ohhboy

För några dagar sedan fick jag den här kommentaren av en anonym person:

Jag tycker att min fråga är ungefär hur viktig som helst för inte bara mig. Kan inte du utreda den i ett inlägg rätt snart om du har tid? Det är nämligen såhär att jag i sommar ska ut och resa själv. Först några dagar i London, sen i Barcelona och slutligen på Spanska solkusten. Jag har valt att resa själv dels för att de flesta av mina vänner jobbar de veckorna men också för att det är en jäkla utmaning och jag vill gärna ta mig mod och våga. Du kände ju ingen när du flyttade till Berlin och jag undrar hur man tampas med ensamheten. Nu ska jag bara iväg några veckor men ändå. Hur gör man den där bakissöndagen när man vaknar upp hos något slusk och använde ingen kondom och kanske skämde ut sig på klubben och har ångest och ont i magen och bara vill krama någon och prata ut. Vem pratar man med då? Hur gör man när man är jättesugen på indisk mat och vet en restaurang man vill äta på men vågar inte för den är så befolkad och folk kanske stirrar konstigt och tänker att varför sitter det där en tjej, uppklädd och sminkad alldeles själv och stirrar rakt ner i sin tallrik? Eller när folk sitter i parker om dagarna i stora gäng och röker cigaretter och dricker bärs. Ska man sätta sig 10 meter ifrån då, alldeles ensam? Nej såklart man inte vill. Så hur tusan gör man, hur tar man sig mod att kontakta människor? Och om folk är introverta, hur tänker man för att inte bry sig om vad andra tycker om ensamvargen och hur tusan underhåller man sig själv? Du svarar om du har tid, du behöver ju inte ha med hela den här frågan i inlägget. Åå du är lite som en peppfjäril. Så modig och inspirerande så jag hoppas att du har ett lika peppande svar på mina funderingar som till allt annat. PUSS

Och givetvis ska jag försöka formulera ett svar. Eller ja, snarare ett superlångt blogginlägg. Då börjar vi.


Först och främst: människor fungerar olika. Vissa drömmer inte om någonting annat än att hamna i ett trångt kök på en hemmafest med enbart främlingar, andra är hur intelligenta som helst men klarar inte av sociala sammanhang, en tredje person blir nervös av ögonkontakt och en fjärde faller folk handlöst för i varenda konversation. Jag drabbas av ångest, handsvett, sömnsvårigheter och ungefär tusen andra åkommor när jag måste söka jobb. Men det är verkligen möjligt att förändra sina egna tankegångar och beteenden. Om det finns någonting som en vill göra men ändå inte gör, någonting som hindrar en från att leva det liv som en vill leva, är det viktigt att utsätta sig själv för det där jobbiga om och om och om igen. Så tror i alla fall jag. Jag tror att det är livsviktigt att försöka tänka på ett annat vis, övertyga sig själv om att arbetsgivare inte är galna mördare utan faktiskt vill anställa människor, faktiskt har köksbord, faktiskt borstar tänderna, faktiskt själva har suttit i den där första, skitnervösa arbetsintervjun. I år har jag bara sökt jobb som jag verkligen ville ha, istället för att söka de jobb som jag trodde att det var störst chans att jag skulle få. Mitt jobbsökande har inte fungerat av olika anledningar (det tyskspråkiga guidejobbet med modeinriktning till exempel, haha, jag gissar att det dök upp någon som 1. var helt flytande i det tyska språket eller 2. någonsin tidigare hade arbetat som guide eller 3. faktiskt kunde någonting om mode). Men jag sökte åtminstone. Jag formulerade ett personligt brev och skakade i hela kroppen och blev kallad till en intervju och skakade i hela kroppen och tittade arbetsgivaren rakt in i ögonen och skakade i hela kroppen och ombads berätta om mig själv och skakade i hela kroppen och insåg snart att hipstersnubben på andra sidan bordet faktiskt var nervösare än vad jag var och att så mycket handlar om att vi alla går omkring och låtsas att vi har en aning.

(Och aj vad jag behöver intala mig själv allt det här. För givetvis sökte jag inte ett enda jobb som har med skrivande att göra, trots att det är vad jag vill allra mest. Borde våga låtsas att jag har en aning. Inse att det kanske finns någon riktig aning därinne någonstans. Shape up, Julia.)

Klistrar du fast ett par guldglittriga lösögonfransar ovanför dina egna råttfärgade, tar på dig den där rosaskimrande bodyn och ler självklart mot dörrvakten så släpper hen in dig på Berghain. Och när du låter dina lösögonfransnedtyngda ögon svepa över lokalen och svänger din kropp i otakt till electromusiken kommer människorna runt omkring dig att anta att du är ett club kid ifrån Neukölln som spenderar mer tid i stroboskopljuset än i solljuset, och att du inte alls har några problem med att gå alldeles själv till en klubb för du känner ju redan alla där javisst gör du det och om inte så är det ju inte så svårt att dansa in i för det gör du ju jämt.

Min poäng är att ingen föds med guldglittriga lösögonfransar och att vi alla är hur töntiga och fantastiska som helst. Bara människor rakt igenom och det finns så otroligt många spel så försök helt enkelt bara att INTE spela dem. Höj istället hakan ytterligare några centimeter. För du kan vara vem som helst eller ingen alls eller just den där personen. Det finns en värld bortanför sociala medier och sociala koder där ingen vet hur många likes du fick på din senaste profilbild på Facebook och där ingen tycker att du är en idiot för att du går fram till det där überballa gänget i parken, frågar om du kanske får låna eld, frågar om du kanske får slå dig ner. Och tycker de att du är en idiot så handlar det om deras egen osäkerhet. För ibland är det så mycket lättare att skratta åt den där personen som fuldansande startar upp ett dansgolv, än att själv slänga av sig koftan och börja skaka sina lurviga.

Kanske blir du råpackad på den där hippa klubben med kulörta lyktor längs väggarna och kanske spyr du på bartendern och trillar rakt in i en rödmålad fågelbur och kanske blir du rånad i en mörk gränd och kanske hamnar du på ett hostel med Tyson, 23 från Melbourne, Australien och kanske hittar ni ingen kondom men har sex ändå och kanske får du på morgonen reda på att han är en machoidiot med sexistiska åsikter och kanske springer du därifrån och glömmer visst skorna i hans rum och får tre månader senare reda på att han gav dig klamydia.

Eller så sker aldrig något av det där. Att fokusera på allt det hemska och farliga som möjligtvis skulle kunna hända kan ju göra vem som helst knäpp i huvudet. Det är så himla onödigt att ta ut olycka i förskott. Att ta ut lycka i förskott däremot, det stödjer jag helhjärtat. Det värsta som kan hända då är ju att du går runt och känner dig glad i onödan. Och det kan ju aldrig vara onödigt. Och givetvis kan du själv påverka sannolikheten för om tidigare nämnda händelse kommer att inträffa eller ej. Ät ordentligt innan du dricker alkohol. Bestäm hur mycket alkohol du får dricka (jag mäter nästan alltid, vet vilka mängder jag klarar av, överskrider inte). Ta inte emot alkohol eller annat från främlingar. Ha alltid med dig kondomer. Bär inte med dig värdesaker. Rör dig bara i områden som du har hört ska vara trygga, och helst inte ensam. Blablabla och allt det där som ens föräldrar försökte slå in i ens huvud med hammare när en äntligen fick åka till Emmabodafestivalen för första gången. Eller när jag flyttade till Berlin för den delen. Det fanns ju en del släktingoro närvarande. Väldigt ganska jättemycket oro ibland.

Och om du väl vaknar upp bredvid Tyson, 23 från Melbourne, Australien. Få inte panik. Du överlever även det här, du överlever allt utom döden. Ta på dig skorna, radera ditt nummer ur hans telefon, yttra valfri dräpande kommentar och gå, bara gå. För givetvis finns det både fint och fult, både det där fantastiska och det där som gör ont i hela kroppen. Men du ville ju det här, vill fortfarande. Precis som jag ville flytta till Berlin alldeles själv. Ösregnet kändes ösregnigare och ensamheten ensammare. Men jag var ju åtminstone där, någon annanstans. Lärde mig brutalmycket och vaknade upp bredvid människor som Tyson och tog på mig mina skor och gick, bara gick och ångrade allt och lite till och gjorde om igen och grät och grät och grät och skrattade. För det går över. Och du kommer att ha någonting att fylla romanerna med, någonting att lära dig av, någonting att senare skratta åt. För du vågade åtminstone kasta dig ut, och det är inte så jäkla åtminstone, det kan förändra allt. Innan du träffade Tyson hann du äta på den där indiska restaurangen alldeles själv och prata med det där balla gänget i den där parken och efter honom har kanske någonting förändrats men inte allt och du väljer fortfarande alldeles själv hur högt du ska bära din haka och vem som ska få definiera vem du är. Och den rent konkreta universallösningen stavas många gånger Skype. Kanske kommer du att ha med dig en dator på din resa och har du inte det så finns det alltid internetcaféer och där kan du få vräka ur dig hela ditt innanmäte till någon som känner dig bättre än alla de där tillfälliga bekantskaperna i parkerna. Och du kan skriva dagbok tills fingrarna blöder och kontakta någon bloggare eller bekant som råkar befinna sig i samma stad som du och ni kan träffas över en öl och du kan lyssna på din favoritlåt på repeat och sätta dig i en vacker park och kedjeröka och kanske prata med den gulliga tanten som sitter bredvid och kanske hittar du någon annan som också reser ensam och då kan ni slå följe ett litet tag. Du kan gå upp jättetidigt för att känna att du har ett syfte och en rutin, äta frukost på samma restaurang fem dagar i rad, besöka ett konstmuseum och ett till och ett till.

Det finns så mycket i kasta-sig-ut-andet som är skitläskigt. Men det finns inte ett enda hållbart argument för att inte våga. Då får du ju aldrig uppleva allt det där magiska.