ohhboy

Det är inte vetenskapligt bevisat hur ofta vi använder andra människor som medicin.

När Kerstin Thorvall 1977 gav ut en bok med titeln Oskuldens död kunde hon omöjligt veta att jag trettiosju år senare skulle hitta ett sönderläst exemplar av nyss nämnda bok i en låda på Röda Korset i Nässjö. Hon kunde omöjligt veta att butiksbiträdet snart skulle komma fram till mig, förklara att det var stängningsdags, be mig att gå. Jag köpte med mig Kerstin Thorvall och Marguerite Duras, mötte upp min moster utanför hennes lägenhet, åkte med till stugan där vi några dagar senare skulle fira midsommar och jag skulle simma rakt in i solnedgången.

Det är inte vetenskapligt bevisat hur ofta vi använder andra människor som medicin.

Kerstin Thorvall kunde omöjligt veta att just jag skulle råka fastna just så för just den raden, att jag skulle stryka under den, vika hundöron, låna ut boken till en vän, få stå ut med att vännen råkade glömma kvar boken på en buss, få stå ut med att jag inte längre kommer ihåg meningens exakta uppbyggnad. Vad jag kommer ihåg är knytnävsslaget i magen när jag läste den. Vad jag kommer ihåg från alla texter som jag någonsin har älskat är den vibration som uppstår i närheten mellan läsare och författare. Där föds ytterligare något, ett någonting som inte längre har med tolkning eller förståelse av text att göra, utan som istället handlar om tolkning och förståelse av det egna jaget genom texten. Det gör mig pirrig att så mycket samhörighet kan rymmas i en så ensam process som läsning.

Jag har använt andra människor som medicin. En kropp bland andra kroppar. En längtan efter att hamna utanför mig själv.

Varken Kerstin Thorvall eller jag kunde ha förutspått att en tredje människas längtan och sorger skulle komma att rymmas mellan de där boksidorna. När jag klev ut från Röda Korset upptäckte jag att fem maskinskrivna A4-ark låg hopvikta i Oskuldens död. Dikter daterade 1976. Ärlig poesi om att vilja andra kroppar och samtidigt inte alls men kanske ändå mer än allt annat. Texter ständigt balanserande på gränsen mellan plågsam banalitet och oerhörd självklarhet.

Det är inte vetenskapligt bevisat hur ofta vi använder andra människor som medicin.

Jag vill gärna inbilla mig att vi alla tre tyckte väldigt mycket om den raden. Kanske är jag den enda av oss som fortfarande är vid liv, kanske kommer ingen av oss någonsin att riktigt blekna bort från sidorna i den där boken som jag hittade i en låda på Röda Korset trettiosju år efter att den hade skrivits.

Utdrag från fem maskinskrivna A4-ark från 1976:


triumfen när jag ändå stiger upp
och borstar tänderna
och badar och torkar mig
och klär mig
och bäddar sängen
precis som om jag levde
precis som om jag fortfarande fanns

när solen är som hetast av dammet och du ligger tung på mig
fönstret står öppet mot gatan
det luktar bilar och fattigdom
men bakom är bergen
de är gröna och blå
du rör dig inne i mig
ditt hår är mörkt av svett
och jag vet inte vad du heter
men jag älskar dig

så många gånger i mitt liv har jag sagt att nu är det slut
varsågod
nu är det över
nu kommer andra tider
det är lika bra att du genast lär dig att spela bridge
bingo är inte svårt
och väva flamskt går väl också an
en blommig blus kan du ju ändå unna dig
men vänta inte att någon ska vilja ta av den
så där förståndigt tänker jag alldeles innan jag möter en ny man
alldeles innan jag mötte dig
till exempel


jag är väl inte för tung? frågar du
men hur kan du fråga så dumt?
jag vill ju att du ska bli ännu tyngre
du får gärna ligga ihjäl mig
så slipper jag tänka på hur det blir sen
när ingen längre vill ligga tungt på mig