Berlin, när jag är i dig är jag ingen annanstans



27/4

Min tanke blir fri när jag är på väg, min kropp lättare än luft. Vill alltid vara på väg någon annanstans. Jag är inte säker på vad det är jag jagar, om jag flyr ifrån ansvar eller om jag försöker hitta hem. När tåget från Malmö rullar över Öresundsbron håller hela himlen på att brinna upp, när jag kliver av på Köpenhamns centralstation ringer min mamma och jag berättar för henne hur takbjälkarna ser ut i det röda strålkastarljuset, hur det känns under mina fötter när jag står i rulltrappan, hur ungdomsflockarna väller ut från Tivoli med sockervadd och varandra i händerna, hur mycket jag ser fram emot att fråga någon dansktalande om vägen för att hitta till rätt busshållsplats. En liten stund senare sitter jag på en parkbänk på Ingerslevsgade med min packning bredvid mig. Mina ben är kolsyra och det är sextio minuter kvar innan jag ska få kliva på en nattbuss till Berlin. Ibland kan det vara viktigast av allt att komma tidigare än i tid, känslan av att vara på väg kickar igång alla kroppens system redan när ytterdörren slås igen. Jag delar min parkbänk med en person som röker två joints i rad och också är helt svartklädd. Bakom oss finns ett metallstängsel med olika bussbolags slitna reklamskyltar. Ovanför oss finns ljust gröna aprilträdkronor och en mörkt blå aprilhimmel. Om någon under en arbetsintervju skulle fråga mig vilken min bästa egenskap är skulle jag kanske svara någonting om allt det där som hela tiden omger oss, någonting om att jag är väldigt bra på att uppskatta himlens minsta färgskiftning och hur luften smakar en natt i december. Förmodligen skulle det inte ge mig jobbet, men jag är övertygad om att det är vad som räddar mig om och om igen.

29/4
Berlin, när jag är i dig är jag ingen annanstans. Adna, när jag är med dig känns det som att allt kommer att bli okej. Det är onsdag eftermiddag när vi kliver på ett S-bahntåg för att hamna på Alexanderplatz och tränga oss in i turistmassorna. Detta är bästa möjliga metod om en vill känna sig liten och anonym i Berlin. Språken dundrar in i varandra och selfiepinnarna trängs framför alla viktiga monument. Byggnaderna är så stora och sterila att människorna ser ut att vara gjorda i miniatyr. Vi promenerar omkring i flera timmar, solen lyser enbart på oss, vi äter toffifee, tittar på gulliga hundar, sitter vid kanalen, objektifierar män, hittar ständigt nya intressanta samtalsämnen, upprepar om och om igen hur fint det är att återigen få vara nära. När vi kanske håller på att hungra ihjäl sätter vi oss på Sankt Oberholz uteservering vid Rosenthaler Platz. Vi äter rödbetssallad och getostciabatta, dricker kaffe och ingefärsläsk. Jag blundar med solen mot min hud och runt omkring mig finns italienska, svenska, tyska, engelska och spanska.



3/5
Det är en ynnest att få känna en så här stor kärlek till en stad, en ynnest att redan ha råkat hitta en plats som kanske alltid kommer att kännas mer hemma än någon annan plats. När jag sitter på en buss som rör sig ut från Berlin är detta vad jag försöker intala mig själv för att inte börja gråta. Men visst gråter jag ändå. Det finns en stor sorg i att behöva lämna igen. Den sorgen är dock varken svart eller vit, den innebär inte att jag behöver flytta tillbaka, den innebär inte att jag tycker illa om det liv som jag nu håller på att skapa mig på en annan plats. Sorgen innebär bara att allt är komplicerat, vilket väl ändå är meningen. Mina viljor är många och spretiga. Helst vill jag leva minst tusen liv på en och samma gång. Men det tror jag varken är teoretiskt eller praktiskt möjligt och om jag väl skulle försöka så skulle jag förmodligen bara rusa rakt in i en betongvägg. Jag är helt säker på att mitt val att läsa psykologprogrammet inte är det enda rätta, men det är ett alternativ av flera möjliga, ett alternativ som har funnits i mitt medvetande i över tio år och som jag måste våga kasta mig in i totalt för att inte förgås av nyfikenhet. Jag har hört att Berlin kommer att stå kvar. Jag har hört att jag kan bo där igen någon dag. Jag har hört att det är en ynnest att få känna en så här stor kärlek till en stad, en ynnest att redan ha råkat hitta en plats som kanske alltid kommer att kännas mer hemma än någon annan plats.

6/5
Är febrig och förkyld, hostar sönder halsen, har byggt permanent bo längst in under mitt duntäcke (där det är som allra mjukast). Egentligen njuter jag av att skriva länge och äta chips och titta på konstiga filmer, vet att det är precis vad jag behöver, men vet också att det utanför duntäckesverkligheten finns en annan verklighet som snart kommer att kräva att jag typ läser min kurslitteratur och klipper mig och skaffar ett jobb. FUCK. Är så extremt osugen på allt det där. Vill bara ha sleepovers och kramar och dricka varm choklad och äta popcorn.

 

mellan hägg och syren tar skomakaren semester

Febrig och förkyld dricker jag veteöl ur vinglas i köket som brukade vara mitt eget. Total utandning leder tydligen till totalt sjukdomstillstånd, inte särskilt oväntat egentligen, men lite lätt trist när alla mina våta drömmar det senaste halvåret har involverat allt som Berlin är uppbyggt av. Men jag planerar att knapra Ipren och sluta klaga, bara jag får sova ut riktigt ordentligt inatt. Och förresten: jag känner mig glad. Helt underbart glad och nöjd. Vågar knappt ens lita på känslan, är så rädd att den ska rinna mig ur händerna, för hela tvåtusenfemton har mitt förnamn stavats kaos och mitt efternamn förvirring och livet har känts rörigare än på väldigt länge. Men jag lever och mår, tänkte bara att ni skulle få veta det. Och jag tänker givetvis också på hur ni kan tänkas ha det under aprilhimlen, skriv gärna en rad. Puss.

FRÅGESTUND I SNYGGJULIAS BLOGG.

NI ÄR VERKLIGEN HELT EXTREMT FINA MOT MIG. TACK. BÄSTA FUCKING GÄNGET NÅGONSIN. BÖRJAR NÄSTAN GRÅTA HÄR BORTA. ÖNSKAR SÅ ATT JAG KUNDE BJUDA ER ALLA PÅ DILLCHIPS.

... men istället ska ni härmed ges äran att få bidra till en bloggig frågestund! Ställ vilka frågor som helst, jag svarar på nästan vad som helst. Jag tänkte att detta kanske skulle kunna radera min bloggrelaterade prestationsångest en aning och fungera som en morot för mig att börja blogga lite mer frekvent. Så, ja, fråga väldigt gärna någonting om någonting. Även frågor som kräver ganska långa svar är okej, de kan ju fungera som inläggsinspiration. Puss. ♥

PS bokade flippin Berlinbiljetter häromdagen!!!!!!!!!!!! Ska hänga runt i mina drömmars stad när april övergår i maj. Längtar helt absurt mycket.


Men till alla sa jag: tänk att det går över, det är verkligen skönt att det går över.

Klarspråk är ett språk som inte talas av alla människor. Det går att erfara på olika vis.

 

I år har jag uppvisat alla klassiska symptom på förälskelse: hjärtklappning, handsvett, idoliserande av en helt vanlig dödlig, fånleende från höger örsnibb till vänster örsnibb, exceptionell överanalytisk förmåga, tunnelseende. Plötsligt står eller faller allt med en enda person. Det är inte helt friskt att bli förälskad. Jag föll ganska jävla totalhårt på en enda gång. Det räckte med en blick som såg rakt in utan att vika undan och en skånsk röst som skämtade om manligt självförhärligande. Ibland blir det bara så. Jag började plötsligt tycka att pastellfärgade pikétröjor var gulligt. PASTELLFÄRGADE PIKÉTRÖJOR. Då kan en inte vara riktigt frisk i huvudet.

 

Jag tillät mina drömmar att växa sig stora trots att jag kanske inte borde. Jag vågade tro på att någonting fint skulle, kanske, för en gång skull, bara lite. Om du får höra frasen ”Julia, du är verkligen en helt fantastisk person” från någon tillräckligt många gånger så börjar du till slut tro på att personen faktiskt tycker det. Ännu mer så om du själv är en person som försöker att enbart säga saker som du verkligen menar. Om ni ständigt cirkulerar lite för nära varandra i folkmassor, råkar röra vid varandras underarmar och kanske till och med längs nacken, tittar på varandra även när ni pratar med andra. Om personen går upp ur sängen för att steka äggröra och koka kaffe medan du ligger kvar under täcket, om personen kommer tillbaka varannan minut bara för att berätta någonting roligt eller ge dig ytterligare en dagstidning att läsa, om personen säger att det här var fint och att du borde komma förbi oftare, om personen är naken under samma täcke som du och reciterar poesi, om personen upprepade gånger säger att du är så fascinerande, om personen sitter mittemot dig på ett café och råkar snudda vid din hand flera gånger om.

 

(jag får ont i magen bara av att skriva om det här)

 

Jag tänker att jag var tydlig tidigt. Skrev att jag ville lära känna bättre över femton koppar te. Bad om ärlighet och ett nej om känslan inte var ömsesidig. Fick ett nej som handlade om att inte vara redo för nya relationer och att det därför inte skulle vara bra att börja träffas på ett sådant vis. Tackade för ärligheten och skrev att det nog handlade mer om att känslan inte var besvarad men att det givetvis var okej för att vi båda förtjänar att vara med personer som förstår hur fantastiska vi är. Grät mig knappt ens till sömns och kände att det här nog skulle kunna gå över ganska snart för att det inte riktigt hade hunnit börja och för att det är skönare att veta än att undra.

 

Nästa gång vi träffas fäster han sin blick i min ännu tydligare, säger att det är så roligt att se mig, upprepar att jag är helt fantastisk. Jag är ju redan upp över öronen och huvudstupa och väldigt och blir givetvis ännu mer så och kan inte hantera men tänker att någonting måste ha förändrats i hans känslor för annars skulle han ju inte göra så här mot mig, alla tycker ju att han är en så bra person, han beter sig ju så feministiskt, han deltog ju i vår raka kommunikation tidigare, sa ju att han uppskattade min ärlighet, någonting måste ju ha förändrats, han skulle ju inte ljuga och bedra. Efter detta följer ett ärligt bråk och poesi under täcket och frukost på täcket och när jag skriver att jag tänker på honom och gärna skulle vilja ta en fika någon dag skriver han att det hade varit jätteroligt och när vi fikar så säger han någonting skämtsamt om en av våra nätter medan han låter sin hand snudda vid min och fäster blicken i blicken. Vi sitter längst bak i en buss mitt i natten, pratar klyschigt om filosofi, är bara några centimeter ifrån varandra, hans andedräkt luktar rödvin, när han viskar någonting i mitt öra snuddar hans kind vid min. Efter ösregn följer solkatter på väggarna.

 

”Vad är det som händer egentligen?”
”Va, vad menar du?”
”Jag menar, vad är det som händer mellan dig och mig, oss?”
”Vi är ju bara vänner, det har väl jag varit väldigt tydlig med?”

 

När allt går sönder går det så jävla sönder och gör så jävla ont. Men vad som gör ont är inte slutet i sig. För slut är det. Väldigt slut redan från början tydligen. Vad som gör ont är minusgraderna i hans blick och i hans röst. Vad som gör ont är hur han tittar på mig; jag slösar bort hans tid, är inte värd mycket mer än gruskornen som snart ska sopas bort från trottoarerna. Vad som gör ont är det mönster som plötsligt tycks övertydligt. Den fina feministkillen står nu och rationaliserar på en intellektuell nivå som ska få mig att känna att jag är den emotionella och irrationella bruden som inte vet bättre. Han säger åt mig att låta honom prata till punkt, han säger att han aldrig har påstått att han är en god människa men att ärlig är någonting som han verkligen försöker vara, han säger att han inte förstod att jag var intresserad av någonting mer, han säger att mina anklagelser är det värsta som någon någonsin har kastat mot honom, han säger att han bara försöker vara artig och vänskaplig och att det ibland kan missuppfattas. Ur hans mun trillar så många ord utan mening. Hans blick är fortsatt kolsvart när jag bara klarar av att gråta.

 

När jag halvskriker på honom gör jag inte det för att såra honom. Jag gör det inte för att han ska be om ursäkt. Jag gör det inte för att jag är ledsen över att han inte vill vara med mig på samma sätt som jag vill vara med honom. Jag halvskriker på honom för att det känns så otroligt att han inte förstår, att han inte inser att han varken har betett sig fint eller vänskapligt eller ärligt. Eller ännu värre: att han inser allt detta men också vet att det är någonting som han brukar komma undan med för att han är den stilige och intelligente feministkillen som är så gullig mot alla hela tiden. Även om jag ger honom the benefit of the doubt går det inte att komma fram till en särskilt fin ursäkt för hans beteende. Han gav inte mina upplevelser av situationen någon som helst legitimitet, han beklagade inte att han omedvetet hade råkat såra mig, han sa ingenting om att det hade råkat bli fel eller att han själv hade varit väldigt ledsen det senaste och därför sökt bekräftelse hos mig även fast han visste att jag kanske hade känslor för honom. Han gav mig inga anledningar, utan var istället väldigt tydlig med att allt enbart hade existerat inuti mitt huvud och att han inte hade gjort någonting fel.

 

I år har jag uppvisat alla klassiska symptom på ”nedtryckning av hjärta i köttkvarn”. Men jag har överlevt förut och jag kommer att överleva den här gången också. Varje dag känns vinden lite mjukare mot ansiktet, snart kommer den att vända. Och visst är det synd att det finns så många idioter i världen, men det är ju samtidigt praktiskt att jag börjar bli alltmer på det klara med vilka män som ska ryka först när revolutionen kommer. Puss.


dags för ett livstecken kanske

Hej. Jag har saknat er. Förlåt.


Ständigt är jag någon minut försenad till Malmö Centralstation, känner andetagen rusa i halsen när jag kastar mig nerför rulltrapporna, skrattar nästan åt dramatiken i det långa steget före när jag slänger mig på tåget precis innan dörrarna stängs. Burlöv, Åkarp, Hjärup, Lund. Ständigt skånska i högtalarna, på föreläsningarna, i mitt kollektiv. Det finns poesi i diftongerna och triftongerna. Poesi i att vara en del av den trögflytande massan morgonpendlare. Poesi i hur dimman raderar gränsen mellan åker och himmel. Jag har ännu inte vant mig vid det här landskapets platthet, hur slumpmässigt husen tycks vara utkastade på allt det jordiga, hur ensamma de ser ut. Andra saker har jag vant mig vid. Det har skapats en rutin i var jag ställer mina skor i hallen, vanligtvis vaknar jag redan innan mitt alarm ringer, jag känner igen personalen på ICA, vet på vilken hylla kokosmjölken står. Jag har redan hittat personer som agerar bergsmassiv när allt stormar. Våra ögonbryn höjs totalt synkroniserat när ännu en någon mansplainar under ännu en av våra föreläsningar, vi dricker mousserande vin i nästanvårnatten, glittrar ikapp, skrattar högt åt och med varandra.

Det finns så många saker som inte alls är poesi. Hur mina organ känns när du är i närheten är inte en av de sakerna. Jag tror att jag är där jag vill vara, läser plötsligt meningen ”det finns flera orsaker till att man aldrig helt kan förstå en annan människa” mitt i ett resonemang om kommunikationsstrategier och kommunikationsstrukturer, tänker att jag studerar precis vad jag vill studera. Det har hänt att jag har hyperventilerat och hetsgråtit. Klockan två en lördagsnatt åkte jag till Köpenhamn på grund av bortlängtan och technoträngtan, dagen efter visste jag knappt vem jag var. Om nu någon någonsin kan veta det fullt ut.

Det här är också livet, bara på ett annat vis än vad jag är van vid. Jag tror att det har potential att bli helt jävla fantastiskt. Och sedan åt helvete igen och sedan fullkomligt magiskt och sedan förmodligen totalt jävla kolsvart och sedan kattungemjukt. Precis som det ska vara.


några kvadrat i ett kollektiv på djäknegatan

"Åh, Julia, hur ser det ut i ditt nya rum?" har nog ingen annan än min mamma frågat, men jag tänkte att även ni skulle kunna få ett hum om sakernas tillstånd. Vi börjar med min utsikt. Den är trevlig åt höger, skittråkig åt vänster och helt okej om en tittar rakt fram. Jag är mest tacksam över att kunna se himmel överhuvudtaget efter ett år i min väldigt mörka bottenvåningslägenhet i Berlin. Som ni ser nere i bildens vänstra hörn bor jag precis ovanför och mittemot Sveriges Radio, så jag tittar mest in i olika mediapersoners kontor om dagarna och kan vara hur naken som helst i mitt rum om kvällarna.

Mjukt och mysredigerat är hur det känns när en kliver in i mitt rum. Fast kanske mest i skymningsljus med all strategisk mysbelysning tänd.

Till höger finner vi den viktigaste rumskomponenten, nämligen min säng. Den har riktiga sängben! Och är 120 centimeter bred! Och fyndades på blocket för bara tvåhundra kronor! Fint! Skönt! Och så har jag givetvis ett gäng kartor, för annars skulle det ju inte kännas som att komma hem.

Till vänster finner vi arbetsbordet "Göran" och zinkhyllan "Hyllis". Görans bordsben har jag målat i ett moderiktigt grafiskt mönster i en moderiktig kopparnyans (vi kan låtsas att jag helt och hållet har inrett mitt rum efter egna preferenser och inte alls har låtit mig styras av min väldigt tunna plånbok). Ovanför skrivbordet ser vi från vänster:
1) en magisk teckning som min bror ritade till mig kanske tvåtusenelva
2) en plansch föreställande Buzz Aldrin, den andra snubben på månen
3) en väldigt gammal spegel som jag fick av min pappa någon gång för längesen
3) ett regntungt fotografi från ett parkeringshustak i Jönköping oktober tvåtusennio 
4) en glastavla föreställande världen 1651 (köpt på Boxhagener Platz med hjälp av urusel tyska hösten tvåtusenelva)

Har givetvis en frankie daily journal och en macbook air, annars är en ju inte bloggare på riktigt. Och jag har även inlett projektet "täcka hela golvet med trasmattor" precis som i Stockholmslägenheten jag bodde i hösten tvåtusentolv (klicka här).

En dag tog jag bussen till Plantagen för att köpa mig en monstera. Dock var monsterorna jätteslut, så jag köpte mig två andra gröna växter istället. Måste införskaffa mig en monstera också, de är ju finast.

Mittemot fönstret finns dörren som leder in till mitt rum och ett helt gäng inbyggda garderober i funkisstuk. Bakom spetsgardinerna gömmer sig ett tvättställ, lite märkligt kan en tycka, men jag skulle gissa att mitt rum har varit någon slags tjänstebostad (?) då det ligger placerat i serveringsgången mellan köket och matsalen. Oavsett hur praktisk grej som helst när en delar lägenhet och badrum med fyra andra personer och en katt. Girls will make you blush är en finfin teaterföreställning som jag såg tillsammans med min bror i Stockholm i december. Det var en av hans tre födelsedagspresenter till mig (vi gick även och såg Håkan Hellström-konserten på bio (började gråta efter mindre än fem minuter, heh) och åt en vandringsmiddag på bland annat Solgrillen och restaurang Ho's. Och nej, jag kommer aldrig att vara ett lika gulligt syskon som min bror, han är helt oslagbar).

Bakom spetsgardinen döljer sig alltså det här: ett tvättställ, några kakelplattor, ett gäng speglar, en banantermometer och en plansch där min pappa poserar med en Micromega CD som trettioåring och säger "jag tar bara det bästa".


Det var mitt rum. Nu ska jag försöka koncentrera mig på föreläsningen i biologisk psykologi som jag befinner mig på. Det är inte en särskilt rolig föreläsning, eller så är det bara jag som är ofokuserad och ångestig. Orkar inte ens skriva om hur mycket jag kastas fram och tillbaka i olika sinnesstämningar just nu, gapskrattar och hetsgråter. Det ska bli bra det här, jag ska se till att det blir bra. Och tills det blir bra ska jag titta på den här bilden från när jag skypade med Adna och Elsa och allt för en liten stund kändes mjukt som bomull.

tre veckor i malmö, en vecka på psykologprogrammet, ett ingenting i evigheten, oklara tankar en måndagskväll, AHHHHHHHHHH

Min verklighet känns ännu inte helt verklig. Jag skriver ännu, alltså tror jag på att det är ett övergående tillstånd, ett förvirrande någonting framkallat av att jag inte riktigt vet hur jag fungerar när jag finns på den här platsen. Allt som är jag känns plötsligt flytande, undflyende. Dagligen testar jag mina gränser i nya sammanhang, försöker hitta en plats att kalla min egen i tusen nya kontexter, ägnar mig åt att (be)visa för mig själv eller kanske för andra vem jag är och hur jag fungerar. Det är inte nödvändigtvis en medveten handling när jag utför den, men känslan av utmattning följer alltid, känslan av att ingenting ännu är givet eller fungerar per automatik. Delvis är det en känsla som jag trivs i, rastlösheten ges inga chanser att löpa amok bakom mina revben. Men hela processen att lära känna nya människor kan samtidigt bli obehagligt självcentrerad. Fokus hamnar så lätt på att spegla sig själv i någon annans ögon, att fokusera på hur en själv presenterar sig istället för att memorera den andres namn, att försöka skapa en (fascinerande) bild av sig själv istället för att lära känna personen som finns mittemot. Och ofta är det nog precis vad människor förälskar sig i, någon annans bild av en själv, ens egen bild av någon som kanske inte finns. Eller, som en vän en gång uttryckte det hela: ”for the first few months I was basically just fucking myself”.

ett till sju en utmattad tisdagskväll.

En låt som du verkligen borde lyssna på.
Adnagullet som jag bodde ihop med i Berlin släppte en ny singel i november. Den heter Living och är helt jävla fantastisk (MVH någon som lyssnade sönder och samman låten redan innan släppet och inte alls är jättepartisk pga enorm kärlek till artisten bakom). Men klicka här för att hitta låten på Spotify, vetja! Och klicka här om ni vill se den gulligaste gif-intervjun någonsin med Adnisen, heh.

Två tyska filmer som inte ens nästan har avnjutits av tillräckligt många personer.
Herr Lehmann
Oh boy

Tre dikter som jag gillar.

Den här av Märta Tikkanen.


Den här av Kerstin Thorvall.

 

Och ungefär vad som helst av Sonja Åkesson. Om en känner att en vill börja sluka hennes lyrik rekommenderar jag till exempel dikterna ”Hur känns din färg rött?” och ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”. När jag gick på Jakobsbergs folkhögskola fick vi i december 2012 som uppgift att skriva våra egna repliker till Åkesson. Det var de gråtigaste och rakaste uppläsningarna någonsin. Min text blev så här:

Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv på Hornsgatan 153.

Jag undrar hur mycket som är
tonårspatetik
överdramatik
hur mycket som är gammal hederlig brist på livsteknik.

Hela mitt liv har jag gått omkring och tänkt att människorna
låtsas.
Det är en tröstande tanke som jag fortfarande tänker.

Jag bodde i en villa på Lyckogatan när jag var väldigt liten
och kanske var allting väldigt lyckligt
innan det inte var mer.
Katten Alfons blev överkörd
och pappan var någon annanstans.

På lågstadiet trillade jag av stolen
och den stora bläckfisken i plast.
På högstadiet lärde jag mig att människovärde
stavas behåstorlek.
Jag fick ärr.

Jag har varit mitt i Den Första Kärleken
(den som alltid tar slut)
Jag har tagit med storm, tagits med vindpust.
Mitt hår har blekts sönder, rakats av, vuxit ut.
Jag har fått högsta betyg i allt
som inte spelar roll
och undrat vad som egentligen är meningen med någonting.

Mitt innehåll så tungt och mörkt när jag tänker på att fastna.
Oavsett vilket mitt här är
drömmer jag nästan alltid om att vara någon annanstans.

Jag har suttit fast
och sprungit fort i bortriktningen
bara för att hamna jag vet inte var.
Där lärde jag mig att dricka veteöl
och uttala Schlesisches Tor.
Språket blev mitt eget.
Jag lärde mig att balansera mellan
så jävla självständig och så jävla ensam.
Ibland känns det som att jag lärde mig
just precis ingenting alls.

Jag äter varken rotmos eller pölsa,
blodpudding eller leverpastej.
Jag sorterar mina ekologiska mjölkpaket
och köper kravmärkt lax när någonting ska firas.

Ibland skänker jag pengar till olika välgörenhetsorganisationer
kanske mest för att jag själv ska må bättre.
Ibland tänker jag att jag bryr mig på riktigt.

Jag är en produkt av ett väldigt sorgligt samhälle
och det väldigaste sorgligaste av allt är hur människorna tycker
att vi har det så bra nu!
att vi har kommit så långt!
att resten kommer att fortsätta utvecklas framåt
liksom per automagik!

Fast nej.
För här sitter jag med lår som går ihop
och tänker att det inte är naturligt.
Här sitter jag med sunt förnuft och huvud på skaft
och tänker att jag borde lära mig att vara
sexigt oskuldsfull och gulligt dum.
En Riktig Kvinna!

Jag fyller tjugo år om tjugo dagar.
Jag gillar hur deras blickar förändras,
att fälla ståtliga byten.
De tycker alltid att jag är för ung
och jag stannar aldrig kvar på frukost.

Ibland kan jag längta efter att få finnas till för någon annan
Ibland kan jag längta efter ett sådant där livspussel
men i nästa sekund inser jag att det hela handlar om
en konspiration.
Monogam heteronormativ tvåsamhet och lyckliga i alla våra dagar.

Jag tror att livet har ett inneboende tomrum.
Jag tror att människor kan drivas till galenskap
av att försöka fylla det tomrummet.
Ibland försöker jag desperat fylla det tomrummet.

Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv.


Fyra saker som jag avskyr.
Eftermiddagsrusningstid i kollektivtrafiken.
Risfylld paprika i ugn.
Lagomdagar under en mjölkvit himmel.
Patriarkatet.


Fem böcker som jag läste 2014 (och verkligen uppskattade).
Maken - Gun-Britt Sundström
Den drunknade - Therese Bohman
Smärtan - Marguerite Duras
Stål - Silvia Avallone
Sommarljus, och sen kommer natten - Jón Kalman Stefánsson

Sex platser som jag vill besöka i år.
Berlin (för uppenbart svar, men min stora kärlek yada yada osv. Vill även hemskt gärna svänga förbi Hamburg.)
Köpenhamn (tror att jag aldrig varit där/möjligtvis besökt som typ sjuåring. Nu bara några simtag bort!)
Stockholm (familjemedlemmar + andra fina personer + fööör vackert på sommaren)
Göteborg (andra fina personer!!!)
New York (kommer EJ att hända pga har skulder inte besparingar. Vill krama min vän Anna tills hon får ont.)
Småland (mer specifikt min mosters sommarstuga som luktar precis som sommarstugor ska)

Sju materiella ting som jag skulle vilja ha.
En stor Fjällrävenryggsäck (utrymme för dator och kurslitteratur, tack).
Stilrena datorhögtalare med riktigt bra ljud.
Läsfåtölj i mörkgrön sammet.
Böckerna som jag var tvungen att lämna kvar i Berlin på grund av redan överfulla väskor.
Mörkgrå ullfilt.
Fint porslin och nya kastruller till köket.
Ett par svarta jeans som sitter alldeles perfekt överallt.

Och ett bonuscitat för att det är så fint så fint så fint.

 

JAG TAR LIVET PÅ FÖR STORT JÄVLA ALLVAR // sådant som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om

Och plötsligt skriver jag Årets Första Blogginlägg, det där som borde ha skrivits redan för hur många dagar som helst sedan. Det är ett förvirrande inlägg som innehåller både en början och ett slut (eller ingetdera). Det handlar om året som alldeles nyss var och året som nu är.

 

I slutet av en kväll i mitten av ett vintermörker sitter jag i en för mjuk säng i en Stockholmsförort med min dator i knät. Adventsstjärnan lyser röd i fönstret. Min brors skratt hörs från vardagsrummet. Jag försöker börja skriva igen, börja sammanfatta:
Jag vill vrida och vända på allt som har hänt, knyta ihop alla oregerliga rödglittriga trådar till en välartad rosett, sätta punkt, vända blad, börja på nytt kapitel, kliva ut på andra sidan, rusa rakt in i tvåtusenfemton som en lite mer fullkomlig person, som någon som har en aning, har utvecklats, har styrfart och en riktning. HAHAHAHA. Nej. Ärligt talat vill jag mest bara att vi blir lite bättre på att omfamna helheten, alla misslyckanden och fuck ups, allt det där som gick helt åt helvete men blev ganska okej ändå, allt det där som gick helt åt helvete och fortfarande inte är ens i närheten av okej. Givetvis vill jag att vi alla ska må så fint som möjligt, och ett sätt att göra det på kan självklart vara genom att kryssa av olika punkter på en lista och hitta någon slags allmän livsriktning. Men det är också okej att inte orka alls, okej att vara väldigt skev, okej att inte skriva under på alla idéer om att lyckad och lycklig är två ord som har någotsomhelst med varandra att göra.

 

Men tvåtusenfjorton då? Vad hände egentligen?
Mitt år bestod av väldigt mycket som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om. Helt förträffliga historier som ni definitivt skulle kunna få höra över en kopp kaffe eller en öl, men som i bloggen måste censureras bort på grund av känsliga läsare, bevarandet av illusionen av något slags privatliv, eventuella framtida arbetsgivare, eventuella framtida ligg o.s.v.

 

För mig kommer det nog alltid att vila ett slags poetiskt skimmer över tvåtusenfjorton. Jag har försökt skriva mer än så i över en timme nu, men suddar bara ut alla meningarna och börjar om från början igen. Jag vet inte exakt vilken beståndsdel det var som skapade poesi, vad som blev rätt, vad som blev fel. Och mycket är det nog just däri poesin befann sig, i att väldigt mycket bara hände, i att jag under långa perioder var väldigt närvarande och levande istället för sönderanalyserande. Jag mådde väldigt bra väldigt stora delar av året, helt enkelt. På sätt och vis fungerar jag bättre när knäppa händelser följs av vila, när jag tar hand om mig själv, när jag skriver mycket. Men det kan också vara oerhört befriande att strunta i allt det ansvarsfulla och inrutade. Visst blev det så att jag inte ens nästan skrev en halv roman och visst blev det så att jag under mina sex månader av tyskundervisning inte en endaste gång lyckades gå till skolan veckans alla fem vardagar. Men jag var med om så mycket som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om. Och jag försökte verkligen att behandla mig själv fint. Jag försökte vara lika snäll och förstående mot mig själv som jag skulle ha varit om jag hade gett en vän tröst eller råd. Jag försökte lära mig att inte ta livet på för stort jävla allvar och liksom acceptera att saker ibland bara blir. Det skaver nästan i mig när jag skriver det här, fortfarande har jag tunga förväntningar på mina axlar, eller snarare inbillningar om vilka förväntningar som andra människor och samhället i stort har på mig. Mitt tvåtusenfjorton var varken karriärsmässigt strålande eller totalt självförverkligande eller fyllt av lycklig tvåsamhet. Men det var precis vad jag behövde.

 

Jag besökte för första gången ett bröllop och för första gången Berghain. Jag såg träden slå ut i Körnerpark och röstade i två politiska val på den svenska ambassaden. Jag låg nerbäddad under dubbla täcken tillsammans med Adna och flera koppar te och några påsar chips och för många avsnitt av X-files. Jag gav mitt nummer till en parkourutövare som sprang ikapp mig en kväll när jag och mitt rosa hår var ute på promenad. Jag ångrade att jag ringde honom. Jag besökte OFF-festivalen i Katowice och bodde på ett fyrstjärnigt hotell som påminde starkt om en Finlandsfärja. Jag åkte vidare till Krakow och råkade där förälska mig i en person som sedan visade sig bo på en parallellgata till min egen i Berlin. Jag vräkte ut allt jag kände och det var kanske det enda som krävdes för att känslorna skulle försvinna men först gjorde det ont och jag grät rakt ner i popcornskålen när vi var på utomhusbio trots att jag var omgiven av mina favoritpersoner. Jag drack soluppgångsöl vid Spree en måndagsmorgon i april tillsammans med Zeth och Nils. Jag besökte en konstutställning med levande möss i en bunker tillsammans med en tillfällig tysk förälskelse som mumlade alldeles för mjuka fraser mot min hals. Jag fick följa med Adna in i olika backstagerum för att agera nervositetshämmare och gullig vän när hon skulle uppträda. Jag ville köpa en häcksax när vi besökte prostitutionsgatorna i Hamburg. Jag intensivumgicks med tusen saknade personer i Sverige nästan hela juni. Jag tog av mig kläderna och hoppade ner i det iskalla vattnet från en brygga på Reimersholme efter en natt på Strand. Jag höll i ett kort föredrag om feminism på tyska och skrev långa blogginlägg på tvättomaten och var med i en kortfilm och åt så mycket vietnamesisk mat att jag aldrig behöver äta vietnamesiskt igen. Jag tyckte att min vikarie var det gulligaste någonsin och böjde mina verb ännu flitigare och fann min sarkasm i tyskan. Jag lärde känna otroliga människor att behandla fint och bli fint behandlad av. Jag förälskade mig i Berlin ytterligare trettiosjutusen gånger om under picknickar på Tempelhof och hemmafester hos främlingar och promenader genom betongen och taxiresor genom natten. Jag bestämde mig för att lämna Berlin. Jag fick ont i hela kroppen av sorg men klarade ändå inte av att gråta. Jag packade mina resväskor och torkade Adnas tårar på flygplatsen och sa att allting skulle bli så bra så bra. Jag visste inte om någonting någonsin skulle bli lika bra. Jag hamnade i min brors lägenhet i Stockholm där han över handdukarna i badrummet hade satt upp två skyltar med våra initialer (JN & JN). Jag lärde känna den gulliga personalen på Färgfabriken och var efter bara några dagar så trött på julmat att jag skulle ha kunnat äta vietnamesiskt igen. Jag dansade för länge på för många svartklubbar och hamnade hemma hos någon som svalde magnesiumtabletter för att få musklerna att slappna av efter för mycket ecstacy. Jag insåg hur jag hade vant mig vid att se droger jämt och ständigt i Berlin men att det plötsligt kändes på riktigt när jag såg dem i Sverige. Jag fick hålla om mina saknade vänner men inte ens nästan tillräckligt. Jag gick långa promenader tillsammans med min mamma och klappade på mina släktingar och hade bara råd att köpa böcker från antikvariat i julklapp till alla. Jag klarade inte av att tänka bakåt och jag klarade inte av att slappna av. Jag klarade bara av att rusa rakt framåt för annars skulle det kanske brista.

 

Sju sekunder innan det är dags att skrika in det nya året står jag med en krånglande iPad i min hand bakom en bardisk på Färgfabrikens balladklubb Natten. Jag försöker knappa in en cider som någon vill beställa. När alla börjar grovhångla och jubla och skrika GOOOOTTTT NYYTTTT ÅÅÅÅÅÅÅÅÅRRRRR har jag fortfarande inte lyckats få in den förbannade cidern i systemet. Mitt år kommer definitivt att bli bättre än sin början, det finns helt enkelt inga andra alternativ.

 

Nu har jag bott i Malmö i tretton dagar. Vinden blåser från norr och från syd och från öst och från väst. Jag har fortfarande inte sett havet. Alla mina bästa böcker blev jag tvungen att lämna kvar i Berlin, det finns ingen Sonja Åkesson här att finna tröst i. Personerna som jag bor med är fyra stycken och trots att det knastrar under mina fötter när jag går omkring i köket, så trivs jag fint. Katten som jag bor med heter Elsa och ibland smyger hon in på mitt rum för att lära sig hur det luktar därinne. Jag övar varje dag på att förstå diftongerna och triftongerna och jag skrattar varje gång någonting beskrivs som puligt. Det händer att jag sätter in mitt tyska SIM-kort i telefonen, kanske i hopp om att någon ska tro att jag fortfarande bor kvar, i hopp om att någon ska råka ringa bara för att säga hej, bara för att fråga om jag inte vill ta en kaffe. Jag har köpt begagnad kurslitteratur för pengar som jag inte har och på måndag börjar jag studera till psykolog. Jag har fyllt mitt rum med kartor och tavlor och fotografier och jag tror att det redan har börjat lukta lite som att komma hem.




Stående ovationer till er om ni har orkat läsa ända hit. Hur mår ni? Vad händer i era liv? Puss.


Livskris 3.0

Hej. Jag är här, igen. Tillbaka. Känslostormarna ryms inte riktigt i min kropp och det här kvadratiska rummet saknar tillräcklig takhöjd för Livskris 3.0 som längtar efter andrum. Jag tror att det är viktigt för mitt psykiska välbefinnande att jag nu sätter mig ner i x antal timmar och skriver. Det är nämligen så att jag totalt har bortprioriterat skrivandet genom hela december, vilket brukar leda till känslan av att en Juliaexplosion är nära förestående. Så känns det även denna gång. Oftast förstår jag och livet varandra betydligt bättre efter 65839 skrivna tecken i ett dokument på datorn.

 

Så, okej. Andas ut långsamt. Ta det piano. Det är tjugoåtta dagar sedan jag lämnade mina drömmars stad, platsen som är byggd av betong och blåst och kärlek. Den lilla gullegullevintermånaden december går därefter att dela upp i fyra tydliga fack:
1) Arbete på Färgfabriken
2) Släktumgänge
3) Klubb
4) Total förvirring

 

Känslor som framkallades av ovanstående fyra aktiviteter/allmänna reflektioner kring ovanstående fyra aktiviteter:
1) Bortkopplande av allt som var kaosartat och en väldigt tydlig känsla av närvaro och verklighet. Ibland är det så jävla nödvändigt att arbeta tills benen värker och docsen är fläckiga av hovmästarsås och julmat enbart luktar rester och ögonlocken är tunga som bly.
2) Genom alla julstressiga traditioner finns det väldigt mycket utrymme över för missförstånd och irritation, väldigt lite utrymme över för vänlig kommunikation. Men vi klarade det ändå ganska fint, trots våra olikheter och vår återkommande oförmåga att ta varandra på allvar och vara lika snälla mot varandra som vi hade varit mot våra vänner.
3) Övertydligt försök till verklighetsflykt. Kanske för många timmar technodans (kanske ett helt perfekt antal). Arbetspassen som övergick i tunnelbaneresor till svartklubbar. Hårda vänkramar på svettluktande dansgolv. Hur lent allt kändes i mig när han fanns tätt intill och när han fumligt förklarade att det skulle vara kul att ses igen (även om allt nu nog är över och jag flyttar om fem dagar, ibland är flyktigt finast). Glittret under mina ögonfransar och morgonsolen rakt in och emellanåt ångesten överallt.
4) Total förvirring är ju onekligen i sig själv en känsla. Men det är även en aktivitet. Den består till exempel av att börja gråta i duschen, av att inte kunna förmå sig själv att svara på ett enda Facebookmeddelande för att det tar femton ångestfyllda minuter att formulera en enda mening, av att börja gråta sittande på tunnelbanetåget, och av att gå runt inne på Hemköp i fyrtiofem minuter och till slut komma ut med endast ett paket oboy och ett paket kanelknäckebröd (regression).

 

Sammanfattning av punkt 1, 2, 3 och 4:
Du mår onekligen stabilt, Julia. Lever för ytterligheterna, fortsätter använda andra människor som medicin, existerar på natten istället för dagen, gör allt för att slippa tänka på vad som har varit och vad som komma skall, carpe diem, skål, du gör så gott du kan, du är inte fullkomlig och det är okej eller kanske till och med fucking fantastiskt osv.

 

Egentligen har jag skrivit väldigt mycket mer (mina fingertoppar GÖR ONT efter för mycket umgänge med tangentbordet!!!) men jag tänker att det kanske borde publiceras på nyårsafton i form av en rafflande årssammanfattning. Vi hoppas på det. Och sedan ska jag jobba i baren på Färgfabrikens klubb Natten, woopwoooop! Är det kanske någon av er som ska dit och fira in det nya året med smöriga ballader och champagne och kvart-i-fyra-ragg? Skrik ”hej mysis!” till mig i sådana fall. Puss.


den oredigerade sanningen // mitt tvåtusenfjorton genom photo booth // en klassisk bloggsammanfattning


Hur intressant är det egentligen med femtioelvatusen bilder föreställande the one and only, kanske ni frågar er nu. Hur ointressant som helst, givetvis. Men hur självupptagen får en lov att vara i sin alldeles egna blogg? HUR SJÄLVUPPTAGEN SOM HELST, GIVETVIS. Så nu kommer mitt tvåtusenfjorton genom photo booth. Vi börjar med en bild från den fjärde januari då jag var nyvaken och hade världshistoriens kortaste lugg.


Och så hade jag en grej för rött läppstift och vitt nagellack.


Det klubbades en del i sammet och svart fladder.


Mitt hår var megalångt och bullfrisyrsanpassat.


Jag bodde fortfarande ihop med min bror i Berlin och vi var, like, the cutest siblings ever.


Och så dracks det vin i köket tillsammans med Lenita och Veronica.


Jag kände mig stiligast i världen en liten sväng, det är ju alltid trevligt. Här har jag alldeles nyss kommit hem efter en ösregnig Sverigevisit som inkluderade bröllop och en tillfällig förälskelse.


Och så försökte jag skriva och skriva och skriva på Leuchtstoff. Det gick onekligen käpprätt åt helvete. Men jag hade åtminstone skaffat mig en lite rejälare piercing att glassa omkring i. 


Jag försökte även skaffa en skrivplats på ett kontor, vilket också gick helt åt helvete för att jag egentligen inte alls hade råd och för att inga av de andra kontorspersonerna hängde där samtidigt som jag (vilket fick mig att prokrastinera precis lika mycket som vanligt). Håret var fortfarande hur långt som helst.


Men så klippte jag av det och sa upp min kontorsplats. Viktigt med liv och rörelse i dessa bilder pga håret klippte jag så ojämnt att det nästan är pinsamt.


Jag gäspade fint hemma i sängen.


Och stal alla Adnas tulpaner när hon var bortrest.


Och så blev det en aprilbörjan och hur varmt som helst. Allt det vidsträckta ovanför trädkronorna matchade mina himmelska strumpor och vi bosatte oss nästan permanent i Körnerpark.


Och så klippte jag av lite mer hår.


Dillchips, ÅH! Finns det någon annan gåva som lika tydligt vrålar om kärlek och ömhet?


Prettozeth och jag ägnade oss åt svårt romanläsande och romanskrivande på fiket där Nils jobbade.


Och så skulle jag nog visa Zeth och Nils att jag var redo för parkhäng?


Och så provade jag på en geometrisk, überklubbig frisyr. Här hänger jag förresten på Bar Amalia, ett av mina finaste hak att sitta och skriva på under berlinska sommardagar. De klyschiga lastpallssofforna är hur sköna som helst och det finns så många människor och hundar att titta på. Amalia ligger dessutom vägg i vägg med pizzastället Nini e Pettirosso och italienarna springer överallt och ingenstans och kommunicerar lika mycket med armarna som med munnarna. En bidragande faktor till min Amaliakärlek kan dock också vara att jag bodde två minuter därifrån och att det inte finns någon mysigare känsla än att nästan bli sedd som en stammis.


Junimitten i min mosters sommarstuga i Småland. Grannens katt förälskade sig totalt i mig och de vilda känslorna var givetvis besvarade.


När jag gick in i huset satte sig katten helt sonika på verandabordet för att hålla koll på mig. Jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till, om jag skulle vara mjuk eller hård, om jag skulle mata eller inte, om grannarna alls brydde sig om sin fina katt, om de skulle vara bortresta länge, om jag kanske fick adoptera.


Och så gjorde jag min brors mjukblåa pelikan midsommarfin. Mina naglar glittrade givetvis.


Och så försvann jag iväg till Göteborg. Här har vi gullefransen och gullebrorsan, två av mina absoluta favoriter i livet.


Jag rakade av mig håret en sväng.


Och så började jag bleka sönder och färga rosa. Här har ni mig mitt i ett skratt, tror jag.


Här har jag nyss duschat av mig tio timmars bussresa, en resa mellan Kraków och Berlin som jag utförde i det göttiga tillståndet jag-har-inte-sovit-på-över-ett-dygn-men-däremot-druckit-alldeles-för-mycket-alkohol-varför-varför-varför-spyr-jag-i-en-papperskorg-på-Krakóws-centralstation-varför. Var nöjd och lycklig pga hade precis köpt Apfelschorle (äppeljuice och mineralvatten, mmm) och Crunchips Cheese & Onion. Dessutom hade jag haft världens mest klyschiga och Before Sunrise-iga upplevelse i Kraków, men den har jag ju inte skrivit om tidigare i bloggen så det ska jag inte göra nu heller.


Augusti och jag var allmänt övercute.

Fylls av brutalsaknad och brutallängtan när jag ser dessa bilder. Elsa och Adna, vilka jävla stjärnor alltså! Det där var för övrigt en väldigt bra/knäpp/ledsen/magisk dag i september då allt kändes helt åt helvete och fullkomligt perfekt på en och samma gång. Jag var förvirrad och ångestig och nog en aning förälskad i en viss person från Kraków. Och så blev himlen grafitgrå och föll ner över oss där vi satt på Nini e Pettirosso med pizzor framför oss och plötsligt kom Gisbert Zu Knyphausen dit och då blev jag tvungen att stamma fram till honom på tyska att hans texter är fullkomligt magiska och han blev så otroligt glad och hela hans gulliga familj vinkade till mig när de alla skulle gå hem.


Det skulle valvakas. Jag gjorde mig F!-n men allt gick fullkomligt åt helvete ändå. Jag grät så mycket under den där valvakan, blev bjuden på shots av andra ledsna berlinsvenskar, skällde ut en snubbe efter noter när han ägnade sig åt äckliga härskartekniker, vaknade upp fullkomligt politiskt deprimerad dagen efter.


Min bror kom på besök till Berlin♥♥♥ Vi är kanske lite lika, en aning bara.


Adna och jag såg ut som ett jävligt ballt band när vi hängde i logen innan en av hennes spelningar. Tyvärr är det ju bara hon som är superstjärna:(((

Minns ej anledningen till denna ledsna bild i Adnas säng. Men hennes kudde Bosse är ju söt.


Well, tänkte mest bara fråga om du muckar gräl?


Backstagebild från ännu en spelning. Älskar att bah få leka cool artist och dricka gratis öl och äta gratis ost♥


Denna bild är från i lördags innan jobbet. Jag rockar numera frisyren "pottan" (trots att den den kanske var mer fashion typ 2012).

Och här är en bild från när jag drack lite te igår.

Jag behöver definitivt sova. Jag är aaalldeles för trött och har förmodligen överanvänt aaalla mina favoritord i detta blogginlägg (total, brutal, fullkomlig, precis, magisk, bombastisk osv). Nu har jag alltså hängt i Stockholm i åtta dagar. Jag känner mig utmattad/ledsen/förvirrad/glad/overklig. Går omkring med en konstant känsla av att göra mina vänner besvikna pga har knappt orkat kontakta någon alls och känner alldeles för mycket och ingenting alls och vet inte vem jag är. Och så har jag upptäckt Färgfabriken som arbetsplats och spelat jättemycket nintendo och gått på en strålande teaterföreställning och lagat vuxna middagar och dansat till hög techno bland höga människor på en iskall svartklubb långt ute i ett industriområde i en förort. Bra så, antar jag. Nu ska jag sova och sedan är det dags för fyra långa kvällspass i rad. Glöm inte bort att ropa hej till mig om ni besöker Lotta Lundgrens och Erik Haags julbord på Färgfabriken, jag är en av personerna som går omkring med en ipad och frågar om ni inte vill köpa en julmust till. Puss.

men rastlösheten är förlamande och vi lever ju bara en gång

Och plötsligt har jag bytt liv ännu en gång. Sedan fem dagar tillbaka befinner jag mig i Stockholm. Sedan fyra dagar tillbaka är jag tjugotvå år gammal. Sedan två dagar tillbaka arbetar jag på Färgfabriken (min bror jobbar där och har gulligt nog lyckats fixa in mig i schemat nu i december). Egentligen vill jag skriva så mycket mer om hur allt känns (heh, hur många gånger har jag skrivit den meningen i bloggen), men alldeles snart måste jag gå iväg till jobbet. Så här kommer istället två bilder från min förmiddag och två texter från Berlin. Två världar som kolliderar, med andra ord.

 

 

sextonde november

Zombietillstånd efter klubbtillstånd, men rastlösheten är förlamande och vi lever ju bara en gång, så varför inte dansa ännu en natt? På S-bahntåget kärleksförklarar vi varandra rakt in i solar plexus och Pfefferminzlikör smakar precis som munskölj men har helt andra kvaliteter. Dörrvakterna säger zu dritt? och vi nickar (medvetet omedvetet) och blir insläppta. Hej säger jag till den halvstora folkmassan som dansar halvhjärtat, låt mig bli en del av dig, låt mig tappa bort mig. Hej säger jag till två personer bakom mig som pratar svenska och högst upp i hierarkin befinner sig tydligen den som bor i Berlin för det skakas händer och sägs wooooow att du verkligen bor hääääär assssååå. Jag är inte särskilt häftig alls, jag lovar, men å andra sidan försvinner nog mycket av er allra snubbigaste snubbighet om ni ser upp till mig, så låt gå. Det är möjligt att diskutera tolkningsföreträde och mansplaining även i berusat tillstånd mitt i natten, skapa fördomsprofiler av varandra, skratta mjukelakt.

 

När natten kanske borde kallas för morgon och inte ta vägen någon annanstans än hem till mitt trygga singularis under duntäcket, sätter sig en lagom mängd personer i en lagom stor taxi för att åka iväg till en lägenhet på Gabriel-Max-Straße i Friedrichshain, köpa mer öl och dansa till Ramlar. Britten som är med oss förstår nog inte riktigt tjusningen med Håkan Hellström. Mattan är mjuk mot mina handflator och skrattet kommer allra längst inifrån och når hela vägen upp till mina ögon.

 

Dagen efter är en måndag och jag tror att solen skiner, det känns så i hela kroppen trots att sovrummet vilar i skugga trots att klockan snart är skymning trots att mina kläder luktar klubb trots att täcket inte har något påslakan trots att lägenheten är bebodd av personer som jag inte har pratat med i dagsljus. Vi är fyra personer som går till Datscha för att äta eftermiddagsfrukost tillsammans, sträcka ut natten ytterligare några timmar, våga möta varandras blickar, kramas länge, skratta åt hur konstigt allt ibland blir men hur roligt det ändå är.

 

 

tjugonde november
Klockan 21:02 kommer han gående mot mig i en marinblå duffel, alla hans 190 centimeter, de svarta plastbågarna på plats över näsryggen. Vi sågs senast i september och då behövdes inga vinterkläder och jag trodde att jag aldrig skulle vilja träffa honom igen. När han gick ut genom min ytterdörr sa han ”see you” och jag svarade ”not on purpose”. Jag väntar utanför Kaiser’s vid Kottbusser Tor, fryser om mina händer, ser honom innan han ser mig. När vi kramas så luktar han precis likadant som förut men jag känner ingenting alls.

 

Hur lång tid tar det att lära känna en annan människas lukt?
Handlar det om tidsrymder eller om mottaglighet?

 

Det är bekvämt att samförståndshångla under en solnedgångshimmel vid Landwehrkanal en sensommarkväll i september, bekvämt att försvinna in under en annan människas hud för att slippa befinna sig inuti sin egen, bekvämt att hugga tag i vem som helst för att slippa fokusera på det inre kaoset. Han är inte vem som helst och jag är inte vem som helst, men vi är inte heller ens nästan gjorda för varandra (som om människor någonsin är det). Hans trasighet matchar min trasighet. Det kan ibland betyda allt men det kan också betyda ingenting och för oss var det definitivt inte tillräckligt.

 

Vögelchen är baren vi hamnar på. Vi pratar i så många timmar att alla andra gäster hinner gå hem. Vi dricker så många öl att vi kommer att må dåligt dagen efter. I hans ögon finns inte ens en tillstymmelse till blåögdhet, och mörkret väller in i mig. Det gör ont i mig när vi pratar, allt är ärligt och upprivande och renande och fruktansvärt och fantastiskt. Vi pratar om sådant som vi kanske inte brukar prata om med andra, allt det där som är för fult och för jobbigt. Jag förstår inte varför vi klarar av att vara så ärliga med varandra. Att umgås med honom igen är lättnad, är känslan av att jag ville ha honom av helt fel anledningar, är känslan av att jag nu blir varm av att få ha honom som vän och ingenting mer. Han har råkat träffat någon som han mår bra med. När han sa det till mig i telefon för en vecka sedan lät han osäker och ursäktande, jag blev nästan förvånad när jag insåg att det enda jag kände var glädje. Hon är tretton år äldre än jag och har en sjuårig dotter. Han beskriver det som skönt att omöjligen kunna betyda allt för någon, han skulle inte klara av det ansvaret, säger han. Medan andra kanske drömmer om att få bli någons hela universum vill han vara någonting utbytbart, den där glasyren som kanske gör kakan godare men inte nödvändigtvis behövs. Det är precis så han själv beskriver det. Jag kan inte komma fram till om det är deprimerande eller fantastiskt, sunt eller osunt, men jag vet att jag ibland kan känna precis likadant. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara en person som någon säger att den inte kan leva utan.

 

Vi delar på en börek och en multivitaminjuice på det enda dönerstället vid Kottbusser Tor som har öppet klockan halv sex en fredagsmorgon. När vi kramas hejdå så gör vi det länge, men samtidigt är vi väldigt övertygade om att vi kan leva utan varandra.

 


berlin som stödhjulsverklighet

Mitt i ett steg vänder jag mig om, tvekande. Mina ögon sveper över allt som har varit och allt som kommer att bli, att titta åt alla olika riktningar samtidigt är det enda jag klarar av just nu. Det är som att min kropp vill komma över allt på en gång, sörja färdigt Berlin innan jag ens har hunnit lämna staden. Delar av mig längtar efter att inte längre vara här bara för att det gör så ont att göra saker för sista gången. Andra delar av mig vill att det här aldrig någonsin ska ta slut, vill bygga bo i sängen, vill att tidsbegreppet oändlighet ska sträcka sig ännu längre.

Det kan vara mjukt och tryggt att ge någon eller någonting oproportionerligt stor betydelse i det egna identitetsskapandet. Då finns det alltid en konstant kvar när allt annat rämnar. Vissa människor faller fort in i långa kärleksrelationer, börjar prata i vi istället för jag, slipper förhoppningsvis vara fast inuti sig själva hela jävla tiden. Mina förälskelser är nästan alltid flyktiga, men någon gång tillät jag den här platsen att bli min konstanta faktor. Det kan vara mjukt och tryggt att låta någonting utanför sig själv betyda så mycket, men det kan också vara väldigt viktigt att släppa taget om allt det där för att få se vad som finns kvar av det egna.

Lite så känns livet i min kropp just nu, på ett ungefär. Berlin som stödhjulsverklighet, Berlin som någonting som alltid kommer att finnas kvar men kanske inte längre på samma vis, Berlin som precis vad jag behövde men förhoppningsvis inte behöver lika fullkomligt längre.


sometimes I feel so liminal I think I’m going to explode

(jag vet inte hur ni andra dricker öl, men jag föredrar att göra det liggande i en soffa som jag hittar på trottoaren mitt i natten. givetvis iförd min svarta fuskpäls. givetvis med vänsterhanden nonchalant vilande på soffkanten. givetvis med båda benen lite casual uppslängda på ryggstödet. givetvis med en jag-gör-vad-fan-jag-vill-blick och en antydan till ett finurligt leende. bilden tog förresten elsa förra veckan.)

I mina drömmars stad ägnar jag mig inte åt särskilt drömmiga aktiviteter alls. Trots att febern har bestämt sig för att överge min kropp (puss febern, jättesnällt av dig) är allt fortfarande ganska snörvligt och hostigt. Men idag har jag fått gå en solig promenad tillsammans med Adnis och lagat en strålande middag till mig och Elsa (OCH DESSUTOM KÄNT SMAKEN AV MIDDAGEN, YES, LUKTSINNET ÄR TILLBAKA!). Så jag ska nog överleva ändå. Och innan jag somnar till någon mjuk musikslinga tänkte jag ge er en puss och två strålande lästips och dela med mig av en rolig grej som precis har hänt mig.

♥ PUSS (som utlovat).

♥ ROLIG GREJ! JAG HAR FÅTT BOENDE I MALMÖ! JIPPI! Djäknegatan blir mitt nya hem i januari, då flyttar jag nämligen in i ett kollektiv med ett gäng personer som jag inte har träffat tidigare men förhoppningsvis kommer att komma finfint överens med. Dessutom har en av snubbsen en katt. Och det är ju en rosafluffig dream come true för mig. Så det blir nog strålande.

♥ ”The actuality of the spirit constantly shows itself as a form that tempts its possibility but disappears as soon as it seeks to grasp for it, and it is a nothing that can only bring anxiety.” Den här texten (klicka) om ångest och kreativitet och Kierkegaard. Mmmmm.

"The faceless body in my bed this morning had a name when we’d fallen into bed together, I was sure of it. Now she was nothing, less than nothing and more. I loved her and wanted her to leave. It felt Real in a meaningful way, full of meanings, truth-meanings." Den här texten (klicka) som måste vara något av det mest fulländade jag har läst? Jag menar, det räcker att läsa titeln för att förstå att det här är bra skit: "A Cool Book Review By A Hip Writer Who Has Definitely Had Sex"

hur en helg i berlin kan kännas


Det är inte fredag när min helg börjar, istället torsdag. Efter min tyskundervisning sover jag i några timmar för att kroppen känns trött. Sedan möter jag upp två favoritpersoner utanför baren Tier. Alla bord är upptagna trots att klockan bara är åtta, så vi korsar gatan och går in på Ä istället. Där köper vi öl och umgås i mörkret i ett gäng timmar, Anjel och Anna och jag. Men hur känner jag egentligen dessa två personer, kanske ni tänker nu, för jag inser att jag aldrig riktigt förklarar vilka det är jag umgås med och hur vi lärde känna varandra.

Anjel träffade jag för första gången hemma vid mitt köksbord när hon umgicks med min bror. De hade råkat träffa varandra på en förfest i Prenzlauer Berg, dit min bror var bjuden av en Anna som han hade lärt känna genom Facebookgruppen Svenskar i Berlin när hon undrade om det inte fanns någon som ville besöka några konstgallerier tillsammans med henne. Fram tills alldeles nyss bodde Anjel bara några meter bort på Nogatstraße.

Anna lärde jag känna i min C1-tyskakurs för några veckor sedan. Vi insåg båda ganska fort att vi var sköna personer som borde umgås, heh. Dock kunde jag och Anna lika gärna ha lärt känna varandra i september tvåtusenelva då vi båda också bodde här och var en del av ytterligare en Annas fotoprojekt, nämligen Anna Ekros (som ju sedan har blivit en av mina allra närmaste personer, här går det till exempel att läsa om hur det kändes i kroppen när vi bodde ihop i början av tvåtusentretton).

Hur Anna och jag såg ut när Anna fotograferade oss tvåtusenelva (jag känner alldeles för många Annor).


Precis när vi kände oss färdiga på Ä kom Elsa och anslöt sig till gänget. Henne började jag lära känna ordentligt när jag flyttade hit förra året, men vi tog en första fika tillsammans redan när jag bodde i Hornstull. Mest är det väl så att vi har lärt känna varandra genom ett helt gäng gemensamma vänner och bekanta i Stockholm som jag började lära känna tvåtusentolv i samband med att personen Mirjam kontaktade mig via min bloggmail och skrev att vi borde dricka öl ihop. Så har många bra vänskaper börjat.

Torsdagsnatten bjöd på dåliga bilder och bra umgänge. Någon gång här borde jag ha prioriterat sömn och kurerande av min huvudvärk, inte dans på Schwutz och OHM till klockan kvart i fem.

Min fredag förevigades inte alls, då ägnade jag mig mest åt att titta på mjuka filmer och äta god mat och sova mycket. Och hela fredagsnatten arbetade jag i kassan på en klubb som en vän anordnade, läste min bok, pratade med för höga svenskar, drack min club mate, tjänade in några sedlar som jag var i desperat behov av, blev stött på av diverse snubbar som plötsligt var väldigt intresserade av vilken bok jag läste, umgicks med vänner som var där för att dansa. Det var faktiskt väldigt roligt, och dessutom är det intressant att vara spiknykter på en klubb och uppleva allt det knäppa från en åskådarposition.

Och så blev det alltså lördag. Adna och jag åkte iväg till Wedding för att Greta María skulle spela sin musik på en baröppning/vernissage/kanske någonting mer.

Vi var nervösa och exalterade och nyfikna. Människor satt i små klungor och åt soppa, flera vänner trillade in, mannen bredvid oss fnittrade och rökte gräs.

Men vilken röst vilken röst vilken röst! Och vilka texter! Och vilka pianostycken! Greta María träffade jag för första gången över kaffe och morotskaka här i Berlin när hon hade skrivit en liten kommentar här i bloggen. Så himla fin person.

Adna och jag tackade för den fantastiska musiken, kramade om några vänner, lämnade den fina innergården, gick till tunnelbanestationen. Adna lärde jag förresten också känna genom att hon skrev till mig här i bloggen, heh, en skulle ju kunna tro att jag inte skulle ha några vänner alls om jag inte hade den här lilla internetplatsen. Vi träffades kanske tre gånger i januari innan jag frågade om hon inte ville flytta in med mig. Ibland känns det bara rätt.

Adna kände gitarrabstinens och åkte därför hem till oss. Själv kände jag mest bara skrikande hunger och åkte därför hem till Anjel och Olles nya lägenhet (SOM ÄR SÅ JÄVLA FIN). Där väntade en Stacey och en Anjel med totalgod tacopaj, paprikaröra och myntasås.

Stacey såg givetvis ball ut (vi har precis börjat lära känna varandra genom Anjel förresten). Och så satt vi alla kvar runt köksbordet tills klockan blev två på natten och vi inte längre hade särskilt mycket rödvin eller rödbetsjuice kvar. Så många intressanta diskussioner.

Söndagen den andra november kunde egentligen bara betyda en sak: OST!!!!! Men innan det var dags för den årliga ostfestivalen på Markthalle Neun promenerade jag och Adna längs Landwehrkanal i det mjuka vädret. Där uppe vill vi helst bo, har vi kommit fram till.

Och hela världen var så höstig (MEN OCKSÅ VARM!)

Titta! Ibland är jag med på min blogg!

Vi slog oss ner på Admiralbrücke med varsin öl. Söndagarna känns nästan alltid harmoniska i den här staden. Alla butiker är stängda (mataffärer, möbelvaruhus, klädkedjor osv). Överallt finns loppmarknader och matmarknader. Alla människor tycks ägna sig åt att sitta i timmar på uteserveringar, gå långa promenader i parkerna, dricka öl på en bro, leka med sina hundar. Och för många är söndagar den där dagen då en vaknar upp utvilad, äter brunch med några vänner, försvinner iväg till Berghain för många timmar technodans.

Och så blev det äntligen dags för ostfestival på Markthalle Neun! Vi var ett stort gäng som möttes upp utanför ingången med tomma magar. När vi kom in var ostdoften så total att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. So so so cheesexited! Käselicious! Eller, som jag hade skrivit till Joe några minuter tidigare: "käsee you soon!"

Jag är väl medveten om att den här bilden inte är särskilt rolig, men jag vill också ha en tröja som det står "sweet dreams are made of cheese" på.
Vi som ostade loss var till exempel Anna, Annas bror Mårten som var på besök, Joe och Juliana. Joe träffade jag för första gången på en mexikansk afton hos några vänner i augusti. Och det här var egentligen bara tredje gången vi sågs (och alltid i matsammanhang av någon anledning), men jag tycker redan om honom så grymt mycket (vi har exakt lika dålig humor och börjar av någon anledning alltid diskutera väldigt allvarliga ämnen). Och Juliana träffade jag för första gången för bara några dagar sedan, hon skickade också ett litet mail till mig efter att ha googlat något om berlin och blogg. Så skön person.

Vi provsmakade absurt god spansk ost som hade burits till en grotta av en gammal man med en ryggsäck och sedan lagrats där. Eh? Det kändes lite som när jag tittade på en dokumentär om choklad och en expert beskrev en mörk chokladsort ungefär så här: "mmm, tänk dig en häst som har varit ute och sprungit över ängar en hel dag, mmm, med solen i manen, mmm, tänk dig hur hästens rygg då smakar". En ba jo, smaken av svettig häst.

Anna hade en knäpp fransk tröja på sig.

Greta María njööööt av osttallrikarna som vi köpte för fyra euro. Jag blev så mätt och lycklig och var ungefär lika exalterad som en treåring som har fått i sig för mycket socker.

Och här såg Joe det höga kilopriset på färsk aloe vera och droppade repliken "this is probably the most Prenzlauer Berg-y thing I've ever seen in Kreuzberg".

Tror att Adna här imiterar min njutarmin. Själv är hon ju nämligen laktosintolerant :(((((( så det fanns inte jättemånga ostar för henne att njuta av. Och Juliana är allergisk mot mjölkprotein, så hon kunde njuta av absolut ingen ost alls :((((

Den här snubben såg ju gullig ut.

Och så var det med det ostnjutandet en söndag i Markthalle Neun. Ett tips är att dra dit på torsdagskvällar då de har en himla massa olika food trucks. Hipstermatmarknaden, som jag brukar kalla den.

Joe utanför Baraka där Adna köpte mat på vägen hem.

Och istället för att åka hem mötte jag upp Anjel och Julia (som jag precis har börjat lära känna genom Anjel) vid Görlitzer Bahnhof. Vi gick tillbaka i ostriktningen för att hamna på Vögelchen, en bar som jag tycker väldigt mycket om (bortsett från dammlukten som har byggt bo i väggarna på grund av alla småprylar och torkade blommor överallt). Det var så varmt att vi kunde sitta ute och dricka en kvällsöl, så det gjorde vi.

Och när jag vaknade upp på måndag morgon var jag krasslig och slut i hela kroppen. Nu ligger jag hemma under duntäcket i min säng, hostar och snörvlar, känner ingen matlust alls, längtar efter att bli frisk. Klart slut.