump!
Jag minns, jag minns, jag minns. Och förlåt, förlåt, förlåt. Jag tänkte så länge skriva ”det vore roligt om vi sprang in i varandra av någonting annat än en slump”. Jag hade jättegärna träffat dig när du var här. Så, sammanfattningsvis: är det någon som far en sväng till Berlin är det bara att höra av sig för en öl eller en fika, sådant är ju alltid hemskt trevligt.
något kort och litet och halvironiskt som åtminstone är bättre än tystnad
Jag ramlar ikapp med livet eller så är det livet som ramlar ikapp med mig och jag märker inte att jag har trillat förrän efteråt och då är det redan försent för att ångra. Ögonen och läpparna och indiekobentheten på nattklubbarna i motljuset och varenda kontakt smakar typ folköl eller utspädd äppeljuice för att hela jag är smärtsamt medveten om att jag egentligen behöver N.Å.G.O.N.T.I.N.G som pirrar på riktigt och betyder mer än ingentingandet i vindimman till monotonmusiken på dansgolvet. I brist på någonting riktigt tillåter jag därför mig själv att konstruera enorma illusioner och sedan stapla dem på hög på min bröstkorg för att det för en gång skull ska kännas som att någonting har faktisk tyngd. Fotoautomatsromantik och sovrumskojor och får jag gå precis så nära?
Äsch. Sliter tändstickan mot plånet, förundras över hur snabbt illusioner kan brinna upp, känner mig för ett ögonblick fullkomligt trygg i mitt eldhav. Äsch. Inget Niagarafall under mina ögonfransar och att täcket klibbar sig fast mot min kropp beror inte på nattlig vridaochvändaångest utan på lite hederlig jävla luftfuktighet. Och ni vet väl att himlens rosa färg orsakas av luftföroreningar?
