ohhboy

Någonstans inuti min bröstkorg (sisådär två millimeter ifrån hjärtat) finns en miniatyrorkester med många stråkar. Damerna med fioler spelar kärleksserenader till Berlin dygnet runt, lovsjunger trottoarerna och hummar om vad som finns bakom nästa gathörn. För visst har jag och den här staden världens klyschigaste förhållande, men jag faller om och om igen, även när det haglar och byråkratin krånglar och jag spyr bakom en buske. Berlin är jag förälskad i även gråa söndagseftermiddagar, och det är tamejfan inte illa.

Det är en lukt i en trappuppgång, det är stelheten i klubbköerna, det är Gözleme och Club Mate och Halloumi im Brot, det är att dricka te på en balkong en sommarkväll när blixtarna kastar sig över staden, det är berlinarna och hur de säger ick istället för ich, det är att sitta längs Landwehrkanal med en vän och tre Augustiner, det är technon som dundrar genom blodet, det är att gå hem under en mjukglasshimmel och träffa flera olika främlingar som bara vill byta några ord om evolutionen eller språk eller ödet, det är Friedrichshains överblommade träd i slutet av juli, det är högtalarrösten på S-bahntågen och ljudet när dörrarna stängs, det är vindsurfarna på Tempelhof, det är alla väluppfostrade hundar utan koppel, det är övertydliga minnen av tider som inte borde ha varit, det är människor som kommer hit och förändrar en och är borta lika fort igen, det är klubbarna där ingen tar någon på rumpan utan tillåtelse, det är solarierna och dönerhaken där grej säljs med tjej utan att någon alls ifrågasätter det eller har hört talas om ordet feminism, det är tyskarna som aldrig skulle säga ett ont ord om judar men oftare än inte klagar på att det bor så många turkar i staden, det är flera ton kokain som råkar hamna i en mataffär, det är en man som förbjuder mörkhyade människor på sin bar för att de sägs vara ansvariga för all drogförsäljning, det är hyreshöjningarna och människorna som tvingas flytta någon annanstans, det är männen på tunnelbanan som pratar om mig i tredje person till min bror och frågar om jag inte vill ligga med dem, det är drogöverdoserna och klubbarna som mystiskt stängs en helg, det är klagomålen på att allt har förändrats och blivit för mainstream, det är gentrifieringen som jag och alla andra expats bidrar till, det är den antinazistiska graffitin på husväggarna, det är hemmafester med guldigt glitter och saxofoner, det är femtioelvatusen tesorter i mataffärernas hyllor, det är föräldrar med sotarmössor och barn som har cyklar i trä, det är inrökta barer med öl för drygt en euro, det är varubanden som är för korta och mataffärspersonalen som stirrar argt, det är turkiska bröllopsfotograferingar i Körnerpark och bilar som tutar längs hela Hermannstraße, det är ett språk med ord som Herzschmerzen och Bauchgefühl, det är brittiska turister som raglar Kreuzbergs gator fram, det är övergivna byggnader och urban exploring, det är marijuanadoft överallt och ingenstans, det är legaliserad prostitution och reklamplakat som skriker om erotisk massage, det är restaurangmat för inga pengar alls, det är löner runt fem euro och brist på ordentliga fackorganisationer, det är alkiskneipen där gubbarna sitter på rad framför ännu en Bundesligamatch, det är loppmarknaderna på söndagar där sovjetkitsch och massproducerade smycken säljs bredvid trasiga koppar och dammiga fåtöljer, det är gatubelysningen som aldrig är tillräcklig, det är barnvagnarna i Prenzlauer Berg och punkarna i Friedrichshain.

Berlin ist Berlin ist Berlin. Och jag råkade falla huvudstupa för den här platsen, trots allt det som skaver och skevar. Nu tycker jag att vi drömmer oss bort i ett gäng bilder tagna mellan september tvåtusenelva och augusti tvåtusentolv.