ohhboy

Månen som fort stiger upp bakom granskogen långt bortanför kraftledningarna. Vidunderligt vacker. Oerhört orange. Mina tankar snurrar fort fort fort till Melancholia som kanske är den vackraste filmen jag någonsin har sett. En vacker film om jordens undergång. En film att älska sönder.

Om tjugofem minuter är det den nittonde juli tvåtusenelva. En tisdag då jag ska sova länge och hjälpa några gamlingar. På kvällen ska jag sedan äntligen få se den allra sista filmen om The Boy Who Lived. Jag minns när jag tillsammans med min bror och min pappa såg den allra första filmen om Harry Potter. Vi åt på restaurang innan vi gick in i biosalongen. Jag åt lasagne och drack säkert Sprite. Det pirrade i min mage när Hogwartsexpressen visades i bild. Men varför hette hon inte Härmijåne? Och så där ser ju inte Hogwarts alls ut.

Den nittonde september tvåtusentio. Tidig morgon och jag satte mig på ett plan mot Paris tillsammans med min mamma och min bror. När vi några dagar senare stod på Pont De Bir-Hakeim mitt i natten och stirrade ut över Seine var månen alldeles full och inte alls särskilt blygsam då den hade placerat sig rakt mellan Eiffeltornets ben. Promenaden hem genom Montmartre. Heltäckningsmattan på hotellrummet med hårda sängar täckta av noppiga, rosa överkast.

Den nittonde mars tvåtusenelva. Den så kallade supermånen högt över istäckta Vättern. Jag blandade vodka med hallonsoda. Evighetslånga men samtidigt alldeles för korta timmar av promenerande i vinterkylan. Märkliga ljudklipp i helvetesgap, en sista buss att missa, en främmande säng att sova i. Och sedan ingenting.