ohhboy

Jag tänker på den här internetplatsen väldigt ofta, skriver in ohhboy i sökfältet, trycker på uppdatera-knappen, väntar mig nästan att ett nytt inlägg ska ha dykt upp trots att jag inte har orkat skriva någonting. Det känns så vemodigt alltihop, jag vill inte att den här platsen ska dö. Och mest av allt vill jag inte att den ska dö på ett så här tarvligt och snubblande vis, det känns liksom ovärdigt.

Jag skriver nästan aldrig längre. Tungt tryck över bröstkorgen och fumliga fingrar när jag väl försöker. Efter bara några minuter ger jag upp, nästan som om jag har glömt bort att det alltid känns så till en början, att ingen text är färdigformulerad eller fantastisk på en gång, att det är någonting som kräver timmar av slit.

Jag måste börja skriva igen, jag saknar det så jävla mycket. Och jag vill försöka hitta tillbaka hit igen, men kan inte lova någonting. Tills dess: puss.