du hörde inte vad jag sa, för jag pratade i ditt hår, men snälla se det som ett tecken på min ömhet.

Här kommer en oerhört alldaglig blogglista, som jag förmodligen har fyllt i någon gång förut, men någonting är ju bättre än ingenting tänker jag. Jag orkar nämligen inte skriva om hur allt också känns, det finns ett värde i att inte känna efter för mycket, ibland.


Hur gammal är du? I december fyller jag 22.

 

Hur gammal känner du dig? Jag känner mig bekväm i ”att vara i tjugoårsåldern”. Tonårigheten känns inte längre särskilt närvarande i min kropp, men begreppet vuxen skaver också en aning.

 

Vad har du gjort i dag? Idag har jag velat somna om ända sedan jag vaknade, lärt mig om DDR i skolan (fullkomligen älskar att vårt nuvarande kapitel handlar om en av mina absoluta favoritgrejer), repeterat tusen Nomen-Verb-Verbindungen, gått en höstig promenad hem, lagat omelett till lunch, sovit en sväng, pratat med min pappa i telefon, druckit te med Adnis.

 

Vilken film såg du senast? Igår såg jag den tyska filmen herr Lehmann. ÅÅÅÅHHH är allt jag kan säga om hur bra jag tyckte att den var. Scenen på Dönerhaket, alltså, jävlar.

 

Vilken är din favoritårstid och varför? Jag skulle förmodligen inte klara mig utan årstidsskiftningarna. Behöver ju sommarens första varma parkkväll och natten då allt börjar lukta höst. Behöver ju vinterns stjärnhimlar och snöfall, vårens ljusgröna trädkronor.

 

Är du besatt av någonting? Besatt och besatt, jag skulle föredra titeln Dillchipskonnässör.

 

Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Sovrummet med den minimala golvytan och den absurda takhöjden. Under det blommiga duntäcket i sängen. Europakartan rakt framför mig, där en man en gång pekade på en sjö i mitten av Italien och sa: ”that’s where I come from, the heart of Italy”.

 

Har du spytt offentligt? Mer eller mindre offentligt, ja, det har nog hänt.

 

När vaknade du i dag? Halv åtta.

 

Vilken är din favorithögtid? Traditioner som inte är nedtyngda av för många borden och måsten, förväntningar och ångestkänslor. Midsommar kanske.

 

Om du fick vara var som helst just nu, var skulle du då vilja vara? På valfri berlinsk bar tillsammans med den där personen som var min tysklärarvikarie för några veckor sedan. Vi skulle mest dricka öl och vara sarkastiska och kanske le lyckligt, tänker jag. När vi springer in i varandra i korridoren kan jag inte formulera en enda sammanhängande mening trots att orden vanligtvis brukar ramla ut i överflöd.

 

Hur svarar du i mobilen? Helt olika varje gång, tror jag. ”Tja baby” och ”tjena gullet” är två favoriter, haha.

 

Vad lyssnar du på just nu? Balmorheas album All is wild, all is silent. Mmmmm.

 

Har du någon gång brutit ett ben? Nej. Men när min armbåge gick ur led resulterade det hela även i några sprickor. Min vänsterarm kommer nog aldrig att bli helt återställd efter den incidenten, tyvärr.

 

Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? Mjölk, ägg, te, champinjoner, ost. Ungefär.

 

Vad är du på för humör just nu? Lagom nöjd och utsövd, inte ångestig eller ledsen. Men jag har en lite gnagade huvudvärk som inte riktigt vill försvinna, tyvärr.

 

Vilken är din favoritaffär? Varje gång jag besöker Muji blir jag mjuk och lugn i hela kroppen. Men jag har nästan aldrig haft råd att köpa någonting där. Och om jag inredde ett helt hem med Mujiprylar så skulle det nog kännas som att bo i en pappkartong.

 

Vilket är ditt favoritgodis? Kombinationen av Djungelvrål och Zoo-apor. Två godisbitar som skapades för varandra, tänker jag. I Tyskland äter jag bara choklad och Maoam i godisväg, allt annat är halväckligt.

 

Vad sa du senast? Ropade "tack gullet" till Adna när jag nös och hon ropade "Gesundheit".

 

Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Filosofi och psykologi var nog ändå allra finast.

 

Vilka yrken har du provat på? Vaktmästare, hemtjänst, servitris, bartender. Har ju inte jobbat överdrivet mycket, jobbar istället hårt på att bli skyldig CSN pengar.

 

Vad har du i dina fickor? Oftast ingenting, allt ligger i min ryggsäck.

 

Vad köpte du senast? En flaska vitt vin när jag skulle umgås med Anna, Irene och Martin igår.

 

Hur många gånger har du flyttat? Ett gäng. Jag har bott i en villa på Lyckogatan i Jönköping tillsammans med båda mina föräldrar. När den konstellationen inte kändes så lycklig längre flyttade jag till en lägenhet på Tokarp i Jönköping tillsammans med mamma och Jonatan. Sedan blev det Neue Bahnhofstraße i Friedrichshain, Berlin. Sedan blev det Hornsgatan och Stureby och Snöflingebacken i Stockholm. Och nu bor jag på Nogatstraße i Neukölln, Berlin.

 

Har du blivit sydd någon gång? Yes, fem stygn i pannan när jag var sju och trillade ner från enorm plastbläckfisk på ett badhus, en plastbläckfisk som en absolut inte fick klättra på. Min eleganta huvudlandning resulterade i hjärnskakning och stygn. Och nu är jag Harry Potter.

 

Vad åt du till frukost? Två knäckebröd med jordnötssmör och sylt. Ett glas mjölk. Lättsvalt när en är jättetrött.

 

Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? För tio år sedan hade jag slängigt blont hår och hip hopig klädstil. Varje onsdag cyklade jag till en annan skola för att läsa spanska. Jag var kär i en person med vitblont hår. Vi skickade kryptiska sms till varandra och han brukade skjutsa mig på sin cykel.

Vad var det senaste du åt? En bit sharonfrukt, men jag kan inte riktigt vänja mig vid den smaken alltså.

 

Är du blyg? Nästan aldrig. Snarare för framåt.

 

Vad heter du i andranamn? Mitt fullständiga namn är Klara Camilla Julia Nilsson.

Har du varit med om en bilolycka? Ingen allvarlig sådan, nej. Dock en liten inbackningsolycka på en parkeringsplats utanför en matbutik i Pyrenéerna, och det känns ju helt okej.

 

Har du några husdjur? Tyvärr inte en liten kattunge:(((

Vill du gifta dig? Jag tycker att vi har en oerhört föråldrad och många gånger trist syn på förhållanden i det här lilla patriarkatet. Men även jag har väl det där med tvåsamhet och sexuell äganderätt och evig kärlek så djupt ingrott i mig att möjligheten finns att jag en dag gifter mig.

Vilken var den senaste boken som du läste? Är väldigt investerad i The Secret History av Donna Tartt just nu, vill läsa vidare och vidare och vidare och aldrig sluta.

Har du, eller har du haft, något smeknamn? Tusen och åter tusen, men inget som har fastnat jättelänge. Nilssontraktor, Nilssonbanan, Klumpeduns, Jullan, Julle, Lulle, Bullen, Julie, Julian, Superjulia (möjligtvis myntat av mig själv, heh). Och så alla smeknamn som Adna har på mig: Jullet, Bobbo, Chipsjulia, Kattgos, Supermys, Schatzi. Vi lever ett väldigt mjukt liv tillsammans på Nogatstraße, haha.

Vad ska du göra ikväll? Nu ska jag sätta mig ner vid köksbordet och skriva ett tyskprov som min lärare vill ha inlämnat imorgon (eller läsa lite mer Donna Tartt och säga någonting om den där malande huvudvärken imorgon och lämna in provet på torsdag). Sedan ska jag försvinna iväg till baren Twinpigs där "TWINPIGS DINNER SERIES #10: British Food Wrapped in Autumn" ska äga rum. En bekant till mig, Joe, ska laga en trerätters brittisk måltid som en kan få ta del av för 10 euro. Så det tänkte jag göra tillsammans med några vänner. Tycker att menyn låter välsmakande: creamed apple and parsnip soup garnished with garden herbs. vegetarian cornish pasties with autumnal slaw and horseradish mash buttons. gin and tonic sorbet (non-alcoholic).


kameleontbror & chardonnay & solnedgång

Torsdagen den andra oktober var min bror plötsligt här på besök och vi fick säga oshogoshogoshovadjagharsaknatdigochjagharsaknatdigockså och rufsa om varandra i frisyrerna. Tyvärr fotograferade jag nästan ingenting alls när han var här. Vi ägnade oss mest åt restaurangbesök (heh, jag lovar att bjuda tillbaka när jag har ett välbetalt jobb, till exempel som psykolog, heh) och häng med vänner och promenader och mojitodrickande och klubbdans. Jag ägnade mig även väldigt mycket åt dagen-efter-ångest, ett onödigt koncept som jag definitivt borde lägga av med, jag hade ju inte gjort någonting konstigt alls.

Vi hittade en soffa som hade exakt samma färg som Jonatans tröja. Gullet.

En dag fotograferade jag en aning. Här ser vi till exempel lite murknat trä i förgrunden och delar av en hipp lokal i bakgrunden. Det var en söndag och vi bestämde oss för att åka till Friedrichshain. Först promenerade vi runt en sväng på den överprissatta loppmarknaden på Boxhagener Platz. Luften var sommarhet och barbenta människor satt i parken med öl. Vi gick snart vidare till Neue Heimat, där det anordnas en grym matmarknad varje söndag. Priserna är definitivt comme ci comme ça och matportionerna ganska små, men det är fortfarande inte svindyrt om en jämför med svensk prisstandard. Dessutom är det förbaskat trevligt att cirkulera omkring i matångorna, höra något band spela, klappa på en gullig hund, kanske köpa en öl.

Min bror var givetvis supercute (heh, så roligt om jag fortfarande hade haft rosa hår, då hade vi definitivt sett töntiga ut ihop). Vi bestämde oss för att Chardonnay och ceviche var dagens melodi. Strålande vin, men jättetråkig ceviche, tyvärr.

Jag sa skål (givetvis iförd höstig sotarmössa som inte täcker öronen ordentligt).


Och så sprang vi plötsligt in i Malin, Elsa och Klara. Woho, peppen! Elsa har ju bott i Berlin ett gäng gånger nu, men Malin och Klara har precis flyttat hit. Tillsammans har de börjat skriva den här bloggen, som handlar om allmänt berliniga saker. Spana in den vetja! (heh, alltså, dör av bloggbeskrivningen: "Brudar, bärs & Berghain") Deras senaste inlägg beskriver förresten en grymt fint rundvandringsmiddag (♥) som jag önskar att jag hade varit med på, men då hade jag andra bra personer över på middag hos mig.

En göllig hund var iväg på egna små upptåg mest hela tiden. Den hade en liten lapp på halsbandet där det stod "Don´t feed, I fart".

bby ♥

Och så blev himlen klyschigt solnedgångsfin och vi lämnade Neue Heimat.

Vi bestämde oss för att billiga drinkar på Que Pasa var bästa möjliga söndagsplan, så det fick bli en promenad till Görlitzer Bahnhof.

Min bror berättade något fascinerande när vi gick över Warschauer Brücke.

Och så här stort log Malin och Elsa.

Ungefär här (när tv-tornet befann sig mellan två jättefula byggnader) borde jag ha kommit på idén att gå hem och plugga inför det grammatikprov som jag skulle ha dagen efter. Men istället tyckte jag att det var en helt briljant idé att dricka billiga mojitos, besöka finaste baren Vögelchen, ha tveksam högläsning av Sonja Åkessons dikter (grejer jag borde sluta göra när jag är lite salongsberusad, osv), söndagsdansa på Chalet, umgås med främlingar, titta morgonpendlarna rakt i ögonen, öppna min ytterdörr vid den exakta tidpunkt då mitt grammatikprov började (09:15 måndag morgon). Men ja. En borde ju passa på att vara ung och dum när en har chansen. Puss och sov så gott.

gjort för mycket kaffe sedan den dagen du stack. fortfarande händer att jag dricker upp allt. jag går runt här i huset som om jag var fem. det är så mycket som jag måste lära mig igen.

Jag har hela helgen legat hårt inlindad i mitt duntäcke, febersvettats, emellanåt rört mig ut i köket för pulversoppa/ingefärste/chips, läst artiklar om DDR, hostat, tittat på dystopifilmer. Det har varit helt fantastiskt. Idag finns bara feber och hosta kvar, så då tänkte jag passa på att tipsa om några fina grejer:


♥ In the flesh. En heeeelt magisk zombieserie. Och visst, nu råkar jag ju vara en person som verkligen gillar filmer och serier som handlar om zombies, men oftast brukar jag tvingas lida mig igenom långa passager då könsrollerna skriker artonhundratal. INTE i denna serie dock. Och utöver ganska okej könsroller är zombieapokalypsupplägget nytänkande, klippningen grym, färgerna alltid stämningsfulla, och de brittiska dialekterna som balsam för själen.


♥ I torsdags hängde jag och Adna på Tempodrom här i Berlin för att hon skulle vara förband åt Adam Cohen. Mest drack vi te i den lilla logen, fnisskallade varandra för Honigkuchenpferd (har lärt mig det bästa smeknamnet någonsin?), läste bok och spelade gitarr. Susi från Kultmucke var där för att göra ett backstagereportage med Adna, så plötsligt blev jag en del av allt det där. Kände ändå att Susi verkligen förstod min humor, då jag omnämns som "Adnas roliga lägenhetskamrat" i texten, heh. Här finns bilderna från det lilla reportaget om någon vill se.

♥ Kobra är ju ett väldigt intressant program. Jag tycker att ni borde titta på det tredje avsnittet i den här säsongen som handlar om George Orwells bok 1984 och på vilka vis hans övervakningssamhällesdystopi (eh, bra ord) har blivit verklighet. Mmmmm.


♥ Samma gäng som står bakom reportaget från i torsdags är ansvariga för detta videoklipp där Adna intervjuas och spelar en låt i vår lägenhet. Hon är för bra (och jag är en stolt fågelmamma som skriver om henne för ofta, jag vet). Söndagseftermiddagen när detta spelades in låg jag och sov efter en lite för lång natt på Berghain. När jag vaknade upp var det kväll och då hade allt det här hänt. Jaha. Kontrasterna.

♥ Det här är ett reportage om Berlinmuren då och nu som är fööör bra (hittills, jag har ännu inte läst färdigt hela reportaget). Främst är det kanske ett tips till människor som förstår tyska, men om en inte gör det så kan en ändå klicka runt lite, reportaget är en aning interaktivt. Den nionde november är det dags att fira att det är tjugofem år sedan det här hände (klicka).


ψ Avslutningsvis tänkte jag mest bara informera två personer från ett Skunkforum om att jag använder den mycket praktiska tjänsten Statcounter och därför kan se när någon klickar sig hit via en länk. Ärligt talat är jag lite besviken på ert ironiserande, det känns liksom inte särskilt kreativt? Inte särskilt nytt och fräscht? Det känns ungefär lika innovativt som att skriva någonting om att jag är rödvinsindränkt och mest av allt drömmer om att bo i en vindsvåning i Paris tillsammans med min skrivmaskin och min pojkvän vars nyckelben är det vackraste jag vet. Puss och kram.

alla texter som jag någonsin har skrivit handlar om att vara förvirrad

Alla texter som jag någonsin har skrivit handlar om att vara förvirrad. Mina drömmar är lika mångskiftande som ett gammalt blåmärke. Mitt konstanta tillstånd är mild livskris.

 

Fallenheten att bestämma sig för en enda sak och i samma ögonblick bli blind för alla andra alternativ, är en fallenhet som jag inte har. Det mjuka i det är att jag sällan fastnar i något dåligt för länge, att jag istället ständigt utvecklas framåt i tanken. Det hårda i det är att jag aldrig helt slutar tänka på alla andra liv som jag skulle kunna leva, alla andra möjligheter som jag inte tar tillvara på. Det hela skulle kunna sammanfattas som rastlöshet eller till och med konstant missnöjdhet. Den diagnosen skulle kunna tillskrivas mig. Dock tror jag inte att det hela är så enkelt. Jag betvivlar att en enda person som jag umgås med skulle välja att beskriva mig som missnöjd, snarare är jag den där personen som mitt i den mest genomträngande av februarivindar skulle kunna utbrista någonting om hur fantastiskt friskt luften smakar.

 

Ibland frågar jag mig om mitt framtida jag skulle vara stolt över den jag är nu, om hon skulle tycka att jag fattar vettiga beslut. Oftast kommer jag då fram till att mitt framtida jag förhoppningsvis är lika förlåtande som mitt nutida jag, att hon resonerar som så att jag ändå gör så gott jag kan och försöker lita på den där himla magkänslan och kastar mig ut istället för att stå still. Det måste ju ändå vara värt någonting, tänker jag.

 

När jag kom hem från Kraków i början av augusti ville jag ingenting annat än att gråta. Det kändes så in i helvete självklart att sitta på S-bahntågets smutsturkosa säten, att gå förbi Trödel Dödel 2 på Hermannstraße, att tvätta mina festivaldammiga kläder i Waschcenter Schnell & Saubers brandgula tvättmaskiner. Jag ville gråta för att allt det där snart skulle skrivas i imperfekt. Jag ville gråta för att jag hade bestämt mig för att säga upp mitt lägenhetskontrakt, packa mina väskor, flytta till Malmö, börja läsa till psykolog i Lund. Jag ville bara gråta.

 

Det som skavde i mig då, och fortfarande skaver i mig nu, är hur förälskad jag är i Berlin. Hur lugn jag blir av att gå längs gatorna här, hur lycklig jag blir av att varje dag förstå ännu ett tyskt ord, hur befriande det känns att ständigt vara omgiven av olika hitflyttade människor som kan utvidga min världsbild. Min konstanta känsla av mild livskris trivs bra i storstäder, jag mår bra av allt det storskaliga och anonyma som tillåter mig att vara vem som helst och samtidigt inte någon annan än den jag är. På sätt och vis tror jag att den här staden har gjort mig ärligare. Den har definitivt gett mig skinn på näsan och kött på benen. Den är min hittills största förälskelse. Den får mig fortfarande att börja fnittra. Och nu ska jag byta ut den mot någonting annat. Jag ska byta ut en stad som gör mig knäsvag mot en utbildning som jag alltid har drömt om. Jag ska låta nya personer tränga in under min hud, jag ska försöka få en stad som jag bara har besökt i några timmar att kännas som hemma, jag ska vänja mig vid att springa in i gymnasiebekantskaper på gatorna och säga hejhejdetvarsålängesenvisågs.

 

Så, efter denna Berlinrelaterade superlativsspya vill jag även tillägga att jag är ungefär hur exalterad som helst. Det bottenlösa magontet är uppblandat med totala glitterkänslor. Mina mångskiftande drömmar rymmer både eviga klubbnätter och utnötta psykologiböcker. Jag längtar efter att känna Malmös asfalt under mina fötter, att återigen kunna hitta dillchips i varenda mataffär, att ha råd att ringa till min mamma bara för att säga hej, att skaffa mig en universitetsvardag, att få bo i samma stad som massa fantastiska personer som jag redan känner och massa fantastiska personer som jag snart kommer att lära känna.

 

Om en och en halv månad flyttar jag ifrån Berlin. Allt är lite konstigt i mig just nu. Det är mittemellan och i slutet av och med tre tassar i någonting nytt. Och mitt i allt det här konstiga är det ju faktiskt inte konstigt att jag mår konstigt. Någonting annat hade varit, ja, konstigt.


ser du hur jag glittrar?

Och varje gång jag sätter mig ner för att skriva ett blogginlägg känner jag en gnagande redovisningsplikt, en längtan efter att kunna och hinna skriva ALLT. För här samlas ju nästan enbart det som händer i mig när mörkret flyttar in, medan det som sker mellan raderna går förlorat. Orden kommer aldrig någonsin att göra verkligheten rättvisa, men egentligen är det väl precis så jag vill att det ska vara. Här kommer några fragment i punktform, spridda ögonblick, en känsla, någonting att ta på.


X
Mina ögonlock är svullna (lämna mig inte på det här viset, det är ju inte du som ska känna tvåsamhetsklaustrofobi, det är ju alltid jag som gör det, du sa ju att det smakade som att komma hem när du kysste mig, varför känner jag så här mycket helt plötsligt, det här var ju ingenting alls alldeles nyss, varför går du ifrån mig). Mina ögonlock är silverglittriga (ett försök att måla över paniktårarna, sömnbristen, måla bort dig, titta, ser du hur jag glittrar, ser du att jag har full kontroll över mitt eget liv).



XX
Reeperbahn Festival, Hamburg, Tyskland. Förstärkare, pedalbord, gitarr. Vi går högst upp i lägenhetshus och längst in i studios och alltid backstage och jag kan låtsas att jag är någon som jag inte är, visa upp det där artistbandet, få ännu en gratis öl. När Adnas röst når in i mig förstår jag hur skör jag är, hur ont väldigt mycket gör, hur fantastisk musik hon skapar. Vi somnar i vårt vita hotellrum, himlen är ständigt klarblå, hotellfrukosten står uppdukad.

Och hur allt också kändes:

Reeperbahn är en bred boulevard som kantas av smuts och neon. Det finns inga palmer, bara glesa lövträd. Reeperbahn är cigarettrök som ångar upp från asfalten, trafik som har varken början eller slut. Halvfabrikatsrestaurangernas uteserveringar flyter fram över trottoarerna. Svettiga män i långa rader. Hur de flyter fram över trottoarerna. Här går allt att köpa. Här är allt tillåtet. En hamburgare som heter Orgasmus? Ett knull för 39 euro? Reeperbahn är en gata där sexleksaksaffärerna finns bredvid bordellerna, där utforskandet av den egna sexualiteten finns bredvid organiserad våldtäkt. När jag om nätterna ser mansflockarna dra omkring, då vill jag skrika och spy och gråta och köpa en häcksax.


XXX
Allt som kan skrivas om hösten har redan blivit skrivet. Men låt mig skriva det igen. Låt mig berätta om hur det här är en årstid då all mat beskrivs som mustig, en årstid då trädkronornas prassel låter precis som Norah Jones, en årstid för djupandning och tedrickning, en årstid då supernäpna lilla jag bär basker och alla ekollon likaså (viktig länk).

Det är en söndag då min insida är grå och hipstermatmarknaden Neue Heimat föräras med min närvaro. Besökarna sitter i rad på lastpallar, dricker finvin och röker fulcigaretter. I en av industrilokalerna spelar ett liveband så vilt att eventuella sotarmössor skulle kunna råka falla av. Gulbrunt lövprassel faller till marken, på min högra sida finns Elsa, luften smakar långkok och avancerade hamburgare, på min vänstra sida finns Rebecca. Jag äter Käsespätzle och dricker närproducerad öl, vi drar några danssteg till tidigare nämnda liveband (FÖR BRA!), vi pratar om allt som har hänt och inte hänt sedan vi senast sågs.

När jag går hem så gör jag det genom Friedrichshain, området som var mitt allra första hemma i Berlin. Ovanför husfasaderna syns mörkgråa och guldglittriga himmelsfläckar. Utanför ett Spätkauf passerar jag fyra personer i klassisk, helsvart klubbmundering. Berghain och söndagsdans, antar jag. Den lilla gatan Knorrpromenade är lika klätterväxtsslängig som alltid. Hundarna jagar bollar och pinnar och luft på Simplonplatz. Originalen hänger utanför det förrådsliknande kneipet som är så berlinskt och så deras att jag aldrig skulle komma på tanken att inkräkta. På Sonntagstraße går jag förbi restaurangen där jag arbetade som servitris tvåtusentolv. Pizzabagarna är alla utbytta, känslan densamma. Det dricks Sternburg på Annemirl-Bauer-Platz. Göllegöllmänniskor hånglar. Alla dessa förälskade senapsgula vinröda jävla kärlekspar.

Och så står jag till slut på Ostkreuz S-bahnstation, en plats som smakar stål och glas. Skymningshimlen är uppbyggd av mjukglass och Club Mate. Dagens sista solstrålar tränger sig igenom ett metallgaller, faller på en hund, målar den guldrandig. En len känsla börjar kittla längs mina armar, den tränger in under min hud, bygger bo i magen. Den här staden alltså, kanske kommer min nyförälskelse aldrig att bli gammal.


XXXX
På språkskolan har vi en vikarie som är så to die for att det finns en stor risk att jag kommer att avlida. Han är inte så vacker att jag misstänker att någon har redigerat honom i Photoshop. Men den där blicken som rycker tag i och välter omkull och gör knän skakiga, den där munnen som ständigt skrattar finurligt, den där rösten som dryper av sarkasm mest hela tiden. Jag vill använda skittöntiga ord för att beskriva honom. Typ: pojknacke skulderblad nyckelben. Skärpning. Fokus på zweiteilige Satzverbindungen. Fokus på det där födelsemärket under hans vänstra öga. Skärpning. Fokus på Adjektive mit präpositionalem Kasus.


DAGS ATT RÖSTA ROSA // LÅT OSS SKRIVA HISTORIA



Precis som Jennifer valde att uttrycka det alldeles nyss: idag skriver vi historia. När jag bara vill gråta på grund av världens
jävliga tillstånd, börjar jag tänka på Feministiskt Initiativ och känner genast någonting rosaglittrigt bubbla genom kroppen.

En annan värld är möjlig! Rösta rosa! Tillsammans kan vi gå hur långt som helst!


regeringsskifte och feministisk revolution, tack

Jag har försökt skriva den här texten i flera veckor nu, men inte ens nästan lyckats. För var jag än börjar skriva och var jag än slutar så känns det som att jag inte kan uttrycka allt det som jag tänker på. Imorgon är det val och jag är fullkomligt livrädd. Världen känns på många vis totalt empatibefriad och åt helvete. Jag känner Weltschmerz in absurdum, börjar gråta och klarar ibland inte av att göra någonting alls för att jag så gärna vill göra allt.

Men det hjälper inte att jag gråter, det är annat som måste göras. Vi måste prata om allt det som gör ont, vi måste slå tillbaka. Och det gör vi. För mitt i all jävla rasism, sexism, homofobi, transfobi, funkfobi, egoism och kvinnohat går det också att finna någonting annat. Det går att finna vackra och starka motkrafter. Människor som ser till att rasister och nazister inte får sprida sitt budskap på svenska gator och torg. Människor som skriver debattartiklar och krönikor om att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt och allmänt vidrigt parti, trots att deras företrädare har skaffat sig dyrare kostymer. Människor som driver grymma feministiska bloggar och sätter ord på allt det där som är så internaliserat att en inte ens ser på det som problem. Människor som säger ifrån när någon i deras närhet slentrianskämtar sexistiskt eller rasistiskt. Människor som inte bryr sig om hur många hundralappar som finns kvar i den egna plånboken i slutet av månaden, utan istället väljer att rösta på ett parti som kämpar för ett Sverige där vi inte sparkar på dem som redan ligger ner.

För några dagar sedan åkte jag till den svenska ambassaden i Berlin för att rösta i mitt första riksdagsval någonsin. Min röst föll på Feministiskt Initiativ. Jag tycker inte att det finns något parti i Sverige som är fulländat, men jag tycker att det finns några få partier som fungerar som livsviktiga verktyg i vår strävan efter en bättre värld. Mitt hjärta är rödare än F!:s politik, det sitter längre åt vänster. Men F! är ett av dessa verktyg som jag pratar om, ett parti som verkligen kommer att förändra debattklimatet, ett parti som kommer att se till att feminismen blir någonting som alltid inkluderas i alla politiska analyser och sipprar in i alla olika sakfrågor. För mig kunde det inte ha blivit en röst på något annat parti i det här riksdagsvalet, jag vill se vad som händer om F! kommer in i riksdagen, jag vill veta hur långt de kan gå. Dessutom tror jag i detta skede att en röst på F! ytterligare ökar chanserna för ett regeringsskifte, någonting som jag inte skulle överleva utan.

Jag hoppas innerligt att ni imorgon röstar med era hjärtan, att ni väljer bort Sverigedemokraterna och utnyttjar er rösträtt till att skapa ett mjukare och mer empatiskt Sverige.


världen vore mycket bättre utan fula killar

hej alla fina som har hittat hit via floras blogg (puss flora!!!) och alla andra fina som har hängt här betydligt längre än så. önskar innerligt att jag denna afton kunde smeka er medhårs med öm, vacker poesi om livets otroliga skönhet. men så kan ju inte livet kännas jämt och ständigt.

så ikväll lyssnar vi på tre låtar:
1
2
3
och hatar allt.

men här hemma kan jag ju inte ligga och mögla sönder, så nu ska jag rymma iväg på utomhusbio i körnerpark med ett gäng favoritpersoner, äntligen få njuta av this ain't california som jag har velat se hur länge som helst, svepa den där fina our berlin-vodkan som adna fick i present på en spelning förra veckan, vara klyschigt berlinskt svartklädd, lyssna på techno, dansa till morgonen. bra så. och, bara en sak till: HIS FUCKING LOSS. synd att han inte inser hur fantastisk jag är, alltså. så jävla ovärt att vara hetero i ett skitpatriarkat.

I was remembering the way it feels at just that moment when you begin to turn, when you're poised exactly between the things in life you want to do and those you need to do, and it seems for a few blessed seconds that they are all going to be the same.

Hej. Som ni kanske märker har jag fifflat ihop en ny (och väldigt pastellig) bloggdesign med mina begränsade HTML-kunskaper. Om det är någonting som ser märkligt ut eller inte riktigt fungerar, säg till! Annars får ni gärna versalkommentera KRAM eller BOMBASTISKT om ni känner att den nya designen fungerar. Förhoppningsvis blir jag en aning mer bloggpepp av allt det här, jag har känt mig så oerhört osugen det senaste på grund av trytande inspiration och uteblivna kommentarer. Föregående inlägg kan ni ignorera, jag ville bara ha någonting att länka till där uppe där det står "om mig" och visste inte hur jag annars skulle få det hela att fungera. Jag hoppas att ni mår bra. Inuti mig är allt just precis exakt lika stormigt som det har varit de senaste veckorna, men mitt krisande är åtminstone ganska underhållande (jag varierar nästangråt med gapskratt med hårda kramar med avgrundsvrål med julmusik i september). Puss.

om mig.



Mitt namn är Julia och jag bor alldeles för mycket i mig själv. En aning bor jag i Berlin också. Saker som jag tycker om inkluderar till exempel åskoväder, dillchips, tyska, nattliga promenader, feminism, bokskog, grammatik, ärlighet, klubbdans, vällagrad ost, katter, självdistans, jättelånga ord, köksbordsdiskussioner, socialism, film, poesi och hur det kittlar när någon snuddar vid ens höftben för första gången. Det här är en plats där jag försöker skriva om hur livet känns i mig. Om du önskar närkontakt eller undrar någonting får du gärna skicka ett mail till ohhboy@live.se. Jag är inte så himla snabb på att svara på mail och kommentarer, men jag är oerhört glad över att du är här. Välkommen.

om att inte kunna somna

Ovädret i mig stormar allt vildsintare, men istället för att önska att allt bara kunde sluta kännas så jävla mycket hela tiden, försöker jag fokusera på att den trögflytande likgiltigheten är ännu outhärdligare. För visst är det för tillfället så att jag börjar gråta mitt i ett leende och skratta mitt i ett mörker, men jag är åtminstone vid liv, jag känner åtminstone någonting istället för ingenting.

Möjligtvis är jag en aning förälskad också. Mest i en bild av eller en föreställning om, men säg för vem är det väl inte så? Vad jag vet: det självklara i dina handrörelser och hur länge jag skulle kunna stirra på dig. Fast nej. Vad jag vet: allt det skrivna känns ständigt för skrivet, verkligheten slutar existera i samma ögonblick som den beskrivs. Ytterligare något jag vet: förälskelser är enkla att kultivera på en armlängds avstånd, längtan är enkel att känna när närheten ännu inte är för nära. Vad jag vet mest av allt: jag är så fantastiskt duktig på att överanalysera att ingenting någonsin hinner bli.


ÅNGEST I VERSALER

29/8, en augustifredag. Dagens sista solglitter som kastar sig mot fasaderna på Karl-Marx-Straße. I ryggsäcken min nyinköpta tyskabok, nivå C1, verbböjning deluxe. Människor som helghandlar grönsaker och frukt i den turkiska mataffären. Luften som är sommarsval (höstljummen). Rabarberläsk och bagel på veganfiket Vux för att lyckas få i mig någonting alls. Genomläsning av allt det finstilta på Kabel Deutschlands och Naturstroms hemsidor. Ett brev till min hyresvärd där jag officiellt säger upp mitt lägenhetskontrakt. Den mjuka koftan som slänger längs mina strumpbyxben. Dagens sista solglitter som kastar sig mot fasaderna på Karl-Marx-Straße.

Ändå: ÅNGEST.
Trots allt: ÅNGEST.
Hur mycket jag än försöker: ÅNGEST.

Det finns dagar då ingenting hjälper. Det finns dagar då allt känns åt helvete vad jag än tar mig för. Det finns dagar då skevheten i magkänslan och tyngden i stegen vägrar att försvinna bort. I samma ögonblick som hela jag målas solnedgångsguldig på Karl-Marx-Straße vill jag bara trilla ihop. Men någonting får mig ändå att fortsätta framåt, att med högerhandens ovansida stryka kinderna torra, att med en bläckpenna kryssa för ännu några måsten och borden på en av listorna som brukar hjälpa mig att strukturera upp verkligheten.

Sedan, när helgen faller över mig, ger jag mig fan på att den ska kännas bättre än föregående ångesthelger. För att uppnå detta ägnar jag mig åt att dissekera livet tillsammans med Adna, lyssna på glad musik, inte plugga någon tyska alls, försöka sluta fokusera på diverse mansobjekt som inte förtjänar min uppmärksamhet, köpa kinderägg, gå på kräftskiva tillsammans med finaste Anjel och Olle och tio nya bekantskaper, dricka vin, klubbdansa runt, sova näst intill ingenting alls, äta choklad, sitta på ett kolsvart Tempelhofer Feld med Adna vid min sida, djupandas in nattluften.

Och så övergår augustihelgen i en septembermåndag och jag inser att jag har överlevt. För det finns ju sådana dagar också. Dagarna efter stormen då kroppen återigen känns okejlätt och lungorna fungerar. Jag kan fortfarande urskilja tre olika klubbstämplar på min högra handled och har inte ens tillräckligt mycket pengar på kontot för att kunna köpa havregryn. Men ibland är det precis en sådan helg som behövs.


hur hippt ett liv kan se ut utifrån (även fast det skaver en aning inuti)

MEN ÅH JULIA VARFÖR BLOGGAR DU INTE?!?!?! DET ÄR SÅ JÄVLA TYPISKT DIG!!!!!! Ja, förlåt, ja, jag vet. Men låt mig presentera *trumvirvel* en nästintill legitim orsak/ursäkt: jag medverkar i en liten filminspelning. Alltså har jag inte dansat för länge och glömt bort att gå hem (på många klubbar här finns det klotter och klistermärken med budskapet "don't forget to go home", en mening som borde vara Berlins officiella slogan).

Utöver mina andra mycket legitima orsaker/ursäkter (tysk grammatik i överflöd, märkliga extraräkningar, uppsägning av kontrakt, två besökare, lite hjärtesorg, lite ångest) har jag alltså hängt med den här personen. Julia ägnar sig för tillfället åt sitt filmskoleslutprojekt, en kortfilm om tre personer som kanske inte fungerar helt friktionsfritt ihop. Och så ville hon att jag skulle spela en av karaktärerna, och ja, det har jag ju aldrig gjort tidigare, så jag tänkte att det kunde vara roligt.

Så jag har till exempel ätit pizza under repetitionerna.

Och tvingats kedjeröka framför Brandenburger Tor tillsammans med min filmpojkvän (alltså, avlider) och min filmkusin.

Och en kväll tog vi Tempelhofer Feld med storm bara för att få andas lite.


Snart är jag tillbaka här igen. Puss.

OFF IS ON!

Hej. Först tänkte jag att jag skulle skriva tre blogginlägg om våra tre festivaldagar på OFF, men sedan insåg jag att det skulle bli tre väldigt ointressanta inlägg och bestämde mig för att skriva ett enda bombastiskt mastodontinlägg. Egentligen är det nog en sämre idé, men jag är så dålig på att skriva övergripliga och korta blogginlägg som portioneras ut med jämna mellanrum. Är inte bra på lagom, är ju allt eller inget. Så, nu kommer det: mastodontinlägget.

Det var en gång en sen torsdagskväll i Berlin. Mimmi och Fredrik hade hängt runt i mina drömmars stad i en vecka och tillsammans satte vi oss på en buss mot Katowice, Polen. Inte visste vi att bussen skulle ta fjorton timmar istället för nio, att vi skulle lära oss orden katastrof och problem på polska, att vi skulle vara ganska jättetrötta och jättestela när vi kom fram på fredagsmorgonen. Här är vi fortfarande lyckligt ovetande i mitten av ingenstans i Polen mitt i natten.

Och plötsligt hade vi checkat in på vårt hotell, tagit en tupplur, duschat, klätt på oss festivalkläderna och mötts upp i lobbyn. För 120 euro var fick vi varsitt festivalpass och tre nätter på ett fyrstjärnigt hotell. Onekligen helt okejbilligt.

Väl framme på området mötte vi upp Frans, Jonatan och Lea. Någonstans i närheten lurade även Sanna och Siri. På bilden syns från vänster: Fredrik, Jonatan, Mimmi, Lea, Superjulia.

Min finbror Jonatan.

Fredrik dricker kaffe.

Fredrik och Frans blundar.

Siri, Sanna och Mimmi spanar in spelschemat medan Los Campesinos! spelar.

Och knallrosa läppstift är ju ungefär det viktigaste i världen.

Och så kom vi på den briljanta idén att förflytta oss till ölområdet. Fick cider. Fick rosa sugrör. Blev nöjd. Ingen vätska fick tas med in på festivalområdet, och ingen vätska fick drickas vid scenerna. Hur bra koncept som helst, då musikfokusen var total och jag inte blev omkullvält av en enda överberusad person under hela festivalen. Och ja, de polska priserna är ju också helt okej, inne på ölområdet kostade en öl/cider ungefär sjutton kronor.

Och så blev det visst kväll och vi upptäckte att det bästa hängstället var det märkliga iglooformade MasterCard-sponsrade tältet inne på ölområdet. Där spelades det oerhört dansvänlig disco av DJ-gänget Horse Meat Disco. Tillsammans lyfte vi åtta dansgolvet till aldrig förr anade höjder! Min bror är för övrigt den mest fantastiske dansaren någonsin, han har absolut ingen som helst känsla för rytm och takt (förlåt Jonatan!) men dansar lika galet som att världen skulle gå under vilken sekund som helst. Känner ingen annan som är lika totalt likgiltig inför människors stirrande blickar. ♥

Mimmi var lika magisk som alltid.

Och under Michael Rother presents the music of NEU! and Harmonia såg vi alla ungefär så här harmoniska ut. Har sedan dess knappt kunnat lyssna på någonting annat än Flammende Herzen.

Och så åkte vi festivalbuss i sju minuter innan vi promenerade den sista biten hem till hotellet.

En ny dag, alltså dag två, alltså lördag. Att utsikten från hotellrummet var så här drömmigt östig gjorde mig ju givetvis alldeles knäsvag. Men att himlen var så här klarblå kunde jag nästan hellre ha klarat mig utan, luften var så kvav och het att den fastnade i halsen.

Vi promenerade omkring en sväng i Katowice. Regionen som staden ligger i heter för övrigt Śląskie, den sträcker sig även in i Tyskland och kallas då för Schlesien. Gissar att någon som läser bloggen har varit i Berlin ett gäng gånger och försökt lära sig att uttala Schlesisches Tor?

Och så köpte vi strålande polsk mat på en vegetarisk caféig restaurang med rosa tak. Maten åt vi sedan upp på en gräsplätt utanför någon slags offentlig byggnad, vi hittade nämligen inte riktigt parken som vi letade efter.

Spelschemat studerades och min bror var douchigare (eller gulligare) än någonsin förut.

Och vi promenerade vidare till en liten kiosk där vi införskaffade diverse förnödenheter (typ våtservetter, chips och kanske en aning vodka).

Väl tillbaka på festivalområdet var Siri så här gullig med chokladkaka på tänderna.

Och Frans utnyttjade frisören som fanns tillgänglig på området. Vi mumlade någonting om Brolle Jr, men tyckte samtidigt att han var hur gullig som helst. Dessutom använde frisören ett vax som luktade kanel, så sedan luktade hela Frans kanel.

Det ukrainska bandet DakhaBrakha var ungefär hur ösiga som helst. Vi var mest sönderdansade och genomsvettiga och överlyckliga.

Och här har vi ballaste mamman och barnet på hela festivalen!

Fredrik ser alltid så GIF-vänlig ut.

Sandstrandshäng med kaffe och öl.

Finbror som äter pierogi mitt i natten.

Och så var Mimmi übergullig.

Fast egentligen var vi übergulliga allihop. Och, alltså, jag har nog aldrig haft ett lika bra festivalgäng? Vi var en så perfekt blandning av personligheter och viljor? Allting fungerade? Vi dansade oss svettiga framför olika scener, klappade varandra i håret, drack en klunk öl, pratade om politik, kramades, skrattade åt precis samma knäppa saker, pratade lite mer om politik, låg och sov i varandras knän när kroppen inte riktigt orkade med alla intryck, drack en klunk öl till, skrattade ytterligare en stund.

Älskar den här bilden så mycket, åh ♥

Siri och Sanna valde kvällen till ära att tatuera sig. Varsin kvinnosymbol blev det ♥ Så fint med tatuerare på plats, trots att jag inte lyckades komma på ett perfekt motiv och därför inte skaffade ytterligare en tatuering.

Och så var det plötsligt söndag, den tredje och sista dagen. Jag var till en början huuur trött och seg som helst, men efter att vi hade ätit på en övergrym asiatisk restaurang inne i Katowice ordnade allt upp sig. Men här vilar vi lite ändå.

Och om vi tittar på vilandet från mitt håll, så var min bror så här cute.

Och så fotograferade jag ingenting alls förrän Artur Rojek spelade på kvällen. Blev verkligen helt salig och fast övertygad om att jag måste lära mig polska bara för att förstå hans låttexter. Åh. Lyssna här vetja, det gör jag just nu.

Och lite silvrigt konfettiregn som här mest ser ut som snö.

Och så satte jag mig framför den största scenen en timme innan någonting viktigt skulle hända (kanske det viktigaste på hela festivalen).

BELLE & SEBASTIAN!!!!!! Jag var så så så så så så så så så lycklig. Bara fånlog och hoppade och skrek och dansade och jag vet inte vad. Tyckte att den här konserten slog den på Popaganda 2010 med hästlängder, men kanske mest för att känslan i min kropp var en annan nu och för att sångaren pratade så fint om så vettiga saker. MVH tonårsjulia

Och det är ju så fint när de låter ett gäng personer från publiken dansa på scenen.

Här sitter jag ner framför Svengalisghost och känner mig comatozed för att jag var lite (mycket) ledsen i ögat på grund av att Belle & Sebastians spelning plötsligt var över och förbi.

Framför mig dansades det dock vilt och magiskt ♥

Och så fick vi erkänna för oss själva att festivalen nu var över, att den hade varit r i k t i g t grym, att det inte hade blivit några alkoholrusiga danssteg klockan sex på morgonen, men att det inte heller hade varit poängen. Så bra alltihop.

Och nu är jag så trött att jag inte kan formulera en enda mening till. Med andra ord: dags att somna till Arkiv X för att kunna vakna upp utvilad till en fredag fylld med tysk grammatik, tvättomathäng, matinköp, mexikansk matafton, mojitos och möjligtvis klubb. Egentligen borde jag ta tag i massa tysk byråkrati, men ångestmolnet i magen växer sig enormt bara jag snuddar vid tanken. Puss.

I never thought about things at all, everything changed, the distance that wedged itself between me and my happiness wasn't the world, it wasn't the bombs and burning buildings, it was me, my thinking, my cancer of never letting go, is ignorance bliss, I don't know, but it's so painful to think, and tell me, what did thinking ever do for me, to what great place did thinking ever bring me? I think and think and think, I've thought myself out of happiness one million times, but never once into it.

Okej. Nu har jag haft den mest oproduktiva (och samtidigt inte avslappnande!!!) helgen på oerhört länge. Ibland blir det väl så, antar jag. (Någonting annat som bara blir är att jag aldrig kommer att sluta överanvända ord/uttryck som oerhört, magisk, bombastisk, fin, överanvända, fullkomligt, fasligt, onekligen, dansa sönder, totalt, just precis exakt.)

Men nu till någonting annat. När jag en skymningslen, rosaskimrande afton (alltså i fredags) satt i fönstret på Waschcenter Schnell & Sauber (mmm, tvätta och torktumla en fredagskväll, roligt, high life, yolo) och tittade ut över Hermannstraße (en gata som nästan ger mig förälskelseskakiga knän trots att den säkerligen skulle kunna röstas fram till Berlins fulaste) började jag skriva. Och sedan skrev jag konstant i trettio minuter om allt som bara s n u r r a r. För just nu trängs så så så mycket innanför mina revben och mitt pannben att jag inte ens nästan hinner med. Det fungerar inte ens med ”att göra”-listor. Ingenting känns tillräckligt konkret och nu-gör-jag-verkligen-någonting-igt. Trots att jag böjer verb. BORDE INTE VERBBÖJANDE KÄNNAS MENINGSFULLT? BORDE INTE GRAMMATIKNÖTANDE KÄNNAS UPPFYLLANDE? VAD ÄR MENINGEN MED LIVET EGENTLIGEN? Nästan alla mina vänner och nästanvänner och bekanta har flyttat härifrån. Igen. Bara den grejen är ju något som en kan dö av, detta ständiga börja om börja om börja om. Och jag tänker att jag vill flytta härifrån i december för att studera psykologprogrammet i Lund och bo in mig i en möglig garderob i Malmö för femtusen kronor i månaden. Börja om igen? Och jag tänker att jag aldrig någonsin vill flytta härifrån. Strunta i att börja om? Det är så jävla många skor och de bara klämmer överallt. Och när jag hamnade i Kraków alldeles själv för att bussarna till Berlin från Katowice var fullbokade och för att jag ville uppleva någonting mer och för att jag bara ville gå omkring någonstans utan att hitta och utan att någon visste mitt namn, då, då träffade jag givetvis en person som snurrade till allting ännu ett varv och det funkar ju inte alls tänker jag och jag är ju så lycklig i mig själv eller herregud vad betyder ens lycklig men när är det egentligen värt att kasta sig utanför sig själv och in i en famn och vad betyder ens förälskelse och om personen kan använda google translate och av någon anledning har letat upp min blogg så kommer ju allt ändå att gå åt helvete nu på en gång men det kanske är bäst så och det är ju viktigt att verka sval och oberörd och det har jag ju alltid varit urusel på och kanske kommer det inte ens att bli en fortsättning på vår början så vad skriver jag ens om varför skriver jag ens vi och vår och varför snurrar allt så? Och jag har fått extraräkningar från mitt elbolag och från min hyresvärd på grund av att element är någonting som tydligen inte får användas alls i det här landet (jag var ju duktig och tysk, stängde av alla element när jag gick hemifrån, satte bara igång eventuellt element när jag befann mig i eventuellt rum, tog på mig en extra kofta, fick nästan lunginflammation, men nähä nej nej). Och jag har hört att människor har en buffert, att människor liksom räknar med allt det där oförutsedda trots att det ju är just oförutsett, att människor har fonder, aktier, arv, att människor har ätit hummer, att människor förälskar sig om och om igen och tycker att det är värt det, att människor är så fattiga att de inte har någonting annat än pengar, att människor sover på parkbänkar, att människor bygger parkbänkar som det är omöjligt att sova på, att människor dör av att dricka smutsigt vatten, att människor tycker att hummern inte smakade så gott just idag och därför inte äter upp den, att människor dödas i folkmord, att omvärlden inte erkänner det som folkmord.

Allt som bara är i mig hela tiden och känns och känns och känns. Och jag tänker och jag tänker om och jag tänker bara lite till. Ibland frågar jag mig själv varför jag tänker så jävla mycket hela tiden, vad det egentligen är jag försöker komma fram till, vart jag tror att mina tankar ska leda mig? Vad är meningen med alltihop, egentligen? Jag tror inte att någon någonsin har kommit underfund med det, att det finns ett entydigt och övertydligt svar. Vissa människor tänker säkerligen att de vet vad som är meningen med livet, att det har hittat rätt. Min fasta övertygelse förblir ju dock den att de lurar sig själva, att det inte finns någon mening. Min andra fasta övertygelse är ju dock den att jag önskar precis samma sak för mig själv. Jag vill lura mig själv så totalt att jag inte förstår att jag lurar mig själv, hitta någonting att tro på så helhjärtat och fullkomligt att allt annat blir falskt och bedrägeri, finna den där enda vägen och det där inre lugnet, sluta se på kris som mitt permanenta tillstånd.

Men mitt i det här himla förvirringstillståndet går jag också omkring och är så... glad? Och liksom väldigt mycket lugnare om en jämför med hur olugn jag brukade vara under min tonårstid när allt i mig bara skrek JA NEJ JA NEJ JA NEJ (men aldrig kanske/möjligtvis). Och då är jag ju faktiskt lugn. Relativt sätt, alltså. Och alla känslor måste väl ändå mätas i relation till andra känslor? Och jag kan väl omöjligt jämföra mitt eget lugn med någon annans lugn, min egen förvirring med någon annans förvirring?

Jag kommer inte att lyckas nå någon slutsats i det här blogginlägget.

MVH
er förvirrade favoritklump julia