vad som händer när händer läggs på lår

Hej. Denna onsdag struntar jag i sex timmar spädbarnspsykologiföreläsningar för att jag inte ens nästan pallar. Umgås istället med mig själv, dricker te och äter toffifee. Väldigt välbehövligt. Och så kom jag på att det var alldeles jättelängesen jag publicerade någonting lite längre och lite mer skönlitterärt här, så jag tänkte att ni skulle få läsa en novell-ish som jag skrev kanske tvåtusentretton? En smärre evighet sen alltså, men den skulle egentligen ha varit med i ett projekt (som aldrig blev av), så jag kunde inte publicera den här. Jag hoppas att ni har en mjuk onsdag, puss.


Halvvägs igenom ännu ett skratt är ditt huvud bakåtkastat på ett vis som är så klart att det kallas självklart. Det är i slutet av en vardagsnatt i början av en för varm sommar. Du dricker bara en enda mojito till flera gånger om och när ännu en någon sträcker fram ännu ett Gauloisespaket mot dig nickar du javisst och följer med ut javisst. Husfasaden är av tegel och bardörren i svart plåt. Ni pratar om franska vågen och kameravinklar och han säger någonting uppfinningsrikt om att dina ögon är vackrare än Andromedagalaxen och du skrattar för visst vet du att det är så. Du vet också hur du ibland ska titta på hans underläpp medan du biter dig lite lätt i din egen.

 

När du gör precis det så faller han för dig. Han faller halvvägs igenom ännu en utandning och under knappt en sekund täcker röken hans ögon. Dina bruna lädersandaler är så nära hans sportiga Adidas och hans läppar bara centimeter ifrån. Men det är någonting som skaver i dig. Kanske hur han formulerar sina tankar, kanske vilka tankar som det är han formulerar. Mitt i en mening väljer du att vifta bort, försvinna iväg igen, vidare till nästa person att linda runt runt runt lillfingret och dra tätt intill och det här är väl roligt.

 

David säger nästa någon när han fäster blicken i blicken och skakar handen med handen. Smaragdgrönt glitter i hans ögon som är på hela dig. Det här är ju en natt då ditt huvud är bakåtkastat och mitt i ett skratt och du kan få vem du vill javisst kan du det. Inledningsvis var det hur han lutade sig bort men tittade rakt på. Fortsättningsvis var det formen som bildades i avståndet mellan rygg och svank och vägg. Han talar så mjukt om relativa könsidentiteter och försöker förklara hur arg han blir av dagens machokultur och du delger honom högst oroväckande fakta om delfinslakten i Japan. Javisst kan ni titta överdrivet förstående rakt in i varandras innanmäten och komma så bra överens att ni så klart att det kallas självklart borde starta kollektiv, göra barn, fästas i varandras ryggrader. Hans marinblå flanellskjorta ser ut att vara mjuk mot fingertoppar och någonting i hans sätt att skrapa med skosulan mot asfalten får dig att vilja trycka upp honom mot en vägg. Kanske smakar hans tunga rödvin eller kanske är det bara en gissning baserad på manchesterbyxor och brun skäggväxt.

 

Han har en balkong på allra översta våningen i ett hus som är gult. Du står på den och över dig himmel och gryningsljus. En konsonant är nog vad hans namn börjar på tänker du men kommer inte ihåg mer än så och någon ställer sig bakom dig och lägger flanellarmarna runt din midja. Någon berättar om en efterrätt bestående av bergspersikor och vit choklad och kaffelikör, någon har visst arbetat som kock tidigare och nu frågar någon dig om du kanske vill ha en till drink, någonting med ingefära och gurka kanske? Över dig himmel och gryningsljus när du nickar till svar. Det är stängda barer och blodkärl som fortfarande är i gungning efter bara en enda mojito till flera gånger om och du undrar om någon under mjuk flanell har håriga handleder på det där viset som du tycker så mycket om.

 

När någon kommer ut på balkongen igen slutar någon plötsligt att formulera meningar om bergspersikor och stirrar på läppar. Dina läppar och hur någon stirrar på dem. Någons läppar och hur du trycker dina egna hårt emot. Ingefärsdrinkarna som glöms bort och kanske hamnar på ett balkonggolv. Ditt vänstra lår och hur någon placerar sin högra hand där, för den uppåt.

 

Någons tunga smakar ingefära, inte rödvin.

 

Du har på dig svarta bomullstrosor med spetskant och någons hand hamnar innanför och om någon lyssnar på din andning nu hör någon den bli ansträngd. Balkongdörren och hur du öppnar den och hur ni trillar rakt in och ner på madrassen som ligger precis innanför och det finns bara skrynkliga underlakan och inget täcke alls. Någon sätter sig grensle över dig. Det finns morgonljus i någons ansikte och någon ler när du sträcker fram händerna och knäpper upp skjortknapp efter skjortknapp efter skjortknapp. Någons förståelseögon rakt in i dina och handlederna så välformade när flanellen ligger på golvet. Kanske blev det för många mojitos. Det blev nog det och ni hittar ingen kondom och du brukar inte göra så men det är någonting visst med någonting och någon är över dig och i dig. Alldeles snart andas någon tungt rakt in i ditt vänstra öra och med ena handen griper någon tag hårt i ditt hår håller ner ditt huvud. Du vet inte hur många minuter du tittar in i väggen och någon kysser dig inte längre och du tänker på hur det skrynkliga underlakanet känns mot dina lår. Strävt. Det nästan skaver. Någon vänder på dig och får arga händer och vill att du ska säga saker om kuken att den är stor den största du har sett någon kanske tror att du tycker om det så.

 

Du undrar när en natt blir en morgon och var det här verkligen handlingens konsekvens? Din kind vilar mot någons bröstkorg när någon låter förståelseögonen se ner på dig. Någon öppnar munnen och kastar ut så mycket. Det sliter tag i och rycker bort stora sjok av. Du försöker förklara på det där nonchalanta viset att du bara var i behov av hud mot hud och att du ju alltid har varit så svag för håriga handleder. Genom det otvättade fönstret kastar sig morgonsolen in, i ljuspelarna leker dammpartiklarna. Det är en hand som lyfts bort från en höft och någon frågar hur många du egentligen har legat med för du verkar ju vara lite av en slampa men vem vill egentligen ha dig? Det finns inget skratt och inget halvvägs igenom. Det finns ingen skör gardin som vajar lätt i sommarbrisen. Då tittar någon plötsligt på hela dig så väldigt bergspersikomjukt och försöker hålla om och förstår inte alls varför det finns tårar under dina ögon och nämner i förbifarten att du ju inte direkt är någon Jessica Alba och att människor nog bara ligger med dig när inget bättre alternativ finns.

 

Det är en scen som är fyra minuter och fyrtiosju sekunder lång men känns som minst det tiodubbla. Morgonsolen hamnar på era nakna kroppar som inte är ens delvis skyddade av ett täcke. Du reser dig upp från madrassen. När du tar på dig det mörkgröna linnet och den svarta kjolen står du vänd ifrån, tittar mot en vägg. Du känner förståelseögonen rakt in i din nacke och när någon försöker ta din högerhand i sin slår du bort den. I den mörka hallen kliver du i dina lädersandaler och öppnar ytterdörren utan att se dig om. Du säger ingenting alls och förstår ännu mindre och går, bara går.

 

Tunnelbanestationen ligger inte under jorden, istället över. Sommargrön sommarväxtlighet som omringar och du sätter dig på en bänk och solen bara är. Kall metall mot lår och du rättar till kjolen och flyttar dig samtidigt lite närmre papperskorgen. Nu finns den på trygghetsavståndet och du sväljer sväljer sväljer för att inte spy. Du tror att det kanske finns mascara på dina kinder och kanske är det så och med högerhandens ovansida torkar du först av den ena kinden och sedan den andra och solen bara är. Människor med portföljer rör sig mot sina verkliga jobb i den verkliga världen och du bara sitter kvar och ser ett två tre kanske fler tåg passera innan du klarar av att resa dig upp och kliva på och luta huvudet mot ett nedklottrat tågfönster medan mörka tunnlar dundrar förbi. Utanför dig finns solen.


att komma hem tvåtusensexton

Håret är mörkbrunt och klippt på samma vis, jag spottar ut tandkrämsskum i samma handfat varje morgon, läser samma utbildning, kliver på samma tåg till Lund. Vi pratade om allt det idag, Rebecca och jag. Om att vi båda två brukade vara väldigt rastlösa, att vi har flytt mycket, att vi inte trodde att vi skulle klara av att skapa vardagsrutiner och relationer utan korta utgångsdatum. Men det verkar ju ändå vara så att jag fortfarande är här och klarar av, att jag vill. Två dagar i rad har jag suttit på föreläsningar som har fått mig att vilja skrika JA på ett högst sexuellt vis. En av mina föreläsare pratade om kvalitativa forskningsmetoder inom psykologi med fokus på genus och sexualitet, en annan förklarade olika psykologiska teorier och kriser i livet med hjälp av poesi och prosa. Men trots att jag ville skrika JA JA JA just då känner jag just nu mest för att gråta och fly utomlands och inte publicera någonting alls här för att jag är så kass, men så flippigt är ju mitt mående mest hela tiden. Nu sätter vi på oss ett leende och tittar på hur mitt lilla kollektivrum såg ut för ett år sedan och hur det ser ut en januaridag tvåtusensexton. För varje dag som går bor jag in mig lite mer, täcker ytterligare en kvadratcentimeter av väggcentimetrarna, optimerar mysbelysningsmöjligheterna. Inlägget som jag skrev förra året hittar ni här.

Julia tvåtusenfemton.

Julia tvåtusensexton.

Ett skrivbord tvåtusenfemton.

Ett skrivbord tvåtusensexton.

Ett draperi och en dörr tvåtusenfemton.

Ett draperi och en dörr tvåtusensexton.

Några mattor tvåtusenfemton.

En matta tvåtusensexton.

En säng tvåtusenfemton.

En säng tvåtusensexton.

En utsikt tvåtusenfemton.

En utsikt tvåtusensexton.

Lite mer fönster och en väldigt döende palm tvåtusensexton.

Ännu en plansch tvåtusensexton.

Och avslutningsvis lite sängutsikt tvåtusensexton.

och så blev det tvåtusenfemtons sista dag

JAG HATAR ALLA MINA ORD HELA TIDEN. DET HÄR ÄR JU OMÖJLIGT.

 

Okej. Prestationsångest. Ångest över att inte prestera. Det är nog där skon klämmer. FAN! Vem använder ens sådana uttryck, vem skriver ens att en sko klämmer någonstans, kan jag inte lyckas vara LITE mer nyskapande än så? Lugn. Andas i fyrkant. Ångest är en kurva. Det bara KÄNNS som att du kommer att trilla ihop död nu på studs, men i själva verket är det högst troligt att du kommer att leva ett långt och lyckligt (nåja) liv.

 

Nuförtiden skriver jag på ett annat vis. Det är sällan samma entusiam, jag blir inte lika uppslukad. Så har det varit hela det här året tror jag. Heltidsstudier som hugger bort timmar från dygnets tjugofyra, tvingar mig in i en ovan rytm av tidig sänggång och tidiga tågresor till Lund, två olika extrajobb som gnager bort ännu fler timmar, ett Malmö och personer däri att bli bekant och när och kär med och i. Och Malmö bär på en annan känsla än Berlin, inte nödvändigtvis en sämre sådan, men jag är ju som jag är och kommer aldrig över min första kärlek och jag vet att jag är hur töntig som helst. Mest av allt kanske det här handlar om någonting annat, att jag inte vågar skriva för att det känns som att jag aldrig kommer att klara av att skriva någonting på riktigt. Det där rätta och riktiga i att lyckas skriva romaner, verkligen färdigställa, inte nöta samma urvattnade fulformuleringar gång på gång, inte komma ingenvart alls. Och så saknar jag en annan typ av skrivande, allt det jag brukade skriva här. Saknar att vara en aning mer frekvent i all min oregelbundenhet, publicera någonting oftare än en gång varannan månad åtminstone.

 

VI GÖR DET TILL ETT NYÅRSLÖFTE HÄR OCH NU.
Minst tre blogginlägg i månaden, oavsett hur ogenomtänkta och genomurusla inlägg det blir.
Det måste bli n å g o n t i n g, jag saknar ju att vara här.

Och nu: en 2015-lista som cirkulerar runt i ze bloggozfär i lite olika skepnader. Kanske inte helt rätt grej att göra om jag ska komma över min bloggångest dock, för en av komponenterna i all den ångesten är att jag känner mig självcentrerad, vilket den här listan inte direkt lär råda bot på. Men fuck it, det här är ju min blogg, givetvis ska den handla om the one and only, alltså mig.


Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?

Jag flyttade till Malmö och lärde mig ordet pulig. Jag bodde i kollektiv (och med katt!!!). Jag började på psykologprogrammet. Jag skaffade dubbla extrajobb och sommarjobb. Jag struntade i en tenta på grund av/tack vare Berlin och struntade sedan i omtentan på grund av/tack vare Berlin. Jag skaffade mig ett jättefult ärr på låret när jag var på en svartklubb i skogen och trillade ner från en stege rakt på en trasig stol. Jag skaffade vissa moderniteter, till exempel iphone och snapchat och instagram och tinder.


Vilka länder besökte du?

Danmark (Köpenhamn kanske fyra gånger) och Tyskland (Berlin två gånger).

 

Är det något du saknade år 2015 som du vill ha år 2016?
Jag slutade nästan helt att fotografera, kanske var det en nödvändig paus, men nu har jag verkligen börjat sakna det. Jag vet inte om jag ska skaffa mig en mindre kamera som jag orkar bära med mig överallt, eller börja fotografera analogt för att det hela ska börja kännas lite mer spännande. Och jag skrev inte lika mycket som jag brukar, det har jag verkligen saknat. Och visst skulle det vara skönt att få EN ANING mer balans i tillvaron kanske, är ju så kaosig hela tiden. Och en sådan där studieteknik börjar det ju bli dags att utveckla, jag gör tillvaron onödigt jobbig för mig själv genom att skjuta upp allt till allra sista sekund. Men jag vill ju samtidigt inte att universitetet ska få vara det enda som är viktigt i mitt liv, så det är bra att jag prioriterar skoj och kul och kaos.

Wow. Instagram. Heter superjulianilsson där förresten.
 

Vilket datum från 2015 kommer du alltid att minnas?
Datum, hm, datum. 3/1 för att jag flyttade till Malmö. 19/1 för att det var den första j ä t t e n e r v ö s a dagen på min utbildning. Och maj månads allra första dag för att den kan ha varit årets absolut finaste!!! Jag var helt crazylycklig under vårsolen i Berlin tillsammans med flera stycken av mina finaste. Det var lååångbrunch med mimosas och ost och frukt och sol på balkongen. Det var att trängas med tusentals personer på promenad genom Friedrichshain och Kreuzberg. Det var techno och house utanför och innanför kroppen och utomhusklubb med en superexalterad DJ som sträckte upp händerna högt högt i luften efter att ha mixat in Africa med Toto. Dagen efter var helt extremt dagenefterig, men det gjorde absolut ingenting.


Världens gulligaste berlingäng.

 

Vilken var din största karriärmässiga framgång?
Jag påbörjade en utbildning som jag oftast trivs väldigt bra med (dock inte när det blir för mycket statistikfokus eller snack om ventromediala prefrontalcortex). Och jag känner redan nu att jag skulle vilja ha in mer sociologi på psykologprogrammet då många grejer lärs ut väldigt kontextbefriat och individfokuserat. Men tack och lov finns det engagerade studenter som fixar balla extraföreläsningar, till exempel var jag på en strålande sådan om terapi och klass för några veckor sedan.

 

Och din största framgång privat?
Att jag har varit ärlig mot mig själv i alla mina relationer, krävt samma ärlighet tillbaka, tagit mina känslor på allvar, tagit mig själv på allvar. Jag känner inte att det är någonting som jag ångrar att jag aldrig sa, för jag sa allt det där. Med det sagt var det ju fortfarande extremt mycket som gick åt helvete.

 

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra och mat, utan tvekan.

 
 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2015?
En cover på Amasons låt Ålen som allra bästa Adnisen gjorde till mig när jag var väldigt low och mest kunde gråta, Africa med Toto (pga bästa möjliga danspepp när våren började i Berlin), Shake it off med Taylor Swift (pga mitt soundtrack kanske hela våren och sommaren), Rhythm of the night med Corona (pga alla gånger jag och Eva har druckit bubbel och lyssnat på den på högsta volym innan någon utgång).

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag tror att jag var gladare och att jag var ledsnare. Jag var någon annanstans och gjorde någonting annat och letade efter ett nytt slags lugn och hittade väldigt mycket kaos och väldigt mycket stabilitet om vartannat. När jag nu sitter i min brors säng på Hornsgatan och skriver det här så känner jag mig både nöjd och glad, tvåtusenfemton fick en väldigt fin sista månad (vilket givetvis gör att hela den här listan blir lite överdrivet positivt ifylld).

 

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Skrivit. Fotograferat. Skaffat studieteknik. Engagerat mig politiskt. Volontärat.

 

Vilken maträtt åt du oftast 2015?
Olika typer av risotto och linsgrytor. Billig mat som smakar okej även när den värms i micro på lunchrasten. VILKA SPÄNNANDE KULINARISKA UPPLEVELSER!

 
VILKA PSYKOLOGFAVORITER.
 

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Jag fyllde tjugotre den andra december. Då dracks det varm choklad framför julkalendern. Det var tidig morgon vid köksbordet och jag hrm:ade lite menande till Tom och Martin som jag bor med, vilket ledde till att båda rusade emot mig med kramar och sa ”oj, förlåt, vi är ju alldeles nyvakna, förlåt, grattis givetvis”. Vädret var gråare än jättegrått och jag gick på en intetsägande föreläsning i skolan. Sen fick jag ett perfekt grattiskort av Eva och blev bjuden på helmysig lunch i Lunds saluhall av mina qt:a psykologfavoriter. Och så åkte jag hem för att plugga till en omtenta, men fick istället besök av min vän Bea som hade med sig lussekatter, pepparkakor och julmust som vi drack ur shotsglas. Och i kylskåpet stod en prinsessbakelse från Tom och väntade på mig. När det blev kväll hämtade jag ut ett paket på ICA som innehöll en reflex och två par strumpor och min favoritchoklad. Rågulligt och så himla typiskt min mamma. När kvällen blev senare kväll drack jag öl på möllan med en väldigt bra person, vilket kändes som pricken över i.

Högsta önskan just nu?
ATT ALL JÄVELSKAP SOM PÅGÅR I VÄRLDEN FÅR ETT SLUT OCH ATT ALLTING BARA BLIR LITE MER HUMANT OCH VÄRDIGT.

 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Väldigt mycket egentligen, men då hade jag nog inte varit där jag är nu, inte skaffat samma insikter, inte blivit lika säker på vad jag vill och vad jag inte vill. Det var många funderingar kring relationsanarki och mycket romantiskt kaos och många tårar och mycket hjärtekross. Men någon gång i november började vindarna blåsa i nya riktningar inom mig, jag ska inte säga att vinden där och då vände helt och hållet, men jag skulle ändå vilja påstå att mycket känns överspelat och förbi nu och att jag inte ångrar hur någonting blev och att jag inte saknar på samma sätt, att det finns ett visst vemod kvar i mig men att vemod är någonting som jag alltid har känt på ett eller annat vis och att det är okej att det finns där och att det är en känsla som kan samexistera med helt andra känslor av glädje och lycka.

 

Vad fick dig att må bra?
Fantastiska människor som jag har fått lära känna. Att skriva. Långa samtal. Förälskelse. Berlinresor. Dillchips.


Vem saknade du?

Väldigt många. Vänner som jag är nära men som bor långt borta, vänner som bor långt borta och som jag sakta håller på att glida ifrån.

 

Vad saknade du?
Berlin. Men lite mindre varje dag. Visst är det ett pyttelitet kliv för mänskligheten, men det är ett enormt kliv för mig om jag ska klara av att bo i Malmö.

 

Vad är du mest stolt över?
Se punkten ”största framgång privat”. OCH ALLA MINA VÄNNER SOM ÄR SÅ BRA OCH GÖR SÅ MYCKET HÄFTIGT.

Hur tror du att nästa år blir?
Jag hoppashoppashoppas att det blir kattungemjukt, att jag lyckas skriva och fotografera och blogga mer, att jag får lära känna en viss person ännu bättre, att jag inte skriver underkänt på massa tentor, att jag är snäll mot andra och att andra är snälla mot mig, att jag hinner åka till Berlin några gånger, att jag hittar en bra psykolog inför min utbildningsterapi och att det inte ruinerar mig, att jag får jobba på mina nuvarande två jobb i sommar, att alla mina vänner och släktingar får må bra, att vi får skratta mycket, att jag vinner på triss och att det blir fred på jorden.


så jag gråter.

Skillnaden mellan att beskriva en kväll som kul och att beskriva en kväll som fin, jag undrar om du är medveten om den? Det är i det mellanrummet all min längtan ryms. Du läser inte vad jag skriver här, det är nog tur, inför dig har jag fortfarande lyckats undgå att verka spritt språngande.

Allt jag kände, och fortfarande känner, det sa jag till dig. Det var en septemberkväll på en bänk i en av Malmös parker och jag sa till dig att jag höll på att bli kär, att jag höll på att börja tycka om dig mer än vad jag ville. Vi pratade i två och en halv timme den kvällen, det var känslan av att ingenting tilläts förbli osagt. Jag sa allt och jag gjorde det för att avsluta vad som då kanske fortfarande kunde hända och vad som nu aldrig kommer att hända. Att fortsätta träffa dig hade inte varit någonting mindre än ett självskadebeteende. Det är inte oskadligt att vara den som ständigt tycker om lite mer och vill lite närmre, maktbalansen kan då aldrig bli helt jämn, villkoren blir alltid den andres.

Det finns något våldsamt i känslan av förälskelse, något potentiellt skadligt i att förlora sig i en annan människa. Jag ser någon slags skönhet i det, något vackert i det sårbara och ologiska. Kanske är det på den punkten vi skiljer oss åt. Du rör dig i dina tankar och idéer i en annan riktning, försöker bryta ner etablerade begrepp som kärlek och förälskelse till mer begripliga beståndsdelar, försöker att inte definiera någonting alls, problematiserar tvåsamhet och försöker leva på ett annat vis. Men din idé om frihet kan kanske aldrig bli min känsla av frihet, hur mycket jag än skulle önska det. Jag klarar kanske inte av att tycka om flera olika och lite lagom och lägga locket på och betrakta relationer som ständigt odefinierade och flytande. Jag vet inte om du klarar av det heller, om jag ska vara helt ärlig. Men du går omkring och försöker med det och jag går omkring och är lite för kär i dig.

Du tycker om mig också, så mycket vet jag. Men hur mycket och på vilket vis kan jag inte veta säkert, när vi pratar om känslor pratar vi nästan olika språk, våra begreppsramar skiljer sig så mycket åt att kommunikationen blir lidande. Jag vet hur det känns när du tittar på mig, men jag vet inte hur mycket av det som skapas i din blick och hur mycket av det som skapas i mig.

Så jag gråter. Och jag fortsätter skjuta bristningsgränsen framför mig, bygger mina smärttrösklar ännu högre, upprepar att allt kommer att lösa sig allt kommer att lösa sig allt kommer att lösa sig. Men jag vill ges möjligheten att trycka på fast forward, möjligheten att hamna i ett tillstånd där mina ögon inte längre fastnar på vem som helst som skulle kunna vara du men lik förbannat aldrig är det. Jag vill övertygas om att jag kommer att komma över och vidare även den här gången, att min känsla i kroppen inte är på riktigt, att det inte är så att det här är någonting annat, att det inte är så att det här är mer ärligt och mer självklart än allt jag tidigare upplevt.

Några frågor kvarstår:
Var det här i själva verket det ärligaste jag någonsin har upplevt?
Hur naiva är egentligen mina föreställningar om kärlek?
Är det ens möjligt att förälska sig i mig?


kanske mitt mest förvirrade/förvirrande blogginlägg någonsin

Luften håller andan. Det är en söndag i Berlin i väntan på ett åskoväder. Jag vet inte om jag behöver fler urladdningar. Det är allt mina sommarmånader har bestått av – urladdning efter urladdning, utan eftertanke. Och snart nog har allt känts precis lika kvavt igen, lika tryckande mot min hud. Nu blåser vinden hårt genom trädkronorna som redan är gulnande, torra löv prasselvirvlar över dammiga trottoarer. Åskan vibrerar i stillheten mellan husen, närmar sig. Regnet är inte här än.

Jag går runt och tänker på kärlek. Jag tänker på sex. Jag tänker på läppar mot hals men ännu mer på läppar mot kaffekopp och ögonen där ovanför. Blicken som ser rakt in, förstår utan ett ord – genomklyschigt och sönderromantiserat – men jag undrar om någon någonsin behöver mer än det. Kanske är det vad jag tänker bara för att jag för tillfället inte har det, bara för att det är så skönt att få tro på att det finns en konkret lösning. Möjligtvis är jag bara en hopplös romantiker. Jag tänker på förälskelse som sinnesförvirring, önskar mig galnare. Jag tänker på orden älska och knulla, att de ibland används för att beskriva samma företeelse, att jag aldrig använder något av orden. Jag tänker på avskiljningar och gränsdragningar, försöker förstå när förälskad blir kär blir att säga jag älskar dig blir att någonting förändras blir att allt tar slut. Jag tänker på att utesluta och inkludera, jag tänker på tvåsamhet och relationsanarkism och öppna förhållanden och vänskapsrelationer. Jag tänker på hur mycket som är vackert i teorin men inte fungerar (för mig) i praktiken. Jag frågar mig om någonting någonsin fungerar (för mig). Jag stirrar så länge på ordet fungera att det upphör att se ut som ett riktigt ord. Jag tänker på svartsjuka, försöker bestämma mig för om den känslan enbart är destruktiv eller också eftersträvansvärd (är det inte fascinerande att något kan kännas så magiskt att bara en antydan om att det kanske inte alltid kommer att förbli lika magiskt gör fysiskt ont?). Kanske är det så att jag förälskar mig i alla män jag någonsin kysser, kanske är det så att jag inte förälskar mig i någon av dem. Kanske är det så att känslan av ensamhet är konstant, kanske kan ingenting någonsin vara tillräckligt.

När jag var nitton år skrev jag att jag tror att livet har ett inneboende tomrum, att människor kan drivas till galenskap av att försöka fylla det tomrummet. Men samtidigt frågar jag mig vad vi annars ska göra? Kanske existerar det inte ens något tomrum, kanske är det bara mitt sätt att försöka beskriva något helt annat, vad jag tror att vi behöver för att vilja leva, för att vilja vakna imorgon också: förhoppningen om att det finns någonting mer, någonting värt att kämpa för, någonting som vi ännu inte har hittat. För om vi ständigt kände att allt redan var gjort och att livet aldrig kommer att bli mer än det här, då skulle det väl heller inte finnas någon anledning att fortsätta andas? Eller så är tomrummet som jag då försökte beskriva helt enkelt det avstånd som vi ständigt måste bära med oss, avståndet mellan oss och andra människor, det omöjliga i att någonsin hamna helt utanför sig själv och förstå en annan människa fullkomligt.

Åskovädret dundrar fram över takåsarna, de berlinska gatorna dränks av ett ösregn, och med regnet kommer nattens mörker.


livstecken & instagram & favoritdokumentär

Hej. Jag är vid liv, väldigt mycket så till och med. Tillståndet kaos är fortsatt konstant, snart går det nog att diagnostisera som mitt enda stabila tillstånd. Krukväxterna på mitt golv frodas, håret är rufsigt och lila, skrivbordet som jag sitter vid är dammigt, sängen bäddad, om två timmar står jag bakom en bardisk igen, blandar strawberry daiquiris igen, får kreditkort viftade i mitt ansikte igen. Jag har inte riktigt hittat trådarna den här sommaren, inte bundit ihop dem till långa texter. Istället har jag varit upptagen med att försöka förälska mig i Malmö, försöka hitta någonting som jag inte riktigt vet vad det är men är säker på att jag behöver. Jag har rusat och rusat och rusat, dansat och skrattat och hånglat, gråtit och skakat och rusat vidare. Det finns så mycket som jag vill skriva om, berätta för er, jag har saknat er. Men jag måste laga mat och duscha innan jag ska iväg till jobbet. Vi avrundar med två helt andra grejer, helt enkelt.


Jag fick en väldigt modern telefon av min farbror för ett gäng dagar sedan. Helt perfekt timing då min egen hade tappat knappsatsen och allt som oftast inte kunde läsa av SIM-kortet och sedan flera år tillbaka hade så sprängda och märkliga högtalare att det var lite svårt att höra vad folk sa när jag pratade med dem. Så nu har jag blivit en i gänget, lite mer med i tiden, sålt min själ till djävulen, skaffat instagram osv. Superjulianilsson heter jag där, på instagram alltså. Följ gärna, fler livstecken än på bloggen utlovas!

OCH OCH OCH, ännu viktigare: min absoluta favoritdokumentär, alltså ”This ain’t California” finns nu att titta på med svensk undertext på URplay. Tydligen heter den något så grått och DDR:igt som ”skejtare bakom järnridån” på vårt vackra språk (låter som en kass journalfilm) men jag lovar att den är helt frickin magisk!!!!!! Här hittar ni den.
 

där är det sommar, men här inne är det höst

Det blåser full storm på världshaven som ryms mellan namnet Julia och tillståndet välfungerande. För sex dagar sedan ställde jag mig i duschen innan jobbet för att verkligheten skulle börja kännas lite mer verklig. Allt jag kunde känna när jag stod under duschmunstycket var panikångesten som forsade fram under min hud. Men istället för att börja gråta okontrollerat svalde jag upprepade gånger och bestämde träff med Rebecca på Lunds tågstation. Vi promenerade fram över kullerstensgatorna, hamnade i Stadsparken, satte oss ner på en bänk. Förmodligen fanns det blomdoft överallt och förmodligen var trähusen som vi passerade otroligt idylliska och förmodligen befann sig skymningen någonstans mellan pastell och stjärnsprängd. Ångestens förmåga att emellanåt sluka alla skiftningar och nyanser är något som skrämmer mig, jag vill aldrig veta hur mörkt mörkret kan vara som mörkast.

 

När häggdoftande vår trillar över en är överblommad augusti inte långt borta och då ska det tas tillvara på varenda sekund och i solbrända ben ska sockerdricka och sommarförälskelse pulsera. Det ska samlas på fräknar och åkas på spontana upptåg och tydligen har en inte levt fullt ut innan en har tittat på soluppgången från ett höghustak. Jag vet inte, ibland blir jag så ledsen av allt det där. Ledsen för att det känns som att jag borde vara glad, besviken över att jag inte är så glad som jag borde vara, rädd för att inte hinna uppleva allt som jag vill uppleva, skamsen över att jag inte är tillräckligt tacksam över allt som jag har, allt som egentligen är bra.

 

Ibland slår det mig att jag inte har någon aning om någonting alls, att jag inte vet varför jag skriver vad jag skriver, att det finns så många olika slutsatser i varje resonemang och att jag helt slumpmässigt väljer en av slutsatserna för att det gör för ont att tänka tanken att det inte finns några absoluta lösningar eller sanningar. Jag tror inte på någon mening med livet. Men jag tror att jag tror på att vi alla måste försöka skapa vår egen subjektiva mening med livet för att det ska kännas värt att leva det. Jag vet inte säkert vilka sanningar jag baserar mitt liv på. Någonting om att försöka vara så öppen och ärlig som möjligt, någonting om att det är bättre att vara övertydlig än otydlig, någonting om att det är bättre att säga för mycket än för lite, någonting om att det är bättre att göra än att undra. Jag gör allt som oftast allt helt fel, det gör nog vi alla. Jag gör om och jag gör fel och rätt och fel igen.

 

Ångeststormen har rasat i mig lite för länge nu (eller så inbillar jag mig bara att detta är ett tillstånd som har pågått länge, så fungerar ju ångest, allt bakåt blir mörkt och allt framåt blir mörkt och allt har alltid känts precis exakt så här mörkt). Känslorna som bor i mig inatt liknar känslorna från igår och från dagen dessförinnan och från förra veckan. Jag kan inte svara på om den här ångesten är verklighetsförankrad eller ej. Ibland kan jag längta efter lite konkret orsak, någonting att skylla på, en enda variabel att byta ut för att allt ska kännas lite mer okej. Men så enkla lösningar fungerar sällan för mig, kanske sällan för någon. Oftast är det själva ångestkänslan i sig som skaver, inte allt det där konkreta som livet är uppbyggt av.

 

Jag rusar runt i cirklar, vet ingenting alls, försöker hitta sanningar som jag inte ens tror existerar.


en vår genom photo booth // i know what love isn't

Vad jag borde göra just nu: plugga beteendegenetik och neuropsykologi.
Vad jag gör just nu: berättar för er hur min vår har sett ut genom photo booth. Typ som nedan, nämligen:


Det här är jag tillsammans med gullegullkatten Elsa som bor i mitt kollektiv. Den tjugoandra januari var en storslagen dag, det var nämligen dagen då Elsa för första gången slickade på mina öron, började spinna när jag klappade henne, och somnade i mitt knä. Och sedan har hon aldrig någonsin somnat i mitt knä igen. Förmodligen för att jag blev så exalterad över att hon brydde sig så mycket om lilla mig och sedan den dagen ivrigt har försökt få henne att älska mig. Tog den här bilden för att skicka till Tom som bevis på min och Elsas ömsesidiga kärlek, det är nämligen lite så att det pågår en tävling om Elsas eviga kärlek här hemma. Tom (alltså Elsas officiella husse) vinner varje gång, men jag har börjat imitera hans röstläge och hans sätt att klappa henne, så det är nog bara en tidsfråga innan hon blir min för evigt. När jag kommer innanför ytterdörren ropar jag alltså "HALLÅ ELSI" på bredaste möjliga skånska för att lura henne till mig, det går sådär.

Här har ni två rysligt magiska personer (som kanske har hetsat lite om att de faktiskt måste få göra bloggdebut snart, heh)!!! Rebecca pratar så grov stockholmska att ingen förstår vad hon säger (allt är fräääääscht) och Elin pratar så grov skånska att ingen förstår vad hon säger (föreställ er en skåning säga ordet "turturduvor" och multiplicera detta med tio). Okej. Riktigt så illa är det inte. Och vi tre kommunicerar dessutom mest genom the international language of looooooveeeee. Här sitter vi längst bak i föreläsningssalen, googlar kattungar och äter nutella. Eller, egentligen är det mest jag som gör sådant under alla våra föreläsningar, har onekligen diverse koncentrationssvårigheter. Men vad jag vill komma fram till är alltså: VILKEN GREJ ATT FÅ LÄRA KÄNNA DESSA MIRAKEL!!! Vi har kaosat och skrattat och gråtit så mycket ihop redan. OCH ÄVENTYRET HAR BARA BÖRJAT.


Tror att det här var när vi införde grejen "hot girls reading" i en gruppkonversation på Facebook. Är ju nämligen givetvis ett stort fan av detta instagramkonto: hotdudesreading (länk).


Här var jag bara allmänt het i mörkbrun pottfrisyr.


Och så färgades allt väldigt rött.


Och så köpte jag tulpaner för att göra mig själv en aning mer studiemotiverad.


Tipsade säkerligen någon om att "Cosmic Communist Constructions Photographed" är en ypperlig bok.


I mitten av mars var det dags för psykologstudentkongress i Östersund. Vi åkte alltså hundra mil fram och tillbaka med buss från Malmö. Jag vet exakt varför jag utsatte mig själv för den resan men jag önskar nästan att jag inte hade gjort det. På denna gulliga bild visar jag Rebecca att jag har ett extra liggunderlag till henne.


Här är jag totalt och fullkomligt söndergråten och heartbroken. Skulle visa Elin att jag ändå hade lite Tove Jansson, skulle visa henne att allt nog ändå kommer att bli okej till slut.


Blev väldigt sjuk efter Östersund, precis som resten av gänget som hade hängt med.


Sedan blev jag lite fräschare.


Albert kliar sig fundersamt på hakan medan Elin, Maria och jag avnjuter gratisklubbor.
 

Åkte iväg till min mosters sommarstuga i Småland för att fira påsk. Hade egen kupé med havsblå säten. Var helt otroligt nöjd.


Allmänt schleten och ljushårig efter hårt statistikpluggande.


Efter att ha kommit hem från Berlin färgade jag håret mörkrött och målade naglarna glittriga för att få känna mig som Julia 2.0 eller något liknande. Här dricker jag te i gungstolen i vårt vardagsrum, febersnörvlar och struntar i att plugga.


Här är jag helt extremt redo för open air vid havet med vin och disco och house på kristi himmelsfärd, men det går inte ens nästan att avläsa i min blick. Tjugo minuter senare är klockan ett och då dricker jag jägermeister tillsammans med sju andra personer i vårt vardagsrum.


En aning mer sliten några dagar senare. Tror att jag här hade slagits av insikten att det inte är jättebra att inte plugga någonting alls på tre veckor bara för att en inte känner för det. Plötsligt är tentan väldigt mycket närmare och livet väldigt mycket hårdare.


Och så skulle jag visa min mamma att jag hade köpt mig en stilig gardin att använda som draperi.

Och nu befinner vi oss i nuet igen. Utforskar looken Julia 3.0 som har åstadkommits genom att sno juriststudenternas favoritfrisyr rakt av, nämligen backslicket. Ser så jävla seriouzz ut i den här frisyren, vet inte riktigt om jag gillar't. Jag sitter alltså vid ett bord på Malmö Stadsbibliotek med boken "biological psychology" framför mig, men det var så trevligt att skriva det här inlägget att det inte ens spelar någon roll att jag förmodligen kommer att kugga min tenta på åtta högskolepoäng om jag fortsätter i det här tempot. Det finns ju omtentor, har jag hört. Och dessutom har jag både Mejerietjobb och bredvidgång som personlig assistent att hinna med nu i veckan. Mmm. Ja. Livet osv. Vill helst av allt läsa långa romaner i en stuga någonstans, höra regnet smattra mot rutorna, ha vänner bredvid mig i den mjuka soffan, lägga in mer ved i kakelugnen, ta ett dopp i sjön, laga vegetarisk pulled pork, tända stearinljus, skratta med vännerna, dricka rödvin, klappa på en katt.

there's a concert hall in Vienna, where your mouth had a thousand reviews

Jag fotograferar nästan aldrig längre, det känns lite synd att det har råkat bli så. Jag tänker att jag kanske ska sälja min systemkamera för att få råd att köpa mig en mindre och mer behändig kamera, en som jag orkar ta med mig överallt. Vill ju bara bevara en känsla, inte ta de mest högupplösta bilderna någonsin. Helst skulle jag vilja ha en kamera med videofunktion, jag skulle så gärna börja filma lite, visa för er hur mina vänner skrattar, hur åkrarna bildar mönster utanför tågfönstret. När jag besökte Berlin i slutet av april tog jag åtminstone några konstiga bilder på personer som jag tycker väldigt mycket om. Här ovan ser vi till exempel en middag på From Hanoi With Love tillsammans med Adna och Greta María, minst tusen saknade personer under en dag då vi bara promenerade från fik till fik, och Joe med en vattenkokare när vi en eftermiddag skulle dricka te och GT tillsammans.

svar på frågor del ett // that lonesome feeling, and what it tells us, sleeping on my arm till it becomes someone else's

hur trivs du med allt den nya?

Bra, på ett ungefär. Så lyder mitt korta svar. Det mer utförliga svaret inkluderar dock väldigt mycket mer än så.


Jag trivs på psykologprogrammet. Vi lär oss allt det där som jag alltid har velat lära mig och många av våra föreläsare brinner verkligen för sina forskningsområden och jag har hittat ett litet gäng i klassen att kalla vänner och den psykologiska institutionen huserar i gamla tegelbyggnader på området Paradiset som enbart utgörs av murgröna, körsbärsträd och magnolior. Men det är också så att jag inte alls är van vid att universitetsstudera. Böckerna är många och långa och hemtentor följs av seminarieuppgifter som följs av salstentor som följs av inlämningar som följs av grupparbeten. Min studieteknik är ännu inte helt hundra, jag har aldrig riktigt behövt skaffa mig en sådan, men nu skulle det kanske vara en god idé. En annan negativ grej är vissa av mina klasskamraters studieångest, hos många tycks det finnas väldigt mycket duktighet och ett sammankopplande av prestation och egenvärde, vilket givetvis kan ge mig och andra ångest när vi inte tar tag i studierna lika extremtidigt eller gör varenda uppgift lika helhjärtat. Men det känns så oerhört viktigt för mig att jag inte låter mina fem år som psykologstudent handla enbart om studiehets och pluggångest, då går jag nog in i väggen om mindre än ett år. Dessutom räcker det att göra allt good enough, vi har inga betyg, det är bara godkänt eller underkänt som gäller.

Jag trivs även fint i mitt kollektiv (innehållande katten Elsa och människorna Tom, Tom, Martin och Kalli). Det är alltid mycket folk i rörelse här hemma, det dricks öl, klappas katt, njuts av På Spåret, spelas pingis på vardagsrumsbordet, svartklubbas, odlas växter i alla fönster, trängs i köket. Vi är alla väldigt olika men fungerar väldigt bra ihop. Någon gång kommer jag förmodligen att längta efter att ha en egen lägenhet någonstans i Malmö, förslagsvis närmre Möllan, heh, men inte än på ett tag. Jag när även en liten dröm om att flytta till Köpenhamn, men det är nog mest bara rastlösheten och flyktviljan som vrålar.


Psykologprogrammet och kollektivet känns alltså prima. Men så finns också allt det där andra, allt det där som skaver och svider. Jag saknar Berlin så in i helvete nästan konstant. Den känslan försvann inte av att jag åkte dit på besök, snarare blev den ännu mer högljudd och genomträngande. Men jag vill ju samtidigt vara här, plugga här. Och det är ju också så att det tar en rejäl stund att bo in sig i en ny stad, att hitta sina sammanhang och människor och platser. Och för första gången på länge har jag ju också tid att låta det ta tid, jag har inte ett slutdatum för min vistelse här, planerar inte att göra något annat i höst, behöver inte hela tiden säga hejdå till personer som jag tycker om. Att försöka bygga något mer långvarigt känns både skönt och skitläskigt. Jag är ju van vid att kunna dra, van vid att inte göra mig för hemmastadd. Och nu kan jag istället nästan skaffa katt.


Sista punkten på listan över saker som sliter lite lätt i hjärtmuskulaturen är snubbdramatiken som har stormat i mig i år. Två olika personer har glidit in och ut ur bilden, zoomats in, suddats ut, fått mitt hjärta att slå dubbelslag, försvunnit ut i periferin, gett mig känslor av klaustrofobi och panik, en har behandlat mig illa och en har behandlat mig fint, ingen av dem är jag med längre, den första var jag främst med inuti mitt eget huvud, singularis forever, vilja mycket men kanske i olika riktningar, hur gör jag för att i ett förhållande inte upprepa kvinnans eviga roll genom historien, hur mycket måste någonting kännas, är det okej att bara känna sig kär när det blåser från nordnordväst, är tvåsamhet ens ett fungerande koncept för mig, för någon alls, är relationsanarki att föredra, är det möjligt att förflytta sig bortom känslor av sexuell äganderätt och svartsjuka, vad finns då kvar, finns det någon kärna i kärleken och vad består den i sådana fall av, varför kan jag inte bara umgås med vänner som får mig att må bra och känna mig fantastisk utan att någonting någonsin blir komplicerat?


Så jag trivs bra, på ett ungefär. Men jag längtar efter en känsla av självklarhet och enkelhet.


Hur har du tänkt att spendera sommaren?
Jag har haft TOTAL JÄVLA JOBBPANIK i en smärre evighet, men nu har allt äntligen ordnat sig. Kan alltså andas ut. Sedan några veckor tillbaka extraknäcker jag som bartender på Mejeriet (konsert- och klubbställe i Lund). Gillar verkligen att blanda drinkar och hälla upp öl, så det känns meget roligt. Och häromdagen kirrade jag dessutom ett semestervikariet som personlig assistent åt en person som känns jättehärlig. Så det ska jag göra i sommar! Är så så så lättad över att jag nu kommer att ha råd att stanna kvar i Malmö, vill ju upptäcka den här staden när personerna i den skrattar och ler. Hoppas även att jag lyckas försvinna iväg till Berlin en liten sväng, kanske vara några dagar i min mosters sommarstuga i Småland, och besöka saknade personer i till exempel Stockholm och Göteborg. Men vi får se hur det går att sy ihop mina olika arbetstider, kommer nog att arbeta mer än hundra procent.


vilken är din favoritbarnbok?
Tove Janssons bok ”Vem ska trösta knyttet?” kan vara den mest fantastiska barnbok som någonsin har skrivits. Tillsammans skapar illustrationerna och texten något väldigt vemodigt och fulländat. Jag kan den utantill både framlänges och baklänges, men ändå brukar jag ibland läsa den högt för mig själv innan jag somnar.


Om du fick bjuda en vän på middag, hur skulle den se ut från topp till tå?
Vännen skulle definitivt vara naken från topp till tå.


Var brukar du gå ut i Malmö/Lund?
Vill börja med att skriva att jag inte har gått ut jämt och ständigt, har pluggat en hel del. Men hittills har jag besökt x antal olika barer kring Möllan och lite svartklubb på Norra Grängesbergsgatan och specialklubb på Inkonst och spelning på Grand och indiekvällar på Moriskan (så äcklig köttmarknad och snubbar som tar där de inte får ta, men har dansat fint där pga vänner som gillar stället, och senaste gången hade vi det faktiskt strålande). Det brukar dessutom bli mycket umgänge hemma i vardagsrummet, vi har tre soffor och ett matsalsbord som agerar pingisbord, och jag bor ju med fyra personer som har många vänner som kommer och går. Lunds uteliv försökte jag utforska lite lätt i januari när vi hade anknytningsveckor på psykologprogrammet (nollning, alltså). Dansade då på några olika nationsklubbar, men tyckte att både musiken och stämningen var r i k t i g t urusel. Så, det kommer kanske aldrig att hända igen. Önskar lite att jag hade fått uppleva hela studentklubbsgrejen som första grej efter studenten, då hade det kanske kunnat vara magiskt. Men nu känns det bara NEJ. Kan dock tänka mig att hamna på någon klubb på Smålands någon gång, eller kanske på Blekingska. Och så jobbar jag ju lite extra som bartender på Mejeriet, där hade jag nog kunnat tänka mig att gå ut någon gång ibland om det inte vore min arbetsplats.

Hi, have you got instagram? :)
Nah, unfortunately not, I don’t have a smart phone. I like the feeling of being disconnected, since I think it makes it easier to truly connect with others. Extremely tacky but utterly true. Might buy myself one so I can get Tinder though, heh, fun fun fun.

dina bästa pluggtips?
Rekommenderar att läsa tips av någon som faktiskt studerar på ett strukturerat vis, till exempel fina Jennifer. För mina tips är alla sådana som jag själv inte kan följa för fem fucking öre, till exempel att skriva upp ett tydligt pluggschema och sedan följa det ordentligt. Min pluggrutin innefattar mest att skjuta upp allting till absolut sista sekund och sedan studera extremt fokuserat och lyckas ändå på något jävla vänster. Men okej: self control är ett program som jag verkligen rekommenderar. Med hjälp av det kan en stänga ner vissa internetsidor ett tag, jag brukar till exempel blockera Facebook och Bloglovin för att kunna fokusera. Vad jag faktiskt skulle kunna skriva om i pluggväg är hur jag gör för att lära mig saker, men sådant tänker jag är extremt individuellt och förvirrande och förmodligen inte kommer att hjälpa någon annan. Jag sorterar oftast vad jag försöker lära mig utifrån typ associationer, stavelser och allitterationer. Jag repeterar saker högt för mig själv och försöker sätta in det i sin faktiska kontext eller i en påhittad berättelse. Till exempel finns det en psykologisnubbe som heter Eysenck, hans namn består av två stavelser och låter precis som N’Sync, vilket gör det lätt att komma ihåg hans namn, dessutom beskrev han personlighet utifrån två olika dimensioner (extraversion och neuroticism), vilket alltså också matchar de två stavelser som hans namn består av. Men ja, sådant där är ju väldigt individuellt och hjälper förmodligen inte någon annan. Helst skulle jag vilja bli bra på method of loci (länk), men det kanske aldrig blir av, och dessutom lär ju den metoden vara bäst när en bara behöver memorera utan djupare analys, tänker jag?


har du gått i terapi någon gång? eller ja, i samtal hos psykolog typ.
Ja, några gånger i november och december 2010. Jag mådde inte uruselt på något vis, men kände att det kunde vara skönt att prata med någon utomstående om hur allt kändes. Jag gick i trean på gymnasiet, skulle precis fylla arton, höll på att sluta vara kär i personen som jag då var tillsammans med, och kände mycket framtidsångest. Jag kom i kontakt med en psykolog via ungdomsmottagningen, och terapin var ganska KBT:ig. Det var väldigt fint att prata med någon och var förmodligen precis vad jag behövde då, jag är tacksam över att mitt första möte med en psykolog var ett bra sådant, det kan ju lika gärna gå precis tvärtom om personkemin inte stämmer eller psykologen tillämpar någon metod som en inte alls känner sig bekväm med. Under vårterminen innan studenten mådde jag dock ännu kaosigare och ville bara komma bort från min hemstad på en endaste gång och komma på vem jag var utanför alla invanda mönster och sammanhang. Så, även fast det hjälpte mig att prata med en psykolog så behövde jag nog främst en konkret förändring i mitt eget liv, en ny riktning. Och sedan dess har jag känt behovet av att prata med en psykolog då och då, men det har inte blivit av, och jag har turen att ha otroligt bra människor omkring mig, människor som jag kan vara helt och hållet mig själv inför. Så småningom kommer jag ju att börja gå i terapi regelbundet, det ingår i min utbildning och är också bra att fortsätta med när en är yrkesverksam psykolog och varje dag måste konfronteras med andra personers ledsamhet och försöka hantera den.

Hej!! Är det värt för två sjuttonåriga tjejer att åka till Berlin? Kan man komma in på roliga ställen?
Jag tänker definitivt att det är värt för två sjuttonåriga personer att åka till Berlin! På sommaren händer det mycket fint i olika parker, så då kan en ju bara flyta omkring utan att behöva tänka på sin ålder en endaste gång. Och ni kommer förmodligen att kunna hänga på åtminstone några grymma barer och klubbar. Men det är ju inte helt givet. När jag flyttade till Berlin första gången var jag bara arton, och på många ställen blev jag inte ens leggad. Men samtidigt handlar ju hela grejen väldigt mycket om hur gammal en ser ut att vara och vilka sammanhang en råkar hamna i och vilka personer en är med när en försöker komma in på olika ställen. Om det tydligt märks att en är turist och inte riktigt vet hur saker fungerar kan det bli ganska knepigt i Berlin, är det någonting som gäller i den staden så är det att låtsas som att en har en aning om allt och har varit med om allt förut, att ingenting är nytt eller häftigt. Jag har nog aldrig varit på en plats där människor på ett så medvetet vis försöker se obrydda ut, haha. Om du i en klubbkö står och pratar högt på svenska om hur häftigt det är att vara i Berlin så är det inte särskilt stor chans att du kommer in. Och, förresten, ytterligare ett tips: undvik de allra turistigaste barerna om ni är under arton och vill dricka alkohol, där är de förmodligen vana vid att för unga personer försöker komma in. Gå istället till någon bar som ni faktiskt vill besöka, och beställ ett glas vin som att det är det mest naturliga ni vet.


haru någon gång varit med en tjej? som i ligga!
Yes, är dock oftast bara intresserad av snubbar, vilket känns trist.

du fick du denna frilla (länk)? gjorde nån kompis, frissa eller du själv det?
Det var övergrymma Linnéa Palmestål som klippte till den där frisyren. Allt hår hon rör vid blir till guld. För tillfället klipper hon på salongen Base Ment i Berlin (länk).

åker också till berlin, början av maj. vi ska bo utanför kreuzberg, typ åt zoo hållet. finns det några bra clubbar där? eller vart ska en gå ut och en vill dansa hela natten? det är förövrigt under veckan vi är där men antog att en kan hitta någonstans att dansa på vardagsnätter också. tredje gången jag åker dit men har aldrig varit på club där innan..
Hej och sorry, nu har ni ju redan hunnit hänga i Berlin! Jag tänker att jag snart bör uppdatera min Berlinguide, eller ja, slänga ihop en Berlinguide 2.0. Det tar så himla lång tid att ständigt skriva nya tips på beställning, så jag orkar nog inte göra det, sorriez:))) Guiden fungerar fortfarande helt okej (men behöver definitivt utvecklas). Vad som förändras snabbast är nog vilka klubbar och barer som är kul och bra, men det finns ju så himla mycket sådant i Berlin, så en brukar ju alltid kunna hitta något som funkar. Men okej, bästa takbaren under sommartid: Klunkerkranich!

Du får ju så mycket berlinfrågor jämt, men du kanske kan komma på nytt att svara med sen du skrev din Berlinguide så frågar ändå: jag och en tjejkompis ska till Berlin en vecka i juli, vad måste vi ha gjort innan vi åker hem igen? Har redan skrivit upp massa bra från din guide men! (Vi är förövrigt 18 år)
Upprepar samma sak som här ovan: det tar sån tid att skriva nya tips hela tiden, så vänta på Berlinguiden 2.0, den blir nog färdig innan juli:))) Ni borde dock ha ätit frukost på Datscha och druckit öl på Klunkerkranich innan ni återvänder till Sverige.

har du tågluffat någon gång?
Tyvärr inte, nej. Tänker dock att detta är något som jag bör göra snarast, kanske ensam, eller kanske med en vän eller två. Skulle väldigt gärna vilja lyckas samla ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna göra det nästa sommar, främst skulle jag vilja åka runt i östra Europa.

Var hittar du information om svartklubbarna i Malmö? Jag vill gå men vet aldrig hur jag får reda på dem.
Lite är det ju så att jag hänger i ganska svartklubbiga sammanhang och att en alltid får reda på saker när en väl har kommit in i svängen, till exempel bor jag med personer som har befunnit sig i Malmö länge och klubbar varje helg. Jag har ju dock inte heller koll på allt som händer i svartklubbsväg, det kan vara knepigt att hitta rätt facebookgrupper och skriva upp sig på rätt maillistor. Så, hm, jag har inte något tips på rak arm, men Kontxt brukar ju till exempel anordna fina grejer. Där är det klubb ikväll, förresten. Länk till eventet finns här, och glöm inte att skriva upp dig på listan som stänger klockan arton!


Berlin, när jag är i dig är jag ingen annanstans



27/4

Min tanke blir fri när jag är på väg, min kropp lättare än luft. Vill alltid vara på väg någon annanstans. Jag är inte säker på vad det är jag jagar, om jag flyr ifrån ansvar eller om jag försöker hitta hem. När tåget från Malmö rullar över Öresundsbron håller hela himlen på att brinna upp, när jag kliver av på Köpenhamns centralstation ringer min mamma och jag berättar för henne hur takbjälkarna ser ut i det röda strålkastarljuset, hur det känns under mina fötter när jag står i rulltrappan, hur ungdomsflockarna väller ut från Tivoli med sockervadd och varandra i händerna, hur mycket jag ser fram emot att fråga någon dansktalande om vägen för att hitta till rätt busshållplats. En liten stund senare sitter jag på en parkbänk på Ingerslevsgade med min packning bredvid mig. Mina ben är kolsyra och det är sextio minuter kvar innan jag ska få kliva på en nattbuss till Berlin. Ibland kan det vara viktigast av allt att komma tidigare än i tid, känslan av att vara på väg kickar igång alla kroppens system redan när ytterdörren slås igen. Jag delar min parkbänk med en person som röker två joints i rad och också är helt svartklädd. Bakom oss finns ett metallstängsel med olika bussbolags slitna reklamskyltar. Ovanför oss finns ljust gröna aprilträdkronor och en mörkt blå aprilhimmel. Om någon under en arbetsintervju skulle fråga mig vilken min bästa egenskap är skulle jag kanske svara någonting om allt det där som hela tiden omger oss, någonting om att jag är väldigt bra på att uppskatta himlens minsta färgskiftning och hur luften smakar en natt i december. Förmodligen skulle det inte ge mig jobbet, men jag är övertygad om att det är vad som räddar mig om och om igen.

29/4
Berlin, när jag är i dig är jag ingen annanstans. Adna, när jag är med dig känns det som att allt kommer att bli okej. Det är onsdag eftermiddag när vi kliver på ett S-bahntåg för att hamna på Alexanderplatz och tränga oss in i turistmassorna. Detta är bästa möjliga metod om en vill känna sig liten och anonym i Berlin. Språken dundrar in i varandra och selfiepinnarna trängs framför alla viktiga monument. Byggnaderna är så stora och sterila att människorna ser ut att vara gjorda i miniatyr. Vi promenerar omkring i flera timmar, solen lyser enbart på oss, vi äter toffifee, tittar på gulliga hundar, sitter vid kanalen, objektifierar män, hittar ständigt nya intressanta samtalsämnen, upprepar om och om igen hur fint det är att återigen få vara nära. När vi kanske håller på att hungra ihjäl sätter vi oss på Sankt Oberholz uteservering vid Rosenthaler Platz. Vi äter rödbetssallad och getostciabatta, dricker kaffe och ingefärsläsk. Jag blundar med solen mot min hud och runt omkring mig finns italienska, svenska, tyska, engelska och spanska.



3/5
Det är en ynnest att få känna en så här stor kärlek till en stad, en ynnest att redan ha råkat hitta en plats som kanske alltid kommer att kännas mer hemma än någon annan plats. När jag sitter på en buss som rör sig ut från Berlin är detta vad jag försöker intala mig själv för att inte börja gråta. Men visst gråter jag ändå. Det finns en stor sorg i att behöva lämna igen. Den sorgen är dock varken svart eller vit, den innebär inte att jag behöver flytta tillbaka, den innebär inte att jag tycker illa om det liv som jag nu håller på att skapa mig på en annan plats. Sorgen innebär bara att allt är komplicerat, vilket väl ändå är meningen. Mina viljor är många och spretiga. Helst vill jag leva minst tusen liv på en och samma gång. Men det tror jag varken är teoretiskt eller praktiskt möjligt och om jag väl skulle försöka så skulle jag förmodligen bara rusa rakt in i en betongvägg. Jag är helt säker på att mitt val att läsa psykologprogrammet inte är det enda rätta, men det är ett alternativ av flera möjliga, ett alternativ som har funnits i mitt medvetande i över tio år och som jag måste våga kasta mig in i totalt för att inte förgås av nyfikenhet. Jag har hört att Berlin kommer att stå kvar. Jag har hört att jag kan bo där igen någon dag. Jag har hört att det är en ynnest att få känna en så här stor kärlek till en stad, en ynnest att redan ha råkat hitta en plats som kanske alltid kommer att kännas mer hemma än någon annan plats.

6/5
Är febrig och förkyld, hostar sönder halsen, har byggt permanent bo längst in under mitt duntäcke (där det är som allra mjukast). Egentligen njuter jag av att skriva länge och äta chips och titta på konstiga filmer, vet att det är precis vad jag behöver, men vet också att det utanför duntäckesverkligheten finns en annan verklighet som snart kommer att kräva att jag typ läser min kurslitteratur och klipper mig och skaffar ett jobb. FUCK. Är så extremt osugen på allt det där. Vill bara ha sleepovers och kramar och dricka varm choklad och äta popcorn.

 

mellan hägg och syren tar skomakaren semester

Febrig och förkyld dricker jag veteöl ur vinglas i köket som brukade vara mitt eget. Total utandning leder tydligen till totalt sjukdomstillstånd, inte särskilt oväntat egentligen, men lite lätt trist när alla mina våta drömmar det senaste halvåret har involverat allt som Berlin är uppbyggt av. Men jag planerar att knapra Ipren och sluta klaga, bara jag får sova ut riktigt ordentligt inatt. Och förresten: jag känner mig glad. Helt underbart glad och nöjd. Vågar knappt ens lita på känslan, är så rädd att den ska rinna mig ur händerna, för hela tvåtusenfemton har mitt förnamn stavats kaos och mitt efternamn förvirring och livet har känts rörigare än på väldigt länge. Men jag lever och mår, tänkte bara att ni skulle få veta det. Och jag tänker givetvis också på hur ni kan tänkas ha det under aprilhimlen, skriv gärna en rad. Puss.

FRÅGESTUND I SNYGGJULIAS BLOGG.

NI ÄR VERKLIGEN HELT EXTREMT FINA MOT MIG. TACK. BÄSTA FUCKING GÄNGET NÅGONSIN. BÖRJAR NÄSTAN GRÅTA HÄR BORTA. ÖNSKAR SÅ ATT JAG KUNDE BJUDA ER ALLA PÅ DILLCHIPS.

... men istället ska ni härmed ges äran att få bidra till en bloggig frågestund! Ställ vilka frågor som helst, jag svarar på nästan vad som helst. Jag tänkte att detta kanske skulle kunna radera min bloggrelaterade prestationsångest en aning och fungera som en morot för mig att börja blogga lite mer frekvent. Så, ja, fråga väldigt gärna någonting om någonting. Även frågor som kräver ganska långa svar är okej, de kan ju fungera som inläggsinspiration. Puss. ♥

PS bokade flippin Berlinbiljetter häromdagen!!!!!!!!!!!! Ska hänga runt i mina drömmars stad när april övergår i maj. Längtar helt absurt mycket.


Men till alla sa jag: tänk att det går över, det är verkligen skönt att det går över.

Klarspråk är ett språk som inte talas av alla människor. Det går att erfara på olika vis.

 

I år har jag uppvisat alla klassiska symptom på förälskelse: hjärtklappning, handsvett, idoliserande av en helt vanlig dödlig, fånleende från höger örsnibb till vänster örsnibb, exceptionell överanalytisk förmåga, tunnelseende. Plötsligt står eller faller allt med en enda person. Det är inte helt friskt att bli förälskad. Jag föll ganska jävla totalhårt på en enda gång. Det räckte med en blick som såg rakt in utan att vika undan och en skånsk röst som skämtade om manligt självförhärligande. Ibland blir det bara så. Jag började plötsligt tycka att pastellfärgade pikétröjor var gulligt. PASTELLFÄRGADE PIKÉTRÖJOR. Då kan en inte vara riktigt frisk i huvudet.

 

Jag tillät mina drömmar att växa sig stora trots att jag kanske inte borde. Jag vågade tro på att någonting fint skulle, kanske, för en gång skull, bara lite. Om du får höra frasen ”Julia, du är verkligen en helt fantastisk person” från någon tillräckligt många gånger så börjar du till slut tro på att personen faktiskt tycker det. Ännu mer så om du själv är en person som försöker att enbart säga saker som du verkligen menar. Om ni ständigt cirkulerar lite för nära varandra i folkmassor, råkar röra vid varandras underarmar och kanske till och med längs nacken, tittar på varandra även när ni pratar med andra. Om personen går upp ur sängen för att steka äggröra och koka kaffe medan du ligger kvar under täcket, om personen kommer tillbaka varannan minut bara för att berätta någonting roligt eller ge dig ytterligare en dagstidning att läsa, om personen säger att det här var fint och att du borde komma förbi oftare, om personen är naken under samma täcke som du och reciterar poesi, om personen upprepade gånger säger att du är så fascinerande, om personen sitter mittemot dig på ett café och råkar snudda vid din hand flera gånger om.

 

(jag får ont i magen bara av att skriva om det här)

 

Jag tänker att jag var tydlig tidigt. Skrev att jag ville lära känna bättre över femton koppar te. Bad om ärlighet och ett nej om känslan inte var ömsesidig. Fick ett nej som handlade om att inte vara redo för nya relationer och att det därför inte skulle vara bra att börja träffas på ett sådant vis. Tackade för ärligheten och skrev att det nog handlade mer om att känslan inte var besvarad men att det givetvis var okej för att vi båda förtjänar att vara med personer som förstår hur fantastiska vi är. Grät mig knappt ens till sömns och kände att det här nog skulle kunna gå över ganska snart för att det inte riktigt hade hunnit börja och för att det är skönare att veta än att undra.

 

Nästa gång vi träffas fäster han sin blick i min ännu tydligare, säger att det är så roligt att se mig, upprepar att jag är helt fantastisk. Jag är ju redan upp över öronen och huvudstupa och väldigt och blir givetvis ännu mer så och kan inte hantera men tänker att någonting måste ha förändrats i hans känslor för annars skulle han ju inte göra så här mot mig, alla tycker ju att han är en så bra person, han beter sig ju så feministiskt, han deltog ju i vår raka kommunikation tidigare, sa ju att han uppskattade min ärlighet, någonting måste ju ha förändrats, han skulle ju inte ljuga och bedra. Efter detta följer ett ärligt bråk och poesi under täcket och frukost på täcket och när jag skriver att jag tänker på honom och gärna skulle vilja ta en fika någon dag skriver han att det hade varit jätteroligt och när vi fikar så säger han någonting skämtsamt om en av våra nätter medan han låter sin hand snudda vid min och fäster blicken i blicken. Vi sitter längst bak i en buss mitt i natten, pratar klyschigt om filosofi, är bara några centimeter ifrån varandra, hans andedräkt luktar rödvin, när han viskar någonting i mitt öra snuddar hans kind vid min. Efter ösregn följer solkatter på väggarna.

 

”Vad är det som händer egentligen?”
”Va, vad menar du?”
”Jag menar, vad är det som händer mellan dig och mig, oss?”
”Vi är ju bara vänner, det har väl jag varit väldigt tydlig med?”

 

När allt går sönder går det så jävla sönder och gör så jävla ont. Men vad som gör ont är inte slutet i sig. För slut är det. Väldigt slut redan från början tydligen. Vad som gör ont är minusgraderna i hans blick och i hans röst. Vad som gör ont är hur han tittar på mig; jag slösar bort hans tid, är inte värd mycket mer än gruskornen som snart ska sopas bort från trottoarerna. Vad som gör ont är det mönster som plötsligt tycks övertydligt. Den fina feministkillen står nu och rationaliserar på en intellektuell nivå som ska få mig att känna att jag är den emotionella och irrationella bruden som inte vet bättre. Han säger åt mig att låta honom prata till punkt, han säger att han aldrig har påstått att han är en god människa men att ärlig är någonting som han verkligen försöker vara, han säger att han inte förstod att jag var intresserad av någonting mer, han säger att mina anklagelser är det värsta som någon någonsin har kastat mot honom, han säger att han bara försöker vara artig och vänskaplig och att det ibland kan missuppfattas. Ur hans mun trillar så många ord utan mening. Hans blick är fortsatt kolsvart när jag bara klarar av att gråta.

 

När jag halvskriker på honom gör jag inte det för att såra honom. Jag gör det inte för att han ska be om ursäkt. Jag gör det inte för att jag är ledsen över att han inte vill vara med mig på samma sätt som jag vill vara med honom. Jag halvskriker på honom för att det känns så otroligt att han inte förstår, att han inte inser att han varken har betett sig fint eller vänskapligt eller ärligt. Eller ännu värre: att han inser allt detta men också vet att det är någonting som han brukar komma undan med för att han är den stilige och intelligente feministkillen som är så gullig mot alla hela tiden. Även om jag ger honom the benefit of the doubt går det inte att komma fram till en särskilt fin ursäkt för hans beteende. Han gav inte mina upplevelser av situationen någon som helst legitimitet, han beklagade inte att han omedvetet hade råkat såra mig, han sa ingenting om att det hade råkat bli fel eller att han själv hade varit väldigt ledsen det senaste och därför sökt bekräftelse hos mig även fast han visste att jag kanske hade känslor för honom. Han gav mig inga anledningar, utan var istället väldigt tydlig med att allt enbart hade existerat inuti mitt huvud och att han inte hade gjort någonting fel.

 

I år har jag uppvisat alla klassiska symptom på ”nedtryckning av hjärta i köttkvarn”. Men jag har överlevt förut och jag kommer att överleva den här gången också. Varje dag känns vinden lite mjukare mot ansiktet, snart kommer den att vända. Och visst är det synd att det finns så många idioter i världen, men det är ju samtidigt praktiskt att jag börjar bli alltmer på det klara med vilka män som ska ryka först när revolutionen kommer. Puss.


dags för ett livstecken kanske

Hej. Jag har saknat er. Förlåt.


Ständigt är jag någon minut försenad till Malmö Centralstation, känner andetagen rusa i halsen när jag kastar mig nerför rulltrapporna, skrattar nästan åt dramatiken i det långa steget före när jag slänger mig på tåget precis innan dörrarna stängs. Burlöv, Åkarp, Hjärup, Lund. Ständigt skånska i högtalarna, på föreläsningarna, i mitt kollektiv. Det finns poesi i diftongerna och triftongerna. Poesi i att vara en del av den trögflytande massan morgonpendlare. Poesi i hur dimman raderar gränsen mellan åker och himmel. Jag har ännu inte vant mig vid det här landskapets platthet, hur slumpmässigt husen tycks vara utkastade på allt det jordiga, hur ensamma de ser ut. Andra saker har jag vant mig vid. Det har skapats en rutin i var jag ställer mina skor i hallen, vanligtvis vaknar jag redan innan mitt alarm ringer, jag känner igen personalen på ICA, vet på vilken hylla kokosmjölken står. Jag har redan hittat personer som agerar bergsmassiv när allt stormar. Våra ögonbryn höjs totalt synkroniserat när ännu en någon mansplainar under ännu en av våra föreläsningar, vi dricker mousserande vin i nästanvårnatten, glittrar ikapp, skrattar högt åt och med varandra.

Det finns så många saker som inte alls är poesi. Hur mina organ känns när du är i närheten är inte en av de sakerna. Jag tror att jag är där jag vill vara, läser plötsligt meningen ”det finns flera orsaker till att man aldrig helt kan förstå en annan människa” mitt i ett resonemang om kommunikationsstrategier och kommunikationsstrukturer, tänker att jag studerar precis vad jag vill studera. Det har hänt att jag har hyperventilerat och hetsgråtit. Klockan två en lördagsnatt åkte jag till Köpenhamn på grund av bortlängtan och technoträngtan, dagen efter visste jag knappt vem jag var. Om nu någon någonsin kan veta det fullt ut.

Det här är också livet, bara på ett annat vis än vad jag är van vid. Jag tror att det har potential att bli helt jävla fantastiskt. Och sedan åt helvete igen och sedan fullkomligt magiskt och sedan förmodligen totalt jävla kolsvart och sedan kattungemjukt. Precis som det ska vara.