12/9 2017

Jag somnar bredvid samma person varje natt,
kokar kaffe om morgnarna och dricker chaite om kvällarna och väntar
på nästa avsnitt av Game of Thrones.

Jag får dåligt samvete av att må dåligt,
tänker att jag borde rycka upp mig,
att andra människor har riktiga problem.

Min psykolog säger till mig att jag måste gräva där jag står,
göra en inre resa istället för en yttre.
Jag googlar flygbiljetter till Berlin
varje gång det känns som att jag inte kan andas.

Jag köper ett stramt och nyanserat rödvin
efter rekommendation av Systembolagetbiträdet.
Jag lär mig att koka buljong på räkskal
och tycker att det är tillfredsställande
med skandinaviskt enkla former i inredningen.

Jag har lärt mig namn på filosofer
men kan ingenting om deras teorier.
Jag säger att javisst har jag läst David Foster Wallace
fast det bara var en gång och inte ens femton sidor.
Jag är mitt uppe i en klassresa
fast i ett mellanting.
Jag kommer förmodligen att tjäna mer pengar
än vad min mormor någonsin uppfattat som möjligt.
Inför det känner jag lika delar
upprymdhet och illamående.

Jag tänker fortfarande för mycket
på hur mina lår ser ut i de här jeansen.
Jag trodde att det där skulle försvinna bara jag blev lite äldre,
att jag skulle börja tycka om mig själv.
Jag tänkte att jag åtminstone skulle sluta räkna
hur många veck magen bildar
varje gång jag sätter mig ner, lutar mig framåt.

Jag har allt mindre förhoppningar
om att jag någon dag ska bli Någon Speciell.
Jag brukade ta mig själv på större allvar,
jag tror att livet kanske var lite roligare då.

Det finns en sorglig ängslighet
i mitt sätt att jämföra
mitt eget med andras.

Jag hatar 90% av alla ord jag skriver
och det är inte ens en överdrift.
Jag inbillar mig att det fanns en tid då min kropp bubblade
av skrivglädje och kreativitet och tilltro till den egna förmågan!

Jag inser att jag är väldigt tillfreds med min tillvaro en gråmulen tisdag
när jag tar hissen ner till tvättstugan för att lägga mina påslakan i torktumlaren.
Jag förvandlas sakta men säkert till en allt tråkigare människa
och jag tror att jag är ganska nöjd med det.

Hans axlar luktar fortfarande nyförälskelse,
jag önskar att det vore en garanti mot ångest i övriga livet.

patienten ordineras ökat dillchipsintag

Någon frågar mig hur jag mår. Bra, svarar jag. Fast jag gråter ju en del och är liksom ganska stressad och hela september oktober november vinglade jag ständigt precis på kanten för att det blev för mycket med extrajobb och grupparbeten och en vän som fick mig att må uselt. Även mina festligaste fredagskvällar har en bitter bismak av måndag och lite för ofta önskar jag att jag var någon annanstans.

Utifrån ser det mesta fint ut, ni vet, när en tittar på mig lite på avstånd så där, kanske kisar en aning. Håret ligger där det ska på huvudet (se fotnot 1) och ibland är jag relativt välklädd (se fotnot 2). Jag mår ändå bra stora delar av tiden. Skrattar högst, eller åtminstone lika högt som alla andra. Dricker ölen och dansar kvar på klubben och bjuder vännerna på middag och skriver färdigt hemtentan och hånglar med pojkvännen. Sen plötsligt skriker jag. Eller snarare hulkar fram. VARFÖR MÅSTE ALLT GÖRA SÅ JÄVLA ONT HELA JÄVLA TIDEN?

Jag kanske inte mår helt bra.

Utmattning på grund av överansträngning? Slentrianmässig likgiltighet och uttråkning? Yttre omständigheter som behöver förändras? Depressiv läggning? Barndomstrauma? Signalsubstansobalans? För höga krav på hur livet bör kännas? Orimlig bild av vad det innebär att må bra?

Staplar förklaringsmodeller och möjliga diagnoser på hög. Börjar bli yrkesskadad redan innan jag är färdigutbildad. Känner kanske efter för mycket hela tiden, psykologiserar, patologiserar. Kanske är det fel att jag letar fel. Kanske är det fel att jag klandrar mig själv för felletandet. Kanske mår jag bra? Tänk om det i själva verket är så att jag är världens lyckligaste människa? Tänk om ingen mår bättre än så här? Det är en fruktansvärt deprimerande tanke.

AARHAHRHFHSFASFSDKFKFDGHSDNVSXMOEFEWMGSSDFVJDF. Jag begär inte mycket. Det enda jag begär är att jag ska lyckas sortera allt som ryms inuti mig i prydliga högar, författa små etiketter, upprätta system, skapa översikt, hitta svar, finna sinnesro, leva lycklig i alla mina dagar. För att detta ska kunna genomföras på ett så lämpligt och effektivt vis som möjligt krävs rimligen uppskov från studier, lönearbete, räkningar och socialt ansvar. Istället ordineras patienten ökat dillchipsintag, skönlitterär läsning, en egen psykoterapeut samt valfri ö i Mikronesien att kalla för hemma.

(fotnot 1)
bortsett från luggen som jag klippte med kökssaxen när jag hade ångest
jag vill inte ha någon jävla lugg

(fotnot 2)
det eviga målet är att se sval och obrydd ut
ni vet ha råd att handla på COS
ni vet ha en basgarderob med tröjor av ekologisk bomull
ni vet prata om att investera i kvalitet för att det ju är så mycket bättre i längden
eller bara vara så självklart snygg att en urtvättad hoodie räcker
ni vet woke up like this

hej, om ni fortfarande finns kvar

Jag tänker på den här internetplatsen väldigt ofta, skriver in ohhboy i sökfältet, trycker på uppdatera-knappen, väntar mig nästan att ett nytt inlägg ska ha dykt upp trots att jag inte har orkat skriva någonting. Det känns så vemodigt alltihop, jag vill inte att den här platsen ska dö. Och mest av allt vill jag inte att den ska dö på ett så här tarvligt och snubblande vis, det känns liksom ovärdigt.

Jag skriver nästan aldrig längre. Tungt tryck över bröstkorgen och fumliga fingrar när jag väl försöker. Efter bara några minuter ger jag upp, nästan som om jag har glömt bort att det alltid känns så till en början, att ingen text är färdigformulerad eller fantastisk på en gång, att det är någonting som kräver timmar av slit.

Jag måste börja skriva igen, jag saknar det så jävla mycket. Och jag vill försöka hitta tillbaka hit igen, men kan inte lova någonting. Tills dess: puss.

Upp