ohhboy

Min kropp är solbränd (!) och min näsa rödbränd. Förnimmelsen av lite för stora kängor sliter och svider fortfarande på mina hälar. Det var olidligt solsken och obarmhärtigt hällregn. Allt var antingen högt upp i det blå eller den bittra känslan av färgen grå. Givetvis fångade jag kentfåglar och givetvis åt jag mjukostmackor till frukost. Allt var hur fint som helst, men inte i närheten av Emmaboda tvåtusennio. Det existerar stora skillnader mellan liten och stor festival. Jag saknade intimiteten, atmosfären och den rena festivalglädjen. Spelscheman ska inte kosta pengar, festivalområdet ska vara färdigbyggt när det öppnar och bajamajor bör det finnas fler än några stycken av. Besökarna bör prioriteras högre än pengavinsten. Men: jag skola icke klaga, ty en festival med björkiska inslag kan icke vara annat än helfin. Och att bada i en kall sjö varje morgon, åh! Och att träffa fina Sara, Rebecca och Lina, åh! Och att få uppleva Markus Krunegård utan fett hår, åh! Och poetry slam i ett trångt litet tält, åh! Och att få äta Hot Tofu-gryta om och om och om igen, åh! Men varför sålde inte någon friterad banan? Jag pratade om den och längtade efter den konstant. Min fina friterade banan, åh! Oskar Linnros, åh! This Is Head, åh! Regina Spektor, åh! Shout Out Louds, åh! Kent, åh! Four Tet, åh! Markus Krunegård, åh! Sammanfattningsvis kändes inte Arvikafestivalen särskilt helhjärtad från arrangörernas sida, men jag hade en väldigt fin tid trots ösregnet som härjade och förstörde det fina sitta-i-gräset-och-titta-på-ett-band.

P.S. jag måste slutligen fråga en sak av ren nyfikenhet (och ja, jag är väl medveten om att mitt storhetsvansinne härjar fritt): var det någon av er som såg mig men inte vågade hälsa? kanske någon av flickorna som stirrade väääldigt länge på mig när jag promenerade mellan camping 1 och festivalområdet klockan halv tio under lördagskvällen? puss ♥