Orden finns i mig varenda jäkla sekund, jag lovar, men vart hittar man egentligen tiden till att kasta ut dem i rätt ordning? Vårsommarsolvärmen har ju dundrat rakt in i mig och varje liten körsbärsträdsmillimeter är så smärtsamt vacker att jag blir alldeles matt i mina ben och redan svettas i strumpbyxorna. Fattningen är tappad och när vi balanserar längs tågrälsen och du fångar mig som om jag vore en damsel in distress smulas jag i bitar ännu en gång utan att ha gett min tillåtelse. BAM! Augustineröl dricks i solnedgångarna och fulvin på parkbänkarna under stjärnhimlarna. Nästan dubbelvikning av panikångest vid diskbänken innan en kragryckning, käftsmäll och långpromenad. Och jag förstår inte ens nästan hur jag mellan alla fantabulösa kast och skittvära kast hinner med både tyskastudier, servitrisarbetande, barnpassande, myndighetsbesökande och folkhögskoleansökningsskrivande. Kanske försöker jag springa rakt in i väggen. Men mest drömmer jag ju bara om att grovhångla med fel person. Allt är precis som vanligt alltså. Bara att du ändras och jag alltid har en fattning kvar hur många jag än tappar. Borde kanske bli helcrazy på riktigt någon gång.
