en väldigt ung håkan // kanske världens bästa youtubeklipp?


Alltså. Det här youtubeklippet gör mig så löjligt hoppfull och lycklig. För om Håkan var så här jävla kass när han var tjugotvå, så borde det ju inte spela någon som helst roll att mina dagar mest handlar om textångest, umgänge och vin. Jag ägnar mig ju åt fältarbete, ni vet, så att jag kan skriva lite mer om vem som egentligen kysste Elin bakom ryggen på Marie.

EN LISTA SOM ENBART HANDLAR OM MAT (hur underbart?!)


vad åt du senast?

Jag har ännu inte hunnit äta frukost, men sitter just nu under duntäcket och dricker en kopp kaffe med mycket mjölk. Brukar nästan aldrig dricka kaffe, men just idag kände jag mig lite extra seg i huvudet.

 

den sista måltiden, om du fick välja?
Svarade på denna fråga i december, så heh, här kommer svaret igen:
Fördrink: Något fancy, kryddigt, syrligt i ett kylt glas på hög fot

Förrätt: Toast Pelle Janzon

Huvudrätt: Moules marinière (har dock insett att det kallas Moules frites när blåmusslor äts med pommes? Mycket godare!)

Efterrätt: Crème brûlée

Övrigt: En cigarr, lite finsprit

 

bästa matstaden?
Berlin! 1) Det finns jättemycket knäpp/god/billig mat här och 2) det är den enda staden som jag verkligen har haft råd att äta på restaurang i

 

bästa restaurangmåltiden?
Alltså. Datschas ångkokta, smörstekta, spenatfyllda warenikis lagda i en himmelsk gräddig vitvinssås, toppade med en ångkokt laxfilé och laxkaviar. Känner en sådan kärlek inför denna rätt, dessutom låter den tyska beskrivningen på hemsidan så himla vacker: ”Gedünstetes Lachsfilet auf gebratenen Teigtaschen mit Spinatfüllung und einer Weißweinsahnesauce”

 

bästa snackset?
Dillchips!



vad orsakade förra bakfyllan?

Var kanske inte världens piggaste person i söndags efter att ha hängt med Albin i Görlitzer Park halva kvällen och sedan hamnat på en födelsedagsfest i ett tyskt anarkistkollektiv. Jag drack väl runt fyra eller fem öl, ett helt gäng klunkar whiskey, en drink med prosecco och något fläderaktigt, några glas mousserande och ytterligare några klunkar whiskey. Tror mest att det var blandningen som blev lite galen.

 

mat du älskar att ha hemma?
Edamamebönor! Chili! Ost!

 

vad blir det till middag?
Förmodligen potatisgratäng och en ruccolasallad med mycket champinjoner.

 

mat du hatar?
Ugnsbakad paprika fylld med typ ris. Så jävla vidrigt.

 

om du bara fick äta en dessert för resten av ditt liv?
Åh, chokladfudgetårtan från Johans i Jönköping. Med lite extra salt på.

 

typisk skollunch?
Heh, älskade verkligen vad vi vegetarianer (well, var ju vegetarian då, nu fisksyndar jag onekligen ganska ofta) fick äta på min gymnasieskola. När det serverades köttbullar, potatis och brunsås fick vi helt enkelt äta falafel, potatis och brunsås.

vad är det knäppaste i din kyl?
Hm, det faktum att vi har tre sorters ketchup trots att jag inte ens gillar ketchup? Vanlig ketchup, jättejättejättestark ketchup och curryketchup. Tror att de införskaffades när jag och min bror anordnade en afton då vi provade igenom det tyska, veganska korvutbudet. Här görs ju vegansk korv som ska likna olika tyska klassiker, typ Thüringenkorv och liknande.


och vad har du i grönsakslådan?

Har en kombinerad frukt- och grönsakslåda, och i den finns just nu morötter, vitkål, gul lök, vitlök, champinjoner, ruccola, chili, ingefära, apelsin, grapefrukt och ananas.

 

och ost?
Mozzarella, hård getost, Comté och något rivet Edamerliknande att ha på gratänger. Ost är det viktigaste som finns!

 

bästa stället att handla mat?
Hemköp vid Hornstull i Stockholm är riktigt magiskt, brukade dock mest ha råd att besöka Lidl och ostreorna på Högalidshallen när jag faktiskt bodde i staden. I Berlin handlar jag på Netto när jag behöver basgrejer, är ledsen över att vi inte bor supernära något Lidl. När jag vill fancya till det lite handlar jag på Real, vilket är absolut bästa stället om en vill gå omkring hur länge som helst, klämma på ostar och bli bjuden på Jägermeister. Frukt och grönt handlar jag på Eurogida, en strålande turkisk mataffär.

 

mat som du önskar du vore allergisk mot?
Är så oerhört tacksam över att jag inte är allergisk mot någonting alls, har bara fått kliande utslag en enda gång när jag hade ätit något kilo råa champinjoner.

 

vem får äta från din tallrik?
Människor jag känner, skulle ju onekligen bli lite lätt obekväm om jag satt på en uteservering och en främling kom fram för att ta en tugga av min mat.


Listan är brutalt stulen av wilderness. Nu ska jag äta frukost innan jag försvinner ut i den magiska sommarvärmen för att läsa text och skriva respons.


"Julia lever författarliv i sina drömmars stad"



Det inte så fantabulösa ordet verklighetsfrånvänd togs idag till helt nya höjder i Metros bilaga om att studera. En nätt liten intervju med mig fick plötsligt rubriken ”Julia lever författarliv i sina drömmars stad”. Detta trots att jag ägnade e-postintervjun åt att försöka förklara att jag mest raderar allt jag någonsin har skrivit, dricker lite öl, och sätter mig i livstidsskuld till CSN. Dessutom rycktes ett citat helt ut ur sitt sammanhang, förstorades upp och gavs fetstil. Jag försökte skriva några ord om expat-situationen och gentrifieringen, men resultatet blev: ”Det är inte särskilt knepigt att hitta boende i den här staden, jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet med trägolv.”

Alltså. Först skrattade jag bara jättehögt. Sedan skrev jag en Facebookstatus om hur högt jag skrattade och om att jag snart, likt paret i den mest pompösa artikeln någonsin (läs!), skulle låta ”vårlök, groddar och mizunasalladens dekorativa blad liera sig med äggnudlar och räkor.”

Det är fascinerande hur en tillvaro kan vridas och vändas på i media (och i bloggar) för att framstå så magisk som möjligt. Det händer att resultatet blir fullkomligt verklighetsfrånvänt och väcker avsmak hos läsaren, men många gånger trippar resultatet istället försiktigt omkring innanför vissa bubbelgumsrosa gränser och framkallar avundsjuka hos den som läser. Så sitter en plötsligt fast i en vrålande känsla av att det egna livet kanske inte är fullt så förtjusande/meningsfullt som det kändes som för sju minuter sedan.

Jag tror definitivt att det kan finnas en fara i att cross-processa spyor tills de ser ut som italienska, stenugnsbakade pizzor. Det kan vara farligt att skriva att ”jag lever författarliv i mina drömmars stad” utan att utveckla påståendet vidare eller nyansera bilden. För i den här jävla världen ägnar vi oss redan åt så mycket ifrågasättande av oss själva att vi inte behöver ytterligare en person som sparkar på oss när vi redan ligger ner. Allt som oftast händer det att vi värderar vårt eget liv i förhållande till andra människors liv, att vi är ”bra” först när vi är ”bättre” än någon annan, att vår tillvaro är ”spännande” först när den är ”mer spännande” än någon annans tillvaro, att vi är ”lyckade” först när andra personer anser oss vara ”lyckade”, eller först när vi har skaffat oss det där huset eller det där jobbet eller det där glittrande leendet som ska få människor att falla som furor framför våra fötter. Det är hjärnspöken och luftslott. Det är en tävling utan slut som alldeles för många gånger leder till otillräcklighetskänslor och psykisk ohälsa. Trots att en i själva verket inte är otillräcklig alls, utan bara alldeles mänsklig. För vad jag beskriver ovan påminner mycket om kvinnans roll i ett patriarkat - formen är så trång att den är omöjlig att få plats i, ramarna är skeva, och hur många hus en än köper så blir inte resultatet ”perfekt och lycklig”.

Och på många vis är en cross-processad spya en lightversion av allt det här, ett någonting som kan få det att skava i osäkra kroppar, ett fabricerat bevis på att vi inte lever ett lika lyckligt och perfekt liv som den där personen som la upp den där italienska, stenugnsbakade pizzan på Instagram.

Vad jag menar är inte att överromantiserande tidningsartiklar/bloggar/filmer/böcker borde dra dit pepparn växer. Verklighetsflykt är hur viktigt som helst, ibland måste en få drömma sig bort, annars överlever en nog inte. Vad jag menar är istället att vi måste bli lite bättre på att måla upp flera olika nyanser, lite bättre på att skriva om hur allting också kan kännas när en lever författarliv i sina drömmars stad. Ingen människas tillvaro utgörs av orden perfekt och lycklig. Personen som cross-processade den där bilden av en spya har förmodligen en minst lika uppfuckad familj som du, bajsar förmodligen lika ofta, går förmodligen omkring med lika tunga otillräcklighetskänslor.

Och det får vi aldrig glömma bort. För det är mitt i allt det skeva som vår mänsklighet finns, och om vi blir lite bättre på att prata om den där skevheten så tror jag att den här världen kan bli en plats med mycket mindre ångest och mycket mjukare konturer.

MVH Waschcenterfilosofen



Berlin, für dich schlägt mein Herz

Någonstans inuti min bröstkorg (sisådär två millimeter ifrån hjärtat) finns en miniatyrorkester med många stråkar. Damerna med fioler spelar kärleksserenader till Berlin dygnet runt, lovsjunger trottoarerna och hummar om vad som finns bakom nästa gathörn. För visst har jag och den här staden världens klyschigaste förhållande, men jag faller om och om igen, även när det haglar och byråkratin krånglar och jag spyr bakom en buske. Berlin är jag förälskad i även gråa söndagseftermiddagar, och det är tamejfan inte illa.

Det är en lukt i en trappuppgång, det är stelheten i klubbköerna, det är Gözleme och Club Mate och Halloumi im Brot, det är att dricka te på en balkong en sommarkväll när blixtarna kastar sig över staden, det är berlinarna och hur de säger ick istället för ich, det är att sitta längs Landwehrkanal med en vän och tre Augustiner, det är technon som dundrar genom blodet, det är att gå hem under en mjukglasshimmel och träffa flera olika främlingar som bara vill byta några ord om evolutionen eller språk eller ödet, det är Friedrichshains överblommade träd i slutet av juli, det är högtalarrösten på S-bahntågen och ljudet när dörrarna stängs, det är vindsurfarna på Tempelhof, det är alla väluppfostrade hundar utan koppel, det är övertydliga minnen av tider som inte borde ha varit, det är människor som kommer hit och förändrar en och är borta lika fort igen, det är klubbarna där ingen tar någon på rumpan utan tillåtelse, det är solarierna och dönerhaken där grej säljs med tjej utan att någon alls ifrågasätter det eller har hört talas om ordet feminism, det är tyskarna som aldrig skulle säga ett ont ord om judar men oftare än inte klagar på att det bor så många turkar i staden, det är flera ton kokain som råkar hamna i en mataffär, det är en man som förbjuder mörkhyade människor på sin bar för att de sägs vara ansvariga för all drogförsäljning, det är hyreshöjningarna och människorna som tvingas flytta någon annanstans, det är männen på tunnelbanan som pratar om mig i tredje person till min bror och frågar om jag inte vill ligga med dem, det är drogöverdoserna och klubbarna som mystiskt stängs en helg, det är klagomålen på att allt har förändrats och blivit för mainstream, det är gentrifieringen som jag och alla andra expats bidrar till, det är den antinazistiska graffitin på husväggarna, det är hemmafester med guldigt glitter och saxofoner, det är femtioelvatusen tesorter i mataffärernas hyllor, det är föräldrar med sotarmössor och barn som har cyklar i trä, det är inrökta barer med öl för drygt en euro, det är varubanden som är för korta och mataffärspersonalen som stirrar argt, det är turkiska bröllopsfotograferingar i Körnerpark och bilar som tutar längs hela Hermannstraße, det är ett språk med ord som Herzschmerzen och Bauchgefühl, det är brittiska turister som raglar Kreuzbergs gator fram, det är övergivna byggnader och urban exploring, det är marijuanadoft överallt och ingenstans, det är legaliserad prostitution och reklamplakat som skriker om erotisk massage, det är restaurangmat för inga pengar alls, det är löner runt fem euro och brist på ordentliga fackorganisationer, det är alkiskneipen där gubbarna sitter på rad framför ännu en Bundesligamatch, det är loppmarknaderna på söndagar där sovjetkitsch och massproducerade smycken säljs bredvid trasiga koppar och dammiga fåtöljer, det är gatubelysningen som aldrig är tillräcklig, det är barnvagnarna i Prenzlauer Berg och punkarna i Friedrichshain.

Berlin ist Berlin ist Berlin. Och jag råkade falla huvudstupa för den här platsen, trots allt det som skaver och skevar. Nu tycker jag att vi drömmer oss bort i ett gäng bilder tagna mellan september tvåtusenelva och augusti tvåtusentolv.

 

kom till platsen där inget händer, inget rör på sig utom havet, molnen och fyra hemmakatter.

Hej. Jag har hunnit läsa ett helt gäng magiska böcker i år, bland annat dessa två. Egentligen vill jag inte avslöja väldigt mycket mer än så, men några adjektiv och substantiv bör jag väl få in i det här blogginlägget.

Maken av Gun-Britt Sundström
Maken är en bok som möjligtvis handlar om förälskelse, tvåsamhet, vad samhället paketerar som kärlek, att vilja ha hela världen, att tycka om olika mycket, att reda ut begrepp, att försöka bli vuxen, att försöka stå ut med sig själv, att försöka leva ihop med en annan människa, att bestämma sig, att ångra sig. Rent konkret handlar boken om Martina och Gustav. Det hela är medryckande och irriterande och magknipsframkallande och frustrerande och allt annat på en och samma gång. Så. Jävla. Viktig. Bok.

Och de här ordföljderna tyckte jag extra mycket om av diverse olika anledningar:























Sommarljus, och sen kommer natten av Jón Kalman Stefánsson

Den här boken kan vara något av det vackraste jag har läst i hela mitt liv. Berättaren är ett mystiskt vi som sakta bygger upp en beskrivning av en isländsk by och vissa av dess invånare. Det berättas om Jonas som är så outhärdligt blyg och blek att de andra byborna tror att han en dag helt ska förenas med dagsljuset och försvinna, det berättas om en framgångsrik person som en natt börjar drömma på latin och sedan helt byter riktning i livet, det berättas om människor som dagligen simmar i havet oavsett väder och människor som hänger sig i sina vardagsrum för att de inte vill mer och människor som hånglar på Konsumentföreningens fester och människor som försvinner iväg från byn för att upptäcka världen. Och språket är så precist och poetiskt att nästan varje sida fick mig att skratta högt eller gråta ännu högre.

Och här följer några fina passager:















en torsdagslista // och hon tyckte att jag var gammal och alltför folklig

Hur ser din skrivbordsbakgrund ut?

 

En bild du tar med photobooth nu tack!

Här kommer den oredigerade sanningen. Jag hänger i min säng, bästa platsen i livet. Klippte förresten av tjugo centimeter hår en natt förra veckan, var så trött på trasslet.

Tre saker du har gjort idag:
1. Vaknat av en mardröm. Jag befann mig i ett turkost, minimalistiskt, pinterestdrömmigt designerhem, hade jätteont i magen, och upptäckte plötsligt att det berodde på att jag hade massa saker i min navel. Plockade ut två kletiga SIM-kort, ett bankkort, en sovmask och en Stabilopenna. Någon som vill tolka denna sjuka dröm?
2. Läst igenom krångliga tyska papper, löst problem med mitt elbolag, mitt internetbolag och min bank. Yes! Jippi!
3. Skickat kärleksfulla hälsningar till min mamma som fyller år. Puss mamma!


Det tråkigaste som hänt i år?
Att min bror för en vecka sedan lämnade Berlinmagin (och mig!!!) för Göteborgsmagin. Men alla kan ju inte förälska sig i den här staden, antar jag. Och nu har något jättebra hänt: finaste Adna har flyttat in hos mig. Om några år kommer hon för övrigt att vara känd över hela världen, lyssna bara på det här: 


Det bästa som hänt i år?

Det fantabulösa bröllopet i början av februari, och allt som hände där.


Tre senaste sms:
Möjligtvis ösregnade det en aning när jag vinglade hem från en bar tidigt i söndags. Vattenpölarna fanns överallt och min telefon var badsugen. Och nu har jag precis letat reda på en gammal Nokia som ingen har hunnit skicka sms till ännu.

Nuvarande besatthet:
musik: Orup - Indiedrottning (no comments needed, helt enkelt världens knäppaste låt)
tv: Försöker undvika tv-serier då jag har en tendens att bli alldeles för beroende (plöjde nyligen igenom alla säsonger av Game of Thrones på en vecka)
kläder: Ingen alls för tillfället. Har inte direkt råd/samvete att skaffa mig en ny och ärtig/piffig vårgarderob.
mat: Glasnudelsallad med vitlök, chili, soja, srirachasås, koriander, fetaost och råa grönsaker (typ morötter, broccoli och vårlök). Alltså, så galet gott!


Mest romantiska som hänt på senaste:
Ja, just det, givetvis svämmar mitt liv över av romantik. Men visst, i februari tittade jag in i ett par nya ögon och upplevde rosaglittrande enhörningsdiscon i magen.

Ett jobb du aldrig kommer kunna ha:
Sverigedemokratisk riksdagsledamot. Ha! Den chocken!


Tre saker i ditt skafferi:
1. Bertie Bott’s Every Flavour Beans (finpresent från finanna, men jag har fortfarande inte vågat smaka)
2. Bokstavspasta
3. Supertrist te (hej kära bloggläsare, om ni vill skicka te till mig är det bara att maila och fråga om min tyska adress MVH väldigt sugen på ICA:s ekologiska gröna te med smak av apelsin och svarta vinbär)


Något du inte gillar hos andra:
Total brist på självdistans. Trångsynthet. Människor i Berlin som enbart tycks kunna prata om hur mycket droger de tar och hur ofta de är på Berghain (kan knappt tänka mig ett mer ointressant samtalsämne).


En dålig sida hos dig själv:
Mitt långsamma (ibland obefintliga) besvarande av mail, sms och facebookmeddelanden, min brist på självdisciplin, hur jag ibland låser fast mig i min uppfattning i diskussioner, hur jag ibland kan kräva moraliskt riktigt beteende av andra men har överseende med om jag själv begår liknande misstag (vilket väl dock är en ganska klassisk grej att ägna sig åt).

En maträtt du är sugen på prick nu:
Jag går omkring och är sugen på kött mest hela tiden. Hur jobbigt som helst, onekligen. Drömmer för tillfället om carpaccio.

Helgplaner?
Brunch på Datscha för att fira Adnas tjugoårsdag, tårtätning, kanske ett sista besök i Renates helgalna labyrint innan den rivs i slutet av mars (om du är nyfiken, titta på det här klippet), långpromenad över Tempelhof om vädret tillåter, film i sängen, och möjligtvis en öl eller femton tillsammans med Richard och Andrew då det verkar som att båda har kommit hem till Berlin efter diverse eskapader.

(listan är brutalt stulen av elsa, vissa modifikationer har dock gjorts)


identitetskris som permanent tillstånd

Sol mot plåt har en lukt och att få känna den redan i mars är så obegripligt att jag tappar fattningen. Och när fattningen är tappad följer ansvarslösheten. Vi dricker alkohol för många nätter i rad och ljuset trillar ner på fasaderna och utanför caféerna med fula typsnitt och halvfabrikat sitter gubbarna på rad och det luktar marijuana i varje parkhörn och vi sitter i en klätterställning och pratar om familjekonstellationer och vi sjunger något av Håkan Hellström och vi går genom ett ösregn och jag tappar min telefon i ett ösregn och det finns en jukebox där jag lägger i pengar och väljer Dancing Queen och jag förälskar mig i blickar och handrörelser och ögonglitter men bara på avstånd och technon tar sig in i hela mig och dansgolvet är en enda dundrande kropp och jag skakar på huvudet ännu en gång när ännu en någon undrar om jag inte vill köpa lite MDMA eller kanske prova ketamin?

Det är gryningspromenaderna och hur jag älskar dem. Himlen känns som mjukglass smakar. Människorna är på väg till sina jobb och jag är på väg hem till min tystnad. Tomflaskorna slängs, duschen sköljer bort allt, sömntimmarna samlas på hög. Och så är det möjligt att hålla på ett tag. Det är möjligt att börja om och om och om igen, vissa människor fastnar där, vissa människor gör aldrig någonting annat. Och det skrämmer mig så förbannat. Jag skapar linjer att rätta mig efter, regler att följa. Jag provar aldrig alla drogerna för att jag vet att jag skulle älska dem. Jag kombinerar verklighet med overklighet för att inte råka fastna för länge i någondera. Jag byter riktning och försvinner in i böckerna och skrivandet och långpromenaderna och sitter på Leuchstoff ännu en dag och beställer in ännu en kopp te. Jag befinner mig i köket i flera timmar för att laga en avancerad middag och jag broderar med guldtråd och läser artiklar på Wikipedia om berlinska stadsdelar och fäster paljetter i ansiktet och åker på utflykter till små förorter för att titta på låga stenhus och bländas av ett främlingsleende på en trång klubb.

Jag vill uppleva allt av allt, eller snarare mycket av mycket. Det enda viset på vilket jag tycks kunna skapa en känsla av helhet och sammanhang är att kombinera otaliga liv. Förstår ni hur jag menar? Jag är den som vill fly ut till en stuga i skogen men ständigt dansa i stroboskopljuset, den som vill dedikera hela sitt liv till skrivandet men mellan raderna hinna uppleva mer än någon författare någonsin har gjort. Och tidigare har jag valt att se på detta som en identitetskris, något förvirrat och förvirrande, något aningslöst. Men sakta försöker jag lära mig att acceptera att det inte handlar om en ständig flykt, att mitt liv inte är uppbyggt av motsatser, att det är helt okej att spreta, att det är okej att inte veta, att många andra människor fungerar på exakt samma vis. Och mitt i alla dessa funderingar känner jag mig märkligt nog helare än på väldigt länge.


tierpark friedrichsfelde


en adna, en anjel, en jonatan, tre lejon, tre sjökor och tusen salladshuvuden.
 

BERLIN FEMINIST FILM WEEK

Hej eventuella Berlinboende personer som läser min blogg! Ni har väl inte missat att en väldigt grym grej äger rum väldigt snart? Berlin Feminist Film Week! Hur välbehövligt känns inte det i ett land där sexismen inte ens kallas vid sitt rätta namn? Om feberdimman i mitt huvud inte hade varit så total hade jag här kunnat skriva något intelligent, men istället ägnar jag mig åt lite copy+paste från festivalens eminenta hemsida som ni finner här:

The mission of this film festival is to inspire, entertain and most importantly, pay tribute to all wonderfully talented, inspiring kick-ass women out there. The Berlin Feminist Film Week presents a week of films made by women mainly about other females. We seek to increase visibility for all femtastic filmmakers out there and highlight films with strong female characters.

 

In the majority of all movies currently shown in cinemas around the world, women play the supporting role – behind, as well as in front of the camera. We want to put forward female filmmakers and films dealing with women in general – films in which women are portrayed as active rather than passive, in which women play the leading role and movies in which women are as strong, interesting and diverse as in real life.

 

As most festivals only show a very small proportion of movies made by women, for the first year, we have chosen to only focus on movies made by female filmmakers. Our ambition is to show a varied and diverse program with films from multiple genres from different parts of the world. Rather than excluding men, this film week is about including those who usually get less attention.

 

It is 2014 and still, only one woman has ever won the Academy Award for Best Director. We believe we all agree that women in film deserve more attention.

 

We welcome every film fan, cinema-goer, feminist and non-feminist to enjoy the 2014 Berlin Feminist Film Week.

This year’s edition will take place from March 8th-13th at Kino Babylon, Queen Qotti and Villa Neukölln. Keep an eye out for the program and find us on Facebook.

Hur peppade är ni? SÅHÄÄÄÄÄR PEPPAAAAAD (viftar med armarna och hoppar jättehögt) är jag! Spana in programmet, räkna ut hur många filmer ni har råd att se, och köp biljetter. Själv är jag tvungen att avvakta en liten, liten stund. För tyvärr är det ju inte alls roligt att hänga i biosalonger feberförvirrad. Ta hand om er!


vad jag ägnar mig åt istället för att blogga

snart tillbaka! lovar! ska bara redigera ytterligare tvåhundra bröllopsbilder, skriva fyra textresponser, svara på sisådär femton långa mejl och meddelanden, undvika att krossa mer porslin (har idag lyckats krossa en tallrik, en skål och min favoritkopp), bli av med superförkylningen som jag har drabbats av ikväll, och lösa israel-palestina-konflikten (råkade i mitten av mars tvåtusennio slå vad om att konflikten skulle vara löst nu. försökte skaffa mig någon slags optimistisk sida, men han och jag har ändå sagt upp all kontakt nu, och vad finns det då för chans för världsfred?)

"äsch, lilla jag gör mig bara redo att krossa patriarkatet"

Dags för en ännu f!nare profilbild på Facebook kanske? Gör som jag och förhoppningsvis tusentals andra, pimpa här!

Nu ska jag återgå till det hårda skrivandet, vindruveätandet, cashewnötsätandet och tedrickandet. Insåg för övrigt igår att jag nog hade mer text till mitt projekt innan jag började på den här utbildningen i september. Har avskytt så mycket av mitt skrivna, raderat, skrivit nytt, raderat, börjat om.

MVH personen som aldrig någonsin kommer att lyckas skriva färdigt en bok men åtminstone har en fullkomligt fantabulös profilbild

jag borde alltså inte lära mig att hålla käften hela tiden

Anledningarna till att jag väldigt sällan skriver politiska blogginlägg är många:
1) Jag tänker att jag vet alldeles för lite och därför inte har rätt att uttala mig.
2) Jag tänker att någon annan redan har skrivit om det och dessutom har skrivit om det mycket bättre.
3) Jag kommer att säga emot mig själv och säga fel och få kommentarer som läxar upp mig.
4) Jag tänker att jag borde lära mig att hålla käften ibland.

Svar på tal:
1) Givetvis har jag rätt att uttala mig även fast jag inte har skrivit en doktorsavhandling eller kan alla termer. Det öppnar ju upp för andra läsare, sådana som kanske inte heller har koll på all statistik och alla svåra ord men gärna vill lära sig något nytt. Jag lär mig nya saker jämt och ständigt, ifrågasätter mina egna tankar och fördomar, säger oj. Det leder nog till ödmjukhet att jag har kvar hela mitt enorma bloggarkiv, då kan jag liksom titta tillbaka på allt knäppt som jag har tänkt och känt och inse att ingen alls är felfri och att åsikter kan ändras lika ofta som vindar vänder.

2) Må så vara, men viktiga saker bör skrivas om minst tusen gånger och gärna överallt. Då ökar chansen att fler människor får ta del av härligheten.

3) Definitivt! Se punkt ett. Det kommer alltid att finnas människor som kan mer än mig, eller kan uttrycka det på ett bättre vis. Det kommer alltid att finnas människor som tillrättavisar mig eller förklarar för mig vilka perspektiv jag har missat. Det kommer alltid att finnas människor som tycker just precis tvärtom. Och så länge som dessa kommentarer är konstruktiva så är det ju bara hur bra som helst, då kan vi lära varandra jättemycket! Att jag får ont i magen och börjar gråta av allt det vidriga som inte är konstruktivt är inte lika roligt, men sådant trillar ju tyvärr in när en publicerar texter på internet.

4) Denna punkt stämmer ibland, det är viktigt att tänka på tolkningsföreträde, alltså vilka människor som har rätt att uttala sig i vilka frågor. Det skulle till exempel vara oerhört drygt om jag började prata om hur kvinnor i Etiopen borde tänka kring feminism, eller om hur invandrare i Sverige borde göra för att integreras bättre. Det tar bort så väldigt många perspektiv och nyanser om en ständigt försöker prata i andras ställe och trycka ner sina åsikter i deras halsar. Men självklart ska jag kunna prata ur min egen synvinkel, till exempel genom att säga någonting om min egen vithet och hur urusel jag har varit på att integrera mig i det mångkulturella Sverige, men att det aldrig någonsin har ifrågasatts då min tillvaro, min kultur och mitt språk har varit norm. Ett exempel på när jag har tolkningsföreträde är när jag hamnar i feministiska diskussioner med svenska män som ska förklara för mig varför jag inte har rätt att klaga. ”Det är ju inte direkt som att du är livegen eller har blivit könsstympad!” Nej. Jag har inte blivit könsstympad. Jag påstår inte heller att den vardagsdiskriminering som jag utsätts för är lika vidrig som könsstympning. Men jag påstår att vardagsdiskrimineringen och könsstympningen är en del av samma struktur, ett patriarkat, ett samhälle där kvinnor ständigt behandlas sämre enbart på grund av att de är kvinnor. Och det är ju inte okej överhuvudtaget. Så sluta säga åt mig att jag behöver bli bättre på att visa framfötterna om jag vill ha högre lön och sluta säga åt mig att den där korta klänningen kan skicka fel signaler. För jag skulle kunna göra allt det där. Jag skulle kunna visa framfötterna hela jävla tiden och dagligen bära fotsida klänningar. Men det skulle inte räcka till. Ingenting är tillräckligt när en är kvinna i det här systemet. Det är inbyggt att kvinnorna ska passa in i en väldigt trång form där de inte får plats, där de både ska vara hora och madonna, framåt och blyga, smarta och dumma, sminkade och naturliga, kurviga och smala, och så vidare. Och därför behöver vi störta patriarkatet, så att även kvinnor kan få vara människor någon jävla gång.

Sammanfattning: jag borde alltså inte lära mig att hålla käften hela tiden.


en söndagsförmiddag i mauerpark

Igår vaknade jag och min bror tidigt för att röra oss ut på Neuköllns folktomma gator och ta S-bahntåget till Prenzlauer Berg där vi skulle möta upp Lenita och Veronica (för bättre bilder av dagen, se Veronicas strålande blogg, heh).

När vi kom fram till U Eberswalder Straße spanade jag in Lenitas röda duffel högt uppifrån.

Och sedan promenerade vi till Mauerpark där ju en enorm loppmarknad äger rum varje söndag. På sommaren går det även att njuta av utomhuskaraoke, men nu höll vi mest på att blåsa omkull och väntade på den där solen som väderleksrapporten hade utlovat.

Vi tittade på överprisatta medicinflaskor, blingiga broscher, handmålad papperskonst, överredigerade fotografier av övergivna platser i Berlintrakten, smycken gjorda av bestick, slitna vinylskivor och överdimensionerade träbord. Priserna är så där i Mauerpark, och hela stället har ganska mycket en turistig jippokänsla över sig. Men kanske köpte jag i alla fall en fuskpälsig, svartlurvig vinterjacka i ungefär exakt samma modell som min sammetskappa från Monki. Det är ju ett vettigt köp när blåsten plötsligt dör ut och solen börjar skina över hela loppmarknaden och alla människor kisar mot en klarblå himmel.


Efter mycket runtrotande på loppmarknaden gick vi vidare till Oderbergerstraßes finaste ställe, alltså Kauf Dich Glücklich. Vi köpte våfflor och kaffe och slog oss ner runt ett bord vid fönstret.


Min bror var precis lika gullig som alltid.


Och jag och Veronica var visst inte riktigt kapabla att le.

Till slut fick vi in våra krispiga våfflor med dill, lax, pepparrotscreme, sallad och citron. Så jävla okej lunch, dog kanske godhetsdöden.

Efter det vinkade vi hejdå till Lenita som skulle ta spårvagnen hem till sig. Vi råkade gå förbi en fotoautomat på väg till tunnelbanan och kände oss manade. Men mest befann vi oss mitt i olika skratt och leenden, och då blir fotoremsan inte så väldigt rolig. Så. Det var min strålande söndagsförmiddag.

En parentes:

Ovan ser ni mig när jag försöker fotografera. Det är ungefär hur peppad jag känner mig för tillfället, inte särskilt alls, med andra ord. Är så oerhört trött på mitt standardobjektiv och min brist på bra redigeringsprogram och bra redigeringskunskaper. Funderar på att helt och hållet börja fotografera analogt, då kanske kärleken kommer tillbaka.

AND I WAS DANCING THE WHOLE WAY HOME

Det råder ingen tvekan om att jag denna vecka tog Sverige med storm. Mitt i allt råkade dessutom Sverige ta mig med storm. Va? Total förvirring. Jag ska ju bara vilja techno och asfalt och främlingstungor. Hela min kropp ska ju bara vilja Berlin Berlin Berlin. Men ibland vill en ju mer och flera och olika och framförallt ALLT. Jag vill leva alla mina liv och äta hela jävla kakan och fortfarande ha den kvar. Kattungarna ska dansa i stroboskopljuset och skogarna ska växa sig höga på Nogatstraße. Böckerna ska handla om det där livet som jag knappt hinner leva mellan raderna. Berlin ska flyta in i Stockholm och bli en regnskog i Sydamerika och plötsligt övergå i en höstdag på Österlen och avslutas i en källare i NYC.

Men åter till stormen. Kramarna i Smålands allra djupaste barrskogar stacks inte alls och utsikten från Skinnarviksberget mitt i natten får mig att tappa andan varje gång och nya ögon att se rakt in i över ett glas vin och ett till och ett till skapade rosaglittrande enhörningsdiscon i min mage. Men nu försöker jag hitta tillbaka till ett annat glitter, ett annat slags liv, tillvaron som jag har valt att skapa här. Självklarheten i konversationerna och enhörningsdiscot i magen ska få försvinna bort i förmån för annat (för det kommer ju bara att leda till något ont ändå).

Berlin har skaffat vårlukt och jag vill nästan ta av mig vinterkappan. Solen trillar ner mellan husen och jag visslar på någon klyschig melodi. Ikväll ska jag svepa vinet i gott sällskap och klä in mig i glittret och svänga kroppen till technon. För det här är ju ett av liven som jag vill leva, och det är fullkomligt omöjligt att leva alla liv på en och samma gång.

Förresten, vill ni se det finaste brudparet någonsin? Allt stavades höga skratt, god mat och intressanta konversationer. Min släkt är knäppt fin på det bästa av vis och plötsligt kände jag nästan att jag också vill anordna en fet kärleksfest någon gång i mitt liv och bara bjuda in alla favoriter. Nedan ser ni alltså min faster Sarah och hennes man Alex.

 

en torsdag i stockholm // klampar krukmakargatan fram

Idag vaknade jag upp i en mjuk säng på Södermalm. Innanför lägenhetens väggar var ljuset krispigt, utanför lägenhetens väggar var himlen mest bara kritvit och gatorna februarigråa. Det känns lite märkligt att åka ifrån Berlin hux flux i början av februari, som att sätta punkt mitt i en mening.


Sedan promenerade min mamma och jag iväg för att hämta ut ett gäng böcker som jag hade beställt via Adlibris några dagar tidigare. Simone de Beauvoir - Det andra könet, Stephen King - Att skriva, Maken: en förhållanderoman - Gun-Britt Sundström, Sommarljus, och sen kommer natten - Jón Kalman Stéfansson, Smärtan - Marguerite Duras och Den Drunknade - Therese Bohman. En skön blandning av tips från andra (läs; Julia), missade klassiker och spontana framgooglingar.

Kanske köpte vi kardemummabullar på Gateau, kanske var det huuuur gott som helst, kanske kirrade jag ett litet stilleben på köksbordet.

Klockan tre promenerade jag hem till Lotta, min förra folkhögskolelärare (från kreativt skrivande på Jakobsbergs folkhögskola, alltså). Vi åt semlor (bra matdag det här), drack kaffe med mycket mjölkskum, och pratade om böcker, skrivande, flygresor, psykologi, klass, feminism, bloggar, att vara ung, att bli äldre, att hantera livet. Åh, vilken människa!

Efter ett gäng timmar mötte jag upp bästa Julia (aka boktipsaren lite högre upp i inlägget) på Morfar Ginko. Vi drack vin, förfärades över vinpriserna (kanske brukade vi bli mitt-på-dagen-fulla tillsammans i Berlin), och pratade om viktigheter. Ett gäng riktigt brusiga bilder hann jag också knäppa.

Nu ska jag öppna någon av mina nyinförskaffade böcker. Imorgon blir det Småland och mormorskramar.







hej. mitt namn är julia och jag bor alldeles för mycket i mig själv. lite bor jag i berlin också. saker som jag tycker om inkluderar till exempel åskoväder, tyska, adjektiv, dillchips, ärlighet, bokskog, feminism, poesi, självdistans, vällagrad ost, katter, storstadsanonymitet, jättelånga ord och hur det kittlar när någon snuddar vid ens höftben för första gången. det här är en plats där jag skriver om hur livet känns i mig.

närkontakt:ohhboy@live.se



RSS 2.0