eskapism
Jag dricker te och tänker inget händer här men det gör ingenting om dina händer är här. Vi rymmer bort från vintern tillsammans du och jag. Jag och du. Med dina läppar mot mina kan jag nästan känna att det är trettio grader Celsius i luften, att vi sitter på en sommaräng och inte på en buss eller i ett klassrum, att solen skiner som den bara kan under ändlösa sommardagar och att molnen ovanför oss bildar getter med pilbågar, drakar med stolar på sina ryggar, får med jättestora öron och cyklar med blombuketter i cykelkorgarna. Cyklar, ja, cyklar det gör vi. Runt backkrön, över landsvägar, nedför backar, kanske är vi i Italien, Toscana ungefär. Olivträden omger oss och egentligen är det för varmt ute, även i den här korta gula bomullsklänningen med vid kjol. Jag citerar säkert Kent sjungandes din sommarklänning är för stor, den glider ned över axeln. Vi stannar vid små lokala restauranger i olika byar för att äta pasta och du fnyser åt att jag ber om det vegetariska. Kanske borde man äta prosciutto när man är i Italien, when in Rome do as the Romans do. Eller kanske är vi i Paris. Kanske sitter vi i skuggan av ett träd på en pittoresk uteservering och kanske använder jag den lilla franskan jag kan för att beställa oss två koppar kaffe, je voudrais deux cafés, s'il vous plaît, trots att inte jag dricker kaffe, men det är ju det enda jag klarar av att beställa på det vackraste språket jag vet. Kanske sjunger jag inledningen av den franska nationalsången för att imponera eller kanske säger jag pauvres vaches en les Pyrénées för att det är en av de få andra saker jag kan säga. Det blir eftermiddag, det blir kväll, det blir natt och med lite för mycket Bordeaux i våra blodomlopp dansar vi på borden. Dansar på borden, röker för många cigaretter, och kanske har jag en kortklippt svart page. Du dansar till den franska medryckande popen av bristande kvalitet och klagar på att det inte är postrock, att det är för mainstream och inte tillräckligt experimentellt. Jag ler stort, rycker på axlarna och drar dig närmre intill. Tätt, tätt intill. Eller kanske är det mitt i natten och vi ligger på en svensk sommaräng med stjärnorna som enda tak. Kanske är vattnet i den lilla sjön ljummet och kanske finns vi till enbart för varandra, just där och just då. Kanske ligger vi hand i hand och stirrar upp mot himmeln likt Joel och Clementine i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Kanske ligger vi där på sommarängen pratandes om allt mellan himmel och jord medan natt blir till morgon och dimman dansar över ängarna. Eller kanske befinner vi oss i Central Park omringade av lattemammor, förälskade par, frisbeekastande ungdomar och joggande medelålders män. Vi ligger där i gräset i Central Park, stirrandes in i varandras ögon, och helt plötsligt är vi tillbaka i ditt eller kanske i mitt rum. Det är februari 2010. Utanför fönstret är det snö och termometern visar minus fem grader. Du är du och jag är jag, och för tillfället duger det alldeles utmärkt.
(skrivkramp botad?)
inga vokaler, inga konsonanter
jag har inga ord för någonting, inte på det här språket och inte heller på något annat språk. snälla, berätta för mig hur man botar skrivkramp.
torsdag på per brahegymnasiet
oj, nu håller jag minsann på att bli alldeles för glad på mina fotografier, jag lyckas ju nästan lura i er att jag ibland ler. och för att motsäga mitt förra inlägg: solen var idag min och emilies allra största hjälte och räddare i nöden då vi rymde upp på skolans balkong.
kanske
Kanske förlitar vi oss för mycket på yttre förhållanden när det är inuti som något är skevt.
Men vad vet egentligen jag, jag är ju bara ännu en av alla tonåringar med gråzonstankar och tomhetskänslor.
lördagsmorgonsol och söndagstankar
Igårkväll var jag självhatande i varenda litet blodkärl, varenda liten muskel, varenda tanke och varenda nervtråd. Ända djupast inifrån och hela vägen ut. Det känns som att det aldrig riktigt har hänt förut. När jag tänker på livet, verkligen tänker på det, kommer jag ibland fram till att det är det mest fantastiska som finns. Andra gånger kommer jag fram till att det är det mest meningslösa som finns. Aldrig riktigt bra, ofta fruktansvärt, ännu oftare menlöst. Igår var det den senast nämnda tanken som snurrade i min hjärna. Livets fullkomliga meningslöshet. Men vissa andra tankar tänktes också, dock inga muntra sådana. Jag bearbetade sönder tankar rörande min egen värdelöshet, min egen fullkomliga oförmåga att göra någonting i tid (och på så vis slippa undan åtminstone lite ångest), och den skrivkramp som jag besitter (som dessutom tycks ha utvecklats till en kronisk sådan). Det kändes som att ingenting, någonsin, hade känts så svart förut, inte så svart som igår. Men givetvis har det känts så, det vet jag att det har. Denna gång var dock fallet så betydligt mycket högre än alla andra gånger. Jag föll från den bästa av sinnesstämningar till den värsta. Att må bra är kanske ändå att våga, att våga leva högt uppe i det blå med en hemsk vetskap i bakhuvudet. Vetskapen om att asfalten kommer att kännas femton gånger hårdare och kallare när man väl faller ännu en gång. Igen och igen och igen.
P.S. Försökte publicera detta inlägg igårkväll, men det ville inte riktigt fungera. Och förresten, *trumvirvel* *trumpetfanfar* *applåder*, detta är mitt trehundrade inlägg. Dessutom skrivet då jag för första gången har över 50 Bloglovinprenumeranter. Grattis och tack till mig själv och till er, eller något i den stilen.
fredagsnätter att inte förlora sig i
det finns inga nätter att förlora sig i i jönköping.
inga hemmafester där man inte känner varje människa, inga nya gator att upptäcka, inga främlingsögon att drunkna i. så känns det iallafall allt som oftast, så vi skapar våra egna höjdpunkter&ljuspunkter i vintermörkret. idel vintermörker. idel vintermörker i staden jönköping med hundratjugotusen invånare. i väntan på sommar&festival&värme bjuder vi in fina människor till en tom lägenhet för att spela galenpanna, dricka grapefruktjuice (eller annat om man nu kände för det), åka rullskridskor, prata och lyssna på kent, håkan hellström, david bowie, the jacksons och eurythmics. när det är fredag och allt är precis så som det alltid har varit vill vi ha nätter att förlora oss i, men det är kanske en omöjlighet. och kanske borde jag ha varit mer tonårsrevolutionär och bjudit in alla jag känner.
artificiell sommar
När man kommer hem från skolan klockan halv sex och mörkret är ovanligt mörkt, kylan ovanligt kylig och humöret ovanligt grått finns det egentligen inget bättre än att göra sommar. "Göra sommar, vadå, är hon dum i huvudet eller?" kanske ni tänker nu, men ja, ikväll har jag gjort sommar. Ett par jeansshorts och den färgglada baddräkten med volanger var redan på. På åkte även finaste vårskorna med jättelånga snören, min glädjandegulagalna basker och mina största och rödaste solglasögon.
Redan lite lättare i hjärtetrakten studsade jag till datorn för att få höra Jacques Brel, Mathieu Boogaerts och Yves Montand. Jag drog upp volymen så högt som man vågar när man bor i en lägenhet och har grannar att ta hänsyn till. Och som genom ett trollslag blev lägenheten både ljusare, gladare och somrigare. Jag drömde vidare med franska stämmor klingandes i mitt hjärta, min hjärna och mina hörselgångar (att jag inte valde det fantastiskt vackra franska språket när jag var ung och dum och gick i sexan kan jag fortfarande inte förstå). Genom musik och våfflor avhjälpte jag vinter- och tonårstragik och ersatte den med Parisisk sommarromantik.
Det spelade inte riktigt någon roll att mitt huvud värkte som aldrig förr, att matematikboken fortfarande låg orörd i tygväskan och att mörkret härjade utanför fönstret. För ett ögonblick var det sommar.
Draft: Jan. 25, 2010
bänd upp min bröstkorg
hjärtat
pulserar pulserar pulserar
trots att jag inte känner
någonting
(fiktivt, oroa er inte)
morgonljus
KENT
Sedan den fjortonde november har jag lyssnat på Kent. Det hände sig nämligen så att jag den dagen spenderade flera timmar sittandes på Johans café med några fina vänner. En av vännerna höjde Kent upp till skyarna så till den milda grad med vackra lovord och leenden att jag inte riktigt kunde låta bli att lyssna lite ordentligare på det där bandet. Jag lyssnade på deras senaste album om och om och om igen. Kentboxen fick jag på min födelsedag den andra december, och jag lyssnade och lyssnade och lyssnade och lyssnade. Kunde verkligen inte förmå mig själv att sluta lyssna. Lyssnade för mycket på vissa låtar, givetvis, så gör jag alltid. Och från början tänkte jag att det här inlägget skulle handla om Kent och sättet på vilket jag har blivit fullkomligt frälst av deras musik, men jag tror att det måste handla om något annat. Jag tror att det måste handla om Joakim Bergs träffsäkra formuleringar. Alla dessa livsskildringar och exakta fragment av hur man känner sig som tonåring. Klädda i ord dem tankar som man själv inte klarar av att uttrycka. Jag är så väldigt tacksam över att för en gång skull få må sådär alldeles rysligt bra, för man klarar inte av att känna sig ledsen och trasig hela tiden, jämt och ständigt. Misären är kanske vacker på film och i musik, men det är svårt att le åt sin egen apati där man mest ligger hemma i sängen och gråter förbannandes livet eller ännu värre bristen på något värt att kalla ett liv. Jag är bara en helt vanlig tonåring, en helt vanlig människa, och förmodligen mår jag inte sämre än någon annan, men visst fan känns det så ibland. Ensamheten känns inte mindre ensam för att det finns andra som är ensamma. Vi är alla ensamma i våra stora hus, små rum och smala sängar. Lika förbannat skitensamma. Och därför älskar jag Kent. Jag behöver musik som faktiskt berättar om hur jävligt det ganska ofta känns.
en liten fredagshälsning
fotografi ett mina vänner är något av det finaste jag vet. denna vecka har jag mottagit hjärtuttömmande brev i plural, ett kort från marie föreställandes mig och camilla en solig emmabodaeftermiddag och en gul dansvänlig basker från camilla som ska hjälpa mig igenom gråtrista vinterdagar.
fotografi två på baksidan av kortet marie sände mig hade hon skrivit ned ett jättevackert citat från haruki murakamis norwegian wood (ni borde läsa den boken om ni inte redan har gjort det)
fotografi tre på min vägg har jag bland annat några olika foton, en plansch föreställandes buzz aldrin på månen och en plansch föreställandes min pappa i tjugoårsåldern då han sa "jag tar bara det bästa" och gjorde reklam för micromega cd.
fotografi fyra snartsnartsnart börjar vårens upplaga av filmstudions filmvisningar på biblioteket i jönköping. jag ser speciellt fram emot att se en av mina favoritfilmer, en kärlekshistoria, på en stor bioduk. i förrgår sa emilie att min blogg känns lite som en kärlekshistoria i bloggformat, då blev jag alldeles löjligt glad.
fotografi fem och slutligen: en liten fredagshälsning!
p.s. nu är jag visst medlem på poeter.se och planerar dessutom att läsa texter inför publik någon gång i framtiden, läskigt.
det blev vår igen, det trodde jag aldrig, det tror man aldrig att det ska bli
trasiga vinterhjärtans tröst en spotifyspellista som jag har knåpat ihop (speciellt till er som tänker att det aldrig någonsin har känts så här mörkt, ensamt och meningslöst förut. det blir vår igen, jag lovar!) ♥
och jag vet att jag har skrivit det här säkert hundra gånger förut, men ni som tittar in här är så himla fina, och jag blir verkligen alldeles varm inombords av att läsa de saker ni ibland skriver till mig. och den senaste tiden har ni bara blivit fler och fler och fler, så jag tänkte helt sonika, brutalt, fräckt och rakt upp och ner be er om en sak: berätta något om er själva! och om ni inte vill göra det kan ni väl åtminstone skriva en liten rad? eller berätta någotlitetvadsomhelstegentligen? skriv ett enda ord eller en hel uppsats, det spelar ingen roll, men skriv gärna något, för det finns inget mer värmande och vårpåskyndande än era ord. ni kan även fråga mig saker, jag svarar gärna.
P.S. ni som vill ha det lite mer privat kan maila mig på ohhboy@live.se
en lördag i månaden januari
09.14
Luften var kall, träden o-rimfrostiga och mina strumpbyxor snart lika grå som marken. Jag gick till bussen som skulle ta mig till Tändsticksområdets loppis.
10.29
Där träffade jag allra finaste Sophie, vi hade inte hunnit träffas och umgås ordentligt på hur länge som helst. Efter att ha rotat runt i allehanda kartonger och köpt affischer med Buzz Aldrin-motiv satte vi oss ned på Nyfikets café.
11.00
Jag log, såklart, men jag har insett att jag aldrig ler på bilder i den här bloggen. Men ja, jag kan alltså le. Och Sophie åt frukost och jag tittade på, redan mätt efter en finfrukost hemma i köket.
11.30
BUUUZZZZZ ALDRIN! Den andre mannen på månen, han råkade kliva ut ur rymdfarkosten snäppet efter Neil Armstrong.
12.30
På Nyfiket finns det en hemlighetsbok, i vilken man kan skriva finurliga saker. Och det där var en hemlighet som jag helst inte ville veta.
14.00
Jag och Sophie skiljdes åt, jag åkte hem och satte upp min affisch.
15.30
Satte saxen i mitt hår.
16.37
Nyklippt och nöjd. Tänkte: nu åker jag hem till Sophie.
17.10
Kom hem till flickan på bilden ovan, vi tände ljus och åt semlor. JAG ÄLSKAR SEMLOR!
17.13
Sophies rum är så idylliskt att det nästan är skrattretande. Riktigt breda fönsterbleck att sitta i är väl egentligen vad som saknas. Kanske en flygel och en kristallkrona också. Och lite konstant fågelkvitter eller regnljud.
17.30
Tog varandras kameror och vilade i nyköpta second hand-soffor och så.
17.40
Hade nästan likadana pälsliknande turbaner och sprang iväg till Netto för att köpa choklad.
17.59
Score, vi hann dit innan affären stängde.
18.45
Kom in efter chokladköpande, chokladätande och hundrastande. Och pratande såklart, hela lördagen gick i pratandets tecken. På väggen har Sophie vackra fotografier, bland annat ett föreställandes mig i trött, Emmabodiansk form och två på hennes föräldrar i yngre versioner.
19.00
Den här bilden är så otroligt rolig. Vi lyssnade på Does It Offend You, Yeah?, dansade omkring litegrann och gick sedan till busshållplatsen för att åka hem till Simon som hade fyllt arton.
20.30
Hos Simon kunde man dricka färgglada drinkar, sitta ned i soffor, dansa till urusel eller jättebra musik, äta jordnötter, stå ute i kylan med en cigarett mellan fingrarna, prata med människor som man hade hoppats att slippa efter högstadiet och andra personer. Jag kände blandade känslor inför allt, och föraktade mig själv och min egen person emellanåt. Men allt blev riktigt bra när jag bara skärpte till mig litegrann, det var en fin kväll.
21.00
Det skulle ju va dans, dans, dans (tyvärr inte till Håkan Hellström). Och sen slutade jag visst att föreviga min lördag. Det blev krångligt att plocka fram kameran hela tiden, och dessutom hade jag ingen aning om vilka personer som ville bli förevigade och publicerade här.
10.30
Vaknade och fick frukost på sängen.
Draft: Jan. 16, 2010
Kom hem igår natt. Slängde av mig halsduken, kavajen, vantarna, stövlarna, koftan, skjortan, flugan och strumpbyxorna. Iförd endast shorts och linne insåg jag att det om ett halvår är det enda jag kommer att behöva ha på mig (screw size zero förresten). Och just då saknade jag sommaren. Och inte bara litegrann, utan riktigt hejdundrande enormt jävla mycket. Men det finns många fina saker med vintern också såklart, trots att jag saknar parkeringshuspicknickar, bara ben och varma sommarnätter. För visst är det fint att isen kanske håller på att lägga sig på Vättern, ja, visst är det fint. Och visst är det vackert när träden kläs i rimfrost. Och visst är det underbart att jag igår blev frälst av den bästa liveakt jag har sett på länge. Declan De Barra, mannen vars skiva jag nu spelar på repeat. Mannen som pratade med mig och min pojkvän hur fint, ödmjukt och charmigt som helst. Declan De Barra, en irländsk musiker vars röst fyllde hela mig med lycka. Tjugo kronor för en helmysig spelning med fika och fina människor, det är vinterlycka när den är som bäst. Och om ni inte går ut på Declans hemsida eller lyssnar på honom på Spotify är ni helt enkelt galna. Ikväll spelar han i Göteborg förresten, på något ställe som heter Teater Sesam.
vi har en dag tillsammans! just idag, just ni och just jag ♥
ja, som tidigare nämnt känns mitt liv för tillfället som en fin dröm. visst finns det fortfarande grå stunder, trista läxor, borden, måsten och trötta morgnar i sterila klassrum, men trasigheten, likgiltigheten och deppigheten är inte alls lika påtaglig som vanligt. jag lever verkligen, och njuter verkligen av att leva. men trots min vackra tillvaro önskar jag att min dag, just precis idag, var lite mer så här (och jag vill att ni följer med, det här blir något av ett äventyr).
Vi befinner oss högt, högt ovan molnen. Där politik är överflödig, världssvälten botad och människor som Saddam Hussein är sympatiska och vänliga, och absolut inte hängda. En värld där George Bush inte existerar och små lurviga kaniner gömmer sig bakom varje molntuss.
Att gå omkring på allt det vita och mjukt fluffiga kan kännas lite märkligt när man inte är van, men ni vänjer er, jag lovar, ni vänjer er. Ovan molnen är det sommar, sådan sommar som jag gillar, varken för kall eller för varm och med en alldeles ypperlig badtemperatur i Vättern. Om Vättern hade funnits ovan molnen menar jag.
Mellan molnkullarna döljer sig spindelfria sommarängar med högt gräs, vallmoblommor och ett och annat perfekt klätterträd med tillhörande trädkoja. Sommarängarna liksom böljar, de tycks aldrig vara riktigt stilla.
Trots att vi är högt ovan molnen har vi moln ovan oss. Moln som bildar figurer, djur och flygfarkoster om man kisar och har lite fantasi.
Vi sitter utspridda i det gröna gräset. Runt omkring oss flyger små pastellfärgade miniatyrfåglar och i de omgivande oerhört höga träden bor det trädkossor och bergsgetter. Solen håller på att gå ner och allt känns på ett ungefär så här:
Vi pratar om lockiga hår, fräkniga pojkansikten, fingrar som vandrar över naken hud, festivalnätter, stjärnhimlar och trasiga hjärtan medan vi dricker glas efter glas efter glas till bredden fyllda av hallonsoda eller vin. Jag tror att vi äter lite vegetarisk sushi, kanske en macka med jordnötssmör och sylt, sallad bestående av ruccola, chevre, rödbetor och valnötter, fudgekaka, kex och ost (typ cambozola, camembert, brie och gorgonzola), ugnsbakad avocado med ädelost, ugnsbakad banan med choklad, krämig citrontårta, färska jordgubbar och hinkvis med välsmakande glass. För att det är något av det godaste jag vet.
Givetvis vill vi inte att kvällen ska ta slut, allra helst vill vi sitta där i sommargräset för alltid. Men när kylan börjar krypa längs våra sommarben och får oss att rysa innanför den tunna ljusgula koftan känner vi att det nog är dags att gå vidare. I utkanten av det magiska molnland vi befinner oss i finns det djupa, mörka skogar som ligger alldeles dimtäckta och döljer allehanda skuggdjur och stenar. Där är det vinter. Träden är täckta av rimfrost och granarnas grenar är nedtyngda av tjock, kall snö.
Vid skogsbrynet ligger det ett alldeles fantastiskt slott.
Vi dansar fötterna av oss i slottets glittrande balsal där det spelas boys noize mest hela natten. Pojkar med skarpa käkben och flickor med långt, lockigt rött hår finns det gott om. Alla dansar som om ingen tittar och vi tänker att det är så här, precis så här, som livet ska kännas.
Morgonen kommer, precis som den alltid gör. Vi hittar en vacker strand högt ovan molnen där vi sätter oss ner för att andas in den friska morgonluften. Och så har ännu en dag i våra liv passerat.
pssst! de fyra sista bilderna har inte jag tagit, utan googlat mig fram till.
