ohhboy

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN viskade du i versaler i mitt öra när du tog mig hårt mot den mjuka sanden på den romantiskt ensliga stranden. Havet mötte himlen såsom den nästan alltid gör och långt där borta i horisonten exploderade solen i glitterkaskader som kastades över våra nakna, lagomsvettiga kroppar. I motljuset imploderade vi i otakt.

Så var inte mitt tvåtusenelva.

JANUARI

Det var en gång en januarimånad i en mellanstor stad i Sverige. Mellan beigebruna väggar stod en Meldal dagbädd från IKEA och ovanför bäddmadrassen och underlakanet och täcket låg en flickkvinna raklång och stirrade upp i sitt tak. Det vita, välmålade taket stirrade tillbaka. Det var en narniavinter och två månader tidigare hade hon manövrerat en ångvält rakt över ett annat hjärta och samtidigt kört över sitt eget och det var inte ens så att hon tidigare hade trott på någonting fantastiskt förevigt men illusioner krossades visst ändå för att förstaförälskelser och förstaalltingar känns väldigt mycket. Det var en narniavinter och en månad tidigare hade hon fyllt vuxen utan att känna sig det minsta mer mogen, bara mer berusad. Det enda hon klarade av var alkoholen och mörkret och dimman på det enda utestället i den mellanstora staden. Hon var så trött på svullna ögonlock och så trött på att komma ihåg hur han luktade vid halsen och så trött på att allting betydde ingenting men ändå påminde vagt om någonting. Det var en narniavinter och Julia Nilsson var arton år och bodde i Jönköping och visste inte vart hon längtade, bara att det var bort. Den första januari bestämde hon sig för att det var dags att vända blad, det gick sådär.

FEBRUARI

Världsordningen förändrades inte drastiskt och efter januari följde februari och allt gick vidare för att det alltid gör det och man klarar av för att man måste. Flera gånger om rymde jag till Stockholm bara för att få vara någon annanstans och det var med väldigt hårt ihopknipna ögonlock jag återvände till staden vid Vätterns södra strand. Sedan blev februari någonting annat. Ingenting var egentligen vackert och jag blev kär i dig utan att vilja erkänna det ens för mig själv och jag var precis exakt vad du behövde men det fattade inte du alls och du var allt jag inte behövde men jag blev kär i dig ändå. Nu, idag, skrattar jag åt min egen naivitet, men egentligen är den nog lika total fortfarande. Och illusioner var precis vad jag behövde för att överleva den där vintern.

MARS

Ni undrar hur mars kändes i mig? Jagmårbättrenujagmårbättrenujagmårbättrenu. Exakt på pricken så. Jag hade glömt bort känslan av vårjacka mot huden och solglasögon som mur mot omvärlden. Jag var knäsvag vid mjölkmaskinen flera gånger om och älskade mina vänner så mycket att det gjorde fysiskt ont och blev rusig i hela kroppen av hallonsoda (som kanske innehöll något starkare än hallonsoda). Men magin försvann. Sms jag skickat förblev obesvarade och det enda jag kunde fokusera på när jag var på Håkan Hellströms konsert var handryggar. Det där ordet som jag i februari lärde mig att älska och i mars lärde mig att hata.

APRIL

Under april månad skrev jag mer än någonsin förut. Jag gjorde om och gjorde fel och gjorde rätt varenda sida i den bok som skulle föreställa mitt projektarbete och lämnas in i slutet av månaden. Nu vet jag inte alls hur boken känns, vad som har hänt med den, saker har liksom tappat sin relevans i historien för att den fått en fortsättning i verkligheten. Och det är ju ganska magiskt egentligen. I april umgicks jag med fantastiska Fanny för första gången någonsin och kom allt närmre den där Sofia som numera bor i Sheffield och observerar. Och mina illusioner krossades, såhär beskrev jag det: ” Jag hittar innebörder i obetydligheter som sker, som du säger, men inser plötsligt att jag är den enda som spelar spel. För dig är helt enkelt alla någontingar bara ingentingar och du skulle inte kunna bry dig mindre. Ja. Ungefär så. Smärtan i den insikten är dock inte överväldigande, jag inser att det inte finns så mycket som spelar någon roll, och det är väl vad som egentligen gör ont.” Verkligt och smärtsamt. Men jag skrev annat också, till exempel något poesiliknande om hur jag hade mått i december. Ni verkade tycka mycket om den texten, och när jag läste den högt och trevande på kulturvinden i Jönköping började jag nästan gråta för att jag blev så rörd och glad över att så mycket folk hade kommit dit för att lyssna på mig. Här är den:

mitt hjärta är stort som en rejäl knytnäve
mitt hjärta väger mellan 230 och 350 gram
blåvalshjärtan är stora som bilar
men man tror att vi känner
mer
hjärtat är ett muskulärt, hålformigt organ som fungerar som pump
hjärtat slår fortare när man springer fortare
eller känner mer
hjärtat pickar skört, slutar en dag slå
för någon annan
slutar slå för dig
till slut slår det inte alls

men det här handlar inte om hjärtan,
eller om skulderblad som går att urskilja under en tunn bomullströja
eller om samma blå ögon bakom samma kaffekopp varje lördagsmorgon
eller om rufsigt hår som ligger utslaget som en asymmetrisk solfjäder över huvudkudden
det här handlar inte om din nacke

det handlar om att nacka
knäcka nackar
döda
om att älska men att skada

för vi tar ju sönder
varandra
fattar du inte?
älskar man så skadar man
det blir alltid så i slutändan

och jag vill att du ska tänka på mig
helst när du är med henne
om du nu nödvändigtvis måste hitta en annan henne

mest vill jag bara att du ska
flytta in i ett torp i mitten av skogen
försvinna ner i underjorden
ha ett foto kvar av mig i din plånbok

i alla fall tills jag har hittat en annan honom
en annan att ge fåniga smeknamn
för namn som smeker är alltid fåniga
utifrån i alla fall

och sen vill jag att vi ska älska
igen
både du och jag
igen
med andra, inte med varandra
tycka om mer än någonsin
utan att fatta, utan att inse, utan att ana
att det alltid blir så i slutändan
älskar man så skadar man

MAJ

Min majbörjan var nytatuerad och solig och ännu en gång höll jag på att svämma över av kärlek till mina vänner. Jag promenerade i skogen flera eftermiddagar i rad och tittade sönder tv-serier och lämnade in alla sista skolarbeten och skrev alla sista prov och insåg att jag verkligen hade kickat det och att mina betyg faktiskt kanske skulle kunna ta mig in på psykologprogrammet. Så mycket luft under vingarna och så mycket framtidstro och så mycket matsalsångest för att jag bara ville bort från alla människor som jag inte brydde mig det minsta om. Jag klarade inte alls av det enda utestället i den mellanstora staden längre, men det spelade ingen roll, jag höll mina finaste hårt i handen och drack jordgubbsvin med utsikt över Jönköping som råkar vara en fruktansvärt vacker stad mitt i all min svajiga tonårighet. Maj var en väldigt vacker och optimistisk månad och avslutades på bästa möjliga vis med Petter som bästa möjliga balkavaljer. Men allt kändes också väldigt ingrott och incestuöst, jag längtade efter nya sammanhang och skrev den här texten:

Känslostormarna och rörelsemönstren är för yviga för alla dessa ytor som är för minimala. Kroppen och livet och verkligheten och omgivningen och allmänheten du vet. Vi tappar svängrum och hjärterum och stjärterum och alla våra hjärtan kraschar in i varandra. Du springer åt höger och jag flyr åt vänster men helt plötsligt har vi krockat. Igen. Våra hjärtan kraschar in i varandra. Utan att vilja ont alls så blir det ont. Våra goda avsikter blir onda och skeva i andras och varandras ögon. Du är ett svin och jag är en idiot. Eller så är vi alla bara missförstådda. Alla våra hjärtan kraschar in i varandra. Ibland bara våra kroppar. Det spelar ingen roll om avsikterna är goda, varenda steg man går framåt tvingar ändå någon annan bakåt.

Flickan med pärlhalsband ville mest av allt bara dricka trettio koppar kaffe med han i grön kofta. Gå på märkliga promenader med förbundna ögon eller slicka på hans överarmar eller borsta tänderna i tretakt eller göra något annat lika helknäppt som man bara gör när man är crazy in love. Men han i grön kofta blev mjuk i hela kroppen av flickan med lockig page som bara ville röra sina fingrar över förstnämnda flickas höftben. I något slags bortträngande av alla höftbenskänslor man inte vill kännas vid hånglar flickan med lockig page med pojken i grön kofta. De utbyter saliv och flickan med pärlhalsband gråter klockan 04.27 varje fredag och lördag (precis när natten håller på att ge vika för morgonen). Han med kortklippt, rött hår har i sitt huvud varit ett vi med flickan med pärlhalsband i sju månader. Hon är otrevlig mot honom utan att försöka eller vilja förstå. Det handlar inte om onda avsikter, det handlar om att vissa människor i vissas liv inte kan vara mer än en prick i periferin. Du kan inte vara centrum i allas universum. Våra världar är för små för sådant. Alla människor kan inte alltid spela roll. En dag störtar han med kortklippt, rött hår rakt in i någon annan att förälska sig i, inte för att det var meningen, utan för att det bara blir så. Det blir så ibland. Men hon är enbart intresserad av något fysiskt eller ensamhetsbortträngande eller någon-vem-som-helst. 32 dagar och 7 timmar senare lämnar hon honom med öppna sår. Det blir så ibland. Trots goda avsikter bara blir saker ibland.

Konsekvenserna varierar. Ibland ett demolerande av allt en person har byggt upp, ibland ett hjärtetramp som bara gör ont i en vecka eller två, ibland en snabb borttorkning av tårar med skjortärmen, ibland inte någon konsekvens alls förutom ännu en människa bortstruken från ens to do-list. Tusen personer bär sina huvuden högt utan att lägga märke till resterna av slemmiga hjärtan under sina skosulor. Tusen personer glömmer bort vad det är som är fint med att tycka om. Sen kommer de helt plötsligt på det igen för att de träffar någon som påminner dem om att man faktiskt kan känna n.å.g.o.n.t.i.n.g. Man kan faktiskt det. Och helt plötsligt faller de omkull igen utan att riktigt ha gett sitt medgivande och helt plötsligt orsakar avståndet till asfalten någon slags blandning av svindel och tusen fjärilar. Igen.

Duns. Smakar grus. Igen.

Sen är ingen fjorton år längre och alla har skaffat sig svintunga bagage och minst femton skelett i varenda en av sina tre garderober. Första kärlekar är över och allt är plötsligt ännu skörare. För nu vet man att allt till slut tar slut. Det tar slut. Det tar slut. Det tar slut. Till slut tar det slut. Ibland innan det ens har börjat. För vissa börjar det aldrig. Slutet hinner liksom före.

Och han i plommonstop blir kär i han i grön kofta som inte alls är intresserad av pojkar utan mest bara vill ha någon med fräkniga axlar och höga ambitioner. Pojken med nervös gångart och urusel filmsmak trycker GILLA varje gång hon med dreads skriver någonting på Facebook. Alla hennes tretton profilbilder är gillade av honom. Innerligt älskade. Kanske kan hon nu förstå vad han verkligen känner. Men hon med dreads är inte alls i ett läge där hon vill förstå, för ingen fattar hur det känns, ingen fattar hur det är att inte längre vara med den enda person som man någonsin har velat vara med. Och vill vara med i resten av all evighet. För att komma över handlar inte alltid om att sluta älska, ibland handlar det bara om att tvingas förtränga. Tvingas förtränga allt det som färglägger universum. Så kan det kännas att (inte) komma över. Därför spelar inget-fucking-ting någon som helst roll för hon i dreads. Därför är det så lätt hänt att det mellan hennes klor smulas sönder ännu ett tonårshjärta som från början enbart bestod av goda avsikter och höga förhoppningar. Kanske är alla hjärtan utformade på ett sådant vis från början.

Våra miniatyruniversum tränger in i varandra och sätter alla hjärtan på kollisionskurs. Alla goda avsikter till trots. Vi skadas och skakas av personer som inte förtjänar att få oss att rubbas, personer som inte förstår hur fantastiska vi är. Vi tänker att någon måste fatta det någon gång. Eller vi vill i alla fall tänka att någon måste fatta, men mest tänker vi bara motsatsen: känslorna lever sitt eget liv bortom tanken och vi är hundraprocentigt bergssäkra på att vi i all evig tid kommer att vara ensamma. Och sen kommer vi att dö. Oälskade och oknullade.

JUNI

Juni tvåtusenelva och det var dags att ta studenten och jag grät så förskräckligt mycket den veckan av två anledningar: 1) jag grät för att nätterna, gatorna, ickekärleken, andras kärlek, framtiden, människornamänniskornamänniskorna gjorde så ont i mig 2) och jag grät för att jag skämdes över tårarna för att det kändes som att jag inte hade någon rätt att gråta för att det är viktigt att vara tacksam över MVG och aldrig missunnsam och VI HAR TAGIT STUDENTEN FY FAN VAD VI ÄR BRA. Jag grät. Jag skrattade också. Och skrev ett tal om att ta studenten. Och läste upp det för alla treor. Det var en onsdagskväll och du skämtade om glasflaskan jag inte höll i handen och jag tänkte att du kanske tyckte om mig för det kändes nästan så och sedan drömde jag att du skickade ett långt sms till mig mitt i natten där du skrev att du tyckte om mig och att vi verkligen borde ses och på morgonen trodde jag att det faktiskt hade hänt, men sedan ringde hon upp mig och sa att du hade försökt kyssa henne och det gjorde så ont att jag ännu en gång hade låtit mig själv släppa taget för det kommer bara leda till något ont ändå och jag grät för att min klasskamrat frågade om de var tillsammans nu och vi undrade hur någon kunde födas med så dålig taktkänsla och min klassföreståndare höll om mig och tröstade mig och trodde att jag grät för att vi skulle ta studenten nu men jag ville ju ingenting annat än bort och redan klockan nio på morgonen hade jag gråtit bort en lösögonfransrad och sedan var det dags för det stora studentfotot och jag ser så ledsen ut där längst fram i mitten med min knallgröna klänning och jag höll mig ändå på mattan för hålla sig på mattan ja det ska man bannemej göra och jag drack bara några enstaka klunkar ur din Becherovka för hålla mig på mattan ska jag alltid göra men vart fan har det tagit mig egentligen och vi stod utanför matsalen i ösregnet och cigarettröken medan alla andra vitklädda dansade till lärarnas coverband därinne och snälla säg vad det är som är så vackert med studenten för jag förstod inte riktigt alls och hemma kände jag mig inte förrän vi alla satt på Lisas golv och blev jätteberusade av jättemycket jättemousserande vin och lämnade klövavtryck och hemliga meddelanden i fel studentmössa. Jag vaknade upp dagen efter studenten och bestämde mig för att jag hade fått nog nu, att övertänkandet aldrig hade tagit mig någonbrastans överhuvudtaget. Och så blev det. Mina beslut i juni var inte så väldigt bra övervägda hela tiden, men någonting hände och kändes åtminstone.

JULI

Jag hade behövt ha en flyktväg, ett definitivt datum då jag skulle få lämna Jönköping. Juli hade varit lättare att ta sig igenom då. Inom hemtjänsten arbetade jag vareviga dag, vilket både lärde mig hur mycket som helst men också fick mig att känna mig totalt fångad. Jag undrade vart jag egentligen var på väg, om man behöver vara på väg någonstans. Jag lärde mig att jag behöver vara på väg någonstans för att känna mening. Egentligen var det väldigt mycket en enda händelse som definierade hela juli för mig, såhär beskrev jag den händelsen: ” Det var några dagar sedan. Det kändes som att jag råkade snitta upp halspulsådern. Men istället för massiva blodflöden pumpades någonting annat ut: varje tanke tänkt och alla känslor som någonsin bränt. Så känns det nu i efterhand. Då ville jag mest säga b efter att ha sagt a och få hjärtat att sväva lite lättare och kasta ut allt bara för att testa hur långt in det kunde nå. Men jag vet inte hur långt in någonting nådde och jag vet inte om mitt hjärta är det minsta lättare nu. Men jag övertalar mig själv om att det är bättre att säga än att inte säga, bättre att våga än att inte våga. För då får man veta istället för att undra. Och saker kan ju inte gå mer åt helvete än åt helvete. Men jag undrar fortfarande. Hur mycket kan ord genomtränga? Hur mycket vatten kan rinna under broarna innan det är för sent? Stavas vi bäst i imperfekt?”.

AUGUSTI

Bilrutan var nedvevad och min vänsterarm i högläge. Jag åkte hem ifrån Emmabodafestivalen med gråten i halsen och livets orättvishet som ett stort stenblock i magen. Det var inte mest synd om mig i hela världen, jag visste verkligen det, och just därför kändes allt ännu mer menlöst. Men jag ryckte mig i kragen och trädde på en plastpåse över min gipsade vänsterarm morgon efter morgon efter morgon hemma i lägenheten för att kunna duscha. Och sedan blev augusti fantastisk och ännu en gång höll jag på att sprängas av kärlek till mina finaste. Stockholm välkomnade mig med öppna armar och strax efter det skapades internskämt om miniskejtare med två favoriter i Göteborg och det hela avslutades med en magisk kräftskiva. Jag kunde inte arbeta en enda timme på grund av min arm, och äntligen fick jag tid att fundera.

SEPTEMBER

”Jag tänker att jag nog är borta härifrån någon gång i mitten av september, det handlar om att bestämma sig, och precis allt kan gå åt helvete men precis allt kan också gå hur rätt som helst”. Så skrev jag den andra september. Jag hade inte längre någon lust att fundera, knappt ens någon lust att fungera. Panikångestattacker liggandes i fosterställning på mina trasmattor och jag visste så väl att jag behövde komma bort, men det kändes så svårt för att jag egentligen hade alldeles för lite pengar. Men jag ville bort, så jag kom bort. Jag köpte en enkel tågbiljett till en stad jag aldrig någonsin besökt och kände plötsligt hur jag kunde gå rakryggad igen. Inte en enda cell gjorde motstånd när jag vinkade farväl. Den fjortonde september hamnade jag i samma sovvagn som fem helsköna herrar från Karlstad och efter en natt fylld med öldrickande och diskuterande rullade vårt tåg plötsligt in på Berlin Hauptbahnhof. Jag har nog aldrig känt mig lika lättad.

OKTOBER NOVEMBER DECEMBER

Årets tre sista månader väljer jag att beskriva i ett enda, ganska litet, svep. Det känns liksom som att jag redan har försökt beskriva hur allt har känts i min nya stad. Berlin blev fruktmarknader och hemmafester och klubbnätter och tillfälliga förälskelser och nya bekantskaper. Berlin blev sensommar och ensamhet och självförtroende och lättnad och självständighet. Jag drog likhetstecken mellan avstånd och distans och lärde mig att man delvis kan kontrollera sitt eget liv. I höst har jag varit stolt över mig själv, jag har vågat fullt ut och verkligen gjort mitt yttersta för att försöka må så bra som möjligt och vara helt sann mot mig själv. Allt det dåliga har inte känts lika dåligt och när jag har mått bra i Berlin har jag mått bättre än någonsin förut. Dessutom förstår jag nu ett helt nytt språk och har lärt känna flera personer som jag hoppas att jag kommer fortsätta lära känna under hela mitt liv. Ibland har jag känt mig så ensam att jag har velat gå sönder, men det är väl så det är.

Jag ber om ursäkt för att min årssammanfattning blev så oerhört långdragen, mest behövde jag nog skriva den för min egen del: för att verkligen kunna lägga allt bakom mig och för att ge tvåtusenelva ett värdigt avslut. Just precis nu sitter jag hemma i den gamla lägenheten i Jönköping. Jag sitter i min brors gamla säng, han bor inte längre här och i hans rum hänger gröna gardiner från sjuttiotalet. Mitt rum står orört, det enda som har hänt är att mina planscher och foton nästan har trillat ner nu när jag inte längre har varit här för att trycka dem på plats flera gånger om dagen. Jag vet inte vad som känns mest hemma, den här staden eller den där staden. Mina två liv känns totalt separerade från varandra och jag tror inte att jag känner mig tillräckligt trygg i något av dem. Jag tänker på framtiden. På tvåtusentolv. Jag tror att Berlin ska få förbli min hemstad fram till augusti eller så, sedan är det dags att bo i Sverige igen. Kanske på något internat på någon folkhögskola högt upp i norr eller kanske i ett sjaskigt studentrum i Lund. Men jag behöver inte veta det ännu. Det är egentligen inte mycket som jag behöver veta. Det är okej att inte ha tusen aningar om hur framtiden kommer att se ut. Och det är inte konstigt att jag inte känner mig totalt trygg och tillfreds med min tillvaro. Så mycket är i total förändring, och jag är ju mitt uppe i allt det där. Just nu behöver jag inte veta särskilt mycket, jag behöver bara veta att jag alltid har mig själv och att jag klarar mig. Det enda jag vill fokusera på just nu är den friska Jönköpingsluften och den fantastiska stjärnhimmeln och mina djupblå manchesterbyxor och en nyårsaftonsmiddag med mina favoritpersoner och ett tolvslag med utsikt över min gamla hemstad. Tack för att ni läser vad jag skriver här, och tack för att ni tittar in även när jag är för upptagen eller instabil för att klara av att publicera. Jag hoppas att ni får ett fantastiskt tvåtusentolv och att även ni tycker att det är fint att ohhboybloggen idag fyller tre år och två dagar. Puss.