Det är fint att ha någon att åka till på fredagskvällar och lördagskvällar, och egentligen också söndagskvällar, måndagskvällar, tisdagskvällar, onsdagskvällar och torsdagskvällar. Det är fint att missa den sista bussen hem, trots att bussarna inte slutar gå förrän klockan två på natten och trots att man måste gå upp riktigt tidigt nästa morgon. Det är fint att då få sällskap hela vägen hem trots att det är tolv minusgrader och snö ute, trots att dem tygskoförsedda fötterna fullkomligt domnar bort av kylan och trots att någon familjemedlem nog hade kunnat komma och hämta en med bilen. Det är fint att ha någon som man vill spendera alla kvällar i veckan med, varenda annan vaken och sovande sekund med också för den delen. Det är fint att ha någon som ständigt återkommer i ens tankegångar, oavsett om man håller på att somna, precis har vaknat, eller sitter på en historielektion. Det är fint att ha någon vars namn fyller alla sidor av ens dagbok. Det är fint att ha någon som skickar så betydelsefulla sms till en att man läser dem så många gånger om och om och om igen att man till slut skulle kunna rabbla dem utan svårigheter eller fel om någon ringde en mitt i natten och frågade vilka sms man har i sin "sparade meddelanden"-mapp. Det är fint att ha någon som kan få allt det klyschiga att kännas fint. Det är fint att ha någon. Om så bara för en liten stund.