så jag gråter.
Skillnaden mellan att beskriva en kväll som kul och att beskriva en kväll som fin, jag undrar om du är medveten om den? Det är i det mellanrummet all min längtan ryms. Du läser inte vad jag skriver här, det är nog tur, inför dig har jag fortfarande lyckats undgå att verka spritt språngande.
Allt jag kände, och fortfarande känner, det sa jag till dig. Det var en septemberkväll på en bänk i en av Malmös parker och jag sa till dig att jag höll på att bli kär, att jag höll på att börja tycka om dig mer än vad jag ville. Vi pratade i två och en halv timme den kvällen, det var känslan av att ingenting tilläts förbli osagt. Jag sa allt och jag gjorde det för att avsluta vad som då kanske fortfarande kunde hända och vad som nu aldrig kommer att hända. Att fortsätta träffa dig hade inte varit någonting mindre än ett självskadebeteende. Det är inte oskadligt att vara den som ständigt tycker om lite mer och vill lite närmre, maktbalansen kan då aldrig bli helt jämn, villkoren blir alltid den andres.
Det finns något våldsamt i känslan av förälskelse, något potentiellt skadligt i att förlora sig i en annan människa. Jag ser någon slags skönhet i det, något vackert i det sårbara och ologiska. Kanske är det på den punkten vi skiljer oss åt. Du rör dig i dina tankar och idéer i en annan riktning, försöker bryta ner etablerade begrepp som kärlek och förälskelse till mer begripliga beståndsdelar, försöker att inte definiera någonting alls, problematiserar tvåsamhet och försöker leva på ett annat vis. Men din idé om frihet kan kanske aldrig bli min känsla av frihet, hur mycket jag än skulle önska det. Jag klarar kanske inte av att tycka om flera olika och lite lagom och lägga locket på och betrakta relationer som ständigt odefinierade och flytande. Jag vet inte om du klarar av det heller, om jag ska vara helt ärlig. Men du går omkring och försöker med det och jag går omkring och är lite för kär i dig.
Du tycker om mig också, så mycket vet jag. Men hur mycket och på vilket vis kan jag inte veta säkert, när vi pratar om känslor pratar vi nästan olika språk, våra begreppsramar skiljer sig så mycket åt att kommunikationen blir lidande. Jag vet hur det känns när du tittar på mig, men jag vet inte hur mycket av det som skapas i din blick och hur mycket av det som skapas i mig.
Så jag gråter. Och jag fortsätter skjuta bristningsgränsen framför mig, bygger mina smärttrösklar ännu högre, upprepar att allt kommer att lösa sig allt kommer att lösa sig allt kommer att lösa sig. Men jag vill ges möjligheten att trycka på fast forward, möjligheten att hamna i ett tillstånd där mina ögon inte längre fastnar på vem som helst som skulle kunna vara du men lik förbannat aldrig är det. Jag vill övertygas om att jag kommer att komma över och vidare även den här gången, att min känsla i kroppen inte är på riktigt, att det inte är så att det här är någonting annat, att det inte är så att det här är mer ärligt och mer självklart än allt jag tidigare upplevt.
Några frågor kvarstår:
Var det här i själva verket det ärligaste jag någonsin har upplevt?
Hur naiva är egentligen mina föreställningar om kärlek?
Är det ens möjligt att förälska sig i mig?