mellan hägg och syren
Jag öppnar mina fönster mot natten, släpper in mörkerlukten. Faller i kärlek i hur det känns utanför porten och förstår att min aversion inte alls är riktad mot förorter i allmänhet, snarare Stureby i synnerhet. Trädgrenarna hänger tunga mot marken och gatorna har så vackra namn här. Störtloppsvägen och Isjaktsgränd. Så mycket ljusinsläpp som möjligt och det var i början av fyrtiotalet som två funkisarkitekter kom på idén att bygga hus med trekantiga trappuppgångar och lägenheter som spretar utåt. Stjärnhus kallas den, hustypen som vi bor i.
Jag mår fint, tror jag. Om ni undrade alltså. Möjligtvis befinner vi oss mellan hägg och syren, eller så är det någonting annat som gör att min insida känns så väldigt len och mjuk. Till och med helgens Jönköpingsvistelse hade en lugnande effekt. Mamma ringde nämligen, sa att hon saknade mig och undrade när jag skulle komma hem. Nu, sa jag. Om du betalar alltså. Det fanns en mamma att viska med sent om kvällarna och vi åt popcorn och tittade på brittiska deckare och min bror kom också hem så att vi kunde grilla i en park och dricka mofejkos och cykla igenom Tändsticksområdet lite för berusade mitt i natten och dimman sänkte sig över hela staden på det där viset som den bara gör i skräckfilmer och i Jönköping och hur går det att vara någonting annat än nöjd när en får dricka kaffe tillsammans med Martina och Fanny?
Och nu är jag alltså här igen, i Stockholm. Vi har skrivvecka men jag har inte skrivit särskilt mycket alls. I alla fall inte på mitt projekt, det där långa och seriösa som ger mig hjärtklappning i alla positiva och negativa bemärkelser som någonsin har existerat. Två noveller har istället redigerats, två måstemåsten eftersom de ska publiceras på olika ställen. Dessutom har jag skrivit ett sisådär fem sidor långt worddokument som svar på en kommentar som jag fick i det här inlägget. För jag behövde nog även för egen del utreda det där med att våga säga hej, våga kasta sig ut, våga vara ensam. Efter nedkortning och ytterligare genomarbetning kommer nog den texten att publiceras här. För visst går det att fråga mig saker, då svarar jag ju. Men jag vet inte om mina aningar är särskilt mycket större än någon annans.
Jag är personen som har ägnat hela denna dag åt att tålmodigt stirra ett tak djupt in i ögonen. Taket har stirrat tillbaka, alternativt blickat in i mina mossgröna ögon djuriskt och passionerat, ömt och kärleksfullt. Sängliggande på grund av brutal huvudvärk är inte ett drömscenario, och nu ska jag återigen stänga mina ögon utan att ha hunnit uträtta särskilt mycket alls. Men jag har åtminstone lyckats införskaffa ett råfult, knallrosa datorfodral. För imorgon anländer förhoppningsvis en leverans till Snöflingebacken. En leverans som börjar på M och slutar på Air och egentligen är alldeles för dyr men vad gör väl egentligen det om hundra år?
travel south until your skin turns warmer // travel south until your skin turns brown
Ni hör väl hur träden växer? Det är någonting som knakar och brister. Det är någonting som händer, äntligen. I solljuset luktar asfalten och allt det där blåa ovanför oss är en sommarhimmel och när den blir för tung är det inte snö som faller ner, bara regn.
Pappa och jag har nu målat alla väggar i mitt nya rum vita. Gammal tapet har skrapats bort från listerna och fönsterkarmarna har belönats med ytterligare två lager lackfärg. Jag har putsat köksfönstret och fått inflyttningspelargoner av min mamma. Haltat omkring med en skadad häl och druckit rödvin på balkongen med bra personer. Sprayat mina sängsben guldiga och skrapat bort klistermärken från speglar. Snöflingebacken är att komma hem. Och just nu känns det som att den här våren och sommaren i Stockholm inte kan bli någonting annat än magisk.
Förresten har jag blivit antagen till några folkhögskolor. Bland annat den jag ville allra helst, nämligen Sörängens folkhögskola i Nässjö. Till hösten kommer jag på heltid att ägna mig åt en fortsättningskurs i kreativt skrivande. På distans. I Berlin. Lägga upp ett ordentligt skrivschema och försöka hamna någonstans i det där skönlitterära projektet som jag sysslar med. Det känns helt jäkla magiskt och skitläskigt och egentligen upplever jag någonting liknande total skrivkramp för tillfället men allt det sitter ju bara i mitt huvud och ahh det här måste bli fantastiskt tänker jag men har egentligen ingen aning och nu blev det här plötsligt väldigt stream of consciousness aaaaahhhhhhhhhhhhhh.
Nej. Andas in. Andas ut. Upprepa till totalt lugn infinner sig. Imorgon får du skriva hela dagen, Julia. Nu ska du göra någonting annat, nämligen titta på några bilder från tre olika tillfällen. Lite aprilslut och lite majbörjan helt enkelt.
Nu ska här sovas, ta hand om er i sommarvärmen ♥
berlin, eine liebesgeschichte
Hej. Nu bor jag i Hägerstensåsen. Sjuttiosju kvadratmeter slitet femtiotal på tredje våningen. Visst skulle jag kunna skriva om hur flyttkartongerna bildar ett kaos, en labyrint, ett hav. Men det känns en aning uttjatat. Anna och jag har nu himmelsutsikt i tre olika väderstreck och imorgon ska jag måla mitt turkosa rum Stockholmsvitt, Stockholmsfräscht, Stockholmsrent. Familjen som bodde här tidigare tyckte inte alls om det där med hygien och flyttstädning och lämnade därför kvar ett tjockt, kletigt lager av tio års smuts just precis överallt. Vi skrubbar och vi skrubbar och vi skrubbar.
Men nu över till någonting annat: i början av april var jag i Berlin i sju dagar. Minusgrader och inga knoppar alls på träden och när jag flög tillbaka till Sverige anlände sommaren. Men det gjorde absolut ingenting, för trots vinterkläderna och förkylningen vibrerade hela min kropp. Borta-och-hemma-och-vad-fan-händer-förvirringen blev total och jag som kanske hade tänkt flytta till New York i några månader i höst insåg att ingenting annat än Berlin skulle kunna fungera. Inte just nu. Inte för mig. Trots att jag har drömt om USA sedan jag var sju år gammal skulle det inte kunna fungera. Mitt huvud och hjärta befinner sig på en annan plats och ska jag försöka skriva någonting långt och osammanhängande och rakt på så behöver jag göra det på vegancafét på Frankfurter Allee och på Amerika-Gedenkbibliothek på Blücherplatz.
Äsch. Låt mig visa i bilder istället. Jag kommer ändå aldrig att kunna förklara hur det inte spelar någon roll att Berlin är gråare än den allra gråaste nyansen av grått på vintern. För det är ändå Berlin. Att komma hem. Att hamna rätt. Så, här kommer några bilder. Typ femtioelva.
Matilda borstar tänderna och jag ser allmänt svår ut.
Ungefär så. Alles gut. Alles klar. Berlin, ich liebe dich viel zu viel.
ett stockholmsliv // en märklig bildblandning // har egentligen inte tid att blogga
Releasefest är det enda rätta jämt jämt jämt och gärna ännu oftare. Hade ingen aning om att så många människor frivilligt skulle åka ut till Rågsved för att lyssna på uppläsningar, svepa öl, dansa spasmiskt. Och finast var kanske ändå stenarna som vi skapade guldstig av.
Och på min byrå blommar de vita liljorna över. Begravningsblommor är den enda rätta gåvan när en antologi döps till ”En gång ska du också dö. Har du tänkt på det?”
Svartklubb i Sickla av och med fantastiska personer och det var så roligt att få medarrangera om så bara en liten aning och jisses vad människor tar en på allvar när en sitter i entrén och ber om legitimation. Kunde ju inte direkt säga "heh, alla ni är äldre än mig, chilla".
Köper en kimono för pengar jag inte har för att fira att Anna och jag om fyra dagar flyttar in i en 77 kvadratmeter stor lägenhet i Hägerstensåsen. Krypavstånd till tunnelbanestationen och Snöflingebacken är vår nya adress och alldeles snart röda linjen istället för gröna och alldeles snart väldigt slitet originalkök ifrån femtiotalet istället för hemsk åttiotalsrenovering.
Anna och jag. Om fyra dagar är det hon och jag och Hägerstensåsen. Just nu är det en Sturebyiansk lägenhet fylld med flyttkartonger och jag har inte packat ner en enda pinal. Heh. Tänkte börja packa om två dagar.
Och nu ska jag iväg på studiebesök på ett bokförlag. Sedan blir det Matildakramar och Karinkramar och Valborgshäng i Uppsala. Såhär fina var Matilda och Karin när vi åt pannkakor i deras Berlinlägenhet förra året.
PUSSHEJ!
tisdagslista
(listan är knyckt av bästa knyckt, alltså bells)
vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
Kanske ordet åh, om det räknas som ett ord.
har du någon fobi?
Nej. Men det finns några saker som jag verkligen inte gillar. Clowner, dockor, att luta handflatorna mot någonting på ett sådant vis att strålbenet (visst heter det så?) skulle kunna gå av och sticka ut (fick en gång höra en berättelse om någon som hade råkat ut för det), djupa vatten, att simma bland tång och alger och inte se havsbottnen, att söka jobb.
vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Vegetariska dumplings på Beijing8. När jag igår kom hem klockan halv fem på kvällen var jag ungefär hur trött och hungrig som helst, men upptäckte att jag hade glömt nyckeln hemma för första gången någonsin. Anna, som jag bor ihop med, hade låst ytterdörren när hon gick hemifrån. Jag knackade upprepade gånger, insåg att Anna inte var hemma, tog upp min telefon för att ringa henne, tappade telefonen i stengolvet utanför ytterdörren. Givetvis ville den då inte alls fungera, den kunde inte längre upptäcka SIM-kortet trots att det satt kvar där det alltid har suttit. Istället för att krypa ihop i fosterställning i trappuppgången och börja storgråta promenerade jag till busshållplatsen. Där började jag prata med första bästa främling. Nämligen en person som hette Mazlum. Tack och lov var han både rolig och snäll, lånade ut sin iphone till mig och bjöd mig på dumplings på sitt jobb. Tacka vet jag vänliga människor och goda dumplings.
vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Min vän Anna (en annan Anna än Anna som jag bor med, hur många Annor känner jag egentligen, haha?) var väldigt fin mot mig i telefon. Jag längtar efter henne så. Ska nog alldeles snart åka iväg och dricka kaffe med henne.
när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Hm. Det var onekligen exalterande att få klassens antologi i handen igår. Att få känna den faktiska bokens tyngd, läsa mina egna texter och tänka hur fint vi hade lyckats få till allting ändå. Annars var jag riktigt nöjd med mig själv i Berlin i början av april, det gick så himla bra med tyskan.
vad tror du kommer bli roligast i helgen?
Torsdagens releasefeeeeest. Okej, då är det inte riktigt helg ännu. Men jag är så sinnessjukt pepp på att få dricka vin med mina klasskamrater, skrivlärare och andra bra personer. Lyssna på texter och läsa själv. Dansa till skön musik. Igår var vi och spanade in lokalen i Rågsved, och den är så grym att det tusen gånger om är värt att vi har festen i förorten. Svartklubb på lördag. Yes! Yes! Yes! Är så förväntansfull och vet att det inte kan bli annat än grymt för att en av mina grymmaste är med och anordnar. Kanske sol och det där typiska parkhänget.
vilken är din pepplåt för tillfället?
Den här på repeat, kanske inte peppigast i världen dock.
vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Mycket av min tid är tid som jag själv måste strukturera upp, frihet under ansvar, nu-borde-jag-göra-någonting-viktigt-tid, nu-borde-jag-skriva-en-roman-tid. Men jag har inte varit jättebra på att ta hand om min tid, haft lite för mycket ösregn på insidan och lite för mycket skrivpanik. Men kanske ordnar det upp sig snart, kanske orkar jag snart ordna upp det, jag tror att jag är på väg.
har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Releasefest, svartklubb i Stockholm, informationsmöte på Jakobsbergs Folkhögskola (eller ja, detta år är det jag som informerar, förra året blev jag informerad).
vad oroar du dig för?
Skrivandet, jättemycket skrivandet just nu. För att jag känner mig så förvirrad i projektet som jag håller på med, kanske mest när det kommer till berättarperspektiv och mina karaktärer. Kanske måste jag våga förändra alltihop, för kanske är det inte såhär jag vill ha det, men jag är inte helt säker, och egentligen handlar det ju bara om att fortsätta skriva och pröva mig fram och se skrivandet som en process där jag ständigt utvecklas istället för ett någonting med start och mål, en första sida och en sista. Men det kan vara så svårt, och det här är ibland ett så himla introvert, ensamt och långsamt intresse.
Sen är jag onekligen lite boendesituationsorolig, men förhoppningsvis får jag och Anna imorgon ja på en lägenhet i Hägerstensåsen. Det hade varit himmelskt!
Sen oroar jag mig en liten aning, och samtidigt inte alls, och ibland jättemycket, för att inte komma in på folkhögskoleutbildningarna som jag har sökt. Vill så gärna ha en termin eller ett år på distans som jag enbart kan ägna åt att utveckla mitt skrivprojekt vidare och försöka färdigställa någonting. Och kanske var det svårt att uttyda i blogginlägget från den sjuttonde april, men i höst flyttar jag alltså till Berlin igen. Hem. Bort.
vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Imorgon ska jag åka till Kulturhuset för att lyssna på en av mina idoler, nämligen ingen mindre än Kristina Lugn. Wopa! Igår såg jag till exempel Helene Billgren och Sibel Redzep på stan, det finns ju liksom några kändisar i Stockholm.
vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Jag.
hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?
Jag har nog inte tagit en enda webcambild på över ett år.
Har veckan varit bra än så länge?
Den här veckan känns ungefär tusen gånger bättre i kroppen än förra veckan. Kanske tack vare yttre faktorer, men nog allra mest tack vare mig själv.
PÅ TORSDAG SMÄLLER DET
kanske är det bara solen som gör att det känns okej
Det känns kanske okej idag. Det känns kanske okej i solen på den mintgröna balkongen. Kanske är det bara solen som gör att det känns okej, kanske är det balkongens färg. Jag vågar inte tro på att det hela är en beständigare känsla än så, det är nog bara solen. För det har varit så mycket ösregn på insidan i så många dagar och det har låtit som sommarösregn mot fönsterbleck men det har inte känts mer romantiskt för det och jag har hyperventilerat så mycket på olika bussar och höjt volymen till alldeles för hög för att slippa höra mina egna andetag och egentligen har jag inte velat göra någonting annat än att ligga hemma och stirra in i väggen hela dagarna och ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte velat göra det heller.
Det finns sol, ibland. Och det där mintgröna i utkanten av synfältet och om jag tittar mot solen igenom håret så glittrar det nästan och det borde kanske betyda någonting att jag klarar av att uppmärksamma det där glittret och det är ju i alla fall lovande.
Utöver känslan att jag alltid skriver att någonting är känslan av, så är det känslan av att jag trampar vatten. Känslan av att jag står exakt där jag står och trampar och trampar utan att komma någonstans. Absolut inte framåt. Och luften luktar tändvätska och glödande cigaretter och flintastek. Det är känslan av att det bara känns okej när jag tittar mot solen igenom håret och det glittrar till. Jag gillar när det glittrar.
Alla andra gånger är det bara känslan av att jag skriver om samma saker ännu en gång och upprepar mitt upprepande och inte på ett vis som känns särskilt exalterande eller nyskapande och jag träffar nästan inte människor för jag är inte särskilt sugen på att träffa människor och det är inte jätteroligt att gå hem ifrån busshållplatsen mitt i natten och jag gillar inte att leta efter nyckeln i väskan och sedan låsa upp ytterdörren och jag gillar inte alls hur lång tid det tar för den energisparande glödlampan att börja lysa halvstarkt och min säng är för smal och för bred och för ensam och täcket är för varmt och det är för kallt utan och jag sover bort förmiddagarna och vaknar upp och fortsätter stirra in i väggen. Ibland glittrar det.
någonting klyschigt som inte går att formulera tydligt och färdigt och klart // rastlösheten // magkänslan // övertygelsen
Gegen Fernweh hilft nur das Heimweh sjunger Gisbert Zu Knyphausen.
Mot bortlängtan hjälper bara hemlängtan.
Även min längtan är konstant. Men den är också i konstant förändring. Nu längtar jag efter andra platser, händelser och sinnesstämningar än vad jag gjorde för två år sedan. I april tvåtusenelva var jag väldigt mycket arton år i hela kroppen och skulle bara bort bort bort längre bort än längst bort och gärna stanna där i all evig framtid. Jag skulle inte bli en av dem som blev kvar. Det var viktigast i världen, ungefär.
Och nu spelar det inte längre någon roll. Men jag tror att det hade fortsatt att spela roll om jag hade stannat kvar. Jag hade låtit det fortsätta spela roll. Om jag hade stannat kvar hade det fortsatt att kännas som att jag hade någonting att bevisa, då hade jag fortsatt att lägga vikt vid att bevisa saker. Så mycket hade fortsatt att påverka mig trots att det inte borde. Nu har jag kanske lyckats utvecklas bortom det, mognat åtminstone en aning. Därför tackar jag nu mig själv, absolut inte gudarna, för att jag köpte den där tågbiljetten, försvann iväg, inte blev kvar.
Jag vet att hemma aldrig mer kommer att vara Jönköping. Jag vet att det nu bara är en plats där jag råkar kunna namnen på gatorna och oftare än inte springer in i människor som jag en gång kände. Jag vet också att ingenting av det där känns jobbigt längre. Att jag kan springa in i hur många människor som helst på Östra Storgatan, att det inte längre ger mig hjärtklappning. Den där staden var vad hela mitt universum bestod av i nästan nitton år och nu är allt förbi. Jag hör inte längre ihop med de där människorna, vi är inte längre delar av samma sammanhang, våra liv utvecklas nu åt olika håll på olika platser. Det känns väldigt bra, men kanske egentligen också lite sorgligt. Allt det där är ett då som aldrig någonsin kommer att komma tillbaka, allt det där är nu bara berättelser som jag aldrig kommer att genomleva igen. Skolkorridorerna på Gräshagsskolan, Ljungarumsskolan och Per Brahegymnasiet är färdighatade och färdigälskade och den där första kyssen på den där hallmattan mitt i natten kommer inte att hända igen och någon annan bor nu i mitt tonårsrum på fjärde våningen på Lovisagatan 199. De blå kökstapeterna är säkert övermålade och jag behöver inte längre försöka hinna med bussen som avgår 07.37.
Jag har fortsatt någon annanstans. Fortsätter. Förmodligen framåt. Jag utvecklar nya definitioner av borta och hemma. Jag köper det billigaste skrivbordet IKEA har att erbjuda och ställer det vid ett fönster med himmelsutsikt på Neue Bahnhofstraβe 28 i Berlin. Jag fraktar upp min mammas gamla träskrivbord till en vit enrumslägenhet på Hornsgatan i Stockholm. Jag surrar fast nyss nämnda skrivbord på ett bilflak och får det kört till Sågverksgatan i Stureby. Jag får reda på att jag blir bostadslös den sista maj och vet inte var skrivbordet kommer att stå nästa gång. Jag hittar olika någonstansar. Kanske bort. Kanske hem.
Jag vet att hemma inte är vit Stockholmsförort söder om söder med ett dagis på andra sidan gatan. Jag vet att jag behöver känna den klichéartade storstadspulsen trycka mot ytterdörren, spränga sönder, tränga in under huden. Jag vet att Stockholms puls inte är sådan. Inte känns så för mig. Men jag vet också att den här platsen duger just nu, att våren finns i kropparna, att marken luktar jord. Jag vet att det här är vad jag ville, fortfarande vill. Det här med att gå på folkhögskola alltså. Att våga ta mig själv på största möjliga allvar och skrivandet allra mest och sätta det högst upp på en piedestal och fylla externa hårddiskar med worddokument. Men jag vet också att jag börjar känna mig klar nu, färdig här. Redo för någonting annat. Redo att försvinna iväg igen. Tillbaka. Framåt.
Jag vet att det fanns en måndagskväll i Berlin. Nio dagar sedan. Det fanns glas fyllda med mojito på Jatzbar i Wedding och trevligt sällskap på en gaybar vid Kottbusser Tor och en promenad längs Oranienstraβes turistrestauranger och blomsteraffärer tillsammans med Bobby och han köpte två buketter tulpaner till sin lägenhet och vi tog nattbussen, den som kränger så i svängarna, till Warschauer Straβe och sprang in i två kollegor från mitt gamla jobb och jag tror att de var på en romantisk dejt. Efter att ha gått med långsamma steg genom halva Friedrichshain hamnade vi i lägenheten med antikviteterna i mörkt trä och skivspelaren i plast och plåt. Jag vet att det finns en verklighet väldigt många mil härifrån och jag vet att vi satt i Bobbys för stora säng medan vi drack whiskey och lyssnade på Hildegard Knef och Dizzy Gillespie och det var en total klyscha men jag behöver sådana också och vi började prata om vikten av att hitta någonting att verkligen vilja, någonting att verkligen brinna för, någonting som kan få ge allt det andra en djupare betydelse. Och det var ju varför jag flyttade till Stockholm: bristen på anledning och mening, känslan av att jag ville någonting till tusen och skulle vara en idiot om jag inte gjorde allt för att komma den drömmen lite närmare.
Redan då visste jag att det här var ett någonting som jag behövde. En möjlighet att ta mig själv och skrivandet på större allvar. Men nu börjar jag bli färdig här, redo att vara där igen. Redo för någonting som mer är en sinnesstämning än en plats, en stad som känns mer hemma än alla andra. En stad där allt kan vara hur jävla grått och regnigt och ensamt som helst. För då är det åtminstone grått och regnigt och ensamt i Berlin. Jag vet hur tyngden av alla vinterverklighetssorger lyfte från mina axlar när jag i februari började leta efter en lägenhet i Friedrichshain, eller kanske i Neukölln, eller varför inte i Kreuzberg? Jag vet att det finns en plats som från början bara vara Någonting Annat Vad Som Helst men snabbt utvecklades till så mycket mer. Jag behöver bo någonstans där jag känner att allting är möjligt, en plats där jag vill göra allting möjligt. Så känns det inte i vit Stockholmsförort söder om söder med ett dagis på andra sidan gatan, här måste jag slåss mot impulsen att bara ligga hemma och stirra in i väggen.
Jag har fortsatt någon annanstans. Fortsätter. Förmodligen framåt. Kanske är det bara så att jag lider av kronisk rastlöshet, men jag njuter av den också. Hittar bort. Hittar hem. Litar på min magkänsla. Das Bauchgefühl.
tre filmer om kärlek ungefär
Okej. Här kommer tre filmer som gör mig jättetöntig på det där gråta-ut-hela-världshav-och-gömma-huvudet-bakom-en-kudde-och-fnissa-jättehögt-och-rodna-sättet. Tre filmer som handlar om att bli förälskad, totalt jättekär, trilla framstupa och slå ut alla sina tänder. För det var en dag i mars vilken som helst och ännu en gång skulle han förklara för mig att min bild av kärlek är orealistisk och bara gör ont. Men jag vill inte bestämma mig och sedan vara nöjd. Jag vet ju att det kan kännas som att hjärtat sitter i hela kroppen och som att skrattgropar snart borde grävas i örsnibbarna. Jag har ju varit mitt i det där. Och det finns ingen gräns för hur ont bara en person kan göra och kanske går allting åt helvete tusen gånger om, men ändå. Ändå. Tusen gånger om.
med vänliga hälsningar,
den hopplösa romantikern
Take This Waltz
kaosbeskrivning, kanske mest riktad till alla vänner som försummats
Kaosbeskrivningen börjar på detaljnivå. Högerhanden som rycker i dörrhandtaget sju gånger och bara en gång till för att den vill försäkra sig om att allt är stängt och låst. Huvudvärken som känns som hjärntumören och när jag blundar stormar InDesign och marginaljusteringar förbi. Mardrömmarna ur vilka jag vaknar upp svettig och stirrande, platschefer har inte horn och jag är inte stum. Kroppen som vibrerar av nervositeten och händerna som är så svettiga när jag försöker åstadkomma fast handslag och rak ögonkontakt. Olika vännerna på olika platserna och jag som inte alls hinner med och får ont i magen för att jag vill så jävla gärna och älskar så jävla mycket.
Antologin. Hopknåpadet av en gemensam sådan med klassen och det är så tråkigt att vi bara är ett fåtal personer som har arbetat häcken av oss, hjälpt till, mailat runt. Men nu är ett 142 sidor långt någonting i A5-format i alla fall ivägskickat till ett tryckeri och den tjugofemte april ska vi ägna oss åt releasefest, uppläsning och alkoholkonsumtion. Om du är ett fan av releasefester, uppläsningar och alkoholkonsumtion tycker jag att du ska komma till Ung Utan Pungs teaterlokaler i Rågsved. Den tjugofemte april alltså. Gratis inträde och alkohol bara snäppet dyrare än till självkostnadspris (vi måste skänka lite pengar i lokalhyra). Ett facebookevent går att hitta här. Jag är högst ofarlig och utlovar kramar om sådana önskas.
Jobben. Sökandet av och mardrömmarna om och paniken när inte och det blev ju en sådan där arbetsintervju vid en bardisk med en kopp kaffe och det blev ju ett sådant där provjobb på en skärtorsdag. Trehundra kronor i dricks av en kund och min kanskekollega ler imponerat och jag kan ju det här med maskinerna där sakerna ska knappas in och du kan få hjälp på tyska om du behöver javisst kan du det.
Snälla låt mig få det här jobbet. På tisdag får jag beskedet och kanske glädjeskuttet. Och sedan får jag åka hem. Berlin och hur jag ska sönderkrama och sönderkramas redan på Flughafen Schönefeld. Veteöl och electrodans och datschafrukost och sömnbrist i en hel jäkla vecka. Är totalt överlycklig och överexalterad och överallt.
Kaosbeskrivningen börjar på detaljnivå och är inte särskilt rolig alls att läsa men förklarar i alla fall frånvaron och är ett sätt för mig själv att bena ut. Supereffektiva kaostillvaron ledde till slut fram till ett slut. Alla spänningar släppte igår när jag bjöd hem min mamma på tagliatelle och övernattning. Hon strök mig över håret på precis det där viset och tyst sjöng vi sånger för varandra innan vi somnade. Idag vaknade jag upp med en brutal förkylning och allt halsont och all feber som en sådan innebär. Om tre dagar lyfter mitt flygplan och kanske hinner jag bli frisk till dess, kanske inte. Men vet ni vad? Fem friska veckor fick jag räkna på handen innan den här förkylningen slog till, och det är nog nästan ett rekord.
tre youtubeklipp // why can't you want me like the other boys do? they stare at me while i stare at you.
& några viktiga punkter:
♥ HUR HET ÄR INTE ALIN COEN?!
♥ Gissa vem som precis kirrade en arbetsintervju? WOPA! Bra utveckling av en torsdag då jag mest har suttit och skakat under textsamtalet på grund av känslig text och sedan gråtit rakt ner i diskvattnet när jag väl kom hem. Stabilt, väldigt stabilt.
♥ Alldeles snart (på söndag) plockar de ner Vårsalongsgrejerna på Liljevalchs. Åk dit i helgen om ni bor i Stockholm. Min mamma var snäll nog att ge mig sextio kronor kulturbidrag så att jag inte missar akvarellversionen som någon har gjort av Blade Runner. Och givetvis filmen med de sjungande fittorna, en modern klassiker tänker jag!
& så en avslutning värdig en arbetsansökan:
Med varma hälsningar,
Julia Nilsson
verkligheten blev mig övermäktig idag klockan 17.36
Kallfront! Snöstorm! Jag som springer rakt in i!
Verkligheten blev mig övermäktig idag klockan 17.36.
Världens finaste bror satte sig på ett tåg mot Göteborg och jag klarade inte av att vinka av på perrongen utan gick istället med raska stegen och långa benet före mot spärrarna. Är så fasligt dålig på att bli ifrånsprungen och kanske bäst i världen när det handlar om att springa ifrån. Jag behöver höra Jonatan läsa vem ska trösta knyttet? högt för mig innan vi somnar skavfötters i min för smala säng och jag behöver tvingas lyssna på John Frusciante ännu en gång och vi behöver göra knäppa konstprojekt ihop och vi behöver bo i samma stad ju, varför gör vi inte det?
Raska stegen och långa benet före och jag går igenom spärrarna väldigt sansat och ställer mig på höger sida i rulltrappan och precis när jag tar på mig mina solgula hörlurar rullar tåget mot Skarpnäck in på perrongen och vid Gullmarsplan väntar redan buss 144. Bara på mig väntar den och en man flyttar på sina innebandyklubbor för att jag ska kunna sitta bredvid och när jag läser en text om upprepningar ler jag nog så stort att någon annan börjar le och utanför bilden svävar fluffig snö som är alldeles julaftonsidealisk.
Och då satt min bror redan på ett tåg på väg bort.
Kanske lyckades han få en fönsterplats, kanske inte.
Min resa hem tar just precis lika kort tid som den alltid gör och jag tycker som vanligt att Stureby är the middle of nowhere trots att det inte är ens nästan sant. Den fluffiga julaftonssnön kastar sig så hårt rakt på och igenom och motvinden piskar och sidvinden far och jag böjer oergonomiskt på huvudet när jag går trots att jag har lärt mig att jag inte borde göra så för att det var vad som gav mig nackspärr i slutet av december. Så många millisekunder hinner passera i ultrarapid innan jag slutligen hittar nyckeln och lägenhetsdörren är så tung och min bror är inte kvar. Istället finns det för många jobb som jag måste söka (men samtidigt inga jobb alls) och en magontsframkallande novell som jag måste skriva färdigt och en ensiffrig summa på bankkontot och inte ett enda mjölkpaket i kylskåpet och en skavande vetskap om att jag bara får bo kvar i lägenheten i två månader till och alldeles för många vänner som jag saknar innerligt men samtidigt glider allt längre ifrån och jag känner mig så totalt jävla utmattad och varför är ensamheten tyngre än bly?
Jag klipper min lugg ännu kortare (för att det är så jag alltid gör) och biter hårdare ihop och gråter bara lite och vet att det inte alls är synd om mig egentligen och därför behöver jag ännu mer den där klappen på axeln och när jag tittar på det sista GIRLS-avsnittet i säsong två får jag gråta på riktigt och jag kokar ännu en kopp te och desperatklickar efter jobb efter jobb efter jobb och sedan ingenting mer alls.
Nu ska jag ha högläsning för mig själv.
Och i en säng i Göteborg ligger min bror och sover.
söndagslista // jag levde lycklig här, typ, nästan, fast jag hade inga katter
magiska utfyllnadsbilder från min pinterest.
Hur har din dag varit?
Huvudvärk utan alkoholintag kvällen innan. Tidig frukost och flätig håruppsättning. Nedpackning av viktigheter och bussen till stadsbiblioteket. Nu: skriver en novell som gör ont i hela kroppen, men det är nog bra. Ikväll ska jag äta middag med ett gäng fantastiska.
Vilket är ditt största beroende?
Socker kanske? Och chips!
Vad gör du när ingen annan ser?
Dansar naken, givetvis. Fantastisk aktivitet. Gärna som vore jag med i en musikal.
Finns det något helt vanligt en gör som du tycker är ovanligt roligt?
Älskar verkligen att tvätta. Favoritpartierna inkluderar uppmätande av mjukmedel och rensning av torktumlarens luddfilter.
Om du skulle bli psykiskt sjuk, vilken sorts sjukdom skulle du drabbas av?
Troligast tror jag är att jag skulle drabbas av OCD, panikångestattackar eller depression. Jag hade mildare slängar av panikångestattacker sista halvåret på gymnasiet och tiden innan jag drog ifrån Jönköping. När jag kom hem ifrån skolan fanns det ibland inte så mycket annat att göra än att trilla ihop på golvet, gråta och stirra upp i taket i flera timmar. Men jag klarade ju fortfarande av att gå i skolan. Och sen flyttade jag ju. Räddningen. Mycket går att komma ur med rätt hjälp, det är synd att psykisk ohälsa är så oerhört tabubelagt, det är ju lika naturligt som att vara fysiskt sjuk.
Vad beställer du på krogen?
Ingenting med min nuvarande ekonomi. Men helst beställer jag en drink (typ mojito, white russian eller whiskey sour), ett glas rödvin, ett veteöl eller ett glas tranbärsjuice.
Vilken är din största skräck?
Jag vet inte, väldigt mycket och samtidigt ingenting alls. Ibland är jag rädd för att livet inte kommer att bli som jag vill att det ska bli, men det är ju helt knäppt, för livet är ju just precis nu och jag kan inte göra någonting annat än mitt allra yttersta och allt det andra har jag ingen inverkan på. Ungefär så, men det lät lite luddigt nu.
Hur gör man för att ragga på dig?
Du säger inte någonting cheesy om hur vacker jag är, tafsar absolut inte. Du tittar på mig länge och är rättfram, och dessutom gärna helknäpp. Du säger någonting roligt och smart, gärna politiskt. Refererar du till någonting som jag älskar så faller jag förmodligen som en fura. Kanske behöver du inte göra någonting alls av allt det här, för jag brukar tycka om personer som är totalt fel för mig och behandlar mig illa. Tenderar liksom att anpassa människor efter min egen världsbild, hugger av både armar och ben om de inte passar in, förstorar upp en egenskap och ignorerar en annan.
Vad har du funderat över på sistone?
Saker som får mig att vilja spy. Typ det där med att jag borde skaffa mig ett sommarjobb och ett ställe som jag kan bo på från och med första juni. Skjut mig.
Vad var det konstigaste som hände i helgen?
Att först gå i ”ta natten tillbaka”-demonstrationen på fredagskvällen och sedan komma tillbaka ut i den väldigt verkliga verkligheten där många män tar för sig trots att de inte får. Ganska knäppt att jag stod på en scen och skrek i en megafon om feminism också. Men ja, tummen upp.
När skäms du?
När jag har skrattat igenkännande och nickat och mmm-at när någon har sagt någonting som jag inte har orkat fråga om och personen sedan ställer följdfrågor som jag inte kan svara på för att jag egentligen inte hade någon aning om vad personen pratade om.
Berätta om en minnesvärd bakfylla du haft?
Eh, har överallt bara sett så himla fina svar på den här frågan. Men nu kommer någonting annat. Det var en alldeles för varm sommarnatt i juni förra året, fotbolls-EM var i full gång och jag befann mig på en uteservering i Berlin. Tillsammans med ett gäng brittiska och irländska snubbar som jag känner drack jag alldeles för mycket öl, spydde på en bartoalett och fick ett tuggummi av en supergullig bartender. Plötsligt var klockan fem och jag somnade hemma hos en vän. Men alldeles snart var det dags att gå upp igen, jag skulle nämligen strax börja mitt arbetspass som servitris. Rakt in i kollektivtrafikens famn kastade jag mig och uppför alla trapporna till min lägenhet. Väl hemma googlade jag ”matförgiftning” och ringde min chef. ”Ja, hallo, Julia hier, ja, ich hab leider eine Lebensmittelsmittelsvergiftung bekommen. Ja, ich hab bei Lidl eingekauft. Ja, aber natürlich kann ich nicht an die Kunden kotzen.” (det där är alltså en beskrivning av en fortfarande berusad Julia som på tyska försöker förklara för sin chef att hon har blivit matförgiftad och givetvis inte kan komma till jobbet och spy på restauranggästerna). Efter många om och men slutade det hela med att min chef inte hittade någon ersättare och själv fick ta på sig ett av våra mjöliga förkläden och servera mat hela dagen. Själv låg jag mest bara hemma i en alldeles för varm lägenhet och spydde medan jag tittade på Girls. High life. Eller inte. Men jag är ju mänsklig.
Vem är den mest kända människa du talat med?
Hahaha, minns att Yvonne Lombard var sjukt irriterad över att jag inte visste vem hon var när jag hade praktik på Stockholms Stadsteater när jag var typ tolv. Men ärligt talat minns jag inte riktigt vilka kändisar som jag har pratat med?
Vilket uttryck använder du lite för ofta?
Asgött, asbra, fett nice, fan vad nice, scheiße.
Har du någon gång fått en konstig komplimang som varit bra ändå?
”Alltså, att hångla med dig är att som att hångla med en hög med tvätt”, vilket alltså syftade på att jag luktade gott, men formuleringen lämnar ju lite kvar att önska.
Vilket är ditt vanligaste vardagsproblem?
Att jag rör mig väldigt flygigt och hetsigt och snabbt och liksom oftare går in i saker än inte. Brukar välta saker och ständigt ha blåa tår och höfter för att jag går in i olika bänkar och bordsben.
Vad gör du när du är ledsen?
Den direkta reaktionen brukar vara att jag kollapsar i sängen och stirrar upp i taket. Men sedan försöker jag göra någonting konstruktivt istället; typ ta en lång, varm dusch medan jag berättar för mig själv varför jag är fantastisk, skriva, titta på en grymt peppig film, prata jättelänge med någon bra.
Om du bara fick ha på dig en sak för resten av ditt liv, vad skulle det då vara?
Icke-huvudvärksframkallande frisyr, skjorta med button-downknäppning, stickad tröja i perfekt storlek, knälång kjol, tunna strumpbyxor och brogues.
Har du någon gång slagit någon?
Min brorsa och jag brukade slåss jättemycket, tur att vi är bundis nu. Fick en gång på mellanstadiet äran att slå en klasskamrat jättehårt i ansiktet för att han ville veta hur det kändes (kukmätartävling osv).
Vad ser du fram emot just nu?
Att äta middag med fantastiska människor ikväll, dricka för mycket vin på Konstfack med Anna och Flippan imorgon (bra måndagsaktivitet), hänga med min kusin Elinore på onsdag, få finbesök av min bror på torsdag (WWWOOOOOPPP), ta med honom till Slakthuset på fredag (köttmarknad, visst, men Flippan dj:ar med sitt gäng ”Allting på” och support är nödvändigt), fira min mammas femtioårsdag på lördag (saknat henne så). OCH BÄST AV FUCKING ALLT: JAG SKA HÄNGA I BERLIN ANDRA TILL NIONDE APRIL. Ska kramas och dansa helt övermänskligt mycket. Dessutom har jag unnat mig flygbiljetter med Norwegian, slipper alltså flygrädslan och dödsångesten.
INTERNATIONELLA KVINNODAGEN
Det är internationella kvinnodagen idag och jag har ingen aning om i vilken av alla miljontals ändar som jag ska börja. Vi är alla produkter av ett uppfuckat samhälle, ett patriarkat med orättvisor så vidriga att jag mest bara vill gömma mig under en sten. Men det är så viktigt att istället försöka säga ifrån, försöka förändra.
Så, varför behöver vi feminism?
• För att tusentals flickor varje dag blir könsstympade, för att en tredjedel av alla kvinnor någon gång under sin livstid blir utsatta för allvarligt våld (och då ofta från en man i vilken de står i nära relation till). För att våldtäkter förekommer dagligen och trafficking fortfarande är ett stort problem. För att kvinnor endast äger 1% av jordens tillgångar, gör i snitt 70% av arbetet i hemmet och fortfarande tjänar märkbart mindre än män. (statistik lånad av http://jenniferstroud.blogg.se)
• För att det här blogginlägget bara berättade om ännu en kväll och ännu en man som ännu en gång tog för sig trots att han inte fick:
• För att jag, när jag arbetade som servitris, flera gånger i månaden fick frågor i stil med: ”men om jag inte vill köpa pizzan då, om jag vill köpa dig istället?”. För att kocken Murat alltid berättade skämt som detta: ”Warum können Frauen nicht boxen? Weil Sie keine Rechte haben” (vilket alltså betyder ungefär: ”varför kan kvinnor inte boxas? För att de inte har någon höger/några rättigheter”). För att pizzabagaren Fatih höll på att lära sig teckenspråk för att han ville gifta sig med en dövstum kvinna så att han skulle slippa höra på hennes tjat. För att de har lärt sig att allt det där är okej, att det är så en riktig man ska bete sig, att kvinnor finns till för att behaga män.
• För att jag av olika män gång på gång på gång har fått höra ”alltså, jag fattar inte varför ni kvinnor klagar, ni fattar väl hur bra ni har det, vet du ens hur det var för 100 år sedan? varför måste du vara så jävla rabiat?”. Ursäkta, men vad är egentligen orsaken till att någonting någonsin förändras? Jo, att någon förändrar det. Det är fantastiska kvinnor (och ibland män) som har sett till att vi har kommit dit vi är idag. Men resten kommer inte att fortsätta utvecklas framåt liksom per automagik, så mycket är fortfarande åt helvete, vi är inte ens i närheten av färdiga.
• För allt det stora och allt det lilla. För visst når orättvisorna upp till olika vidrighetsgrader, men gemensamt är att alla dessa saker går att härleda till strukturella problem i världen som vi lever i. Det handlar om ett ständigt kvinnoförtryck. Och så ska det inte få vara, så vill inte jag att världen ska se ut.
Avslutningsvis några jättebra saker:
http://nojesguiden.se/nannajohansson
Nanna Johansson, min eviga favorit och hjälte.
http://blogg.resume.se/nina-akestam/
Nina Åkestam, mer välformulerad och smart kvinna får en leta länge efter. Det senaste inlägget är så rysligt bra.
http://whoneedsfeminism.tumblr.com/
Who Needs Feminism? En tumblr där människor skickar in anledningar till varför just de behöver feminismen.
http://radarmagazine.se/monkinodraw/
Moa Romanova, för hennes fantastiska attityd och självklarhet (och jag älskar slutet av det här inlägget).
Bianca Kronlöfs senaste youtubeklipp:
en lördag & en tisdag // finsophie & under bron & tårta & NÄSTAN VÅR
såhär pyttesmå såg vi förresten ut när vi började gymnasiet (från vänster: jag, lisa, sophie).
vi lämnade blå lotus för att se solen gå ner bakom hustaken och höra gruskornen knastra under skosulorna. det smiddes planer om att spela basket och äta ost en gång i veckan, dricka vin i stockholms alla parker, och kanske läsa harry potter-kursen på distans på linnéuniversitet i sommar. VÅREN! HOPPET! KÄNSLAN I KROPPEN! ganska snart kom vi till rätt port på katarina bangata och tog hissen allra högst upp. där bor vår lärare lotta, hon är bäst i världen.
tschüssi // superjulia
