ohhboy

Något vettigt var vad jag tänkte skriva, något om att tvåtusenelva ska bli året med enormt Å. Kanske en lång sammanfattning av mitt tvåtusentio, åtminstone några meningar om hur fint och vidrigt allt har varit. Något storslaget om livet, om framtiden, om allt som har gjort mig lycklig. Jag är tacksam över hur fucking fantastiska vissa av mina vänner är. De försöker visa för mig att ensamheten faktiskt är inbillad, de kommer hem till mig och kramar om mig hela natten om jag behöver det. De finns inte där enbart när vi har picknick, när vi skrattar och dansar, utan också när jag skrikgråter att allt är åt helvete. För tvåtusentio har känts jävligt åt helvete de sista månaderna, jävligt meningslöst. Jag har spekulerat i när vinden ska vända, när de fina stunderna ska ta överhanden, när jag ska sluta rymma från verkligheten för att den känns åtminstone okej, när jag ska sluta sakna så mycket att jag gråter och trillar ihop i fosterställning, när jag ska sluta tänka tillbaka tillbaka tillbaka. Jävlar vilket år helt enkelt.

Jag är tacksam över att ni läser vad jag skriver här, det känns hemskt bra, ibland oerhört blottat, men det är ju enbart mitt eget fel. Jag är tacksam över att jag fick ställa ut mina fotografier och texter på Galleri Koch i Stockholm i somras. Jag är tacksam över alla nya människor som jag har fått lära känna, inte minst dem jag har fått lära känna genom den här bloggen. Jag är tacksam över att jag fick vara kär under nästan hela tvåtusentio, att jag har fått tycka om och blivit omtyckt tillbaka, det var magiskt ända fram tills det gick åt helvete. Jag är tacksam över att jag i år blev tillfrågad att läsa mina texter på scen, att jag vågade och sedan har fortsatt. Jag är tacksam över min familj och mina släktingar. Jag är tacksam över allt som jag har fått lära mig i år, framförallt det väldigt självklara att det aldrig finns någon anledning att vara något annat än sig själv. Jag är jävligt tacksam överhuvudtaget, känner att så mycket är underbart, försöker ta mig igenom allt det som är motsatsen, väljer att inte nämna det hemska. För blickar jag inte framåt så är fosterställningen inte långt borta, då fastnar jag i dåliga tankemönster och allt som måste vara i imperfekt. Tvåtusenelva ska bli magiskt. Hand i hand ska Sophie och jag dansa oss igenom vårterminen, hand i hand ska vi springa ut genom Per Brahegymnasiets portar. Sen kan vi göra precis vad vi vill, och vissheten om den ovissheten är för tillfället det mest magpirrande jag känner till.