ÅNGEST I VERSALER

29/8, en augustifredag. Dagens sista solglitter som kastar sig mot fasaderna på Karl-Marx-Straße. I ryggsäcken min nyinköpta tyskabok, nivå C1, verbböjning deluxe. Människor som helghandlar grönsaker och frukt i den turkiska mataffären. Luften som är sommarsval (höstljummen). Rabarberläsk och bagel på veganfiket Vux för att lyckas få i mig någonting alls. Genomläsning av allt det finstilta på Kabel Deutschlands och Naturstroms hemsidor. Ett brev till min hyresvärd där jag officiellt säger upp mitt lägenhetskontrakt. Den mjuka koftan som slänger längs mina strumpbyxben. Dagens sista solglitter som kastar sig mot fasaderna på Karl-Marx-Straße.

Ändå: ÅNGEST.
Trots allt: ÅNGEST.
Hur mycket jag än försöker: ÅNGEST.

Det finns dagar då ingenting hjälper. Det finns dagar då allt känns åt helvete vad jag än tar mig för. Det finns dagar då skevheten i magkänslan och tyngden i stegen vägrar att försvinna bort. I samma ögonblick som hela jag målas solnedgångsguldig på Karl-Marx-Straße vill jag bara trilla ihop. Men någonting får mig ändå att fortsätta framåt, att med högerhandens ovansida stryka kinderna torra, att med en bläckpenna kryssa för ännu några måsten och borden på en av listorna som brukar hjälpa mig att strukturera upp verkligheten.

Sedan, när helgen faller över mig, ger jag mig fan på att den ska kännas bättre än föregående ångesthelger. För att uppnå detta ägnar jag mig åt att dissekera livet tillsammans med Adna, lyssna på glad musik, inte plugga någon tyska alls, försöka sluta fokusera på diverse mansobjekt som inte förtjänar min uppmärksamhet, köpa kinderägg, gå på kräftskiva tillsammans med finaste Anjel och Olle och tio nya bekantskaper, dricka vin, klubbdansa runt, sova näst intill ingenting alls, äta choklad, sitta på ett kolsvart Tempelhofer Feld med Adna vid min sida, djupandas in nattluften.

Och så övergår augustihelgen i en septembermåndag och jag inser att jag har överlevt. För det finns ju sådana dagar också. Dagarna efter stormen då kroppen återigen känns okejlätt och lungorna fungerar. Jag kan fortfarande urskilja tre olika klubbstämplar på min högra handled och har inte ens tillräckligt mycket pengar på kontot för att kunna köpa havregryn. Men ibland är det precis en sådan helg som behövs.


hur hippt ett liv kan se ut utifrån (även fast det skaver en aning inuti)

MEN ÅH JULIA VARFÖR BLOGGAR DU INTE?!?!?! DET ÄR SÅ JÄVLA TYPISKT DIG!!!!!! Ja, förlåt, ja, jag vet. Men låt mig presentera *trumvirvel* en nästintill legitim orsak/ursäkt: jag medverkar i en liten filminspelning. Alltså har jag inte dansat för länge och glömt bort att gå hem (på många klubbar här finns det klotter och klistermärken med budskapet "don't forget to go home", en mening som borde vara Berlins officiella slogan).

Utöver mina andra mycket legitima orsaker/ursäkter (tysk grammatik i överflöd, märkliga extraräkningar, uppsägning av kontrakt, två besökare, lite hjärtesorg, lite ångest) har jag alltså hängt med den här personen. Julia ägnar sig för tillfället åt sitt filmskoleslutprojekt, en kortfilm om tre personer som kanske inte fungerar helt friktionsfritt ihop. Och så ville hon att jag skulle spela en av karaktärerna, och ja, det har jag ju aldrig gjort tidigare, så jag tänkte att det kunde vara roligt.

Så jag har till exempel ätit pizza under repetitionerna.

Och tvingats kedjeröka framför Brandenburger Tor tillsammans med min filmpojkvän (alltså, avlider) och min filmkusin.

Och en kväll tog vi Tempelhofer Feld med storm bara för att få andas lite.


Snart är jag tillbaka här igen. Puss.

OFF IS ON!

Hej. Först tänkte jag att jag skulle skriva tre blogginlägg om våra tre festivaldagar på OFF, men sedan insåg jag att det skulle bli tre väldigt ointressanta inlägg och bestämde mig för att skriva ett enda bombastiskt mastodontinlägg. Egentligen är det nog en sämre idé, men jag är så dålig på att skriva övergripliga och korta blogginlägg som portioneras ut med jämna mellanrum. Är inte bra på lagom, är ju allt eller inget. Så, nu kommer det: mastodontinlägget.

Det var en gång en sen torsdagskväll i Berlin. Mimmi och Fredrik hade hängt runt i mina drömmars stad i en vecka och tillsammans satte vi oss på en buss mot Katowice, Polen. Inte visste vi att bussen skulle ta fjorton timmar istället för nio, att vi skulle lära oss orden katastrof och problem på polska, att vi skulle vara ganska jättetrötta och jättestela när vi kom fram på fredagsmorgonen. Här är vi fortfarande lyckligt ovetande i mitten av ingenstans i Polen mitt i natten.

Och plötsligt hade vi checkat in på vårt hotell, tagit en tupplur, duschat, klätt på oss festivalkläderna och mötts upp i lobbyn. För 120 euro var fick vi varsitt festivalpass och tre nätter på ett fyrstjärnigt hotell. Onekligen helt okejbilligt.

Väl framme på området mötte vi upp Frans, Jonatan och Lea. Någonstans i närheten lurade även Sanna och Siri. På bilden syns från vänster: Fredrik, Jonatan, Mimmi, Lea, Superjulia.

Min finbror Jonatan.

Fredrik dricker kaffe.

Fredrik och Frans blundar.

Siri, Sanna och Mimmi spanar in spelschemat medan Los Campesinos! spelar.

Och knallrosa läppstift är ju ungefär det viktigaste i världen.

Och så kom vi på den briljanta idén att förflytta oss till ölområdet. Fick cider. Fick rosa sugrör. Blev nöjd. Ingen vätska fick tas med in på festivalområdet, och ingen vätska fick drickas vid scenerna. Hur bra koncept som helst, då musikfokusen var total och jag inte blev omkullvält av en enda överberusad person under hela festivalen. Och ja, de polska priserna är ju också helt okej, inne på ölområdet kostade en öl/cider ungefär sjutton kronor.

Och så blev det visst kväll och vi upptäckte att det bästa hängstället var det märkliga iglooformade MasterCard-sponsrade tältet inne på ölområdet. Där spelades det oerhört dansvänlig disco av DJ-gänget Horse Meat Disco. Tillsammans lyfte vi åtta dansgolvet till aldrig förr anade höjder! Min bror är för övrigt den mest fantastiske dansaren någonsin, han har absolut ingen som helst känsla för rytm och takt (förlåt Jonatan!) men dansar lika galet som att världen skulle gå under vilken sekund som helst. Känner ingen annan som är lika totalt likgiltig inför människors stirrande blickar. ♥

Mimmi var lika magisk som alltid.

Och under Michael Rother presents the music of NEU! and Harmonia såg vi alla ungefär så här harmoniska ut. Har sedan dess knappt kunnat lyssna på någonting annat än Flammende Herzen.

Och så åkte vi festivalbuss i sju minuter innan vi promenerade den sista biten hem till hotellet.

En ny dag, alltså dag två, alltså lördag. Att utsikten från hotellrummet var så här drömmigt östig gjorde mig ju givetvis alldeles knäsvag. Men att himlen var så här klarblå kunde jag nästan hellre ha klarat mig utan, luften var så kvav och het att den fastnade i halsen.

Vi promenerade omkring en sväng i Katowice. Regionen som staden ligger i heter för övrigt Śląskie, den sträcker sig även in i Tyskland och kallas då för Schlesien. Gissar att någon som läser bloggen har varit i Berlin ett gäng gånger och försökt lära sig att uttala Schlesisches Tor?

Och så köpte vi strålande polsk mat på en vegetarisk caféig restaurang med rosa tak. Maten åt vi sedan upp på en gräsplätt utanför någon slags offentlig byggnad, vi hittade nämligen inte riktigt parken som vi letade efter.

Spelschemat studerades och min bror var douchigare (eller gulligare) än någonsin förut.

Och vi promenerade vidare till en liten kiosk där vi införskaffade diverse förnödenheter (typ våtservetter, chips och kanske en aning vodka).

Väl tillbaka på festivalområdet var Siri så här gullig med chokladkaka på tänderna.

Och Frans utnyttjade frisören som fanns tillgänglig på området. Vi mumlade någonting om Brolle Jr, men tyckte samtidigt att han var hur gullig som helst. Dessutom använde frisören ett vax som luktade kanel, så sedan luktade hela Frans kanel.

Det ukrainska bandet DakhaBrakha var ungefär hur ösiga som helst. Vi var mest sönderdansade och genomsvettiga och överlyckliga.

Och här har vi ballaste mamman och barnet på hela festivalen!

Fredrik ser alltid så GIF-vänlig ut.

Sandstrandshäng med kaffe och öl.

Finbror som äter pierogi mitt i natten.

Och så var Mimmi übergullig.

Fast egentligen var vi übergulliga allihop. Och, alltså, jag har nog aldrig haft ett lika bra festivalgäng? Vi var en så perfekt blandning av personligheter och viljor? Allting fungerade? Vi dansade oss svettiga framför olika scener, klappade varandra i håret, drack en klunk öl, pratade om politik, kramades, skrattade åt precis samma knäppa saker, pratade lite mer om politik, låg och sov i varandras knän när kroppen inte riktigt orkade med alla intryck, drack en klunk öl till, skrattade ytterligare en stund.

Älskar den här bilden så mycket, åh ♥

Siri och Sanna valde kvällen till ära att tatuera sig. Varsin kvinnosymbol blev det ♥ Så fint med tatuerare på plats, trots att jag inte lyckades komma på ett perfekt motiv och därför inte skaffade ytterligare en tatuering.

Och så var det plötsligt söndag, den tredje och sista dagen. Jag var till en början huuur trött och seg som helst, men efter att vi hade ätit på en övergrym asiatisk restaurang inne i Katowice ordnade allt upp sig. Men här vilar vi lite ändå.

Och om vi tittar på vilandet från mitt håll, så var min bror så här cute.

Och så fotograferade jag ingenting alls förrän Artur Rojek spelade på kvällen. Blev verkligen helt salig och fast övertygad om att jag måste lära mig polska bara för att förstå hans låttexter. Åh. Lyssna här vetja, det gör jag just nu.

Och lite silvrigt konfettiregn som här mest ser ut som snö.

Och så satte jag mig framför den största scenen en timme innan någonting viktigt skulle hända (kanske det viktigaste på hela festivalen).

BELLE & SEBASTIAN!!!!!! Jag var så så så så så så så så så lycklig. Bara fånlog och hoppade och skrek och dansade och jag vet inte vad. Tyckte att den här konserten slog den på Popaganda 2010 med hästlängder, men kanske mest för att känslan i min kropp var en annan nu och för att sångaren pratade så fint om så vettiga saker. MVH tonårsjulia

Och det är ju så fint när de låter ett gäng personer från publiken dansa på scenen.

Här sitter jag ner framför Svengalisghost och känner mig comatozed för att jag var lite (mycket) ledsen i ögat på grund av att Belle & Sebastians spelning plötsligt var över och förbi.

Framför mig dansades det dock vilt och magiskt ♥

Och så fick vi erkänna för oss själva att festivalen nu var över, att den hade varit r i k t i g t grym, att det inte hade blivit några alkoholrusiga danssteg klockan sex på morgonen, men att det inte heller hade varit poängen. Så bra alltihop.

Och nu är jag så trött att jag inte kan formulera en enda mening till. Med andra ord: dags att somna till Arkiv X för att kunna vakna upp utvilad till en fredag fylld med tysk grammatik, tvättomathäng, matinköp, mexikansk matafton, mojitos och möjligtvis klubb. Egentligen borde jag ta tag i massa tysk byråkrati, men ångestmolnet i magen växer sig enormt bara jag snuddar vid tanken. Puss.

I never thought about things at all, everything changed, the distance that wedged itself between me and my happiness wasn't the world, it wasn't the bombs and burning buildings, it was me, my thinking, my cancer of never letting go, is ignorance bliss, I don't know, but it's so painful to think, and tell me, what did thinking ever do for me, to what great place did thinking ever bring me? I think and think and think, I've thought myself out of happiness one million times, but never once into it.

Okej. Nu har jag haft den mest oproduktiva (och samtidigt inte avslappnande!!!) helgen på oerhört länge. Ibland blir det väl så, antar jag. (Någonting annat som bara blir är att jag aldrig kommer att sluta överanvända ord/uttryck som oerhört, magisk, bombastisk, fin, överanvända, fullkomligt, fasligt, onekligen, dansa sönder, totalt, just precis exakt.)

Men nu till någonting annat. När jag en skymningslen, rosaskimrande afton (alltså i fredags) satt i fönstret på Waschcenter Schnell & Sauber (mmm, tvätta och torktumla en fredagskväll, roligt, high life, yolo) och tittade ut över Hermannstraße (en gata som nästan ger mig förälskelseskakiga knän trots att den säkerligen skulle kunna röstas fram till Berlins fulaste) började jag skriva. Och sedan skrev jag konstant i trettio minuter om allt som bara s n u r r a r. För just nu trängs så så så mycket innanför mina revben och mitt pannben att jag inte ens nästan hinner med. Det fungerar inte ens med ”att göra”-listor. Ingenting känns tillräckligt konkret och nu-gör-jag-verkligen-någonting-igt. Trots att jag böjer verb. BORDE INTE VERBBÖJANDE KÄNNAS MENINGSFULLT? BORDE INTE GRAMMATIKNÖTANDE KÄNNAS UPPFYLLANDE? VAD ÄR MENINGEN MED LIVET EGENTLIGEN? Nästan alla mina vänner och nästanvänner och bekanta har flyttat härifrån. Igen. Bara den grejen är ju något som en kan dö av, detta ständiga börja om börja om börja om. Och jag tänker att jag vill flytta härifrån i december för att studera psykologprogrammet i Lund och bo in mig i en möglig garderob i Malmö för femtusen kronor i månaden. Börja om igen? Och jag tänker att jag aldrig någonsin vill flytta härifrån. Strunta i att börja om? Det är så jävla många skor och de bara klämmer överallt. Och när jag hamnade i Kraków alldeles själv för att bussarna till Berlin från Katowice var fullbokade och för att jag ville uppleva någonting mer och för att jag bara ville gå omkring någonstans utan att hitta och utan att någon visste mitt namn, då, då träffade jag givetvis en person som snurrade till allting ännu ett varv och det funkar ju inte alls tänker jag och jag är ju så lycklig i mig själv eller herregud vad betyder ens lycklig men när är det egentligen värt att kasta sig utanför sig själv och in i en famn och vad betyder ens förälskelse och om personen kan använda google translate och av någon anledning har letat upp min blogg så kommer ju allt ändå att gå åt helvete nu på en gång men det kanske är bäst så och det är ju viktigt att verka sval och oberörd och det har jag ju alltid varit urusel på och kanske kommer det inte ens att bli en fortsättning på vår början så vad skriver jag ens om varför skriver jag ens vi och vår och varför snurrar allt så? Och jag har fått extraräkningar från mitt elbolag och från min hyresvärd på grund av att element är någonting som tydligen inte får användas alls i det här landet (jag var ju duktig och tysk, stängde av alla element när jag gick hemifrån, satte bara igång eventuellt element när jag befann mig i eventuellt rum, tog på mig en extra kofta, fick nästan lunginflammation, men nähä nej nej). Och jag har hört att människor har en buffert, att människor liksom räknar med allt det där oförutsedda trots att det ju är just oförutsett, att människor har fonder, aktier, arv, att människor har ätit hummer, att människor förälskar sig om och om igen och tycker att det är värt det, att människor är så fattiga att de inte har någonting annat än pengar, att människor sover på parkbänkar, att människor bygger parkbänkar som det är omöjligt att sova på, att människor dör av att dricka smutsigt vatten, att människor tycker att hummern inte smakade så gott just idag och därför inte äter upp den, att människor dödas i folkmord, att omvärlden inte erkänner det som folkmord.

Allt som bara är i mig hela tiden och känns och känns och känns. Och jag tänker och jag tänker om och jag tänker bara lite till. Ibland frågar jag mig själv varför jag tänker så jävla mycket hela tiden, vad det egentligen är jag försöker komma fram till, vart jag tror att mina tankar ska leda mig? Vad är meningen med alltihop, egentligen? Jag tror inte att någon någonsin har kommit underfund med det, att det finns ett entydigt och övertydligt svar. Vissa människor tänker säkerligen att de vet vad som är meningen med livet, att det har hittat rätt. Min fasta övertygelse förblir ju dock den att de lurar sig själva, att det inte finns någon mening. Min andra fasta övertygelse är ju dock den att jag önskar precis samma sak för mig själv. Jag vill lura mig själv så totalt att jag inte förstår att jag lurar mig själv, hitta någonting att tro på så helhjärtat och fullkomligt att allt annat blir falskt och bedrägeri, finna den där enda vägen och det där inre lugnet, sluta se på kris som mitt permanenta tillstånd.

Men mitt i det här himla förvirringstillståndet går jag också omkring och är så... glad? Och liksom väldigt mycket lugnare om en jämför med hur olugn jag brukade vara under min tonårstid när allt i mig bara skrek JA NEJ JA NEJ JA NEJ (men aldrig kanske/möjligtvis). Och då är jag ju faktiskt lugn. Relativt sätt, alltså. Och alla känslor måste väl ändå mätas i relation till andra känslor? Och jag kan väl omöjligt jämföra mitt eget lugn med någon annans lugn, min egen förvirring med någon annans förvirring?

Jag kommer inte att lyckas nå någon slutsats i det här blogginlägget.

MVH
er förvirrade favoritklump julia


GIF-OFF


♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

FESTIVALPEPPEN (har packat ner glitter och paljetter)

Och så har jag plötsligt sockervaddsfrisyr och ett nagellack i matchande nyans. Tid har jag dock inte särskilt mycket alls av just nu, så något utförligt och magiskt blogginlägg blir det inte tal om. Alldeles snart ska jag försvinna iväg till andra sidan av stan tillsammans med mina vänner och sätta mig på en nattbuss till Polen. På OFF ska jag dansa tills jag trillar ihop, och när jag kommer tillbaka lovar jag att skriva om hur allting kändes i mig. Puss.

Krampnitz

Krampnitzsee är en sjö belägen mellan Berlin och Potsdam. Intill sjön finns ett stort område (ungefär 120 hektar) med övergivna militärbyggnader. Området kallas kort och gott för Krampnitz. Många av byggnaderna tillhörde ursprungligen den militära ridskolan Heeres-Reitschule som uppfördes på området mellan 1937 och 1939. Arkitekturen beskrivs som typisk för 1930-talets militära Tyskland. Vissa av byggnaderna är dock mycket modernare än så, och tillkom först efter att Röda armén hade tagit över Krampnitz den 27 april 1945. De byggnaderna är i en mer klassisk miljonprojektsstil (Plattenbau, på tyska) och anses därför inte lika viktiga att bevara. Krampnitz var i bruk fram till början av 1990-talet. Området har ett gäng fancy byggnader, till exempel ett officerskasino och några bostäder för högt uppsatta militära personer. Det finns även samlingslokaler, matsalar, idrottshallar, garage, scener och sovsalar. Spåren från nazitiden är nästan helt utsuddade, istället är det tydligt att Sovjet har huserat i byggnaderna senare. När en googlar Krampnitz får en ofta upp bilder på Naziörnen, men förmodligen har den bara återskapats inför någon filminspelning på området. Krampnitz är ganska förfallet och igenvuxet, givetvis finns det knappt några möbler kvar, och vissa golv känns halvfarliga att gå på. Dessutom är det svårt att hitta till alla häftiga byggnader på grund av att området är helt jävla enormt. Krampnitz är dock fortfarande något av det häftigaste jag har sett. Allt är så oerhört tyst och stort och kusligt, hade lokalsinne varit en bristvara för mig så hade jag definitivt gått vilse. Vi gick runt i olika byggnader i över tre timmar, men såg bara en annan levande själ en enda gång, vilket är oerhört ovanligt i den överexploaterade djungel som övergivna historiska byggnader i närheten av Berlin utgör. Vi såg inte heller några vakter, vilket ju var väldigt skönt. Det är olagligt att besöka området, men inte särskilt svårt att ta sig in. Vi klättrade igenom ett litet fönster i en vaktbyggnad vid huvudingången. Busshållplatsen Krampnitzsee ligger bara trettio meter bort, och dit går det att ta sig med några (typ två) olika bussar. Antingen åker en från Rathaus Spandau, eller så åker en från Potsdam, det är bara att spana in på bvg.de. Nästa gång planerar jag att ta med mig matsäck, det är uttröttande att utforska övergivna militärkomplex.

Krampnitz på två olika kartor.

Mina otroliga paintfärdigheter. Krampnitz är allt innanför de röda linjerna. Det gröna strecket visar den huvudgata som en automagiskt hamnar på om en använder huvudingången. Busshållplatsen är ungefär vid den gula rektangeln. När vi hängde runt i Krampnitz lyckades vi nog bara besöka det blåmarkerade området.

Zeth och Nils var peppade på äventyr. De övervidriga skärmkepsarna hade införskaffats i en 1-eurosbutik bara några minuter tidigare. En civilpolis trodde att grabbsen hade stulit kepsarna, och tvingade oss därför att följa med tillbaka in i butiken. Butiksbiträdet förklarade dock på en endaste gång att hon visst hade fått de två euro som kepsarna kostade, att vi inte alls var några snattare, att allt var i sin ordning. Kan dock inte låta bli att tycka att det hade varit den mest episka stölden någonsin, två jättefula skärmkepsar för två euro.

Och så var vi framme i Krampnitz. Egentligen är den här bilden tagen när vi väl hade utforskat färdigt, men det är ju logisk att börja med en bild på huvudingången.

Och genom detta lilla fönster var det alltså möjligt att klättra in. Det går ju även att klättra över stängslet eller grinden, men då måste en ha med sig någon tröja eller filt att hänga över taggtråden.

Alltså lilla gullet.

Väldigt förbjudet alltihop som sagt, men mest på grund av att det inte är så himla säkert att gå omkring i halvt förfallna byggnader. Blev lite extra exalterad vid raden "unterirdischen Anlagen", alltså underjordiska anläggningar.

Det här är det första huset som vi var inne i. Där taket hade gått sönder växte ormbunkar och träd.

I hus nummer två fångade jag en instagramande Christofer som bara var med oss en liten stund innan han var tvungen att åka tillbaka till Berlin.

Tomma korridorer, magiskt ljusinsläpp, mängder av mögel och mossa överallt. Enligt någon sida som jag googlade mig fram till (heh, givetvis) är grundvattnet och markerna delvis förgiftade i Krampnitz. Har dock tappat bort den källan och minns inte riktigt vad ämnet hette, så, heh, drick vatten ur alla brunnar ni hittar.

Zeth på äventyr.

Christofer och Zeth.

Nils posar loss i ett gult rum och på en övervuxen balkong.

En byggnad med igenmurad dörr och barrikaderade fönster. Blev onekligen extra nyfiken, men hittade ingen väg in.

Och så lite sovjetisk estetik.

Vad som verkade vara en salong i anslutning till ett gäng omklädningsrum.

Nästan alla tapeter hade fallit ner eller krullat ihop sig på grund av fukt, väder, vind, livet i allmänhet osv. Bakom tapeterna satt nästan alltid sovjetiska tidningar, till exempel den här från 1988. Intressant att de höll på att tapetsera om 1988, helt omedvetna om vad som komma skulle.

Några sovjetiska häften från 1970-talet.

En övervåning som Nils och Zeth tyckte var oerhört läskig. Ja, det var ju ändå ganska mycket galler och ganska många tunga plåtdörrar och rum utan fönster.

Vad som utifrån såg ut som en tråkig barack visade sig vara en enorm samlingslokal med tillhörande scen och sovjetiska väggmålningar.
Ungefär så här fint var det i den samlingslokalen.

Och så hittade vi en väldigt nedgången gymnastiksal med jordgolv. Nils pekade lyckligt på en illustration på väggen, men det internskämtet kan vi lämna utanför den här bloggen.

Den kolsvarta, helkaklade matsalen var nästan häftigast. Och om det verkligen är en diskmaskin på den nedre bilden så kan jag nu dö lycklig.
 
Och så började solen gå ner över de långa, gatstensbelagda gatorna.

Vi hamnade i en väldigt lufkonditionerad buss och fick titta ut över vidsträckta åkrar i ungefär en halvtimme innan vi återigen befann oss i Spandau. Där beställde vi in pizza på en liten restaurang, och njöt av att det kändes som att vi var på semester.

Via den här länken tror jag att det ska gå att titta på ett gäng bilder av Krampnitz. Hemsidan ser ut att vara gjord någon gång på nittiotalet, men fotografen lyckades hitta till betydligt fler häftiga byggnader än vi. Undrar verkligen om det finns ett klassrumsliknande rum med texten "Siegen oder Sibirien" på väggen ("Segra eller Sibirien", alltså vinst för Nazityskland eller Gulag i Sibirien). Och här är tre blogginlägg från när Veronica besökte stället: 1, 2, 3.

MVH vill ju egentligen bara nörda ner mig i tysk historia resten av livet

vad alla mina blogginlägg borde handla om just nu

Hej. Jag vet inte hur jag ska formulera det här, inga ord känns stora nog. Det som pågår i Gaza just nu är så långt bortom vidrighetens alla gränser att jag enbart tycks klara av att gråta. Och sedan börjar jag blunda igen. Vi måste försöka göra något som är en aning mer konstruktivt än så. Klicka er in på Röda Korsets hemsida här, där går det att skänka pengar på flera olika vis.

INGENTING ÄR BRA NOG, DET ÄR DERAS SLAGORD. STÅR I BAREN OCH RÖR INTE EN MIN, OM DE INTE KOLLAR SNETT PÅ DEN BREDVID. DE TYCKER ALLTING ÄR BÄTTRE I BERLIN.

Duvblått ljus som strilas in genom de tunna bomullsgardinerna. Barnskratt och glasklirr från ett fönster tvärsöver gården. Vaktmästaren som vattnar blommorna efter en växthusöverhet söndag. Jag som har bytt ut det silverglittriga nagellacket mot ett nattsvart och ligger raklång i sängen med datorn i knät. De tyska verben har denna helg inte blivit så sönderböjda som jag hade planerat, men istället har det städats och tvättats och fixats riktigt ordentligt. Dansandet och vindrickandet har jag övergett tillfälligt, ibland måste kroppen få vila. Nu följer ett gäng knäppa bilder som inte riktigt har med varandra att göra, men inte heller passar in någon annanstans.

Först och främst detta mästerverk som jag tog när jag precis hade rakat av mig håret och dessutom ville meddela att bloggen hade fått 500 bloglovinprenumeranter. Ehe. Vill ju egentligen bjuda er alla på dillchips för att fira (mycket godare än tårta, ju).

Och så passar jag på att lägga upp två överbabeiga bilder som Cornelia tog av mig i Göteborg, för var ska en annars lägga upp överbabeiga bilder på sig själv? På den sista bilden hänger jag för övrigt med två eminenta personer på Emilies balkong: Bells och Julia.

En dag åkte jag på utflykt till det övergivna militärkomplexet Krampnitz tillsammans med Nils, Zeth och Christofer. Bilder därifrån kommer först om några dagar, så länge får ni hålla er till godo med denna magiska Nilsgif.

Och denna tragiska bild av Zeth, givetvis. Magiskt men tragiskt.

En torsdagsnatt hade jag finaste klubbupplevelsen någonsin, bland annat med de tre strålande personerna ovan: Ida, Carolina och Zeth. Allt började med militärkomplexutforskande i Krampnitz, fortsatte med pizza i Spandau, blev fireballdrickande i Nils avlånga rum, krånglade sig vidare till öl på Freudenreich, utvecklades till en långpromenad i halvfel riktning med helintressanta samtal, slutade på Chalet med dansdansdans. Där var technon precis så minimalistisk och tung som jag älskar den (utan att kunna använda fancy musiktermer). Här ovan är vi lite lätt slitna och på väg hem till mig klockan halv nio på morgonen. Möjligtvis gick jag inte till min tyskakurs den dagen, möjligtvis mötte jag en klasskamrat på S-bahnstationen, möjligtvis kände jag att jag kanske borde börja ta det lite lugnare. Men sedan drack vi vatten och åt popcorn och pratade om litteratur, vilket raderade min ångest.

Ni missade väl inte att techno vann över tango? Att Tyskland vann över Argentina i fotbolls-VM? Att Müller är så här gullig när han vägrar prata engelska? Nils sista berlinska natt inkluderade ett ösregn och ett VM-guld. Det blev dans på borden och fyrverkerier och en S-bahnfärd till Alexanderplatz. Vi rusade förbi tutande bilar och tyska bröliga män. En man med trasiga kläder gav oss skedar som han hade stulit från ett hotell för att han saknade maracas. Vid Brandenburger Tor blev jag tillsagd av en hotellportier och en polis, avspärrningar finns tydligen till för att följas, även om en inte förstår att ett område är avspärrat. Några danssteg senare promenerade vi hem genom halva stan mitt i natten. Jag tog av mig skorna för att få känna på asfalten och köpte en liter vatten på ett Spätkauf. Bilarna slutade aldrig att tuta och till slut kom morgonen såsom den alltid gör. Då fick jag ge Nils en sista kram innan han flyttade hem till Sverige för att leva ett annat liv (gråter blod).

Dagen efter kom Zeth hem till mig och Adna, det skulle dröja ytterligare några dagar innan han klev på ett tåg till Sverige, och han hade inte någonstans att sova. Även Christofer tittade förbi en liten sväng innan han var tvungen att åka till flygplatsen.

Magiska människor har jag nästan alltid lärt känna på de mest oväntade av vis. Inte hade jag någon aning om att den något förvirrade och väldigt försenade personen, som plötsligt klev in i klassrummet på min introduktionskurs i höstas, skulle visa sig vara så helbra. Men det är han, Zeth. Och nu kan vi ägna oss åt följande saker tillsammans: prata om text (vi skriver oerhört lika men samtidigt inte alls, och han läser bara gubbar medan jag nästan uteslutande läser kvinnor), diskutera på ett bra vis (ni vet, när det inte är preaching-to-the-choir men inte heller låt-mig-slita-av-ditt-huvud), skratta åt fullkomligt politiskt inkorrekta saker tillsammans (eh, så välbehövligt). Slut på kärleksförklaring.

Sist, men absolut inte minst, vill jag visa er den här planschen från i fredags. Adna skulle göra en liten konsert för Bedroomdisco i ett vardagsrum i andra änden av Berlin, så iväg bar det med gitarrcase och pedaler och förstärkare. Jag kände mig typ som den häftigaste groupien någonsin, och såg förmodligen ut som en stolt fågelförälder där jag satt i skräddarställning på trägolvet och fick höra henne röra resten av publiken till total tystnad, stillhet och koncentration. Orkar inte ens försöka dölja hur grym jag tycker att hon är, lyssna här om ni vill. Och affischen ville jag mest visa för att det står yay adna wow. Skrattade hur länge som helst åt det.

Nu ska jag försöka rulla x antal centimeter åt sidan för att kunna rycka upp täcket och lägga mig under det. Planerar alltså att sova. Önska mig lycka till.

skog & göteborg (allt som förevigades i sverige)

rullgardinerna i min mosters sommarstuga ♥

den bombastiska småländska solnedgången ♥

champagne och vegetarisk pasta carbonara för att fira att min bror kom in på beckmans och därför ska flytta till sthlm i höst ♥

supermimmi fyllde år och bjöd på en helt magisk chili, och dessutom fick jag träffa ett gäng helbra personer (inklusive leila som jag lärde känna sommaren 2012 då hon tågluffade förbi berlin och hade blivit tipsad av en kompis att ta kontakt med den där ohhboybloggaren). ♥

dessutom fick jag äntligen träffa mimmis käre fredrik i verkligheten, hur bra som helst! han bodde i min lägenhet innan mig, och är ju givetvis skaparen bakom giflr. om en vecka kommer båda två hit, då ska vi umgås loss innan vi åker vidare till polen för att besöka off. ♥

jag fick hänga i bästa cornelias lägenhet, äta pasta och kramas ♥

och så hängde vi uppe på skansen kronan/var högt över taken. jag fick återse både victor och bells, det gjorde mig onekligen ganska överlycklig. ♥

avslutningsvis en fantastisk asiatisk middag i villan på hisingen där min bror bor tillsammans med tre andra personer. det blev en väldigt stark algsoppa, ett gäng vårrullar, edamamebönor, algsallad och hur mycket sushi som helst. mmmm. ♥

en sommaruppräkning

25 dagar utan ohhboybloggybebisen

25 dagar av fullkomligt liv
41 nya bloglovinprenumeranter (tack för dina överfina ord, Jennifer!)
EXAKT tusen bloglovinprenumeranter som kommer att försvinna efter detta ointressanta inlägg
10 glittriga naglar, alltid
0 skrivna texter
5 skrivna statusuppdateringar
200-350 genomlyssningar av Jag har varit i alla städer (och då överdriver jag inte ens)
3 dagar småländskt midsommarfirande med fina släktingar och för många myggor
67 brorskramar
1 ensam solnedgångssimtur i Spexhultasjön
12 dagar i skogen och i Göteborg
X antal spårvagnsturer fram och tillbaka mellan olika vänfamnar som jag har saknat
1 bortrakning av resterande huvudhår
15 personer på en gräsplätt med Göteborgsutsikt
1 total dansurladdning på Rio Rio till tonerna av Levels, Shoreline och Wrecking Ball
förmodligen runt 10 påsar dillchips
1 flygresa till Tegel
1 ösregn som slår rakt emot mig när jag kliver ut ur planet och känner att jag har kommit hem hem hem
13 dagar i Berlin
1 ny tyskakurs med tillhörande nya klasskamrater från Tasmanien, Kuba och Sydkorea
27 000 grammatiska grejer som jag är urusel på, men:
1 femton minuter lång föreläsning på tyska om feminism (som jag kickar halvtotalt)
1 perfekt antal koppar te med chipsgoset Adna vid köksbordet
1 lägenhet där just precis allting är blött pga klibbig berlinsk sommarhetta
1 åskstorm som överröstar allt
51 000 mansobjekt
17 blåmärken på märkliga ställen
25-40 nya internskämt med Nils och Zeth
1 oräkneligt antal glas vin
1 oräkneligt antal tömda ölflaskor
1 privatekonomi som har gått fullkomligt åt helvete
1 klubbsamtal med en exakt kopia av Oberyn i Game of Thrones (denna person hade dock mer ögon)
7 mål för Tyskland i den mest absurda fotbollsmatchen någonsin
1 oräkneligt antal magiska konversationer med Ida
minst 15 timmar technodans i klubbdimman
1 bästa sommaren någonsin

 

Men huvudsakligen består min tillvaro och (o)verklighet av allt det som inte går att omvandla till siffror och statistik, allt det där som bara är en aning och en känsla. För aldrig förut har jag mått så bra som jag har mått det här året, aldrig förr har jag känt ett sådant inre lugn, en sådan självklarhet. Ångestattackerna har varit nästan obefintliga och känslan av total meningslöshet har bara drabbat mig ett fåtal gånger. Och om inte det är lycka så vet jag inte vad som är.

 

Det är rent av så att jag känner för att citera mitt eget blogginlägg (douche!) från december 2011: ”STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN viskade du i versaler i mitt öra när du tog mig hårt mot den mjuka sanden på den romantiskt ensliga stranden. Havet mötte himlen såsom den nästan alltid gör och långt där borta i horisonten exploderade solen i glitterkaskader som kastades över våra nakna, lagomsvettiga kroppar. I motljuset imploderade vi i otakt. Så var inte mitt tvåtusenelva.” För äntligen har jag fått må precis så som jag inte alls fick må tvåtusenelva. Fast utan romantiskt ensliga stränder och illusioner om att en överromantiserad och übermonogam tvåsamhet är vad som kommer att göra mig lycklig. Istället har jag känt mig hel i mig själv och med alla personer som får mig att vilja skrika rakt ut av kärlek. Strålande, helt enkelt.

 

Nu ska Adna och jag försvinna iväg från fiket Oberholz på Rosenthaler Platz där vi har suttit i väldigt många timmar bland alla andra personer med macbooks. Utanför fönstret har himlen varit mörkgrå, ösregnig och klarblå. Innanför fönstret har vi varit tyskstuderande, skrivande och mansobjektsiakttagande. Nu ska vi köpa oss mat någonstans innan vi åker hem till Nils för att dricka öl och peppa kvällens fotbollsmatch. Om inte techno slår tango så vet jag inte vad jag tar mig till. Jag lovar att skriva snart igen. Puss.


live från hängmattan

Befinner mig i höjd med lupinerna i min mosters sommarstuga. Hade varit överlycklig om jag inte var så förbannat febrig och snuvig. Men här kommer i alla fall mina svar på era fantabulösa frågor. Puss.

Har funderingar på att flytta till berlin för att läsa tyska. Tycker om språk och tyska är fint. Men däremot är jag lite osäker på om jag hade passat in i stan, tycker nämligen inte särskilt mycket om att gå ut, dricker knappt aldrig alkohol. Tycker mest om att läsa lite böcker, gå på långpromenader, spana på hundar och gå på kafe. Kommer jag passa in ändå? Och en fråga till, finns det bibliotek i Berlin som det finns i Sverige?
Du fick ett fint svar från Lärkan i kommentarsfältet: Jag är ju inte Julia men ville bara flika in ett svar ändå. Jag har bott i Berlin och ska dit igen i höst, tycker det låter förbaskat bra med långpromenader och hundspaningar (i typ Tiergarten kanske?) så du får gärna hänga med mig. Först undrade jag vad tusan jag höll på med som flyttade till Berlin när jag var den enda som inte ville gå ut varje helg, så jag antar att det kanske kan vara lite klurigt att hitta rätt sorts människor att hänga med (då en stor del av Berlin är nattlivet) MEN jag tycker personligen att det är en helt fantastisk stad ändå, och jag träffade många människor som föredrog lugna kvällar framför Berghain. Du kan ju testa i en månad eller två, om du inte trivs kan du åka hem igen.

Och jag håller givetvis med Lärkan. Berlin är en enorm stad där det går att leva ungefär vilket liv som helst. Ibland vill jag ingenting annat än att technodansa nätterna igenom, ibland får jag så mycket skogsabstinens att jag åker ut till Grunewald och går vilse, ibland vill jag bara sitta på caféer och läsa flera dagar i rad. Så, kasta dig ut, prova i några månader, känn efter! Däremot tror jag också att det är viktigt att inse hur drog- och alkoholkulturen faktiskt ser ut i staden, även om en själv inte är en del av vad som pågår, så kommer en att tvingas vara i närheten av droger och alkohol på ett helt annat vis än i Sverige. Och angående biblioteken: jaaa, det finns mängder av bibliotek! Du måste dock vara registrerad på Bürgeramt för att kunna skaffa ett lånekort, men sen så! Jag har mest suttit på bibliotek för att skriva, gillar till exempel Amerika-Gedenkbibliothek och Bezirkszentralbibliothek Pablo Neruda. Har dock väldigt mycket kvar att utforska i berlinsk biblioteksväg.

Hejsan! Jag är superorolig för att byta stad, men också extremt tilldragen av tanken. Hur hittade du nya kompisar i Berlin att hänga med?
Är det någonstans det är okejlätt att hitta människor att umgås med, så är det i Berlin. Människor tycks nämligen flytta dit av ganska likartade anledningar (typ: är så tröööööttt på min lilla inrutade tillvaro/jag måååååste träffa nya människor/slå mig så att nånting händer/Berlin har en ju hört ska vara fett). Med andra ord finns det alltid någon som är ny och vilsen och i precis samma situation som en själv. Dessutom kan du försöka drömma dig bort i tanken på att ingen har någon som helst aning om vem du är eller var du kommer ifrån eller vad folk retade dig för på mellanstadiet, så då har du ju egentligen inte särskilt mycket att förlora, hångla istället upp den där främlingen med löjligt vackra ögonfransar. Du kan lära känna människor genom att kontakta bekantas bekanta, genom att skriva ”HEJ. DRICK KAFFE MED MIG.” i Facebookgruppen Svenskar i Berlin, genom att skicka ett mail till någon bloggare, genom att gå till någon social klubb/bar alldeles själv (Club Der Visionäre till exempel), genom att skaffa ligga-appen Tinder men dricka vin tillsammans istället för att ligga (eller varför inte både och). Och om allt skiter sig så är det faktiskt inte så himla långt hem till Sverige.

Hur hittade du alla mysiga pärlor (svartklubbar, cafeer etc) i Berlin utan att vara en urinvånare?
Först och främst: jag gissar att det finns ungefär tuuuusen pärlor kvar för mig att hitta. Och secondly: urinvånarna i Berlin har inte nödvändigtvis mer koll än någon annan, staden förändras så snabbt att det är omöjligt att hänga med i varenda vändning. Och slutligen: något ställe har jag ramlat över, något annat har jag blivit meddragen till av random främling, något har jag blivit tipsad om av vänner, något har jag läst om i en tidningsartikel. Så det löser sig, jag lovar!

Hello! Jag har läst din text om ditt liv efter studenten och jag blir glad för din skull, men ledsen för mitt eget. Jag hade ett perfekt liv på gymnasiet med vänner och äventyr. Direkt så började jag på universitet och jag har mått röv sedan dess. Allt jag gör är fel och jag har sökt om för att jag inte klarar av vardagen. Alla är så konstiga och jag får kulturchock av en timmes tågresa till campus. Jag har inte skaffat en enda vän där och jag har mega identitetskris. Jag har blivit färglös och mesig. Och nu så har alla vänner från gamla livet blivit så annorlunda. Hur klarar du av att vara så modig att söka dig till olika skolar och inte oroa sönder dig pga lån? Har du kontakt med några från ditt gamla liv? Vad är skillnaden mellan dina tankar då och nu om ditt liv nu? Sorry för filosoffrågor, men jag behöver en smart perspektiv och du verkar så himla klok och jag älskar dina texter. <3
Åh, tusen internetliga kramar!!! <3!!! Önskar verkligen att jag kunde skriva någonting som förändrade allt. Men det går ju inte riktigt. Vill dock skriva: gör vad du gör för din egen skull, inte för någon annans skull. Om du inte vill plugga behöver du inte plugga, om du vill flytta ut till en liten stuga i skogen så kan du göra det. Och om du fortsätter må röv, kontakta en psykolog! Ibland behöver en professionell hjälp för att kunna må bättre. Ytterligare tusen internetliga kramar!!! <3!!! Så, nu till dina frågor:

Hur klarar du av att vara så modig att söka dig till olika skolor och inte oroa sönder dig pga lån?
Hm, jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Jag vet heller inte om det nödvändigtvis handlar om mod. Hur en är inställd till CSN-lån tror jag ser väldigt olika ut beroende på ens bakgrund och var en befinner sig i livet. Min mormor är till exempel väldigt orolig över lånen jag tar, hon fattar inte alls varför jag håller på att tönta runt i Berlin, och vill nog helst av allt att jag flyttar tillbaka till Jönköping och skaffar mig en fast anställning. Och jag förstår henne, det är var hon kommer ifrån, det är hur hon har lärt sig att resonera kring pengar och arbete. Men för mig ser det lite annorlunda ut. Av diverse olika anledningar har min värld tillåtits att växa sig större än mormors värld, jag prioriterar andra saker, jag blir glad av andra saker. Jag vill låta mig själv skriva och se hur långt in det kan nå, jag vill studera till psykolog, jag vill lära mig mer tyska. Om jag lät pengar och lån spela roll så skulle det bli mycket svårare att göra allt det där, jag har aldrig haft någon rik släkting som har kunnat finansiera mitt leverne. Visst skulle jag kunna arbeta mer (ärligt talat har jag ju trivts ganska bra både som vaktmästare, hemtjänstbiträde och servitris), men om jag hade resonerat så i september tvåtusenelva och stannat kvar i Jönköping istället för att dra till Berlin, då hade jag värdesatt stabil ekonomi högre än psykiskt välbefinnande. Och det vill jag aldrig göra. Så stor roll ska pengar aldrig någonsin få spela i mitt liv. Visst kommer jag att ha skulder när jag är färdigutbildad, riktigt rejäla skulder, men det har ju nästan alla nuförtiden, och det finns ju knappt en förmånligare form av lån än CSN-lån (en fras som upprepas om och om och om igen av alla unga personer som någonsin har flyttat till Berlin, heh). Dessutom kommer jag ju att vara just det, färdigutbildad alltså, och chansen att då kunna välja jobb och arbeta på min egna villkor lär vara betydligt större. Och förresten, vissa människor tar lån för att köpa en ny bil eller en större bostad, jag tar lån för att lära mig mer om världen. Helt okej.

Har du kontakt med några från ditt gamla liv?
Ja, definitivt. Men jag har också glidit allt längre ifrån vissa personer, nästan tappat kontakten helt och hållet. Dessutom har jag börjat om ett gäng olika gånger. Först flyttade jag ju till Berlin, sedan till Stockholm, och sedan tillbaka till Berlin. Och för varje gång har fler personer tillkommit och fler personer försvunnit. Det är både sorgligt och fantastiskt och helt naturligt, antar jag. Det som är svårast är att leva livet på den plats som en befinner sig på samtidigt som en försöker hålla kvar i vänner som lever ett helt annat liv på en helt annan plats. Vissa stannar kvar inuti mig, och jag i dem, trots att vi inte har träffas på flera månader (eller år). En av min allra närmaste pluggar foto i NYC, och vi har inte setts sedan april förra året, men jag vet att det kommer att vara precis lika magiskt som alltid när vi ses nästa gång.

Vad är skillnaden mellan dina tankar då och nu om ditt liv nu?
Den största förändringen är nog att allt känns mindre definitivt nu, liksom mindre linjärt, mindre svartvitt. Ungefär som jag skrev i mitt förra inlägg: ”Hemstadsångesten och hemstadsföraktet spelade en tydlig roll i mitt identitetsskapande under tonåren, jag behövde tänka att jag var en av dem som inte skulle bli kvar, jag behövde tro på att livet snart skulle börja på riktigt någon annanstans. Och visst är det inte särskilt sympatiskt att känna ett sådant förakt, men det var nog nödvändigt för min överlevnad.” Jag känner inte längre det där föraktet. Jag har insett att väldigt lite handlade om min faktiska hemstad och människorna i den, att allt mycket mer handlade om att ha någonting att göra revolt mot, att jag behövde hata Jönköping för att kunna bryta upp. Delvis tänkte jag nog att jag var bra först när någon annan var sämre, att mitt liv var bra först när det var bättre än andra människors liv. Men nu är jag lugnare, mindre jämförande, jag känner inte längre samma behov av att hävda mig. Och jag försöker lära mig att leva som jag lär, försöker tänka att det inte finns något mål dit jag måste hinna först, att allt som finns är här och nu. Och det fungerar ganska bra. Jag bryr mig helt enkelt mycket mindre om allt det konkreta och mätbara, och mycket mer om hur det känns inuti mig. MVH ordspråksboken

Hur gör du för att vara så bra? Vill också gärna vara det men är lite dålig på att vara bra helt enkelt. Svar uppskattas. ps: puss
Hej baby. Mest är det så att jag börjar varje dag med att lyssna på Orup. Då går det inte att vara någonting annat än bra/stark. Puss.

Vad är enligt dig det sämsta med att bo i Berlin?
Tysk byråkrati. Egentligen är väl inte den tyska byråkratin så mycket jävligare än den svenska byråkratin, men i Sverige är det så mycket som fungerar automagiskt bara för att jag alltid har varit skriven där, gått i en svensk skola, haft svenska jobb o.s.v. Men i Tyskland har jag inte någon som helst aning. Det finns femtioelvatusen olika myndigheter, och även om jag tror att jag har gjort just precis allting rätt, så är det säkerligen ännu ett formulär som jag borde ha fyllt i, ännu ett nummer som jag borde ha koll på, ännu en försäkring som jag borde ha skaffat. Får verkligen kräkreflexer av att tänka på den tyska byråkratin. Och något annat som är skitjobbigt i Tyskland är det nästan icke-existerande feministiska uppvaknandet.

har du några tips på bra tyska filmer/serier? ska flytta till tyskland snart om några månader och känner att jag vill höra så mycket tyska som möjligt innan.
Åhja! Tre tyska filmklassiker: Good Bye Lenin!, Lola rennt och Das Leben der Anderen. Den sistnämnda är en av mina absoluta favoritfilmer. I TV-serieväg kan jag till exempel rekommendera Unsere Mütter, Unsere Väter (varnar dock för magont och panikgråt, men herrejävlar, vad bra den serien är!) och Weißensee (inte en strålande tv-serie, men fortfarande klart sevärd, dessutom utspelar den sig under DDR-tiden, och sådant älskar ju jag). Du borde även titta på Tatort, en deckarserie som har visats i Tyskland i hur många år som helst. Jättemånga berlinska barer har Tatortsvisning varje söndagskväll. Jag har fortfarande inte sett ett helt avsnitt. En film som jag ännu inte har sett (pga hittar den inte med tysk/engelsk/svensk undertext någonstans och vill verkligen förstå även de små nyanserna i den berlinska dialekten), men tror är helt strålande, är This Ain’t California. Trailern har jag sett så många gånger att jag skulle kunna beskriva den i sömnen. Bara titta på detta mästerverk:


Har du några fina boktips?
Igår läste jag Andrea Lundgrens debutbok ”I tunga vintrars mage”. Så himla strålande! Hon besökte oss på Sörängens folkhögskola i helgen, pratade om sitt författarskap och var allmänt gullig. Idag har jag börjat läsa ”Älskaren” av Marguerite Duras, kan gissa att även den kommer att få ett högt betyg av mig.

Hej! Du är en otroligt stor inspiration för mig, och det verkligen glödde till i hjärtat på mig när jag läste ditt förra inlägg. Jag drömmer också om ett liv någon annanstans. Jag har dock inte hunnit bli tillräckligt gammal för att lämna min hemstad ännu. Men jag undrar, hurdan var du under din skoltid? Var du blyg, utåtriktad? Och hur vågade du lämna din hemort? Det låter på något vis romantiskt att bara ta sina tillhörigheter, sätta sig på ett tåg och ge sig ut i världen. Men jag kan föreställa mig, i alla fall för min del, att man skulle känna en stor rädsla. Man lämnar ju tryggheten. Och för mig som en blyg person är jag övertygad om att jag också skulle känna rädsla över hur jag skulle kunna komma att så att säga överleva på egen hand. Alla nya människor mm. Så för att sammanfatta det hela, hur vågade du?
Hej där, och tack! <3 När jag hade flyttat till Berlin tvåtusenelva svarade jag så här på frågan om att våga:

 

”För två veckor sedan lämnade jag Jönköping och Sverige. Med en enorm rullväska och en backpackerryggsäck klev jag på ett nattåg på Malmö Centralstation. Vinkade hejdå utan minsta vemod i kroppen. Men hur gör en för att våga då? Jag tror att det handlar om att vända tårna i den riktning dit en vill färdas och sen helt enkelt inte sluta trampa framåt hur knepigt det än känns. BARA GÖRA ISTÄLLET FÖR ATT TÄNKA SÖNDER! Det är någonting jag övar på varje dag. Och den svåraste delen av att våga är väl egentligen att bestämma sig, sen är det bara att göra. Eller bara och bara, det kan ju vara skitsvårt sen också och jag är inte jättekaxig hela tiden och ensamheten kan kännas ganska jäkla ensam i Berlin. Och jag kunde dessutom inte vara kvar, det fanns inget annat alternativ än att dra. Jönköping dödade mig långsamt, hur dramatiskt det än låter.

 

Men okej, tänk såhär för att våga: i slutändan är det du själv som är ansvarig för ditt eget liv, du kan inte skylla allt på ett skitjobb eller en skitstad eller en skitskola hur länge som helst. Visst kan en ha tur emellanåt, och visst kan magiska saker ibland ske utan att en själv rör ett enda finger, men det är ändå du själv som skapar din egen livssituation och du själv som ser till att saker förändras. Gör det som din magkänsla säger åt dig att göra. Och vad är egentligen det värsta som kan hända om du faktiskt vågar? Oftast är det tusen gånger värre att inte våga, för då får en aldrig veta om det faktiskt hade kunnat gå, om det hade kunnat bli just precis så. Det känns som att jag vågar lite mer varje dag och det är en väldigt fantastisk känsla. Dock måste jag även tillägga att det finns saker som hade inneburit mycket mer vågande för min del, jag trivs liksom fantastiskt bra i enorma städer och i ensamma lägenheter och i främmande människors sällskap på hemmafester. Det är precis här jag vill vara.”

 

Och jag håller nog fortfarande med mig själv, även om jag kanske tryckte lite väl mycket på hela den liberala ”du är din egen lyckas smed”-grejen utan att skriva ordentligt om varierande förutsättningar. För visst var det så att mina förutsättningar var optimala. Jag trivs oerhört bra bland främmande människor i enorma städer, och då är det inte lika svårt att våga. Visst var jag emellanåt väldigt ensam och visst kändes allt åt helvete ibland, men jag mådde åtminstone bättre än vad jag hade gjort i Jönköping, då grät jag ju varje dag. Du frågade även hur jag var under min skoltid, och då var jag helt enkelt mångt och mycket sådan som jag är nu. Jag är väldigt utåtriktad, pratar högt och fort, tar mycket plats, har lätt för att få människor att skratta. Vissa tycker förmodligen att jag är fantastisk, andra tycker förmodligen att jag är alldeles för mycket och alldeles för överallt. Eh. Mest av allt vill jag bara skrika att du ska kasta dig ut och prova vingarna och allt det där, för annars får du ju aldrig veta hur det skulle kunna gå. Puss.

Hej snyggjulia. När jag flyttar till Berlin, vill du äta dillchips och dricka öl med mig då? Och har du några fina filmtips i stil med Before Sunrise/Sunset/Midnight? Något icke-Hollywood alltså.
Alltså, det är klart jag vill, det är klart vi ska! Jag ska lära dig allt som din storasyster önskar att du inte hade en aning om (förlåt Sophie). Och, åh, hm, har jag några sådana filmtips? Det är verkligen frågan. Before-filmerna spelar ju onekligen i en helt egen liga när det kommer till filmer som enbart består av halvfilosofisk dialog. Vad säger ni andra? Har ni några bra tips?

Berlin-tips tack! Typ geniala frukostställen, bra ölhak, någonstans att dansa och roliga museer.
Här är min jättelånga Berlinguide. Planerar att uppdatera den om några veckor eller så, känner att många av tipsen är lite utdaterade, men den får funka så länge.

Jag och min pojkvän ska till Berlin i sommar och jag undrar om du har några tips på var man främst kan bo billigt, men även saker som man bör göra eller besöka? :)
Försök hyra en lägenhet via till exempel https://www.airbnb.se eller http://www.wg-gesucht.de eller facebookgruppen Svenskar i Berlin. Annars är det ju alltid en upplevelse att bo på hostel, googla vetja! Och här hittar du min Berlinguide. Ha en fin resa! :)

Hej Julia!! Hoppas Sverige är mjukt och skönt. Ikväll sitter alla utanför spätisar och barer och hejar på tyskland i fotbolls-vm. Därför tänkte jag fråga dig: vilken är din favoritsport? antingen att titta på eller utöva.
Åh, min favoritsport alla kategorier är ju faktiskt fotboll. Spelade själv i kanske fem år (saknar det väldigt ofta), och tittade som en galning när EM visades på varenda bar i Berlin sommaren tvåtusentolv. Det är dock inte så att jag skulle välja att sitta hemma och streama olika matcher, jag har inte något favoritlag. Mer är det väl så att jag är totalt ointresserad av ungefär alla andra sporter, och därför framstår fotbollsintresset enormt jämförelsevis.

Vad är ditt livs bästa köp?
Det var onekligen ett genidrag att köpa min första systemkamera i december tvåtusenåtta. Tänk vad mycket som har förevigats sedan dess! För tillfället är jag dock sjukt less på att fota, och drömmer om bättre utrustning. Men sådant har jag inte råd med.

Vem är den svinigaste du stött på i Berlin?
En kock som jag träffade på Jatz Bar i Wedding. Han var en dålig idé redan innan jag hade kommit på idén. Och kocken på mitt jobb som jag valde att umgås med ett tag (för övrigt spelade han på fullt allvar (!) Wonderwall för mig på sin gitarr). Dessutom fanns det ytterligare en riktigt vidrig kock på mitt jobb. Överhuvudtaget har jag haft oerhört dåliga upplevelser med kockar i Berlin.

Vad har ni för härlig morgonrutin på Nogatstr?
Adna vaknar ALLTID tidigare än mig, så vad hon gör på morgonen är höljt i dunkel. Jag brukar typ lyssna på techno, duscha och steka ägg. När jag väl har börjat ta tag i min dag/förhoppningsvis redan har skrivit i flera timmar, så kommer Adna hem från språkskolan. Men i juli börjar en ny era, då ska även jag börja läsa tyska på Die Deutschule. Vill finslipa språkfärdigheterna.

Dillchips eller sex - vad väljer du?
Låt mig säga så här: sexet måste ju vara jävligt bra för att det ska vara bättre än dillchips. Och med tanke på att jag mest har heterosex så skulle jag vilja hänvisa eventuella framtida ligg till 04.30 i det här klippet med Tiffany Kronlöf.

Ska du skriva en bok någon gång? Eller ge ut bloggen som en bok?
Dina formuleringar prickar så rätt så ofta!
Kärleksförklarat.
Åh, du är ju alldeles för fin. Jag håller på att skriva en bok just nu, men jag vet inte om den någonsin kommer att bli färdig. Är rent utsagt helt förbannat jävla skittrött på mina egna formuleringar för tillfället, så jag klarar inte riktigt av att skriva något positivt om det här just nu.


FRÅGESTUND! FRÅGESTUND! FRÅGESTUND!

Hej. Denna helg hänger jag på Sörängens folkhögskola för att diskutera text med mina klasskamrater. Nästa vecka ska jag ta det lugnt och fint och försiktigt i min mosters sommarstuga, vila upp mig, simma i sjön, läsa böcker. Och så vill jag svara på de tusen frågor som ni nu får i uppdrag att ställa till mig. Sätt igång! Puss! Glad helg!

exakt tre år och en dag

Det har varit sommar i mig så länge nu att jag inte skulle bli förvånad om vi redan befann oss i slutet av augusti. Men istället är det juni. Exakt tre år och en dag sedan jag tog studenten. Och då slår det mig plötsligt att jag är vuxen nu. Jag fyller tjugotvå i december, jag är inte ens nästan tonåring längre. Treårsperioderna staplas på hög, nu borde jag ha upplevt lika mycket som jag gjorde under mina år på Per Brahegymnasiet, men i själva verket har jag upplevt så otroligt mycket mer. De som pratar om sin gymnasietid som den bästa tiden någonsin måste definitivt ha gjort något fel efter studenten. För det är ju då allt börjar, det är då det riktiga självbestämmandet tar vid. Så kändes det i alla fall för mig.

Det var då jag slutade ha panikångest och magont. Istället för att lida vidare i Jönköping packade jag mina resväskor och satte mig på ett tåg mot Berlin. Efter att ha varit väldigt duktig i väldigt många år släppte jag kontrollen, kastade mig ut, upptäckte nya gator, hånglade upp främlingar, gick hem i gryningar. Tyskan kom in i mitt liv och jag skaffade mitt första jobb som inte var koncentrerat till en kort sommarperiod. Jag skaffade mig ett liv som för första gången helt och hållet var mitt eget. Men allt detta är egentligen mindre relevant. Den viktigaste förändringen skedde inuti mig, och jag märkte av den redan efter en månad i min nya stad, och skrev då så här på bloggen: ”Jag gläds åt att avstånd ibland är synonymt med distans. Det långa avståndet till Jönköping har skapat en helt ny distans i mig. Jag förminskar och förstorar saker till rimligare proportioner. Att inte längre vara kvar rent fysiskt har förflyttat mig i tanken.” För ingenting handlar ju om hur livet ser ut utifrån, det handlar om hur livet känns inifrån. Det går att känna sig ensam och övergiven mitt i en bombastisk solnedgång på ett tak i Berlin. Det går att känna sig överlycklig på en buss mellan Eksjö och Nässjö.

Att flytta till Berlin är det bästa beslut jag någonsin har fattat, men det betyder inte att mitt beslut var bättre än någon annans beslut. För mig har det alltid varit väldigt viktigt att komma bort. Hemstadsångesten och hemstadsföraktet spelade en tydlig roll i mitt identitetsskapande under tonåren, jag behövde tänka att jag var en av dem som inte skulle bli kvar, jag behövde tro på att livet snart skulle börja på riktigt någon annanstans. Och visst är det inte särskilt sympatiskt att känna ett sådant förakt, men det var nog nödvändigt för min överlevnad.

Nu har tre år passerat sedan jag tog studenten. Föraktet finns inte längre kvar, mitt universum har blivit större än så, min identitet är inte längre relativ till min hemstad. Jag har hunnit bo i fem olika lägenheter i två olika huvudstäder. Jag har studerat tyska på Hartnackschule, kreativt skrivande på Jakobsbergs folkhögskola, en kurs i Latinamerikas historia och en kurs om Harry Potter på Linnéuniversitetet, ett projektår på Sörängens folkhögskola. Jag har bytt Jönköping mot Berlin mot Stockholm mot Berlin. Jag har bytt Tokarp mot Friedrichshain mot Södermalm mot Stureby mot Västertorp mot Neukölln. Jag har suttit på en övergiven tågräls och undrat hur jag någonsin kunde bli förälskad i den där föredetta drogmissbrukaren med fleecetröja, jag har gråtit när människor har flyttat iväg, jag har själv flyttat iväg och inte gråtit alls, jag har sovit med dunjacka och dubbla filtar när elementen inte har fungerat, jag har blivit beskriven som någon som lever författarliv i sina drömmars stad och inte alls känt igen mig, jag har tappat kontakten med gamla vänner, jag har lärt mig att dricka kaffe, jag har varit nära att rusa rakt in i betongväggar när jag har tänkt att det är möjligt att göra allt på en och samma gång, jag har ringt min mamma med panikgråt i rösten, jag har hittat personer som skriver så här fantastiska saker till mig: ”När jag träffade dig i Berlin var du som en frisk fläkt av mod och en mjuk vind av övertygelse. Om du känner dig liten så jämför du dig med fel människor. De som du kan jämföra dig med: Lilith, Kristina Lugn, Niki de Saint Phalle, Jean Michelle Basquiat, Jesus den gamla godingen, Rembrandt, Kirkegaard.” Och även om allt det där inte är ens i närheten av sant, så är det vad som gör mig allra mest himlastormande överlycklig. Jag har hittat människor som jag verkligen älskar och som verkligen älskar mig. Jag har blivit förändrad av människor, jag har förändrat människor.


en lång lista om läsning // things i was thinking when you asked me what was on my mind and i said "i don't know. nothing really, i guess."

(bilden är härifrån och listan stal jag brutalt av niotillfem)

Snabbläsare eller långsamläsare?
Jag läser väldigt fort. Och precis som med allt annat är jag väldigt allt eller inget. Så när jag väl läser en bok som jag tycker om så finns det inte en chans i världen att jag kan lägga ner den eller göra någonting annat. Andra böcker dömer jag ut efter två sidor.

Tegelstenar eller tunnisar?

Oftast föredrar jag tunnare böcker. Mest för att jag ofta upplever att längre böcker har för många transportsträckor och darlings som borde ha tagits bort.

Bibliotek eller bokhandel?

Ä L S K A R att sitta på bibliotek för att skriva. Men jag köper hellre böcker än lånar, detta för att kunna vika hundöron och stryka under favoritmeningar och älska sönder och samman. Dessutom är ju vissa bokhandlar hur fina som helst, till exempel Söderbokhandeln i Stockholm.

Ljudbok eller e-bok?

Ljudböcker kan vara finfint emellanåt, till exempel under långa promenader eller när jag arbetade inom hemtjänsten och behövde drömma mig bort till andra världar när jag städade lägenheter i timmar/tvättade tvätt/cyklade mellan mina pensionärers hus.

Inbunden eller pocket?

Danskt band är min absoluta favorit, annars pocket. Inbundna böcker är jag så försiktig med, och det vill jag ju inte vara, jag vill kunna ha med mig boken i väskan och ut på klubben och så (för att kunna läsa på vägen hem, inte för att agera superpretto och recitera favoritpassager till andra klubbesökare).

Vampyrer eller spöken?

Varken eller, nästan. Dock hellre vampyrer än spöken.

En i taget eller slalomläsning?

Oftast en i taget, men ibland tre eller fyra böcker samtidigt. Brukar dessutom ständigt läsa Sonja Åkesson och Kristina Lugn även om jag samtidigt håller på med någon roman.

Nytt eller gammalt?

Det spelar ingen roll alls.

Bokmärke eller hundöra?

Något gammalt kvitto som bokmärke och så tusen hundöron för att markera favoritsidor.

Snacks eller godis?

Helst bara en kopp te?

Biografier eller memoarer?

Varken eller. Är oftast totalt ointresserad av sådant.

Skräck eller chicklit?

Skräck, definitivt. Men jag läser väldigt sällan skräck, och tycker bäst om skräck i novellform.

Soffan eller sängen?

Skulle så gärna vilja ha en riktigt bra läsfåtölj. Men har varken pengar eller plats. Och vår soffa är inte så läsvänlig, så jag säger sängen.

Inne eller ute?

Mitt i natten i sängen, annars i skuggan någonstans utomhus. Eller i kollektivtrafiken givetvis, allra helst på ett S-bahntåg.

 

Originalspråk (engelska) eller översättning till svenska?

Om orignalspråket är engelska så läser jag på engelska, tycker att det finns så många urusla översättningar. En gång gjorde jag något riktigt korkat, jag köpte nämligen Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på tyska. Huvudkaraktären skriver och pratar på jätteknäpp och inkorrekt engelska, och nu var allt översatt till jätteknäpp och inkorrekt tyska. Inte så bra när en vill bli bättre på ett språk.

Poesi eller prosa?

Båda, tack.

Kvinnliga författare eller manliga författare?

Jag har ingen preferens på det planet, dock tycker jag att det är viktigt att lyfta fram kvinnliga författare som har skrivits ut ur historien. När jag gick på Jakobsbergs folkhögskola skippade vi Strindberg totalt, och pratade istället om till exempel Victoria Benedictsson, Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell. Jag kollade precis igenom vad jag har läst i år, och det är 90% kvinnliga författare.

Boken eller filmen?

Nästan alltid boken.

Kokbok eller Bakbok?

Kokböcker for the win!

Kärlek eller spänning?

Det ena utesluter inte det andra? Gillar båda.

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade:

Ingen jäkla aning. Minns att jag läste Den gamle och havet när jag var alldeles för ung, och tyckte att den var så himla torr och trist.

Klassiker jag hävdar att jag har läst men aldrig tagit mig igenom:

Hm, jag tror inte att jag någonsin har låtsats att jag har läst någon bok som jag inte har läst? Det finns mängder av klassiker som jag inte har läst.

Jobbigaste bok jag läst:

Hm, jag glömmer ju verkligen bort allt jag läser, sorgligt, men sant. När jag läste Therese Bohmans Den drunknade i våras så hade jag verkligen ont i magen. Så grymt bra bok, för övrigt! Mest vill jag dock svara Smärtan av Marguerite Duras, men se frågan ”bok som berört mig mest”.

Bästa barnboksförfattaren:

När jag var liten hade jag snarare favoritböcker än favoritförfattare. Jag tyckte mycket om Momo eller kampen om tiden av Michael Ende, den träffade helt rätt! Jag önskar också att Cornelia Funke hade börjat skriva böcker lite tidigare, så att jag hade kunnat få njuta av Tjuvarnas herre och Bläckhjärta i en yngre ålder. Men mest av allt vill jag svara Tove Jansson på den här frågan, trots att jag inte läste så mycket av henne när jag var liten. Världarna som hon skapar är ju bortom all beskrivning.

Bok som berört mig mest:

Smärtan av Marguerite Duras som jag skriver om i nästa fråga. Den påverkade mig på så många plan, jag bara grät och svalde och grät och grät och grät och förbannade mänskligheten. Duras språk är dessutom helt magiskt.

Recensera din senast lästa bok:

De senaste veckorna har jag mest läst mina tjugosju klasskamraters olika textprojekt, jag håller ju på att ge respons och analysera till mitt slutseminarium. Innan slutseminarietexterna sträckläste jag dock Smärtan av Marguerite Duras, en bok som jag hade haft på min vill-verkligen-läsa-lista jättelänge. Och ahhhh vad den tog mig med storm!!! ”Jag vill inte åt tyskarna längre, det kan inte kallas så längre. Jag har velat det en tid, klart, tydligt, så långt som till att massakrera dem allihop, alla Tysklands invånare, utrota dem från jorden, få ett slut på det. Nu kan jag inte längre skilja på den kärlek jag känner för honom och det hat jag hyser för dem. Det är en bild med två sidor: på den ena finns han, vänd mot Tyskland, tolv månaders hopp drunknar i hans ögon och på den andra sidan tyskens ögon som siktar. Detta är bildens två sidor. Jag måste välja mellan dessa två, han som rullar ner i diket eller tysken som hänger tillbaka kulsprutan över axeln och går därifrån. Jag vet inte om jag ska bry mig om att sluta honom i mina armar och låta tysken löpa, eller lämna Robert L. och få tag i tysken som dödade honom och sticka ut hans ögon som inte såg hans.” Åh. Jag bara dog om och om och om igen. Dessutom är det oerhört känslosamt att sitta på ett S-bahntåg genom Berlin och läsa en bok som delvis handlar om Tysklands blodiga historia, en bok där meningen ”Berlin brinner” upprepas fler gånger än vad som går att räkna.


Ikväll flyger jag iväg på semester. Tre och en halv vecka i allra finaste Sverige. Berlin → Stockholm → Sörängens folkhögskola → sommarstuga utanför Nässjö → Göteborg → Berlin. Finemang!








hej. mitt namn är julia och jag bor alldeles för mycket i mig själv. lite bor jag i berlin också. saker som jag tycker om inkluderar till exempel åskoväder, tyska, adjektiv, dillchips, ärlighet, bokskog, feminism, poesi, självdistans, vällagrad ost, katter, storstadsanonymitet, jättelånga ord och hur det kittlar när någon snuddar vid ens höftben för första gången. det här är en plats där jag skriver om hur livet känns i mig.

närkontakt:ohhboy@live.se



RSS 2.0