diffusa tankar en kvart innan juni
känner mig mest bara så förbannat tonårig, maktlös och berg- och dalbaneig att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv. jag skrattar och jag gråter och jag klarar snart inte längre av allt detta jävla kännande. vill bedöva hela min kropp innan jag exploderar av ALLT. tänker på min egen svaghet, den vackra försommaren utanför fönstret och hur få skoldagar som finns kvar att uthärda. tänker på gazaremsan och hamas och aktivister och usa-påverkan och israel och jonatan-huset i jerusalem och blockader och cementmurar och terrorister eller kanske bara frihetskämpar och sömnlösa nätter i världens största utomhusfängelse. borde bojkotta allt som har med israel att göra, för jag orkar inte konflikter mer. förra året slog jag vad, den fjortonde mars 2019 måste israel palestina-konflikten vara löst, annars förlorar jag (kanske en del av mig själv). för visst handlar allt om att bevara det lilla hopp man har, det lilla hopp som man faktiskt har kvar. spela optimistisk trots att ens tro på människan nog gick förlorad för flera år sedan. för vad händer egentligen när man själv tappar tron, när man själv inte orkar vara med i en demonstration mot ett land som förtrycker, när man själv inte orkar bojkotta h&m för att butiken även finns i landet som förtrycker. stort och smått kastas hit och dit, och värst av allt är att min största oro är huruvida jag kommer att vara trött imorgon eller inte. huruvida jag har råd att klippa mig hos frisören och köpa ett par knästrumpor i butiken som även finns i landet som förtrycker.
